Julförberedelser vid Phyllis

God jul!

Det är några dagar kvar till jul när jag skriver detta, men det känns som det är flera veckor kvar. Det är inte mycket julpynt eller ens jul reklam i Nakuru (närmaste stad), dock är där mycket mer folk och mer stress. Här på barnhemmet har livet sin vanliga sysslor, barnen pratar inte mycket om julen, utan det är något som kommer när det kommer. 

För mig och Jasinta har det dock varit andra bullar, massor av julklappar har det handlats, vilket är väldigt klurigt. Jasinta har lyckats få olika organisationer att skänka det mesta av maten, allt från ris, mjöl till getter. Getterna ska vi slakta på julafton, då barnen tycker det är väldigt kul att vara med, lite som en happening... 

Idag bakade vi pepparkakor, vi hade dock inga mallar utan gick på frihand. Min erfarenhet från Sverige sa att detta skulle bli succé, vem gillar inte att låta kreativiteten flöda? Barnen här är duktiga på mycket, men inte detta. Det blev trianglar, fyrkanter och en massa cirklar. De äldre barnen gjorde några hjärtan, men annars hade de väldigt svårt att hitta på former. Jag försökte visa dem bilder och gör egna gubbar och gummor, men icke, detta var inte deras grej. Nästa jul får det bli med pepparkaksformer för pepparkakor älskade dem

Annars spelas det kubb dag in och dag ut, de vinner ofta på 3-5 omgångar, vilket är helt otroligt!

Robert

Idas volontärberättelse

Nu har jag varit hemma i tre veckor och jag vet inte om jag hunnit smälta resan som varit än. Det var så mycket intryck och jag lärde mig något nytt varje dag. 

När jag bestämde mig att åka på denna resa ville jag lära känna ett nytt land, möta en ny kultur och nya människor. Jag ville inte åka på en till ”turistresa”.

Att bo på Phyllis var en fantastisk upplevelse! Tack vare personalens öppenhet svarade de på mina frågor och gjorde att jag lärde känna Kenya som mer än turist. Personalen stöttade mig, lärde mig nya saker såsom att laga mat, bröd och rensa bönor. De var underbara personer som jag är glad över att fortfarande ha kontakt med.

Barnens nyfikenhet och disciplin imponerar mig varje dag. De flesta hade ett leende på läpparna och var väldigt pratglada varje dag. Trots att de gick upp tidigt och la sig sent var de lika energifyllda. Jag som var trött fast jag gick upp klockan 8 på morgonen. De var glada och framförallt tacksamma för de aktiviteter vi hittade på. 

I skolan skulle lärarna i Sverige säga att Phyllis eleverna är ”exemplariska” elever som lyssnar på läraren, vill svara på frågor och gör sina läxor. Inte som i Sverige, där deadline för läxor ofta skjuts upp, där eleverna ofta sover i skolbänkarna och inte vill svara på frågor (så var det i alla fall på mitt gymnasium). 

Jag och Isabelle besökte Isabelles före detta gymnasieskola i Sollentuna och höll två föreläsningar för två olika klasser. Vår föreläsning handlade om Kenya, barnhemmet och kulturkrockar. Det blev en bra föreläsning och de flesta lyssnade intresserat men det var elever som var trötta och tog fram mobiltelefonen då och då. Vilket barnen på Phyllis inte skulle göra. 

Varje gång jag tar in disken i diskmaskinen eller lägger tvätten i maskinen tänker jag på barnen på Phyllis. Barnen som diskar sin egen disk och tvättar sina egna kläder för hand. Det är verkligen ett bekvämt liv vi lever i Sverige. 

Jag och Isabelle ska hålla fler föreläsningar under våren och jag har blivit intervjuad i Uppsala nya tidning om volontärarbetet på barnhemmet. Innan jag åkte ner lovade att jag göra en reklamfilm till Phyllis, det har jag gjort och jag ska göra en till. 

Jag känner mig mer än nöjd med min resa och önskar att fler kunde åka på en sån här resa! 

God Jul och Gott nytt år!

Ida Ronholt

Gissa vem som är tillbaka!!

Nu har vi återvänt till underbara Phyllis! Det var någonting vi bestämde oss för att göra så fort vi kom hem sist vi varit där, men en tillfällighet att det blev just nu. När vi anlände var det som om vi aldrig hade lämnat, barnen gav oss ett lika varmt välkomnande nu som ett ledset adjö sist.

