Skvaller från Phyllis

Hej!

Här kommer lite nytt skvaller från Phyllis. Förra helgen var vi pantertanter uppe tidigt och tog en sväng förbi matsalen. Vi såg hur flickorna arbetade med något, så nyfikna som vi är så gick vi dit. Flickorna strök sina skoldräkter med ett kolfyllt strykgärn, ett strykgärn som man öppnar och fyller med glödande kol. Plötsligt öppnade det gamla strykjärnet sig och glödande kol for ut över klänningen och brände massor med små hål i klänningen. Flickorna sopade glödande kol med händerna ner på golvet, medan vi stod och såg på, vi har ju inte den reflexen när man stryker. Detta är en katastrof för flickan när man äger högst tre skolkläder var och många är trasiga, för de kan inte sy och laga själva. Den trasiga klänningen tog vi hand om för att försöka laga under dagen.

När vi åkte till Nakuru i veckan så blev det en tur till varuhuset för att leta efter ett bra elstrykgärn till barnen. Så nu har pantertanterna kurs i att använda elstrykgärn, vilket väcker ett stort intresse hos barnen. Det känns skönt att de inte ska hantera den glödande kolen mer när de stryker.

Vi nämnde det där med att sy. Nu är vi pantertanter, de två engelsktalande syfröknarna. Det är många nya ord på englska vi har lärt oss, det är en mycket popular aktivitet. Vi har massor med barn med trasiga kläder omkring oss och alla vill att vi visar och hjälper dem först. Det är 98 barn att sy åt, så jobb saknas inte för oss, och det syns att vi gör nytta.

Hej igen från pantertanterna

Ulla och AnnaMaria

Mycket att stå i på Phyllis

Efter en helg som färgades av vårt första pool-besök är det åter dags för en blogguppdatering från oss. Måste tillägga efter Anna Marias och Ullas skildring att det var fantastiskt roligt att se barnens iver inför simbassängen och aldrig tidigare har vi sett barn tjata så för att få låna simringar och flytverktyg. För en svensk känns det väldigt främmande att se en stor, tom pool bortsett från den grunda sidan där alla trängs om att plaska och blöta ned varandra. Deras simkunskaper går dock inte att jämföra med svenska och av tjugo barn var det väl tre som kunde hålla sig flytande utan hjälp, men ingen av dem som skulle kunna simma 50 meter i fritt vatten. Desto duktigare var de på promenaden till och från barnhemmet, då 5-6 km lätt tillryggaläggs på timmen utan gnäll.

Tillsammans med damerna har vi nu äntligen börjat få rutin i biblioteket som hålls öppet flera kvällar i veckan och som besöks väldigt frekvent då nya böcker har letat sig upp på hyllorna. Tyvärr har vi ibland besök från diverse gnagare men Sammy har något mirakelmedel som han förgiftar majskolvar med och vi håller tummarna för att vi slipper fler uppätna pärmar. När vi städade upp i biblioteket hittade vi även en stor kista med leksaker som ingen verkade använda så förutom att småbarnen nu har något att göra på eftermiddagen (vad sägs om blåsa såpbubblor och leka med ballonger?) har vi även kvällarna upptagna med pojkar som vill bygga med lego. Ska inte dölja att även vissa av oss själva uppskattar denna aktivitet.

Idag har en stor del av dagen gått åt till inköp och planer inför lördagens stora höjdpunkt: disco! En CD med Shakira är införskaffad, DJJJoker (John Kimani) är anlitad och tillsammans med kakor, klubbor och saft hoppas vi barnen ska ha ännu roligare än förra gången. Det där med inköp är inte en så lätt sak som man kan tro i Kenyas fjärde största stad, Nakuru. För det första måste man besöka samtliga stormarknader för att få önskat sortiment, och oftast några små gatuförsäljare. För det andra tar varje besök i snitt fyra gånger längre tid än i Sverige då byråkrati och krångel är mer regel än undantag och på Gilani’s arbetar fyra (!) personer per kassa bara för att hantera försäljning och packning av varor. Ju fler kockar desto sämre soppa lyder vårt omdöme... I fallet med gatuförsäljarna och marknadsstånden ska det även till prisförhandling vilket är en aktivitet som kräver både tid och tålamod. Sammy kom och hämtade oss med allt vårt bagage och vi köpte två stora speglar till sovsalarna. När vi berättar för barnen om vårt inköp utbrister Simon Maina: ”This is wonderful!”

