Idas farväl till Phyllis

De sista två veckorna på Phyllis var fullproppade med aktiviteter. Varje dag var det något vi behövde hinna med. Det var nästan att det blev stressigt att hinna med allting. Vi tog med barnen i grupper på picknick, vi gick promenader, pärlade och mycket annat. 

Under den sista vecka hjälpte Gidrof oss att anordna en utflykt till ”Kenyas Grand Canyon” som var formaterade sandhögar. Jag, Isabelle och Robert bjöd alla barn och vuxna på lunch på restaurang innan vi fortsatte med bussen till grottorna. Lunchen var god och man fick mycket mat så att alla var mätta och belåtna när vi åkte därifrån. Barnen sprang runt mellan sand formationerna och tyckte det var kul att gömma sig i de olika gångarna som fanns. 

Därefter åkte vi till Ekvatorn där vi fick en sabb genomgång innan regnet kom. Då sprang alla fort in i bussen. Sista stoppet vi gjorde var att bjuda alla på läsk. Det var en väldigt lyckad utflykt. 

Dagen efter åkte vi med skolbussen och alla barn till Egerton castle. Det var en spännande upplevelse, inget är som man förväntar sig här i Kenya. Utsidan på det stora huset var verkligen vackert men när vi kom in luktade det nymålat. Guiden som tog med oss var alldeles för snabb och verkade trött på sitt jobb. Jag och Isabelle fick säga åt att han att han skulle vänta på alla och att han skulle förklara vad varje rum var till för. Han suckade och sa ”jaja… Men alla är ju så olika snabba, en del springer och en del är så långsamma!” Vi sa att han ändå fick vänta på alla förklara. Det gjorde han. ”Det här är vardagsrummet!” Det var så han sa när han skulle förklara om rummen. Han var den mest värdelösa guiden jag någonsin mött. Vilket gjorde det hela lite roligt… Jag kommer aldrig glömma bort den här upplevelsen… När guidningen var klar gick vi ut på den stora gräsmattan. En del lekte medans en del satt och chillade. Det var en mysig upplevelse trots att guiden inte var så bra. 

Sista dagen på Phyllis tillbringade vi med att gå promenad med high school eleverna och Paul som inte fått gå på picknick. De tog vi med till Kampi ya moto marknaden. I matsalen satte jag och Isabelle upp A4 bilder från aktiviteter vi gjort med barnen och personalen. Efter maten bjöd vi alla på glass och vi hade ett disco. Det var ett lyckat disco, barnen ville inte sluta dansa. Till personalen gav vi hemgjorda kort med en kort personbeskrivning i. 

Vi lämnade Phyllis på morgonen den 19 november. Tiden att lämna Phyllis kände trots allt rätt. För under de två veckorna hade flera barn åkt till dras släktningar och halva personalstyrkan hade åkt hem. Det var inte många kvar när vi åkte. Vi var ca 70 stycken och när vi åkte var vi runt 30 personer kvar. Det var stor skillnad. Men det gjorde det enklare att säga hejdå till Phyllis. Jag och Isabelle hade ju mer äventyr som väntade. Sola i Mombasa och stadsliv i Nairobi är det som väntar innan vi säger hej till Sverige. 

Soliga hälsningar,

Ida

Jullov - på gott och ont.

Det ekar tomt på Phillis, lugnet är verkligen här.

2/3 av barnen har åkt hem till någon i sin släkt, även många av de vuxna har åkt hem. De kommer vara hemma i tre veckor, sedan blir det fart här igen.

Vissa av barn har inte träffat sin familj på flera flera år, så sista kvällen var det lite oroligt. Även jag blir orolig, hur kommer de ha det, får det mat, blir det arbete i tre veckor? Men framförallt är jag glad över att barnen får möjligheten att träffa sin familj, veta var de kommer ifrån. Spännande

De som är kvar har antingen ingen att åka till eller så är de inte klara med skolan än. De blir såklart jobbigt att inte kunna åka iväg, att vara kvar här nästan ensam. De pratar ofta om att det kommer bli tråkigt här, men än så länge har det inte blivit det.

Vi har hittat på saker varje dag och även gjort två utflykter, vilket alltid är uppskattat.

