Underbara lilla Johnny

Häromkvällen satt jag (Marijana) med barnen i dormen och blev ombedd att berätta en berättelse innan läggdags.

• ”Auntie, It’s me story” bad Johnny.*

Eftersom jag inte har mycket till fantasi började jag berätta berättelsen om Happy Feet. Ni som har sett filmen förstår med en gång att det kanske inte var den bästa idéen att välja en berättelse om en dansande pingvin att berätta för en 5-åring som aldrig sett varken en pingvin, ett hav eller is! Med Faiths översättarhjälp gjorde vi dock ändå ett tappert försök och Johnny gjorde verkligen sitt bästa för att förstå berättelsen om den dansande pingvingen som inte kunde sjunga. Men det var inte lätt för lille Johnny… En pingvin, vad är det? En svart-vit fågel som går roligt… som har vingar men som inte kan flyga… som däremot kan simma och som äter fisk... och lever i en isvärld! Efter varje mening som jag avslutade följde oändligt många frågor om den här konstiga fågeln som inte är en riktig fågel! Och vad är en isvärld? Nej, det var inte lätt att föreställa sig en pingvin som dansar på is. Jag fortsatte berätta om hur den här pingvinen inte blev accepterad av de andra pingvinerna eftersom han var annorlunda men Johnny hade inte kommit så långt. Han försökte nämligen fortfarande få ihop hela konceptet och hade fastnat vid den viktiga matfrågan. Förvirrat frågade han:

• ”So.. the pinguin eats fish?” (=”Den äter alltså fisk?”)
• ”Yes” (=”Ja”)
• ”But.. where does it get the fish from?” (=”Men vart får den fisken ifrån?” )
• ”From the water.” (=”Från vattnet.”)
• ”From the bole hole!?!” (= Från brunnhålet!?!)

Det kan inte bli mer logiskt! Jösses vad jag kommer sakna den här lille krabaten!

Johnny

*De minsta tre, Johnny, Obama och Ruth (eller de tre musketörerna som jag kallar dem eftersom de gör allt tillsammans) kan inte engelska än och säger alltid ”it’s me” följt av vad de vill göra när de ber om något. Nedan följer några exempel ur musketörernas ordlista:

It’s me torch = Kan jag få låna din ficklampa?

It’s me kite = Ska vi flyga drake?

It’s me ”picha” = Ta kort på mig med kameran! (Ruts favorit. Alternativt ”It’s me video! följt av sång)

It’s me Pippi = Kan jag få göra flätor på dig? (Obamas hobby är att göra en Pippi look-alike av mig)

It’s me sweets = Kan jag få godis? (Alternativt It’s me guest house?) villket till synes är en förfrågan om att få följa med till gästhuset, men egentligen en förklädd ”It’s me sweets” eftersom de lärt sig att det alltid finns något sött till dem i gästhuset!