Nu har vi varit här mer än halva tiden och det märks att man är mer avslappnad i relationen till barnen och de är vana vid att umgås med oss. Häromkvällen var vi på killarnas dorm för att se på korttrick av Shaban, Boaz, Peter och Michael. Kanske inte Joe Labero men väldigt roligt. Ofta hamnar vi i lustiga konversationer, som när Micke berättar om stjärnfall och Vintergatan för pojkarna eller när Julie får lära sig allt om nigerianska kärleksfilmer av tonårsflickorna. När vi försöker förklara sporten orientering slutar det i en spontan orienteringstävling med handritade kartor och sovsalssnickrade ficklampor i nattmörkret. Istället för stämpelkontroller fick de med rekvisita bevisa att de varit på rätt ställen. Igår fick vi en överraskning i brevlådan: ett brev från ett av barnen som var väldigt rörande skrivet och där det stod hur mycket han skulle sakna oss när vi åkte. Vi börjar inse hur svårt det kommer bli att lämna barnhemmet och alla härliga barn här.

Det var allt för denna gång,

M & J

Ann och Julie leker i poolen

Pojkarna värmer sig på plattorna

Elijah visar stolt upp sin grävskopa 

Joseph bygger lego

Obama är galen i såpbubblor

Kvällarna på dormen

Kvällens trolleritrick

Sykväll i gästhuset

 

Syjunta och bad på Kabarak

Nu börjar vi komma in i rutinerna på barnhemmet. Däremot har vi inte lärt oss alla namn, men det kommer mer och mer det också.

Vi har sett att barnen behöver hjälp med sina kläder, en hel del behöver hjälp med lagning osv. Så vi har skaffat material och stickar och syr för brinnande livet. Tjejerna flockas kring oss och vill gärna lära sig själva att sy (som väl är hjälper de oss trä på nålar, deras ögon är betydligt bättre än de gamla volontärernas). Inte trodde vi att vi skulle bli engelsktalande syfröknar med hjälp av synål, tråd och trampsymaskin. På barnhemmet finns 2 st trampsymaskiner och i veckan hade vi haft hjälp av en reparatör för att fixa igång dem.

Idag (söndag) har vi varit på utflykt till Kabarak, där finns en badpool inne på Universitetsområdet. Det tar ca 1 timme att gå dit och en 1½ hem (då var en del rejält trötta). Vi hade 20 barn i olika åldrar med oss. Packade med muffins, saft och badringar till alla. Glädjen var enormt stor och alla var förväntansfulla att få komma till poolen. Väl framme fick vi vänta en stund vid grinden och den första omgången muffins försvann snabbt. När alla sedan var ombytta och klara var det dags för badet. I poolen fanns endast en liten del där alla bottnade, men barnen var enormt duktiga att hålla sig inom det området. För säkerhets skull hade barnen badringar, några var dessutom duktiga simmare. Vi hade en timme på oss i poolen och barnen ömsom badade och solade sig vid poolkanten. Efter badet serverade vi resten av muffinsen och saft. Barnen är mycket förtjusta i allt som är sött.

Ullas arbetskamrater har bidragit med ”guldkantspengar” till alla barnen. Eftersom det finns närmare 100 barn här och vi kommer att gå med dem i grupper om ca 15-20 barn i varje, så har dessa ”guldkantspengar” gjort badutflykterna möjliga.

Vama Phyllishälsningar

Ulla och AnnaMaria

Uppställning vid poolen!

Simon trivs i vattnet!

Förstärkning i gästhuset

Nu har skolan börjat för barnen på Phyllis vilket har inneburit tydligare rutiner än det tidigare mer spontana livet på lovet. Förutom att ta oss ur sängen tidigare har vi nu ansvar för att hjälpa Maurice med allt från grönsakshackning till ugali-rörning och servering av soppa och gröt. Före detta volontärer känner säkert igen sig i detta och för oss känns det ganska skönt att veta hur allt går till och kunna känna att man bidrar till att lätta personalens börda. Med alla 250-300 elever som ska ha gröt och lunch varje dag blir det mycket disk och mycket vatten som ska bäras, men Uncle Maurice sprider så mycket glädje och tacksamhet att det alltid känns kul att hjälpa honom. Där hans språkkunskaper tar slut tar kropsspråket vid och vi har haft många roliga stunder ihop. Micke har försökt hjälpa honom med veden men har haft svårt att hålla jämna steg med honom trots hans uppmaningar ”don’t fear the firewood”. Tack och lov är vi inte längre ensamma i dessa sysslor utan har från och med förra veckan fått förstärkning i Ulla och Anna Maria, internt kallade ”Pantertanterna”, vilka förutom att ta hand om barnen även gör ett kanonjobb i att underhålla oss två!

