tisdag 6 november 2018

Bara 2 veckor kvar!

 Nu har vi bara två veckor kvar på Phyllis. Tyvärr har jag haft lite otur de senaste två veckorna och drabbats av både feber och en tröttsam förkylning. Nu mår jag toppen så jag ska se till att njuta ordentligt av sista tiden. 

I måndags bjöd jag och Isabelle hela personalstyrkan på lunch. Det var fullt av kenyaner på restaurangen. Vi beställde dricka och fruktsallad till förrätt eftersom att vi väntade på Gidrof. Det var en god stämning kring bordet och förrätten smakade bra. Eftersom att Gidrof inte kom fick vi beställa mat. Jag beställde pepparstek med Mukimo som är en sorts potatismos med mosade grönsaker och majs. Maten serverades på en varm stekpanna. Åh så god den var! Jag njöt av varje tugga! Dock förstår jag inte Uncle Morris och Sammi som tog Ugali, samma sak som de äter varje dag. Men de var glada för den maten. När nästan alla ätit upp kom Gidrof. Han visste vad han ville ha och beställde, Ugali. Jag förstår inte?! Jag passade på att ta bild med alla i personalen och när vi gick ut så tog vi en gruppbild. Det var kul att få bjuda de på lunch! 


I fredags pärlade vi med barnen vilket är väldigt uppskattat. Barnen sitter så tyst och koncentrerat när de trär tråden igenom de färgglada pärlorna. Denna gång var det jag som lyckades göra ett armband som jag gav till ett av barnen/ungdomarna. 


Igår, lördag var en kanondag. Full fart hela dagen. Vi fick gäster från ett collage i Nakuru. De kom på förmiddagen och började genast att fixa tjejernas hår. Studenterna läste säkerhet, skönhet och mode. De var fulla av energi och var väldigt pratglada. Jag fick hela håret flätat av fem tjejer. ”Åh så fin du är i håret!” sa alla till mig men när jag såg mig själv i spegeln såg jag ut som att jag hade sett ett spöke. En kille som läste skönhet insisterade på att få fixa mina naglar. Han gjorde det. Han målade de i en klarblå färg. ”Nu är du klar!” Jag tittade frågande på honom. Jag skulle kunnat målat mina naglar bättre själv så jag gav honom lite tips till nästa gång han ska måla naglar. 



Studenterna bjöd på lunch, ugali med vitkål. Till efterrätt bjöd de på nygräddad sockerkaka, godis och saft. Ån så gott det var! De var dessutom väldigt generösa med sockerkakan så man fick mer än en bit.

Efter lunch var det dags för lekar. Trots regn var de flesta uppe på fältet och lekte lekar. Det var väldigt kul och många bjöd på dem själva. Avslutningsvis var det fotboll på schemat. Vi tackade varandra för dagen och studenterna började åka hem. 

Då gick jag och Isabelle in i köket. Vi började förbereda för spagetti med carbona. Uncle Morris värmde upp baconpaketen så att vi kunde skära dem och steka dem. När spagettin skulle kokas tog det väldigt lång tid för vattnet att bli varmt. Inte som att sätta kastrullen på spisen hemma direkt. Vi försökte med mer eld och vi bytte till och med spis. Då funkade det. 



Uncle Morris var glad att vila lite från jobbet och bara göra som han blev tillsagt. Sarah hjälpte glatt till och hämtade det som behövdes. Barnen tyckte också det var kul att laga mat så vi fick mycket hjälp. 

I matsalen hade Isabelle och barnen pyntat fint med girlanger i fönstren och självlysande ballonger över bardisken. 


Alla barnen fick sätta sig vid det stora långbordet i mitten och vi serverade mat. Vi släkte ner och lät ljusen på borden vara ända ljuskällan. Under den tiden kom även Erastas, Elin och den nya volontären Robert. Barnen uppskattade verkligen carbonaran. Efter maten hade vi ett disco och vi servade popcorn med saft. Det var verkligen en lyckad och fullspäckad dag med roliga aktiviteter! 

Varma hälsningar Ida

fredag 2 november 2018

Väskan är packad! Nya volontären Robert reser till Phyllis!

Hej

Mitt namn är Robert, en skåning med stort barnasinne.

De senaste åren har jag jobbat på S:t Hansgården i Lund, ett stort fritidshem för barn på mellanstadiet. 
Vi har där varje år haft en julmarknad där pengarna vi tjänat gått till barnhemmet. Det är min stora inspiration till min resa, så därför blir mycket av min text om det.

Sabine som jag tror många känner till, kommer i oktober för att berätta om barnhemmet. Hon är otroligt duktig på att berätta och få barnen att förstå hur det är att växa upp i Kenya och framförallt på barnhemmet. Barnen ställer massor av frågor, tårar blandas med skratt. När Sabine är klar är barnen väldigt inspirerade att tillverka saker till julmarknaden, att hjälpa barnen på barnhemmet. 

Sedan pågår ett intensivt tillverkade av allt från karameller, korv till smycken. Och sista veckan i november är det så dags för julmarknaden, förra året var de ca 120 barn som höll i stationerna! Allt från korvgrillning, försäljning till lyckohjul och barnen sköter allt. Att se barnen stråla över vad de åstadkommit är en otrolig känsla, och när de sedan får veta hur mycket de samlat ihop till barnhemmet... Oj!

Så har ni vägarna förbi Lund den  28 november, så sväng förbi och ta del av magin.

Så nu är det alltså min tur att se den andra sidan av allt, andra sidan regnbågen. 
Folk frågar mig om vad jag förväntar mig av resn, men det är en så svår fråga och tämligen ointressant fråga för den delen. Jag åker dit med öppna ögon och öppet hjärta, redo att ta dagen som den kommer. 

Men för att ge något svar, så ska det bli väldigt spännande att möta barnen. Se hur dem ser på livet, vilka drömmar de har. Skiljer det sig mycket från barnen i Sverige eller är barn barn ovsett omgivning?

Resväskan är packad, nu bär det av.


Robert