fredag 27 november 2009

Lite bilder från volontärsamordnaren Cecilia



Jag och lilla Njoro. En av de mindre killarna på barnhemmet. Dock tycker han inte riktigt om att man kramar honom - då är han inte cool inför sina kompisar längre he he. Leka med lego och bygga bilar är hans favoritsysselsättning och inte kela med volontärerna. Förutom på denna bild såklart :)



Simon Maina har fått på sig mina solglasögon och spanar ut över Barnhemmet. Riktigt cool look!



Willifred har byggt sig en lego-kamera så han kan ta lika många bilder på oss volontärer som vi tar på barnen ha ha. Barnens uppfinningsförmåga är otrolig.



Shepkorir funderar på vad hon ska göra härnäst. Kanske leka med lego eller hoppa hopprep med sina kompisar. Möjligheterna är oändliga :)

torsdag 26 november 2009

Bild från promenaden med alla barnen



PÅ bilden syns flera av barnen från Barnhemmet och Sandra i bakgrunden. Till höger ser ni ingången till barnhemmet. :)

Gudstjänst i Kenya - Följ med!

Måste skriva om vår vandring till kyrkan i söndags! Det var en 'liten' pilgrimsfärd vi var ute på... Joshua (grannen, som vi dels fick en höna av), ville att vi skulle följa med till hans kyrka! Visst sa jag och Unn. Vi frågade även åt vilket håll hans kyrka låg. Han pekade och det lät på honom som att det inte var alldeles för långt! Han är också 83 år gammal, och hur långt som helst kan han juh inte gå tänkte vi! Eller?

8.20 kom han och hämtade oss, och vi begav oss iväg. Vi hade inget vatten och ingen solkräm på oss. Han hade ju ändå sagt att vi skulle vara tillbaka innan lunch. Eller sa han egentligen att vi skulle vara framme vid lunch? I vilket fall så tänkte vi att det skulle vara en snabb tur.

Han hade nämt något med fält, och det var verkligen fält vart vi änn gick och vart vi än tittade. Det kändes som en riktigt pilgrimsfärd. Att man går över fält, skog och mark för att komma till kyrkan. Och utsikten var inget att leka med heller - det var den vackraste promenaden jag någonsin gått och förmodligen kommer att gå! Men det tog oss nästan 3 timmar att gå till denna kyrka! Väl framme i kyrkan insåg vi snabbt att Joshua hade menat att vi skulle vara framme i kyrkan innan lunch ha ha. SÅ går det när man inte lyssnar...

Kyrkan var mycket mysig, ett litet lerhus med halmgolv, men den var väl kanske inte någon kyrka jag skulle gått i 3 timmar för, men hemskt gullig var den.... vi var i kyrkan i nästan 2½ timme, och det är inte likadant som en gudtjänst hemma, om man säger så. När det är tid för att sjunga, så står man upprätt och får inte sitta. Men man sjunger och har roligt vilket var kul.

När vi var färdiga från gudtjänsten, hade vi hela vägen tillbaka hem att gå insåg vi snabbt. Men det var bara att finna sig i det. Notera också att under dessa timmar, har vi bara druckit vars 2 coca cola och ätit vars en chapati - klassisk mat i Kenya och påminner om tunnbröd Så vi var MYCKET hungriga. Men vi visste också vilken underbar utsikt vi skulle få se :)
Nu var det lite varmare, men när vi nästan var hemma hade solen tappat sin styrka lite, vilket gjorde det mer fantastiskt att gå. Jag kände mig så fri och lycklig.. Det var otroligt!

Väl tillbaka var klockan närmare halv fem. Vi kom då på att vi hade lovat barnen att ta ut dem pa en promenad också, och de stod förberedda då vi kom, så vi fick ut och gå i ytterligare en timme ha ha..
Ingen av oss ångrar dock att vi följde med - utsikten var fantastisk och vi kan meddela att vi sov otroligt gott den natten! :)

Varma hälsningar från Sandra, nuvarande volotnär på Phyllis Memorial

tisdag 17 november 2009

Bilder till Unns inlägg nedan



Unn med Joshua och hönan som fick leva lite längre!



Småttingarna sjunger Hakuna Matata sången. Supergulligt.
Från vänster: Shepkorir, Eunice, Bombo, Njoro, Mbogo, Baby Ruth och Lille John



På bild ses Unn skära kål till middagen!

Unn Bloggar om den kenyanska gästfriheten!