Tillsammans har vi hittills hunnit med att göra inköpsresor i Nakuru, bakat med barnen och ätit mängder med ugali. Roligt var det när Micke (efter veckor av hårt arbete) brast ut i ett spontant ”det här var ju riktigt gott” efter en festmåltid av ugali och kål. Det där med bakning har vi fått lära oss både ett och annat om då det är något som barnen uppskattar. Deras diet innehåller inte så mycket socker så för att fira av high school-eleverna anordnade vi en chokladbollsbakning sista dagen. Gott var det, vilket även personalen tyckte när de fick smaka. Tillsammans med Ulla och Anna Maria gjorde vi en favorit i repris för småbarnen Obama, Jacinta, Johnny och Ruth. Det var tydligen första gången de fick baka och gissa själva om graden av upphetsning när sockret kom ut i blodet! Många fingrar blev slickade när vi tittade bort men till slut blev det ändå några välsmakande bollar att dela på.

Chokladbollar med de stora

Patrick och John provsmakar chokladbollarna

Obama slickar fingrarna

Jacinta och Ruth bakar

Ulla och Anna Maria har redan huggit i och börjat laga barnens kläder, vilket i många fall behövs. Detta gillade tjejerna som ställde sig i kö på en gång, men istället för att stå tysta och titta på började de genast fixa frisyrerna på dem och helt plötsligt hade även vi två ”oskyldiga” ett gäng stylister runtom oss. Modet är tydligen inte detsamma på dessa breddgrader för damerna fick framåtkammade frisyrer medan Micke fick en igelkottsvariant och Julie bakåtslickat. Produkterna visade sig (när vi skulle försöka tvätta ur dem) bestå av någon grön, oljig gélé, vilken till barnens glädje inte var lätt att bli kvitt.

Hela gänget nyfriserade

Ulla gillar uppmärksamheten

Också personalen bjuder på många skratt, deras senaste påhitt är att ge oss de inhemska smeknamnen Mahindi (Julie) och Bebe (Micke) vilka båda betyder majs på kiswahili respektive kikuyu. Vi tror att det har att göra med att vi blivit beroende av majskolvarna som när de har grillats smakar så himla gott! Våra signaturnamn nedan har vi fått efter Auntie Sara och den lokala administratorn Mr Leonard som brukar hälsa på och berätta historier från förr.

Det tråkiga med skolstarten är förstås att kontakten med barnen blir betydligt mer begränsad. Men i och med att vi känner de flesta av dem vid det här laget har vi börjat hänga med till sovsalarna om kvällarna. Det är väldigt roligt att bara prata strunt och svara på frågor om Sverige och barnen behöver och uppskattar verkligen uppmärksamheten. Det blir många roliga ögonblick också, som när Simon frågar om i vilket europeiskt land man kan äta ugali, och Shaban berättar med övertygelse att hans dröm är att flytta till Sverige och öppna ett hotell som bara serverar ugali: ”and everyone will buy it”!

Mbogwe (Micke) och Muthoni (Julie)

Ulla och Anna Marias intryck av första veckan

Efter en natt på hotell i Nairobi kom Timothy och hämtade oss för att åka till barnhemmet. Jag var väldigt glad till bilturen mot barnhemmet och att få lämna storstadens avgaser. Naturen är mycket vackert och det som förvånar mig är hur grönt det är, det har regnat mycket sista tiden. Snart var väntan över att få komma fram till barnhemmet, klockan 18 i regn kom vi äntligen fram. Vi blev varmt motagna av personalen och Micke och Julie, med ca 70 kg packning var det skönt att komma på plats.