/Marijana

Uncle Gidraph

För ett tag sedan fick Uncle Maurice besked om att en av hans släktingar har avlidit. Han åkte då hem för att vara med familjen under den svåra tiden. Vi som är kvar har fått äran att ta hand om hans älskade Rambo-kniv (den enda tillräckligt vassa för att hacka grönsaker med) och har slagit oss ihop för att få köket att fungera under tiden. Som tur är har vi blivit enormt hjälpta av timingen. Det är nämligen mid-term nu vilket innebär att det är skollov och alltså endast 70-talet barn på barnhemsområdet till skillnad från 230 i vanliga fall. Alltså många munnar mindre att mata. Även om detta har underlättat mycket så måste vi säga att Gidraph starkt har imponerat med sin teamkänsla och sitt engagemang sedan Uncle Maurice har åkt hem. För de som inte känner till honom så är Gidraph socialarbetaren på barnhemmet. Gidraph har inte varit anställd här speciellt länge och lär sig fortfarande hur allting går till, men han är världens godaste människa och han vill göra allting riktigt bra. Gidraph är i 30-års åldern, men på något sätt verkar han ändå väldigt oerfaren och ung. Arbetslösheten är hög här, och trots sin utbildning har Gidrap inte haft någon anställning sedan han tog examen vilket kan förklara varför han verkar lite vilsen ibland bland alla barn. Gidraph har länge haft hälsoproblem och hans ena ben är kortare och snedare än det andra vilket gör att han haltar rätt kraftigt och arbetar lite långsammare än många andra hade gjort. Men han låter inte detta hindra honom. Allt som ska göras gör han, på sitt sätt och i sin takt, och han anstränger sig för att göra det så bra det bara går. Gidraph tycker om och värdesätter sitt jobb på barnhemmet och det märks att han tycker mycket om barnen. Han vet nog inte alltid vad han gör här omkring, men han bryr sig, inte för att det ingår i hans jobb utan för att det är sådan han är. Hans försök att lära sig och få grepp om allting är helhjärtade och hans intentioner genuint goda. Sedan Uncle Maurice har åkt hem är det Gidraph som har tagit över det tidiga uppvaknandet, de långa timmarna i det rökfyllda köket och den konstanta smärtan i ögonen då röken sticker hårt och tårarna rinner för fullt medan maten långsamt lagas. Vi vet inte om uncle Maurice har vant sig så pass vid röken att han inte längre påverkas av den, men alla vi andra lider av den och tar varje möjlighet vi får att sticka huvudet ut genom dörren, om än för en enda kort sekund, och vila ögonen i den friska luften. Men Gidraph klagar inte, han sticker inte ens ut huvudet när kinderna är dyblöta. Snarare gör han det som ska göras med stolthet över att få tagit över den viktiga uppgiften att förse dessa barn med mat fyra gånger om dagen. Mellan måltiderna sitter han vid ugnen, trött och sliten, men fortfarande klagar han inte. På vägen förbi säger någon av oss ”You’ve done a great job today uncle!” och han tittar upp utan ork kvar till att lyfta huvudet och ler en kombination av generat och nöjt leende och säger ”Thank you.” Vi tycker om Gidraph. Han har ett hjärta av guld. 

Vi avslutar med en kort sammanfattning av tiden som gått:

Förra måndagen tillbringades i KYM med den första gruppen high school elever innan de åkte tillbaka till skolan på tisdagen. Vi tog en promenad, åt chapati och barnen fick var sin fickpeng att spendera. Tisdag och Onsdag tillbringades på sjukhuset med Willy som skadat foten. Torsdag började mid-term, skolbarnen åkte hem, en annan grupp high school elever kom hem till barnhemmet och endast 70-talet barn var totalt kvar här. På Torsdagen målades det naglar. Både pojkar och flickor målade sina naglar och gjorde massor med olika mönster och mixade färgkombinationer på både händer och fötter samt en del på bord, stolar och sandaler! På fredagen blev det disco med DJ Lawrence och barnen försökte förgäves lära Marijana att dansa Kenyan style. På lördagen var det Talent Show och det bjöds på en del sång och dans, men överraskande nog var många av barnen blyga den här gången och få vågade sig upp på scenen. Pga. detta avslutades även lördagskvällen med disco! På söndagen blev det utflykt till Kampi Ya Moto och fickpeng till den andra gruppen high school elever. Medan de gick iväg med Jonatan och Gidraph samlade Marijana ihop sex av de mindre barnen för bakparty i gästhuset. Jordnötskaka med chokladöverdrag blev det denna gång! Den här veckan har boardereleverna kommit tillbaka och alla barnen återgått till skolan. Mycket lägligt kom även Uncle Maurice tillbaka och Gidrap har äntligen fått sig en välförtjänt vila! Mycket tid har tillbringats på sjukhuset med flera av barnen som haft lite olika besvär, men som alla nu mår bra och pluggar flitigt i matsalen! Även helgen har varit lugn. Det har tittats på ”Coach Carter” och bjudits på sötsaker. Nu i veckan kommer det återigen börja hända lite grejer eftersom Jacinta kommer hit om bara några dagar! Vi tänkte fira detta med pannkakskalas!

Några saker som märks ganska tydligt här...

• Ingen klagar. När jag klagar är det som att de inte förstår vad jag menar. Det finns inte i deras värld känns det som. Ingen håller med mig om att det är mkt grönsaker att hacka, om att det är kallt om morgonen, om att natten varit för kort, om att vi är uppe för tidigt. Alla bara gör det som ska göras, det är inte krångligare än så. Tiden man gör sysslor verkar uppfattas som en tid för socialt umgänge. 10-talet barn rensar majs tillsammans, de sjunger, de pratar, de skrattar och majsen blir rensad. Ingen verkar tycka att det är slöseri med tid. Kvinnorna bakar bröd tillsammans, fyra stycken, inte för att det behövs mer än en utan för att det är så man umgås. Genom att hjälpa varandra, att städa, att pumpa vatten, att bära vattenhinkar, att tvätta kläder… Vardagssysslorna är en självklar del av livet, de utgör en stor del av den sociala sfären, och de stunderna uppskattas.