På barnhemmet är allt bara bra. Barnen har haft en veckas lov nu och det har vart väldigt mysiga och intensiva dagar. Vi har vart ute på promenader med dem, och det tycker de är otroligt kul. Aldrig sett ungar bli så glada över att få gå ut och gå! Men de tycker det är spännande att göra något nytt och komma ifrån gården lite tror jag. En dag var vi 55 stycken som var ute och gick. Då var det inte många kvar på barnhemmet. :)

Igår när vi gick tillbaka från var promenad och hade kanske 500 meter kvar så kom en av grannarna i sin lilla bil med flak. Han stannade och pratade lite och frågade om vi ville åka sista biten. Så jag, Sandra, barnen Martha, MBogo och Willy hoppade upp på flaket och skumpade fram och yrde upp damm. Och lilla MBogo som har världens underbaraste garv tjöt av skratt hela vägen. Hur söt som helst!

Jag och Sandra har även varit på besök hos grannen till barnhemmet, Joshua 83 år! Vi hade med oss te och kex och satt där och fikade med hans två fruar. Som tack så fick vi dels lite mat, alltså ugali, den där majsgröten som vi äter varje dag. Vi fick även med oss en höna (!) som de band i fötterna och sa satt vi med den där i knät. Det var en ny slags present för oss båda! De skrattade när vi inte visste riktigt hur man skulle hålla den. De visade även hur vi skulle slakta den. "Not animal, food!!" påpekade Joshua också strängt. Vi försökte säga tack, men att vi inte skulle ta emot så mycket gåvor, men det är inte så lätt att säga emot den kenyanska gästvänligheten. Vi sa ju inte heller att både jag och Sandra är vegeterianer…. : D

Vi släppte lös den på barnhemmet i smyg när vi kom tillbaka.

Det är roliga saker man är med om!

söndag 15 november 2009

Bilder på Sandra och några av barnen på Phyllis


Sandra tillsammans med Allice!


Sandra tillsammans med Samuel, Johnny and Michael i matsalen på Phyllis.

Sandra och barnhemmets lilla Baby Ruthie. Ruth är dotter till en i personalen.


Visste du...

......att vi oftast äter med fingrarna vid våra måltider

....att man alltid tar i hand när man hälsar på varandra (vilket är typ hela tiden)

...att omkörning kan ske på vilken sida som helst av vägen, oavsett om det är ett djur, en människa eller ett fordon

...att man oftast möter en ko eller en get när man är ute och går eller sitter i en bil

...att poliserna och militärerna alltid bär pa gevär!

...att på resturanger sätter man sig inte vid ett eget bord, utan fyller på och sätter sig vid någon annan!

...att höger hand, hälsar man med och äter med

...att man då helst inte vill ta i någons vänstra hand.. ;)

...att det är alltid ett riktigt äventyr att åka i matatun! (kenyanska mini-buss)

...att det oftast går kor, getter, får eller grisar vid vägkanten Haha..

:) Lite saker som skiljer sig från hemma.! Kommer dock inte på fler just nu..

//varma hälsningar från Sandra, vår nuvarande volontär på Barnhemmet

Löpning står på schemat!

Hej allihop,

Sandra här, nuvarande volotnär på Phyllsi Memorial och ska vara här tills mitten av December, vilket gör att jag bott här nästa 3½ månad då. Det har varit regnigt här ett tag nu. Men så fort barnen gick på sitt novemberlov så kom solen tillbaka. Det har blivit varmare och det är faktiskt skönt, även om det skulle behövas mer regn. Det känns verkligen som om det är svensk augustisommar. Fåglarna kvittrar, solen värmer skönt och på kvällarna är det helt fantastiskt. Då har solen avtagit i styrka och det är lite sådär lagom varmt..Det känns nästan som att det ska komma dofter från grannarna - typ nygrillat! Tror ibland att mamma och pappa ska dyka upp hä,r gåendes.. :) !

Denna vecka har det varit promenader och löpning som varit i fokus. Jag har tagit ut barnen på promenader och alla är väldigt glada att få följa med. Har även varit ute och sprungit med några av barnen, 3 dagar i sträck nu! De är helt fantastiska. Vissa springer barfota, vissa i flipflopp och i sandaler. Demhänger med mig även om vi springer i 20 minuter. 2 gånger har jag haft lilla Willy som är 8 år bredvid mig hela vägen. Det är jätteroligt att ha dem med sig. Och de tycker nog det är minst lika roligt..Sen de gick på novemberlov så har atmosfären ändrats lite. Jag vet inte om det är en kombination av solen och av att få vara så mycket med barnen eller vad det är. Men jag njuter för fullt och bara känner mig så lugn och fridfull. Som sagt, kan man vara på en mer fantastisk plats?!

Tiden går verkligen fort och allting rullar på som det ska.! :) Nu ska vi gå och äta lunch, sedan försöka hitta vart bussarna går till Nariobi, för den 26 november åker vi till Mombassa, innan Unn åker hem, för jag måste förlänga mitt visum. Den 1 Dec åker jag sedan tillbaka till Phyllis och spenderar mina 2 sista veckor där..

Ha det så bra och jag försöker skicka med lite värme, för har forstatt att det börjar bli kallt hemma nu!