Direkt klev vi in i Phyllisbubblan som innebär lugn, kärlek och harmoni (men också en liten känsla av panik då den kenyanska tiden ibland kan bli lite för långsam och utdragen).

Redan vår första dag efter vår ankomst fick vi följa med på en bröllopscermoni. Alla i Kenya är så välkomnande och vi blev en del av familjen direkt, alla är välkomna i Kenya. Det är så häftigt att få se den kenyanska kulturen, den är så sprudlande och härlig, och så långt ifrån vad vi är vana vid i Sverige. 

Resten av veckan var allt vårt fokus på de underbara barnen, åh vad vi har saknat varenda en av dem! 

Vi slog till med ett lussebak en av eftermiddagarna och det uppskattades väldigt! Både barnen och personalen blev fullt engagerade och skötte bakningen över all förväntan! Det bästa var ju ändå sen att få smaka på något de själva hade skapat.

Sista dagen fick vi ta del av lyckan när Jeremaiha tog examen från universitet. Det var mycket sång, dans och inspirerande tal av vår fantastiska Jacinta. Roligt att se att hårt slit ger resultat, all lycka till Jeremaiah i framtiden.

Vi har haft en helt underbar vecka, och kan heller inte denna gången bärga oss till nästa gång vi får se barnens underbara ansikten igen. Vår kenyanska familj - vi ses igen! 

Johanna & Rebecca

Foton tagna av Johanna & Rebecca

De är tillbaka!

DE ÄR TILLBAKA! 

Barnen alltså, så nu är det fart här igen. Vissa verkar ha haft det väldigt bra, typ bott hos en mormor och ätit gott och tittat TV. Medans andra ser väldigt slitna ut och är mer tillbakadragna än de var innan, de vill heller inte prata så mycket om det. Men de flesta verkar ha haft det bra och ha uppskattat att vara hos sin släkt. Och det är verkligen viktigt att att de har kvar kontakten med sina rötter och ser var de kommer ifrån. 

Och så var det ju examen! Jag följde med till två universitet för att fira två av eleverna. 

Till den ena skolan tog vi skolbussen och fyllde den med familjemedlemmar och åkte iväg. Detta var en stor skola, ca. 3000 elever som tog examen! Och självklart var det anhöriga efter det. Tänk 10 släktingar per elev och vi har nästan en festival. Med allt från folk som säljer mat, krimskrams och har satt uppfoto studios. Massor av tal, musik och allt vad som tillhör en examen. 

Men det häftiga var när alla familjerna mötte sina barn som tagit studenten, de sjöng & dansade, de var så otroligt stolta. 

Och när vår elev kom var det samma sak, vi dansade och sjöng i närmare en timme. Och väl tillbaka på barnhemmet sjöngs det och dansades det ännu mer.

 

Dagen efter var det stor fest för de 9 som tagit studenten, mer sång & dans och massor av mat. 

Det är verkligen häftigt att se att dessa nu vuxna barnen som har tagit examen, trots deras tuffa start på livet. Att ta sig från föräldralös och utan framtid till att komma till barnhemmet och nu ta examen i till exempel sociologi, det borde ju vara omöjligt.

Så till er som inte har ett fadder barn, SKAFFA DET! 

Till er som har ett fadder barn, lämna in er semesteransökan för nästa års examen redan nu. 

Till er som bidragit på något till Phyllis på något sätt, ge er själva en klapp på axeln, det är tack vare er hjälp dem kan ta examen 💞

Robert

Lovaktiviteter och finbesök!

Denna veckan har varit ännu lugnare än vanligt, vi är nu nere på 17 barn. Så vi har passat på att åka till Lake Nakuru, den stora parken med massor av djur. Barnen tyckte det var väldigt roligt men även skönt att bara se något annat. Vi såg allt från giraffer, noshörning till flamingos, dock hittade vi inte något lejon. Barnens favorit var helt klart babianerna, som lekte och hoppade runt.

Vi har även tagit långa promenader, för att bara komma utanför murarna. Barnen traskar på bra, inget gnäll som det lätt blir i Sverige. Ena dagen gick vi i fyra timmar, minstingen Milies tröttnade på slutet, då är han FYRA!

