måndag 22 december 2014

Julhälsning från Tobias!

Hej alla därute som stödjer barnhemmet Phyllis Memorial Childrens Home.

Jag är nu hemkommen efter två och en halv vecka på Phyllis. Det var så otroligt kul att vara tillbaka och träffa alla underbara barn. Det första som jag möttes av var en vilt flinande Shiro som ropar Uncle Tobias och vill direkt att vi ska leka jaga. Det är en otroligt härlig känsla att veta att barnen minns en fortfarande efter 11 månader.

Jag hade inga storslagna saker inplanerade när jag reste utan jag hade bestämt mig för att ta en dag i taget och göra varje dag så bra som jag kunde. Och jag lovar er att jag har njutit 24 timmar om dygnet, jag har vaknat med ett leende och jag har somnat med ett leende.

Det har lekts, busats och spelats fotboll otaliga timmar och jag har även hunnit med att intervju de flesta och haft många väldigt intressanta samtal med barnen. Det är väldigt intressant att sitta ner och prata med dem, det finns mycket intressanta tankar.

Jag hade med mig mycket spel och leksaker som jag har pytsat ut vid olika tillfälle. 4 i rad var en stor succé och det uppskattades av både stora och små, men reglerna skilde lite dem emellan. De äldre spelade spelet precis som det ska medan de yngre satt fyra stycken och fyllde hela spelplanen. För dem så gick spelet ut på att brickorna skulle vara tillräckligt många för att fylla spelplanen, och om de gjorde det så jublade alla och alla var vinnare.


Det har även ritats en hel del. Och nu vill jag väl inte skryta men Obama måste ha spanat in mina muskler när vi badade i Mombasa förra året.


Det har inte bara lekts, det har arbetats på många håll. Det har torkats majs, så varje morgon har vi burit ut majs så att solen får stå för det torkningen och på eftermiddagen (eller när regn har varit på ingång) så har vi burit in majsen igen. Det som är så härligt är att alla hjälper till. Barnen gör det till och med en lek av det hela.


Något som är väldigt glädjande är att det nya borrhålet är färdigborrat och således behöver de inte köpa vatten längre. Istället så kan nu barnhemmet sälja vatten och tjäna pengar på det.
Så ett annat jobb som de äldre killarna har varit med på är att bygga en vattenkiosk så att de som köper vatten inte i fortsättningen ska behöva åka in på barnhemsområdet.


Något annat som är väldigt glädjande är att personalens bostäder är i full färd med att bli klara. Auntisarna har fått en egen del som sitter ihop med tjejernas dorm, det blir jättefint och de är så värda det. 

 För Uncle Maurice och djurskötaren James så har bygget inte kommit riktigt lika långt. Men grunden är grävd och när vattenkiosken är klar så kommer även detta projekt att påbörjas på allvar. Det gör mig så glad och stolt över att det händer så mycket på Phyllis. 


Det har även hunnits med att laga lite mat. Vi kokade 15 kg makaroner och gjorde köttfärssås på 10 kg köttfärs. Till min hjälp så hade jag Tabitha, Agnes och Eunice samt att Auntie Wambui som alltid ställde upp. Det är så kul att laga mat till barnen för de är så tacksamma.


En annan stor sak för min del var att se till att alla barnen får en julklapp den 25e, även om jag inte är där och delar ut dem. En hel del barn fick julklapp ifrån sina faddrar och det tackar jag mycket för. Till resterande barn så fick jag hjälp av Mariana som skickade med julklappar som jag slog in på plats samt att Oliver hjälpte till ekonomiskt till det som jag köpte på plats. Tack så hjärtligt för er insats.
Ett annat tack vill jag skicka till Kerstin Lundin som skänkte pengar till en god middag åt den stora familjen på Phyllis. Pengarna gick till inköp av en get, 15 kg ris samt till en stor mängd grönsaker.
Till sist så vill jag skicka ett extra stort tack till Lindex med personal som tillsammans skänkte över 150 par underkläder, dessa delade jag ut tillsammans med personalen så att alla barnen minst fick ett par var. Det var många glada miner när det delades ut och barnen fick väldigt fina underkläder.