Första dagen blev vi guidade av Micke och Julie runt barnhemmet och skolan, den hjälpen är vi tacksamma för.Vi har varit i Nakuru för att handla. Det är en upplevelse, först vänta på en Matatu, en överfull folkvagnsbuss som kostar ca 3 kr att åka de 2 mil till staden. Det är marknader och människor överallt, jag upplevde det rörigt och stökigt. Det var skönt att få komma tillbaka till barnhemmet och få äta mat. På kvällen är det ugali, barnens favorit, för mig liknar det pappersmassa. Vi äter samma mat som barnen och på samma tallrikar och diskar likadant. För mig är det ett under att magen har klarat sig.

Jag trivs från första stund och får leka och vara tokig med barnen, så det känns helt rätt att vara här.

Från Ulla

Innan vi åkte till Barnhemmet köpte vi 3 st ”Solvatten” (för insamlade pengar) i Nairobi för att ha med oss. Bl.a. tänker vi ha det vid sårvård mm. Efter en mycket vacker färd längs ”Rift Valley” mot Nakuru (vi ser zebror, gaseller och bufflar längs vägen) kom vi så småningom fram till Phyllis Memorial.

Här bor ca 100 barn, varav 30 st bor inackorderade, 20 st går på ”high scool” och kommer hem endast till stora helger. Förutom det går det 180 elever i skolan och de bor hemma hos sin familj.

Vi välkomnas varmt av dels personalen och dels 2 volontärer på plats, Julie och Micke som tar hand om oss jättebra och visar oss runt på barnhemmet.

Här finns sovsalar, en för tjejer, en för killar, matsal och kök, gästhus (där vi bor), bibliotek och kontor.

Under veckorna bär alla barnen skoluniform blå-gul, alla är i mina ögon väldigt lika. Julie och Micke är jätteduktiga på deras namn, det kommer jag aldrig att lära mig.

Dagsprogrammet för barnen är te kl 06.30, skola fram till 11 då de får en slags välling som heter Uji. Sen skola till 13.00 då de får en tallrik med kokta bönor och majs, därefter slutar de små skolan medan de större fortsätter till 16.00. Så är det läxläsning och kl 19.00 serveras ugalin med kokt kål. Ugalien är ett slags stabbig majsmos. Kålreceptet:

6 kålhuvuden,

1 rödlök,

4 tomater,

smör och vatten.

Det räcker till ca 120 personer (barnen + personalen). Vi reagerar på att barnen dricker väldigt lite i våra ögon.

Första dagen här lämnar vi även insamlade kläder och leksaker till personalen. Leksakerna låses in och barnen får leka med dem under uppsikt.

Barnen kallar oss ”aunt”. Vi har presenterat oss som Ulla och Anna (eftersom det är lättare att säga) men eftersom vi är ”lite” äldre säger de inte våra förnamn. Julie och Micke är betydligt yngre och därför säger barnen aunt Julie och uncle Micke till dem.

Barnen är väldigt intresserade av ficklampan som vevas upp istället för att drivas av batteri och klockan. Vi hjälper till i köket, skär kål, delar ut mat (barnen diskar sina kärl själva) men det behövs lite hjälp ibland. Vi har läst lite för barnen, pärlat halsband och armband (mycket populärt, men svårt att få det rättvist). Ritat upp ”hage” och hoppat hage med dem. De är duktiga på fotboll.

Lördag eftermiddag bakar vi bröd till söndagsmorgonteet. Lördag kväll är det TV med dans och film. Barnen är jätteduktiga att dansa, de har otrolig taktkänsla. Innan ugalin på lördagskväll och söndagsförmiddagar håller barnen i en liten andakt. Här är det verkligen ”ordning och reda” (det skulle inte fungera annars).

Är otroligt tacksam att jag fått möjligheten att få vara här på Phyllis Memorial en liten tid, tror tiden kommer att rusa iväg väldigt snabbt.

Hälsningar AnnaMaria

Diskning pågår efter ujin

Road tripping på kenyanska vischan

Här på barnhemmet händer det grejer nu när Sammy, Ruth, James och Maggie är tillbaka från sina semestrar och vi är full personalstyrka. Nu börjar snart skolan för barnen vilket innebär lite striktare rutiner för såväl oss som dem. Dessutom anländer i veckan ytterligare två volontärer, Ulla och Anna Maria, och det ska bli roligt att välkomna dem nu när vi kan betrakta oss veteraner här på Phyllis.