Sista dagarna har jag fått sällskap av 3 rutinerade tjejer, Kerstin, Rebecca och Johanna. De har varit här innan så barnen är väldigt glada över att se dem igen. 

Julen börjar närma sig även här, idag har vi gjort lussebullar. Barnen rullade och rullade, det blev typ 200stycken. Hade barnen fått välja hade vi gjort minst dubbelt så många, inte främst för att äta, utan för det är kul att snurra och fläta dem. Och tillskillnad från barnen hemma så smakade ingen på degen och de gjorde dem väldigt tålmodigt och fina. Så skoj!

Imorgon kommer alla barnen tillbaka och på lördag är det examensfest för dem som gjort klart universitet. 

Robert

Tonåringar är som tonåringar är, världen runt.

Barnen gör nu nästan allt känns det som, de lagar maten, tar hand om djuren, sår nya grönsaker och så mycket mer. De är verkligen duktiga.

Men de är sååå uttråkade, som bara tonåringar kan bli. De yngre kidsen är det inga problem att hitta på saker med och de kommer även på aktiviteter själva. Men de äldre alltså...

Vi har varit och badat vilket var uppskattat, det betyder mycket bara att byta miljö genom att komma bort från Phyllis. Som alla barn så älskar dem att bada och är faktiskt helt okej på att simma. Men de tycker det är så kallt, då är det väl närmare 20 i vattnet och stelhet i luften. Vissa verkar inte vara berörda medan andra huttrar och skakar, men det ska ju badas!

Jag tog även fram mig ipad som det finns en del pedagogiska spel på. De blev överlyckliga över att få använda den. Dock blir det ett evigt tjat om när de ska gå använda den och vem som ska få använda den. Som barnen hemma i Sverige blir de helt besatta vilket gör mig lite trött på den, men det är ju trots allt bra spel de spelar. 

Ha det fint,

Robert

Ruth besökte Sverige!

Vår kära Ruth, Phyllis Memorials manager och en av de underbara aunties som alla vi som besökt barnhemmet känner så väl, besökte Sverige i slutet av sommaren 2018. Under två veckor hann hon med mycket, både i Skåne och i Stockholm. 

Styrelsen i Kampi Ya Motos Barn tillsammans med Ruth. Flera av våra styrelsemedlemmar har ännu inte varit i Kenya och besökt barnhemmet, därför var det extra roligt för oss att få träffa Ruth i Sverige, hemma hos Gert. Gert Isgren (längst ner i mitten på bilden) är Kampi Ya Motos Barns grundare och det är hemma i hans kök vi har alla våra styrelsemöten. Det var en härlig kväll med mycket skratt och oersättliga samtal om barnen och barnhemmets framtid. 

Innan avfärd från barnhemmet var barnen oroliga att hon inte skulle komma tillbaka, hon svarade att ”Jag åker inte för min skull, jag åker för er skull, för att träffa styrelsen i Sverige.” Då blev alla barnen lugna. 

På besök i en förskoleklass. Ruth är utbildad förskolelärare och hennes första tjänst på barnhemmet innan hon blev manager och ansvarig för barnhemmets ekonomi var att arbeta i barnhemmets skola. Det var spännande att se hur det ser ut i en svensk skola. Mycket är likt, och mycket är olikt. 

Adentity är företaget som har designat och betalat för tryckkostnaderna för vår fantastiska kalender och våra broschyrer under alla dessa år. Ett helt ovärderligt samarbete för oss. Ruth, Sabine och Caroline besökte dem och berättade om barnhemmet och visade bilder. 

Fritidsklubben St. Hansgården i Lund har stöttat oss mycket under åren genom intäkterna från deras årliga julmarknad, så ett besök där var givet. När vi var där kom även några lärare från den intilliggande skolan för att få höra om barnhemmet. Ruth hade många frågor om verksamheten och kände sig som hemma bland alla barnen och djuren. Många av djuren som finns på S:t Hansgården är samma som de som finns på Phyllis Memorial: får, getter, höns och kaniner. 

I Stockholm besökte Jacinta och Ruth Women's Peace Group i Brännkyrka som har stöttat Phyllis Memorial i flera år.

Ruth flög till Sverige på sin födelsedag så självklart firades det när hon kom fram. Det var första gången hon blev firad på sin födelsedag, för det är inte så vanligt i Kenya. Eftersom hon inte är van vid att äta så mycket sött tog hon bara små bitar av tårtorna. 