Vad mer finns det är förtälja om min vistelse på Phyllis.
Jo, jag hade lovat de yngre barnen att vi skulle titta på tecknat en dag. De blev verkligen jätteglada. Så vi samlades i matsalen, ställde i ordning bänkar och satte oss till rätta men till vår besvikelse så ville inte riktigt dvd spelaren fungera sådär 100 procentigt. Det hackades hej vilt och kvalitén för barnen blev väldigt liten. Så det var ett stort gäng besvikna barn som insåg att det inte blir någon film. Men då fick jag en snilleblixt, barnen här är inte så kräsna så jag samlade de som ville i gästhuset och de satt trångt i soffan och tittade på Tom & Jerry samt Micke och Molle på en laptop. Det var så mysigt att ha dem där och jag lovar er att det uppskattades väldigt mycket av barnen.


Det finns så mycket som jag vill berätta om men jag ska inte skriva för mycket heller. Men till sist så var det dags för mig att inse att min resa började närma sig sitt slut. Sista kvällen så hade vi fest. Vi åt köttbullar, korv, pilau och grönsaksstuvning och efter det så fick barnen snacks och discot tog fart. Det dansades och sjöngs för full hals.  Jag tog även lite tid för de underbara auntisarna Ruth och Maggie och gav dem lite positiv feedback på det fantastiska jobb som de gör för barnen. Det var en väldigt bra kväll som jag sent kommer att glömma. När barnen dansat färdigt och timmen var efter midnatt så var det dags för mig att packa min väska och göra i ordning inför morgondagens hemfärd.

Sist men inte minst så fyllde jag skolbussen med de minsta barnen och vi begav oss till Nairobi så att jag kunde krama ur några sista timmar med barnen. Vi var till Animal Orphanage och på Safariwalk vid Nairobi National Park.

Min Kenyavistelse avslutades på detta roliga sätt. När barnen ätit picknicken som vi hade med oss så var det ett stort kramkalas och ett farväl tagande. Det skojades mycket och det gjordes oräkneliga high fives innan bussen rullade hem till Phyllis med barnen och jag blev kvar på parkeringen i väntan på taxin som skulle ta mig till flygplatsen. När bussen hade lämnat parkeringen så exploderade alla känslor i kroppen och jag stod där på parkeringen med stora tårar som forsade ner för kinderna.
Min tid i Kenya kan beskrivas med ett ord, Glädje. Jag har haft så otroligt kul under mina veckor på Phyllis och det är alltid lika fantastiskt att vara tillbaka. Jag kommer att minnas barnen för resten av mitt liv och jag hoppas att vi kommer att ses snart igen. 

Slutligen så vill jag skicka ett stort tack till alla ni där ute som stödjer barnhemmet Phyllis Memorial Childrens Home. Ni gör skillnad för de 90 barn som bor där. Ni kan stolt stå rakryggade och veta att ni tillsammans har räddat alla dessa barn från sina tragiska öden. Ni ger dem mat, sovplats och skolgång. Ni får dem att våga tro på en ljus morgondag.
God Jul och Gott Nytt År
Uncle Tobias

tisdag 18 november 2014

Fotobomb!

 
Fotobomb från barnhemmet med bilder tagna av Johanna!

Lilla tjejgänget utanför skolan
Fridah kom till barnhemmet tillsammans med sina tre syskon under 2013.

Shiro, 4 år är Fridahs lillasyster.
Fotboll är alltid lika populärt!
Coola som få!

Mandazi är gott!

 Bilderna är tagna av Johanna Larsson


onsdag 29 oktober 2014

Johannas och Gunns äventyr!