Något som vi planerat ett tag och som vi gjorde verklighet tack vare Sammy som chaufför var att besöka Erastus och hans universitet Egerton som ligger en timme härifrån. Erastus har arbetat på Phyllis under sommaren som lärare åt hich school-barnen då han bjöd in oss och eleven David i sista årskursen. Detta blev en riktig höjdpunkt då även Maurice klämde in sig i bilen för att träffa en av sina söner som också pluggar där. Universitetet var en jättestor och ståtlig institution med fjorton tusen studenter och alltifrån simbassäng till en egen yoghurtfabrik! Efter att ha sett de fängelsecell-liknande studentrummen och träffat Maurice trevliga son blev vi avbrutna av ösregnet som alltid är lika opålitligt den här säsongen. Då tog Sammy oss alla hem till sig och bjöd på potatis, chapati och grillade majskolvar – mycket uppskattat efter en 200 meters promenad från bilen genom regn och lera i bara sandaler. Vi var de första ”wazungo” (vita människor) att se hans gård och träffa fru, mormor och barn, jättetrevligt! Vi utelämnar uppgifter om den kenyanska vägstandarden samt antalet passagerare i bilen på hemvägen.

Provsmakning av Egertons youghurt

Chapati och potatis hos Sammy

Första wazungu på besök hos Sammys familj

Som sagt börjar snart skolan för barnen och det innebär att säga hej då till high school-eleverna som bor på sina respektive skolor. Det är förstås tråkigt då de har varit väldigt hjälpsamma och pratglada mot oss, men också en anledning att fira. På deras förslag anordnade vi därför vårt första disco här på Phyllis. Trots dess lite improviserade former (det spikades åtta timmar innan start) så blev det superlyckat! Killarna Paul, Samuel Thuku och resten av gänget slogs om DJ-båset medan de andra skakade loss, dansade limbo och skrattade. Efter en timme, när lördagsmiddagen var bortglömd, bjöd vi på kakor och saft innan leken satte igång igen. Som dekor hade vi köpt ballonger och girlanger och vi får inte glömma att tacka tidigare volontärer för discokulan (hemmagjord) som sken med ficklampa på golvet som ljuskälla. Barnen tilläts att fortsätta festen till sent på natten och flera tackade snällt och verkade nöjda.

Beatrice dansar limbo 

Pojkarna på disco

Partytime

Sist vill vi berätta om ett initiativ som vi tog för en vecka sen, att tillverka ett kubbspel av veden de använder på barnhemmet. Barnen var lite skeptiska först, men när vi började hugga och såga och förklara att det är jättepopulärt i Sverige så hakade de på, vilket är tur då våra ömma händer får blåsor långt innan de outtröttliga barnen ger upp. Redan på en dag lyckades vi få ihop åtta pjäser, sex kastpinnar och en kung (som snopet nog blev huggen itu då något av barnen fick för sig att göra ved av den ändå). Det fattas fortfarande lite finlir och kanske målning men det hindrade inte premiären uppe på fältet med några av barnen. De hade kul men de som verkade uppskatta spelet mest var personalen som skrattade så mycket att de inte orkade spela ett andra spel. Bästa spelare går till aunt Rachel som prickade tre av fyra kast!

Kubbinvigning

Vinnaren aunt Rachel

Det var allt för den här gången,

M&J

Två nya volontärer anländer på onsdag!

Mitt namn är Anna Maria Lindén och jag ska åka som volontär till Phyllis Memorial under hösten 2011 tillsammans med Ulla Lindberg. Har precis gått i pension inom vården efter många års arbete och vill genomföra en gammal dröm att få åka till Afrika och hjälpa till med barnen där. Hemma i Sverige är jag både mormor och farmor och älskar att leka och vara med barnen. Då min sonhustru är lärare har jag lånat lite böcker av henne där det finns tips på lekar man kan göra med barnen utan att det behövs en massa dyra lekmaterial. Genom arbetsåren inom vården har jag ju fått erfarenhet i "Basal hygien" som jag hoppas kunna lära ut på skolan, dessutom har jag varit instruktör i "HLR = Hjärt och lungräddning" och har sytt HLR-docka som vi ska använda på plats och lära barn och vuxna på skolan och barnhemmet HLR.