Sång och dans på kalaset!

”Kom alla bara för mig?” undrade Ruth, berörd av allas värme och uppskattning. 

Mary var en av de första föräldralösa barnen på Phyllis Memorial, från när barnhemmet grundades år 2000. Nu bor hon i Sverige med sin familj. När Mary träffade Ruth i Sverige berättade hon hur mycket hon uppskattade att Ruth alltid fanns där för henne: ”Du var min mamma, du tog mig i handen och guidade mig. Du visade mig kärlek.

Med Sabine i en svensk skog. Det är något helt annat än Kampi Ya Motos torra miljö. 

Biodling hemma hos Kerstin, läskigt men efter en stund vågade sig Ruth fram. 

Vad odlas i en svensk villaträdgård?

Jacinta och Ruth träffas i Sverige, det trodde de aldrig skulle hända! 

Idas farväl till Phyllis

De sista två veckorna på Phyllis var fullproppade med aktiviteter. Varje dag var det något vi behövde hinna med. Det var nästan att det blev stressigt att hinna med allting. Vi tog med barnen i grupper på picknick, vi gick promenader, pärlade och mycket annat. 

Under den sista vecka hjälpte Gidrof oss att anordna en utflykt till ”Kenyas Grand Canyon” som var formaterade sandhögar. Jag, Isabelle och Robert bjöd alla barn och vuxna på lunch på restaurang innan vi fortsatte med bussen till grottorna. Lunchen var god och man fick mycket mat så att alla var mätta och belåtna när vi åkte därifrån. Barnen sprang runt mellan sand formationerna och tyckte det var kul att gömma sig i de olika gångarna som fanns. 

Därefter åkte vi till Ekvatorn där vi fick en sabb genomgång innan regnet kom. Då sprang alla fort in i bussen. Sista stoppet vi gjorde var att bjuda alla på läsk. Det var en väldigt lyckad utflykt. 

Dagen efter åkte vi med skolbussen och alla barn till Egerton castle. Det var en spännande upplevelse, inget är som man förväntar sig här i Kenya. Utsidan på det stora huset var verkligen vackert men när vi kom in luktade det nymålat. Guiden som tog med oss var alldeles för snabb och verkade trött på sitt jobb. Jag och Isabelle fick säga åt att han att han skulle vänta på alla och att han skulle förklara vad varje rum var till för. Han suckade och sa ”jaja… Men alla är ju så olika snabba, en del springer och en del är så långsamma!” Vi sa att han ändå fick vänta på alla förklara. Det gjorde han. ”Det här är vardagsrummet!” Det var så han sa när han skulle förklara om rummen. Han var den mest värdelösa guiden jag någonsin mött. Vilket gjorde det hela lite roligt… Jag kommer aldrig glömma bort den här upplevelsen… När guidningen var klar gick vi ut på den stora gräsmattan. En del lekte medans en del satt och chillade. Det var en mysig upplevelse trots att guiden inte var så bra. 

Sista dagen på Phyllis tillbringade vi med att gå promenad med high school eleverna och Paul som inte fått gå på picknick. De tog vi med till Kampi ya moto marknaden. I matsalen satte jag och Isabelle upp A4 bilder från aktiviteter vi gjort med barnen och personalen. Efter maten bjöd vi alla på glass och vi hade ett disco. Det var ett lyckat disco, barnen ville inte sluta dansa. Till personalen gav vi hemgjorda kort med en kort personbeskrivning i. 

Vi lämnade Phyllis på morgonen den 19 november. Tiden att lämna Phyllis kände trots allt rätt. För under de två veckorna hade flera barn åkt till dras släktningar och halva personalstyrkan hade åkt hem. Det var inte många kvar när vi åkte. Vi var ca 70 stycken och när vi åkte var vi runt 30 personer kvar. Det var stor skillnad. Men det gjorde det enklare att säga hejdå till Phyllis. Jag och Isabelle hade ju mer äventyr som väntade. Sola i Mombasa och stadsliv i Nairobi är det som väntar innan vi säger hej till Sverige. 

Soliga hälsningar,

Ida

Jullov - på gott och ont.

Det ekar tomt på Phillis, lugnet är verkligen här.

