Erik och Evelina från Falun, Dalarna, har nyligen kommit till Barnhemmet och ska hjälpa till i både skolan och på barnhemmet i ung. 1 månad. Både är väldigt engagerade och glada över att ha fått komma till Kenya och här kommer ett litet inlägg om deras första dagar samt hur de lyckades ta sig till BArnhemmet på egen hand - imponerande!
Hejsan!
Nu har vi kommit fram till barnhemmet och slagit oss till ro. Vi har varit på barnhemmet i snart 3 dagar, och trivs redan! Turen ifrån flygplatsen i Nairobi till barnhemmet gick oförskämt bra!
Vi fick skjuts av en taxi ifrån flygplatsen till busstationen, där han släppte av oss direkt på bussen till Nakuru. Väl i Nakuru så körde busschauffören oss hela vägen fram till nästa buss som skulle ta oss mot barnhemmet. Även denna resa gick kanonbra!
När vi kommit fram till barnhemmet så hälsade vi på de flesta som jobbade där, dock inte Uncle Maragia som var ute på ärenden i stan i två dagar. Barnen var till en början väldigt blyga, men det gick över efter några dagar. Andra dagen så plockade vi fram en av alla frisbee's vi hade med oss och började kasta med ett av barnen. Men det varade inte länge, för snart stod det minst ett tjugotal barn i en ring och kastade frisbee med oss =). Det var lätt dagens höjdpunkt!
Värmen här nere gör oss väldigt trötta, så vi har sovit mitt på dagen, men vi hoppas att vi ska vänja oss lite med värmen så att vi orkar med hela dagarna, som barnen gör =)
Vi har ännu inte varit i skolan och hjälpt till, men det ska vi göra så småningom
Än så länge har vi mest hjälpt Uncle Morris med maten, samt att hugga ved =)
Vi hoppas på mycket mer lek med barnen, vilket det garanterat blir!
Tack så länge!
/Erik och Evelina
(Sammanlagt är det just nu 5 volontärer på plats, vilket är ett undantag då det normalt ska vara max 4. Men finns det hjärterum finns det stjärterum // Cecilia Schubert, volontärsamordnare för Phyllis MEmorial, volontar@kampiyamotosbarn.se)
onsdag 13 maj 2009
onsdag 6 maj 2009
Blogginlägg från Caroline Nilsson
Hej,
Har nu befunnit mig på barnhemmet i två veckor idag, är helt otroligt vad tiden går! Min första tid på hemmet har till största delen bestått av att hjälpa Maragia, socialarbetaren på Barnhemmet, med alla hans sysslor. Just nu är han inne i en väldigt stressig period då skollovet håller på att ta slut och han måste inhandla en massa saker till de barn som går på Boarding School (ung. Gymnasium) samt betala in deras skolavgifter. I förra veckan var jag med honom på banken när detta skulle göras. Det är verkligen ett heldagsprojekt eftersom varje skola har konto på olika banker. Det innebar att vi var tvungna att gå till varje bank, stå i kö vid varje besök vilket innebär ca 30-45 minuter. I den stunden var jag väldigt tacksam över den svenska internetbanken!
Dagen därpå följde jag med Maragia när han skulle lämna Betrice och Lilian på deras skola. Jag hade glömt att tid i Kenya inte riktigt betyder samma sak som i Sverige. Alltså, Maragia hade sagt kvällen innan att han ville lämna Phyllis vid 8, så vid 8 var jag redo att lämna området men tji fick jag. Ingen Maragia eller Betrice och Lilian som var redo på långa vägar. Efter mycket packande och springande kunde vi en timme senare äntligen gå, men då var alla Matatu-taxina fulla och när vi väl fick tag på en visade det sig att den var sönder!! Så hur var det nu, pole pole (långsamt-långsamt)!! Det tar ett tag att komma in i kenyanska tidsuppfattningen, allt har sin tid här. Efter mycket om och men kom vi till stan i en ny matatu och vi kunde inhandla de sista sakerna innan vi skulle lämna barnen på skolan. Men innan skolan var det dags for lite lunch. Eftersom jag vet att de har en stram budget kände jag att jag kunde ta och bjuda dem på lite lyx. Betrice beställde det dyraste på menyn ha ha men det var hon värd. När vi, jag och tjejerna, sedan skulle på toaletten för att tvätta händerna fick jag uppleva hur man tar i där det behövs, även om man inte orsakat problemet! Något vi i Sverige är lite dåliga på ibland. Någon hade satt i proppen i vasken så den var överfylld med vatten, proppen hade helt enkelt fastnat. Tjejerna började då rota runt i skåpen för att hitta något att ta bort proppen med så att vattnet skulle försvinna, vilket de också lyckades med tillslut. Dessa tjejer är verkligen toppen!