Är även intresserad av att odla och även att ha hand om djur, kanske även det kan komma väl till pass. Men det är ju personalen på plats som vet bäst vad hjälpen ska bestå av. Tror barnen kommer att ha väldigt roligt om de ska försöka lära mig swahili, jag är ingen språkbegåvning precis även om jag tar mig fram hjälpligt med engelskan. Har rest en del och bl.a. varit som turist både i Kenya och Sydafrika och sett behovet av hjälp vad gäller barnen, men även den vuxna befolkningen. Dessutom ser vi ju dagligen bilder på TV om den hemska torkan just nu i Östafrika.

Mina förväntningar är att dela med mig av det lilla jag kan, kanske vara en trygg famn för barnen när de har behov av det, om de får förtroende för mig. Tror att om man visar respekt, visar att man tycker om barnen så kommer man att få väldigt mycket tillbaka. Risken är väl att det kommer att bli svårt när vi en dag ska lämna Phyllis Memorial. Risken är nog stor "Att man lämnar en bit av sig själv kvar på Phyllis Memorial" den dagen.

/Anna-Maria

Jag heter Ulla Lindberg och åker tillsammans med Anna-Maria till Phyllis Memorial barnhem i höst. Jag är gift med Lasse och vi har en pytteliten gård utanför Örebro, vi odlar våra grönsaker och snickrar, renoverar till husbehov så att vara ute i naturen betyder mycket för mig. Vi brukar packa våran 4-hjuling och åka upp i bergslagen leta reda på något vackert ställe att tälta på, det är frihet för mig det enkla livet. Nu när barnen Daniel och Petter är vuxna och flyttat hemifrån har det blivit möjligt för mig att uppfylla drömmen" att åka som Volontär".

Jag har arbetat som undersköterska i 33 år på geriatriskaklin på sjukhuset i Örebro. Nu under en längre tid har jag genom arbetskamrater på sjukhustet samlat in förbandsmatrial till att ta med till barnhemmet. Anna-Maria och jag kommer att jobba med Basal hygien, HLR, och att utrusta ett sjukrum för småskador som sår.

För 3 år sedan var jag och Lasse till Guatemala och besökte vårat fadderbarn indianpojken Edvin. Det kändes rakt in i hjärtat och lite till med att få träffa Edvin och hans familj. Stax efter hemkomsten från Guatemala så träffades Anna-Maria och jag och vi började att prata om våra drömmar och det blev Phyllis Memorial i Kenya. För mig är det första gången jag reser till Afrika.

Det kommer att bli mycket lärorikt att få jobba på barnhemmet, det som jag längtar mycket efter är att få träffa barnen. Det jag kommer att packa är humor, glädje, ödmjukhet, jag tror att den packningen väger tyngre när jag åker hem.

/Ulla

Allt blir inte som man tänkt sig...

Vår andra vecka på Phyllis börjar gå mot sitt slut och vi har båda börjat vänja oss vid livet på den kenyanska landsbygden. Vi har lärt känna barnen och namnen börjar sitta, mycket tack vare de intervjuer som vi håller på att genomföra med varje barn. Det är en tidskrävande men givande aktivitet vars resultat är tänkt att komma alla faddrar till gagn senare. Utan att avslöja för mycket kommer här några godbitar: en har som dröm att flytta till Sverige och öppna ett hotell som bara serverar tidigare nämnda ugali (vars succé han var helt övertygad om), flera stycken uppgav fotbollsskorna vi kom med och fotbollsturneringen i våras som bästa händelser 2011, en 13-åring vill bli flygingenjör med anledningen ”I like to fix things”, vilket han sa medan han försökte laga sin klocka som hade gått i fem bitar.

Under veckan har vi skapat ett system för datorerna där eleverna får boka en dator i 30 min tre gånger i veckan. Trots att afrikansk och svensk tidsuppfattning skiljer sig en del åt har systemet fungerat bra. Saker som fungerar mindre bra är strömförsörjningen då vi haft ”power out” i 48 timmar, likaså har Internetproblemen fortsatt men vi jobbar på att lösa dem snarast. High school-flickorna har varit lite svåra att komma nära, med mycket swahili och fniss, tills vi visade google och alla brast ut i skratt när de valde att söka efter Justin Bieber. En bra ice breaker!