Häromdagen var vi på en utflykt. Först åt vi på restaurang, de yngre barnen hade ett fasligt sjå med bestiken. Vanligen äter de med händerna, men nu ville de använda bestiken. Några använde taktiken att ha gaffeln i en hand och skeden i den andra och växel äta. De äldre barnen tyckte väldigt mycket om detta, så det kanske vi kan göra igen. Ca 30 stora portioner för 400 och då tog vi ändå från den övre priskategorin!

Sedan bar det av till ett område av sandgrottor, där kunde barnen springa runt och utforska.

"-Uncle take a picture of me!", ropade dem när det hittade någon häftigt eller vackert ställe.

Bästa delen av utflykten tyckte barnen helt klart var ekvatorns mitt. Där fick vi en guide som demonstrerade Corioliskraften. Hon la en pinne i en skål, satte den på ena sidan, då snurrade den åt höger. Sedan flyttade hon den några meter till andra sidan mitten, då snurrade den åt vänster. Sedan satte hon skålen i mitten, då snurrade den inte alls. Det var väldigt kul att se det i praktiken och barnen var väldigt imponerande och har pratat flera gånger om det.

Varma hälsningar

Robert

Robert berättar om kärleken

Det som som gett mig starkast intryck så här långt, är hur mycket kärlek det finns här. Både barn och vuxna skrattar & skojar, sjunger & dansar hela tiden. Det går ju inte annat än att bli varm i hjärtat.

De flesta barnen har slutat skolan och har nu jullov. Eller det kanske mer som vårt sommarlov, för i januari börjat de sin nya årskurs.

Att barnen är lediga innebär inte bara chill, utan barnen har sysslor att göra. De ska diska, städa matsalen, sortera bönor och många andra saker. Sysslor som jag annars skulle ha gjort, jag hjälper till så mycket jag kan. Men de är SÅ duktiga, det går mycket snabbare och blir så mycket bättre när dem gör sysslorna.

Igår satt vi och rensade majs typ hela dagen, vilket låter super tråkigt. Men med den Kenyanska musikstilen bongo, så blev det super mysigt. Och fastän bara några få hade det som syssla, så satt snart halva Phyllis där och rensade, skattade och sjöng.

Även om de inte har så mycket, så har dem det verkligen bra här. De är dock barn och ungdomar och de blir rastlösa och uttråkade ibland.

Där kommer jag och mina volontär vänner Ida och Isabelle in, picknick, disco, film och massa lekar har vi hunnit med dessa första dagarna.

❤️❤️❤️


Robert

Bara 2 veckor kvar!

 Nu har vi bara två veckor kvar på Phyllis. Tyvärr har jag haft lite otur de senaste två veckorna och drabbats av både feber och en tröttsam förkylning. Nu mår jag toppen så jag ska se till att njuta ordentligt av sista tiden. 

I måndags bjöd jag och Isabelle hela personalstyrkan på lunch. Det var fullt av kenyaner på restaurangen. Vi beställde dricka och fruktsallad till förrätt eftersom att vi väntade på Gidrof. Det var en god stämning kring bordet och förrätten smakade bra. Eftersom att Gidrof inte kom fick vi beställa mat. Jag beställde pepparstek med Mukimo som är en sorts potatismos med mosade grönsaker och majs. Maten serverades på en varm stekpanna. Åh så god den var! Jag njöt av varje tugga! Dock förstår jag inte Uncle Morris och Sammi som tog Ugali, samma sak som de äter varje dag. Men de var glada för den maten. När nästan alla ätit upp kom Gidrof. Han visste vad han ville ha och beställde, Ugali. Jag förstår inte?! Jag passade på att ta bild med alla i personalen och när vi gick ut så tog vi en gruppbild. Det var kul att få bjuda de på lunch! 

I fredags pärlade vi med barnen vilket är väldigt uppskattat. Barnen sitter så tyst och koncentrerat när de trär tråden igenom de färgglada pärlorna. Denna gång var det jag som lyckades göra ett armband som jag gav till ett av barnen/ungdomarna. 