Det har nu gått över en månad sedan jag och Gunn kom hem från Kenya. Samma dag som vi åkte så skrev jag en lapp till min familj och lade på köksbordet. Jag skrev att jag skulle sakna dem, men att det här kommer bli  mitt livs äventyr. Idag kan jag utan tvekan säga att det stämde. Mitt livs äventyr är vår resa till andra sidan jordklotet. Vår resa till barnhemmet. Vår resa till Kenya.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har lärt mig något under min vistelse i Kenya. Jag har lärt mig otroligt mycket. Man har inte bara lärt sig om hur Phyllis vardag fungerar, hur man hackar kål, eller hur man säger hej på swahili. Man har lärt sig en hel del om livet. Idag har jag en klarare bild över vad som är viktigt. Jag prioriterar annorlunda, omvärderar, och uppskattar allt betydligt mycket mer. Att sitta här hemma i en stor villa med alla möjligheter i livet känns inte bara bortskämt, utan även uppskattande. Man lever ett underbart liv som bör uppskattas varenda sekund. Kom ihåg det. Men gemenskapen och glädjen i Kenya går inte att jämföra med Sverige. Man måste åka till Kenya för att förstå vad jag menar. 

Under vår vistelse i Kenya har vi bland annat hjälpt till på Phyllis och lekt med barnen samt via en kvinnorättsorganisation även träffat andra utsatta grupper i samhället. Jag och en kille på barnhemmet arrangerade även en fotbollscup på tre dagar som blev väldigt lyckad och uppskattad. Jag och Gunn åkte också in till Nakuru ett flertal gånger för att köpa nödvändiga saker till barnhemmet och till de blivande studenterna. Innan vi åkte hem höll vi en avskedsfest för barnhemmet där vi bjöd på mandasis som vi bakat tillsammans med personalen, samt godis. Det var en mycket trevlig kväll! 

Det finns så mycket och så många man saknar i Kenya. Jag saknar barnen och personalen, barnhemmets grannar och de människor som vi träffat via dem, och det kärleksfulla och omtänksamma Kenyanska folket som alltid kom fram och hälsade och frågade hur man mådde.
Jag saknar också att börja varje morgon med att gå upp till Uncle Maurice som mötte en med världens största leende, gav världens största kram, och därefter serverade världens godaste te. Jag saknar att höra barnen skrika ”Auntie!” för att få ens uppmärksamhet så att de kan visa vad de lärt sig. Jag saknar att gång på gång bli häpen över hur mycket barnen kan och hur kloka alla är. Jag saknar maten, klimatet, barnens böner, och att se barnen springa omkring med en pinne i handen och ett däck i täten. 

Jag saknar att se Gunn irra runt med en insektsspray i ena handen och sin lila foppatoffel i den andra för att försöka vinna kampen  mot de stora spindlarna som kom in i vårt rum när det regnade på eftermiddagarna. Jag saknar att hjälpa till, att lära mig nya saker, att se glädjen, gemenskapen, och hjälpsamheten. Jag saknar allt. Gunn saknar allt.  Vi saknar allt. 

 
Jag tror att varken jag eller Gunn riktigt har landat efter vår resa. Vi kommer nog aldrig att göra det helt. 
Halva ens hjärta och hjärna finns kvar i Kenya och man tänker på dem varje dag. Men en sak är säker, vår resa är mitt livs äventyr.









Skrivet av Johanna Larsson, som besökte barnhemmet tillsammans med Gunn Johansson, augusti – september 2014.

måndag 8 september 2014

Olivers Volontärberättelse

Jag sitter nu i mitt lilla rum i ett kollektiv i Oslos statskärna. Utanför dundrar bussar och spårvagnar förbi, enligt sina tidtabeller. Sommaren lider mot sitt slut och hela livet skiftar nyans, det var två månader sen jag lämnade barnen på Phyllis. Två månader sen min fysiska kropp lämnade Kenya, men under mina ögonlock dansar och sjunger min andra familj varje dag. Min andra familj säger jag, för det är just det ordet som beskriver den samhörighet jag känner till barnen och personalen på Phyllis.