Helgbakning har blivit något av en volontärtradition som vi fått lära oss. Eftersom inte någon av oss är särskilt duktiga på detta har personal och barn fått agera lärare. Nu senast var det high school-eleven Joseph som visade oss hur man bakar bullar (ej söta) till hundra barn. Han tog sitt uppdrag som lärare jätteseriöst och gav oss till och med betyg. Vi började med ett E, vilket motsvarar icke godkänt, men jobbade oss upp till A+, vilket ledde till mycket skratt bland oss och personalen.

Igår arrangerade vi filmkväll med filmen Pirates of the Caribean 4 och godis. Eftersom det är nästan omöjligt att ens hitta orginalfilmer i Nakuru är vi begränsade till att handla av gatuförsäljare och filmen vi köpte fick VHS att framstå som högupplöst. Barnen stod ut i 30 minuter av mörk bild och burkigt ljud men bytte sen till den vanliga actionfilmen som är dubbad av en DJ till swahili blandad med bruten engelska och konstiga ljudeffekter. Som tur är uppskattades godiset i alla fall. Uncle Maurice såg ”strängt” till att utdelningen blev rättvis och att alla barnen tackade för sig. Allt godis som blev över kom i personalens magar. De berättade att de tyckte svenskt godis var bland det äckligaste de ätit. Vi förstod inte varför, tills vi fick höra att de smakat på lakrits. De beskrev smaken som en blandning mellan salt, socker och mjukt. Vi förstod inte heller men äckligt var det tydligen.

Uncle Maurice är en underbart varm person och som älskar att skämta med barnen. Häromdagen drog han ett återkommande (men ändå mycket uppskattat) skämt som går ut på att vi volontärer ska låtsas servera barnen miniportioner av sin ugali. Alla barnen skrattade utom lilla Obama som blev så ledsen att han började gråta och sen slängde i sig maten snabbt för att vara säker på att få något! Hans leende återkom dock snabbt när Morris igen stod och gav ut sina bamseportioner. Micke har för övrigt börjat lära sig att äta ugalin. Igår provade han till och med att äta med händerna vilket såg väldigt inhemskt ut!

Hej hopp,

Micke & Julie

Auntie Rachel i grönsakslandet

Boaz spelar schack

Brännboll

Bus på dormen

Småbarnen får mellanmål

Micke spelar finns i sjön med barnen

Habari!

Nu kan vi äntligen säga hej på swahili och till er läsare efter en hektisk vecka i Kenya och på Phyllis. Som väntat har det varit mycket nytt att vänja sig vid och många namn att försöka lära sig (4 John, 4 Josef, 4 Samuel och 2 tvillingpar gör det inte lättare). Trots att hälften av personalen är på semester och barnen har skollov har tristessen inte synts till en sekund, eller kanske är det just därför.

På to-do-listan har vi hittills hunnit med att dela ut våra skrymmande fotbollsskor till barnen, vilka de var ivriga att sätta på prov på planen utanför skolan. Stort tack till alla som skänkt sina avlagda par till oss! Dessutom har vi haft datorlektioner för flera grupper av de äldre barnen, något som de var om möjligt ännu mer hungriga på. Deras kunskaper sträcker sig från de som inte vet vad ett tangentbord är till de som redan har facebook och mail men inte så mycket mer. Några har under lektionerna lyckats skriva fadderbrev och brev till ”Auntie Jacinta” och vi hoppas på fler i framtiden. Som bekant blir inte allt som man har tänkt sig och en helg utan ström gör oss tyvärr påminda om att internet inte är något att ta för givet här nere.

Hur är då Kenya för någon som aldrig har varit söder om Egypten tidigare? Att kastas från ett superfräscht flygplan till en skramlande matatu-taxi som i fyra timmar tog oss genom den kenyanska landsbygden blev en abrupt provsmakning på livet vid ekvatorn. Resan kan liknas lite vid en tidsmaskin, fast där vissa 2000-talsinnovationer letat sig in och förstör bilden. Låt mig förklara kontrasten; städning görs med kvastar bundna av halm; maten lagas på träkol; vatten = regnvatten, samtidigt ser vi nyheterna på platt-tv; det finns mobiltäckning överallt (vilket utnyttjas högljutt) och varje kväll dansar barnen till Rihanna, pumpande på högsta volym ur högtalarna.