• Ingen har bråttom. Jag tror inte ordet stress finns i kenyanernas ordbok. Allt får ta sin tid, att skynda är inte bra för själen, så det gör man helt enkelt inte. Det gör inget om har stämt tid för möte, det spelar ingen roll att andra väntar, det finns inga ”men”.. Det verkar helt enkelt inte finnas en anledning som är tillräckligt stor för att man ens ska fundera på att öka sin takt.

• Uncle Maurice har sitt stora, goda, värmande hjärta i köket. Han lagar maten på barnhemmet och han lagar den med gusto. Jag säger att uncle Maurice skapar magi i sitt kök. Av lite majsmjöl, vatten, 6 kålhuvuden, 6 tomater och en knippe lök trollar han fram en middag för över 140 personer. Hans blick följer varje barns ansikte i matkön, och han vet precis vem som äter vad och hur mycket. Han vet dessutom exakt hur mycket mat som behövs lagas för att det ska räcka till alla. Och det härligaste av allt är att se hur mycket han njuter av att få servera maten han trollat fram till oss andra. Efter att alla barnen får mat vänder han sig till mig med sitt nöjda leende och frågar stolt ”May I serve you now? I wish to serve you now” och tar med glimten i ögonen fram en tallrik. Med en annan plasttallrik skopar han upp ugali och tittar upp på mig där han står böjd över den stora grytan och undrar ”Like this? More?” och när jag säger ”Ki dogo more” skrattar han stolt och fyller på med lite till. När jag bekräftat att det räcker fyller han på med kålstuvning och sträcker över tallriken som om han ger mig en födelsedagspresent. Och lite så känns det, för jag vet att han gör det med hela sitt hjärta. Lika stolt som han blir över att servera mig den okryddade majsmjölsgröten, lika stolt blir jag av att få ta emot den.

Uncle Maurice i sitt älskade kök

• Tron är central. Kenyaner är starkt troende människor och det märks tydligt både innanför och utanför barnhemsområdet. Ungefär 8 av 10 låtar som barnen självmant sjunger handlar på ett eller annat sätt om Gud, majoriteten går i kyrka och man ber innan maten, innan sovdags.. ja, helt enkelt innan det mesta. Religion är även ett hett diskuterat ämne i sovsalarna då alla barnen är nyfikna på svenskarna som inte är speciellt troende. Ska man åka ner hit får man vara beredd på att spendera en hel del timmar på att besvara alla deras nyfikna frågor och bemöta deras funderingar.

• Auntie Ruth är nog världens vackraste. Jag ser inte henne ofta, och när jag ser henne sitter hon och rensar bönor tillsammans med de andra kvinnorna. Hennes mörka korta, lite lockiga hår döljer sig under någon av hennes huvudsjalar, hennes erfarna händer jobbar snabbt och smidigt, och hennes blick fokuserar på uppgiften i största allvar. Men så händer det att Johnny gör något roligt som får henne att fnittra till. Och jag älskar hennes fnitter. Auntie Ruth fnittrar nämligen med ihoptryckta läppar och skrattande ögon! De är så levande och gnistrande att jag inte kan slita blicken ifrån dem. Och när hon skrattar så smittar hon hela omgivningen med sitt stora, vita leende och härliga högljudda skratt! 

Vackra Auntie Ruth fnittrandes

• Det är omöjligt att inte bli kär i dessa underbara barn! Missuppfatta mig inte, de kan vara riktigt jobbiga ibland, de kan tjata, skrika, gråta, bråka och tjafsa precis som vilka barn som helst. Ibland vill man bara fly till tystnaden i gästhuset eller ta en promenad bland fälten runt omkring för att komma bort från dem, men det är sällan.  Snarare är det så att jag efter bara några obligatoriska timmar i Nakuru längtar tillbaka till dem. Det finns få mysigare saker än att få sin morgonkram av minstingarna som slänger sig över en så att vi alla rullar på marken skrattandes och kramandes på hög, eller pratstunderna i mörkret i tjejernas sovsal om kvällarna då allt mellan himmel och jord diskuteras, tusen frågor frågas och det busas, kittlas och fnittras för fullt tills det är dags för ”natti natti” som auntisarna säger när de för tredje gången skickar oss i säng.

