Simning och Prayer´s Day

I söndags trotsade vi regnvädret och packade in 12 pojkar med 6 par badbyxor i skolbussen och styrde mot Kabarak och den efterlängtade poolen. Jag, badkruka som jag är, frös och skötte kameran på land men alla andra var modigoch slängde sig i. Killarna trädde på sig minst två simringar var, turades om med badbyxorna och övade både simning och plaskteknik under många glada skratt. Simturen blev inte så lång då vädret inte var på vår sida så vi stannade i Rafiki för att bjuda på varsin läsk och chapati. Det var minst lika uppskattat. I måndags var det full aktivitet här på Phyllis. Samstämmiga toner letade sig fram från skolan när flera klasser övade på sång- och dansnummer till Preyer's Day som skulle hållas under tisdagen tillägnat klass 8 som nästa vecka ska göra sina nationella prov. De som inte var upptagna med att sjunga hjälpte till att snygga till runtom på området. Under tisdagmorgonen fixades det sista och matsalen förvandlades till en vacker aula. I publiken satt elever, lärare, volontärer, föräldrar och släktingar. På plats fanns även en pastor, rektorn och andra från administrationen som höll tal och lockade till många skratt bland oss i publiken. Eleverna sjöng, ögonen kunde inte låta bli att tåras och håret på armarna reste sig. Det märktes tydligt att detta var en stor och viktig dag för alla, inte minst för åttorna som var dagens centrum, och de är nu peppade för att göra sitt allra bästa på proven nästa vecka. Onsdagen ägnade vi åt att städa och möblera om lite i gästhuset för att välkomna den nya volontären Klara som kommer på fredag. Kul! :) /Clara

Ny volontär på väg

Igår drack jag min första kopp chai (afrikanskt te) på fika hemma hos Jacinta och om tre dagar lämnar jag Sverige för att tillbringa fyra månader i Afrika. Det känns fortfarande extremt overkligt att jag om bara några dagar deltar i vardagen på Phyllis, kämpar med att lära mig alla namn och försöker undvika den starka solen. En verklighet så långt bort från den jag är van vid här i Sverige och det är med nervös och pirrig glädje jag försöker få ihop det sista i min (enorma) packning! Är grymt imponerad av allt det engagemang och stöd som kretsar kring barnhemmet i kampi ya moto härifrån Sverige och det känns fantastiskt att själv få bidra med det jag kan. Det ska bli spännande att äntligen få se allt med egna ögon, känna marken under mina fötter och andas luften där nere. Mitt namn är Klara, jag är nitton år och bor i Stockholm med min familj. Min kusin Micke och hans flickvän Julie var volontärer på Phyllis för två år sedan och har inspirerat mig mycket till att göra den här resan. Jag har tidigare besökt Tanzania på semester med min familj och insåg att det var tillbaka till östra Afrika jag ville efter skolan som jag blev klar med nu i våras. Jag brinner för människor och miljö, natur och litteratur! Att läsa, skriva, resa och uppleva nya saker är bland det bästa jag vet men också att njuta av tid med familj och vänner – alla de jag kommer sakna mycket den här vintern. De har gett mig ett enormt stöd inför den här resan och är en stor del utav min drivkraft att vilja hjälpa andra! Det känns härligt att också själv få sånt stöd och att så många andra är delaktiga i min resa och vill bidra med det de själva kan. Bland annat har jag fått över 25 par gamla fotbollsskor, lite kläder och annat smått och gott att ta med ner till barnen. Att min resa är en del av ett större sammanhang känns både meningsfullt och inspirerande och jag är så nyfiken på allt som väntar mig! Ser nu fram emot många fler koppar chai nere på barnhemmet och att få dela mina intryck och erfarenheter med alla er här på bloggen, alla ni som gör min resa möjlig. Vi hörs snart igen, nästa gång från afrikansk mark! Klara