Utöver att hjälpa Maragia med allt inför barnens avfärd till skolan har jag hunnit med att utföra lite sysslor på hemmet såsom rensa bönor och majs. Men så har det självklart blivit en hel del lek med barnen också! Förra helgen spelade vi brännboll, men blev abrupt avbrutna av ett skyfall. På väg tillbaka mot matsalen ser vi att Wilfred 10 år haltar väldigt mycket, sa vi tog med honom till vår lilla sjukstuga för att titta närmare på foten. Det visade sig att han tidigare under dagen trampat på en spik som hade gått rätt upp i foten, men inte velat säga till någon. Stackaren hade riktigt ont nar vi försökte rengöra foten. Vi lindade in den lite i bandage sa att den skulle hålla sig ren. Under tiden vi väntade på att regnet skulle upphöra spelade vi bingo med honom. Det var så härligt att se hur han först var jätteblyg men sedan sakta förändrades till väldigt framåt under spelets gång. Efter den dagen har han ständigt frågat när vi kan spela bingo igen. Det är ju inte helt enkelt att ha alla barnen att spela bingo samtidig, då det är nästan 70 av dem, men det blir nog att vi kommer ha en bingoturnering någon helg – vem gillar inte BINGO liksom! Nu är det dags för mig att åka tillbaka till Pyhllis, har varit en lång dag i Nakuru för mig och jag längtar tillbaka till barnen!
MVh Caroline
Har nu befunnit mig på barnhemmet i två veckor idag, är helt otroligt vad tiden går! Min första tid på hemmet har till största delen bestått av att hjälpa Maragia, socialarbetaren på Barnhemmet, med alla hans sysslor. Just nu är han inne i en väldigt stressig period då skollovet håller på att ta slut och han måste inhandla en massa saker till de barn som går på Boarding School (ung. Gymnasium) samt betala in deras skolavgifter. I förra veckan var jag med honom på banken när detta skulle göras. Det är verkligen ett heldagsprojekt eftersom varje skola har konto på olika banker. Det innebar att vi var tvungna att gå till varje bank, stå i kö vid varje besök vilket innebär ca 30-45 minuter. I den stunden var jag väldigt tacksam över den svenska internetbanken!
Dagen därpå följde jag med Maragia när han skulle lämna Betrice och Lilian på deras skola. Jag hade glömt att tid i Kenya inte riktigt betyder samma sak som i Sverige. Alltså, Maragia hade sagt kvällen innan att han ville lämna Phyllis vid 8, så vid 8 var jag redo att lämna området men tji fick jag. Ingen Maragia eller Betrice och Lilian som var redo på långa vägar. Efter mycket packande och springande kunde vi en timme senare äntligen gå, men då var alla Matatu-taxina fulla och när vi väl fick tag på en visade det sig att den var sönder!! Så hur var det nu, pole pole (långsamt-långsamt)!! Det tar ett tag att komma in i kenyanska tidsuppfattningen, allt har sin tid här. Efter mycket om och men kom vi till stan i en ny matatu och vi kunde inhandla de sista sakerna innan vi skulle lämna barnen på skolan. Men innan skolan var det dags for lite lunch. Eftersom jag vet att de har en stram budget kände jag att jag kunde ta och bjuda dem på lite lyx. Betrice beställde det dyraste på menyn ha ha men det var hon värd. När vi, jag och tjejerna, sedan skulle på toaletten för att tvätta händerna fick jag uppleva hur man tar i där det behövs, även om man inte orsakat problemet! Något vi i Sverige är lite dåliga på ibland. Någon hade satt i proppen i vasken så den var överfylld med vatten, proppen hade helt enkelt fastnat. Tjejerna började då rota runt i skåpen för att hitta något att ta bort proppen med så att vattnet skulle försvinna, vilket de också lyckades med tillslut. Dessa tjejer är verkligen toppen!
Utöver att hjälpa Maragia med allt inför barnens avfärd till skolan har jag hunnit med att utföra lite sysslor på hemmet såsom rensa bönor och majs. Men så har det självklart blivit en hel del lek med barnen också! Förra helgen spelade vi brännboll, men blev abrupt avbrutna av ett skyfall. På väg tillbaka mot matsalen ser vi att Wilfred 10 år haltar väldigt mycket, sa vi tog med honom till vår lilla sjukstuga för att titta närmare på foten. Det visade sig att han tidigare under dagen trampat på en spik som hade gått rätt upp i foten, men inte velat säga till någon. Stackaren hade riktigt ont nar vi försökte rengöra foten. Vi lindade in den lite i bandage sa att den skulle hålla sig ren. Under tiden vi väntade på att regnet skulle upphöra spelade vi bingo med honom. Det var så härligt att se hur han först var jätteblyg men sedan sakta förändrades till väldigt framåt under spelets gång. Efter den dagen har han ständigt frågat när vi kan spela bingo igen. Det är ju inte helt enkelt att ha alla barnen att spela bingo samtidig, då det är nästan 70 av dem, men det blir nog att vi kommer ha en bingoturnering någon helg – vem gillar inte BINGO liksom! Nu är det dags för mig att åka tillbaka till Pyhllis, har varit en lång dag i Nakuru för mig och jag längtar tillbaka till barnen!
MVh Caroline
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)