Igår, lördag var en kanondag. Full fart hela dagen. Vi fick gäster från ett collage i Nakuru. De kom på förmiddagen och började genast att fixa tjejernas hår. Studenterna läste säkerhet, skönhet och mode. De var fulla av energi och var väldigt pratglada. Jag fick hela håret flätat av fem tjejer. ”Åh så fin du är i håret!” sa alla till mig men när jag såg mig själv i spegeln såg jag ut som att jag hade sett ett spöke. En kille som läste skönhet insisterade på att få fixa mina naglar. Han gjorde det. Han målade de i en klarblå färg. ”Nu är du klar!” Jag tittade frågande på honom. Jag skulle kunnat målat mina naglar bättre själv så jag gav honom lite tips till nästa gång han ska måla naglar. 

Studenterna bjöd på lunch, ugali med vitkål. Till efterrätt bjöd de på nygräddad sockerkaka, godis och saft. Ån så gott det var! De var dessutom väldigt generösa med sockerkakan så man fick mer än en bit.

Efter lunch var det dags för lekar. Trots regn var de flesta uppe på fältet och lekte lekar. Det var väldigt kul och många bjöd på dem själva. Avslutningsvis var det fotboll på schemat. Vi tackade varandra för dagen och studenterna började åka hem. 

Då gick jag och Isabelle in i köket. Vi började förbereda för spagetti med carbona. Uncle Morris värmde upp baconpaketen så att vi kunde skära dem och steka dem. När spagettin skulle kokas tog det väldigt lång tid för vattnet att bli varmt. Inte som att sätta kastrullen på spisen hemma direkt. Vi försökte med mer eld och vi bytte till och med spis. Då funkade det. 

Uncle Morris var glad att vila lite från jobbet och bara göra som han blev tillsagt. Sarah hjälpte glatt till och hämtade det som behövdes. Barnen tyckte också det var kul att laga mat så vi fick mycket hjälp. 

I matsalen hade Isabelle och barnen pyntat fint med girlanger i fönstren och självlysande ballonger över bardisken. 

Alla barnen fick sätta sig vid det stora långbordet i mitten och vi serverade mat. Vi släkte ner och lät ljusen på borden vara ända ljuskällan. Under den tiden kom även Erastas, Elin och den nya volontären Robert. Barnen uppskattade verkligen carbonaran. Efter maten hade vi ett disco och vi servade popcorn med saft. Det var verkligen en lyckad och fullspäckad dag med roliga aktiviteter! 

Varma hälsningar Ida

Väskan är packad! Nya volontären Robert reser till Phyllis!

Hej

Mitt namn är Robert, en skåning med stort barnasinne.

De senaste åren har jag jobbat på S:t Hansgården i Lund, ett stort fritidshem för barn på mellanstadiet. 

Vi har där varje år haft en julmarknad där pengarna vi tjänat gått till barnhemmet. Det är min stora inspiration till min resa, så därför blir mycket av min text om det.

Sabine som jag tror många känner till, kommer i oktober för att berätta om barnhemmet. Hon är otroligt duktig på att berätta och få barnen att förstå hur det är att växa upp i Kenya och framförallt på barnhemmet. Barnen ställer massor av frågor, tårar blandas med skratt. När Sabine är klar är barnen väldigt inspirerade att tillverka saker till julmarknaden, att hjälpa barnen på barnhemmet. 

Sedan pågår ett intensivt tillverkade av allt från karameller, korv till smycken. Och sista veckan i november är det så dags för julmarknaden, förra året var de ca 120 barn som höll i stationerna! Allt från korvgrillning, försäljning till lyckohjul och barnen sköter allt. Att se barnen stråla över vad de åstadkommit är en otrolig känsla, och när de sedan får veta hur mycket de samlat ihop till barnhemmet... Oj!

Så har ni vägarna förbi Lund den  28 november, så sväng förbi och ta del av magin.

Så nu är det alltså min tur att se den andra sidan av allt, andra sidan regnbågen. 

Folk frågar mig om vad jag förväntar mig av resn, men det är en så svår fråga och tämligen ointressant fråga för den delen. Jag åker dit med öppna ögon och öppet hjärta, redo att ta dagen som den kommer. 

Men för att ge något svar, så ska det bli väldigt spännande att möta barnen. Se hur dem ser på livet, vilka drömmar de har. Skiljer det sig mycket från barnen i Sverige eller är barn barn ovsett omgivning?

Resväskan är packad, nu bär det av.

Robert