Innan min avfärd visste jag egentligen inte vad som väntade mig, förutom ett hett klimat och hundra stycken barn. Jag var inställd på att jag skulle ställas inför en enorm prövning psykiskt och emotionellt och kanske var det denna acceptans om att det kommer vara perioder som är påfrestande som tog mig igenom just de stunderna då alla intryck och upplevelser fyllde bägaren till bredden. 
 
Jag hade drömmar och ambitioner om att spela musik med barnen och göra mycket kreativa pyssel tillsammans. Jag hoppades att jag skulle komma några under skinnet så de kunde känna tillit till mig och som kunna släppa in mig i deras värld. Jag hoppades att jag kunde få barnen att skratta. Jag hoppades att min vistelse på barnhemmet skulle ge mig ett nytt perspektiv på saker här i världen. 

Ingenting här i livet blir som man tänkt det, men det betyder inte att det är negativt, tvärtom. Min vistelse på Phyllis Memorial Childrens Home var fantastisk. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur alla dessa människor skulle komma att ha en sådan stor och betydande plats i mitt hjärta. Jag ställdes inför prövningar långt bortom min bekvämlighetszon och växte enormt igenom detta. Mitt tålamod testades dagligen men gav alltid med sig med en känsla av tacksamhet, kanske en tacksamhet över att vara behövd. 
 
Under min vistelse uträttade jag inga stordåd utan fanns mest bara där för barnen i deras vardag och anordnade roliga aktiviteter under deras lediga tid. Att bara finnas där och vara uppmärksam och nyfiken på barnen gav dem en känsla av att vara speciella, att vara behövda om så vill. När jag hade en jobbig dag, kände mig ensam, längtade hem eller bara var trött fanns det inget som kunde muntra upp mig mer än att bara se alla barn och få vara med dem. Jag tror jag behövde dom mer än vad de behövde mig, och är det inte det vi alla är här för? Att i livet få känna sig behövd, att känna att man har en mening.
 
Det är vad jag tror meningen med livet är. 
Kärlek, Oliver Hultqvist. 
 
 
Skrivet av Oliver Hultqvist, volontär vid Phyllis Memorial Children's Home & Academy, april - juli 2014.

söndag 31 augusti 2014

Pärlor och Disco

I lördags tog jag med mig två av barnhemstjejerna till Nakuru för att handla inför discot som vi ska ha nästa vecka. Tjejerna hade aldrig varit i Nakuru innan så de tyckte att det skulle bli spännande att åka dit. Väl i Nakuru bland alla människor och tutande bilar så hittade vi pärlor i en butik och tjejerna fick välja ut vilka färger vi skulle köpa. 

Barnen gör smycken
När vi sen kom till mataffären Gilanis så skulle de välja vilket godis som skulle vara i godispåsarna till discot. Det tog ett tag men efter omsorgsfullt väljande hade de bestämt sig vilket godis och vilka kakor som de ville ha. Efter en lång dag i Nakuru så var jag och tjejerna båda glada och trötta när vi satte oss i mataun tillbaka till Phillys.

Jacinta visar upp sitt halsband, gjort i Kenyas färger.


Koncentrationsnivån är hög hos Obama
Pärlorna höll barnen sysselsatta i fem dagar efter skolan. Det blev många halsband, armband och ringar. Alla ville trä pärlor så länge som möjligt, när mörkret började falla så ställde de sig vid fönsterna för att kunna använda sig av de sista solstrålarna.
Små fingrar jobbar snabbt
Elijah och kompisarna har fullt upp
En fokuserad John
Nu är mina dagar på Phillys snart slut. I kväll hade vi disco och med hjälp av Olivers discokula och musik så dansade vi till kl tio. Även om barnen är jätte trötta så blir dem besvikna när ljuset tänds. Godiset räckte precis, tyvärr blev det inte över något till de vuxna då många grannbarn också var med på discot.
Fridah (ovan) och Mary (nedan) visar stolt upp sina skapelser

Jag kommer sakna barnen på Phillys väldigt mycket och jag kommer garanterat tillbaka hit igen.

Elin

måndag 18 augusti 2014