Det kommer inte bli lätt att åka härifrån!

Marijana

Mys med minstingen Obama

Midsommarfirande med ringdans, bullar och uppträdanden!

Veckan har som vanligt flugit förbi alldeles för snabbt! Några av high school eleverna är redan hemma under midterm, andra kommer nu i veckan. Det har varit riktigt kul att träffa dem, få höra om hur de har det och se dem umgås med de andra barnen. I lördags vaknade vi tidigt för att baka upp emot 246 bullar ala Kenya style. Medan bullarna jäste hackades det grönsaker för fullt. High school grabbarna tog med sig radion till gästhuset och hjälpte till med att pensla och sockra bullarna, sedan var det rakt in i en het, vedeldad ugn. Bullarna förblev små i storlek, någorlunda kompakta och ganska krispiga, men barnen uppskattar allt sött lika mycket och klagomålen uteblev därmed. Med bullarna klara, grönskarena hackade och midsommarstången uppe kunde lekarna börja strax efter lunch. Vi tog med oss de mindre barnen och började sjunga och dansa små grodorna, vilket de redan kunde ganska väl tack vare tidigare volontärer, och så fort det blev liv på skolgården kom alltfler barn och ringen växte. Efter några turer hejdlöst skratt åt små grodorna samt några turer björnen sover tog barnen över lekledartiteln och ringlekarna fortsatte den ena efter den andra. Annelie, Sandra och Helena som är på besök hos barnhemmets grannar kom och hälsade på och både vi och barnen hade det riktigt mysigt med dem. Det blev långa samtal, pappersloppor, målning och ritlekar.

På lördagar har barnen kyrka kl 17,00. Normalt brukar socialarbetaren Gidraf hålla i den men han har varit ledig i helgen så barnen har skött det själva. Idag tog high school kidsen tag i det hela och strukturerade upp sång, dans, bibeläsning och bön.

Efter kyrkan var det middagsdags, efter middagen bulldags och efter bullarna kom slutligen den officiella mikrofonpremiären! Marijana har med sig två mikrofoner och en karaokemaskin från Sverige så en hel del uppträdanden väntas framöver. Den här gången erbjöd vi high school kidsen möjliget att uppträda för de andra barnen, framförallt eftersom de inte kommer vara här då vi ska ha en stor Talent Show nästa lördag men även för att det kan vara bra att de stora får introducera mikrofonerna så att vi minskar risken för kaos när de blir de mindre barnens tur att använda dem (detta visade sig vara rätt tänkt då alla ville prova att säga något i mikrofonerna!). Barnen sjöng, dansade och körde grymma battles i flera timmar tills Uncle Sammy sa att det var läggdags. De var grymt duktiga och alla hade roligt, både de som stod på scen och de som satt och tittade på. Mercy imponerade med sina battle-skills, Joel med sina egna låtar och Beatrice med sitt fina avslut med låten Goodbye my lover. Mot slutet höll Hamilton och Beatrice varsitt tal där de tackade oss volontärer samt alla i Sverige som har skickat med saker till dem, de berättade att de såg det som en ära att ha varit de allra första att använda de nya mikrofonerna och de uppmanade de mindre barnen att använda presenterna från Sverige väl och ta god hand om dem. Det var väldigt fint att se deras uppskattning och glädje. Mikrofonerna blev minst sagt en fullträff! Personalen gillar dem minst lika mycket som barnen och har även dem uppträtt med sång medan barnen varit i skolan! För att inspirera än mer inför den kommande lördagens Talent Show tittade vi på filmen Step Up i söndags så i vecken väntas förberedelser på alla håll. Affischerna ska sättas upp, barnen ska öva på sina uppträdanden, anmälningslista ska göras och Jonatan och Marijana ska försöka fixa till en fin scen, musik etc. Sen får vi hålla tummarna för att elektriciteten inte försvinner just den kvällen!

Ha en härlig vecka där uppe i norr!

Jonatan och Marijana

Jonatan och John Kimani klär om ett basket mål till en barrig midsommarstång 

Barnen ville posera framför stången

Dans runt midsommarstången

Bullbakning med hjälp av high school grabbarna

Uppträdande med de nya mikrofonerna

Affischerna inför nästa veckas talent show