Några exempel på ögonblick som etsat sig fast extra hårt under veckan som gått: Varje gång Uncle Maurice (kocken) serverar Phyllis nationalrätt ugali till barnen. Ugali kan för en svensk liknas vid ett pulvermos som är gjort på majsmjöl, till denna läckerbit sereras kokt kål. Samtidigt älskar barnen det och jag med min grabbiga aptit kan inte ens äta ikapp med de minsta barnen på hemmet – de äter som det inte fanns någon morgondag. Glädjande är det att se alla mätta munnar efteråt och de serveras mat fyra gånger per dag (även om en svensk mage behöver mer än en kopp te till frukost för att vara glad).

De som är lättast att lära känna i början är de härliga småbarnen som alltid syns lekandes på barnhemmets gård: Obama, John (den lille), Ruth, John (Kamau) är alla så bedårande att ingen lämnas oberörd. Samtidigt försöker vi passa på att umgås med high school-eleverna som, när terminen börjar om två veckor, åker och bor på sina respektive skolor. Med svenska ögon är det slående hur en övervägande del av barnen, i alla åldrar, är både väluppfostrade och ambitiösa. De som har nationella prov i november har redan börjat studera och bland yrkena som nämns när vi frågar om framtidsdrömmar har vi hört bland andra: pilot, militär, lärare, advokat och förstås många fotbollsproffs.

Nu är det snart läggdags, i alla fall för oss volontärer. För sällan har sömnen varit så välbehövlig som efter en lång dag i solen på Phyllis Memorial!

Micke & Julie

Maurice vaktar målet

Kamau

Julie och Ruth

Datorlektion

Charmtrollen John och Obama

Nya volontärer på väg!

Hej,

Vi heter Mikael Nyström och Julie Rondeau, och nu återstår bara två dagar tills vi börjar vår resa till Phyllis. Vi ser väldigt mycket fram emot erfarenheten att såväl upptäcka Kenyas (och Afrikas) kultur som att lära känna barnen på Phyllis, vilka vi har förstått har gjort starka intryck på tidigare besökare!

Tidigare idag lämnade Micke in sin examensansökan då han precis avslutat sina studier i ekonomi i Stockholm där han också bor sedan några år tillbaka. Ursprungligen kommer Micke från lilla Gränna som ju hos de flesta är känt för sina polkagrisar och sitt fina läge vid Vätterns strand. Som bekant blir man dock lite hemmablind och han längtar inte tillbaka än, utan vill i framtiden utomlands för att fortsätta studera och arbeta. Efter att ha arbetat på en sommarskola har Micke insett hur roligt det är att umgås med barn och ungdomar och hur mycket man själv kan lära sig av att sätta sig in i deras perspektiv.

Julie är till hälften fransyska och har bott i Paris den största delen av sitt liv. Hennes fascination för Afrika tog henne efter gymnasiet till det fransktalande Burkina Faso, i Västafrika, för att jobba som volontär på ett barnhem och en skola i sju månader. Det var en både tung och fantastisk upplevelse, som gav henne ett nytt perspektiv på saker och många fina vänner för livet. Sen fyra år tillbaka bor hon och pluggar i Stockholm, men är även hon sugen på att upptäcka världen i framtiden!

Teknik är ett intresse Micke alltid haft med sig och därför har vi inför resan fått tag i några vänners avlagda laptops. Förhoppningen är att, nu när elen är dragen, kunna lära barn och personal hur man skriver och räknar på datorn, även hur man söker information och kommunicerar på internet. Kanske blir det därmed lättare för alla er läsare i Sverige att hålla kontakt med fadderbarn och övriga på barnhemmet!

Julie vet från sin tidigare erfarenhet av Afrika att fotboll alltid är populärt; därför valde vi att göra en insamlingskampanj bland vänner, familj och skolkamarader för att samla in deras gamla skor. Vem vill ha kvar fotbollsskor när de är för små och bara tar plats, när man kan ge bort dem till barnhemmet? Resultat: våra bagage är fulla av fotbollsskor!

Hoppas ni följer vår fortsättning på bloggen, så lovar vi att uppdatera med berättelser och bilder!

Vi hörs snart igen, kram!

Julie och Micke