2/3 av barnen har åkt hem till någon i sin släkt, även många av de vuxna har åkt hem. De kommer vara hemma i tre veckor, sedan blir det fart här igen.

Vissa av barn har inte träffat sin familj på flera flera år, så sista kvällen var det lite oroligt. Även jag blir orolig, hur kommer de ha det, får det mat, blir det arbete i tre veckor? Men framförallt är jag glad över att barnen får möjligheten att träffa sin familj, veta var de kommer ifrån. Spännande

De som är kvar har antingen ingen att åka till eller så är de inte klara med skolan än. De blir såklart jobbigt att inte kunna åka iväg, att vara kvar här nästan ensam. De pratar ofta om att det kommer bli tråkigt här, men än så länge har det inte blivit det.

Vi har hittat på saker varje dag och även gjort två utflykter, vilket alltid är uppskattat.

Häromdagen var vi på en utflykt. Först åt vi på restaurang, de yngre barnen hade ett fasligt sjå med bestiken. Vanligen äter de med händerna, men nu ville de använda bestiken. Några använde taktiken att ha gaffeln i en hand och skeden i den andra och växel äta. De äldre barnen tyckte väldigt mycket om detta, så det kanske vi kan göra igen. Ca 30 stora portioner för 400 och då tog vi ändå från den övre priskategorin!

Sedan bar det av till ett område av sandgrottor, där kunde barnen springa runt och utforska.

"-Uncle take a picture of me!", ropade dem när det hittade någon häftigt eller vackert ställe.

Bästa delen av utflykten tyckte barnen helt klart var ekvatorns mitt. Där fick vi en guide som demonstrerade Corioliskraften. Hon la en pinne i en skål, satte den på ena sidan, då snurrade den åt höger. Sedan flyttade hon den några meter till andra sidan mitten, då snurrade den åt vänster. Sedan satte hon skålen i mitten, då snurrade den inte alls. Det var väldigt kul att se det i praktiken och barnen var väldigt imponerande och har pratat flera gånger om det.

Varma hälsningar

Robert

Robert berättar om kärleken

Det som som gett mig starkast intryck så här långt, är hur mycket kärlek det finns här. Både barn och vuxna skrattar & skojar, sjunger & dansar hela tiden. Det går ju inte annat än att bli varm i hjärtat.

De flesta barnen har slutat skolan och har nu jullov. Eller det kanske mer som vårt sommarlov, för i januari börjat de sin nya årskurs.

Att barnen är lediga innebär inte bara chill, utan barnen har sysslor att göra. De ska diska, städa matsalen, sortera bönor och många andra saker. Sysslor som jag annars skulle ha gjort, jag hjälper till så mycket jag kan. Men de är SÅ duktiga, det går mycket snabbare och blir så mycket bättre när dem gör sysslorna.

Igår satt vi och rensade majs typ hela dagen, vilket låter super tråkigt. Men med den Kenyanska musikstilen bongo, så blev det super mysigt. Och fastän bara några få hade det som syssla, så satt snart halva Phyllis där och rensade, skattade och sjöng.

Även om de inte har så mycket, så har dem det verkligen bra här. De är dock barn och ungdomar och de blir rastlösa och uttråkade ibland.

Där kommer jag och mina volontär vänner Ida och Isabelle in, picknick, disco, film och massa lekar har vi hunnit med dessa första dagarna.

❤️❤️❤️


Robert

Bara 2 veckor kvar!

 Nu har vi bara två veckor kvar på Phyllis. Tyvärr har jag haft lite otur de senaste två veckorna och drabbats av både feber och en tröttsam förkylning. Nu mår jag toppen så jag ska se till att njuta ordentligt av sista tiden. 

I måndags bjöd jag och Isabelle hela personalstyrkan på lunch. Det var fullt av kenyaner på restaurangen. Vi beställde dricka och fruktsallad till förrätt eftersom att vi väntade på Gidrof. Det var en god stämning kring bordet och förrätten smakade bra. Eftersom att Gidrof inte kom fick vi beställa mat. Jag beställde pepparstek med Mukimo som är en sorts potatismos med mosade grönsaker och majs. Maten serverades på en varm stekpanna. Åh så god den var! Jag njöt av varje tugga! Dock förstår jag inte Uncle Morris och Sammi som tog Ugali, samma sak som de äter varje dag. Men de var glada för den maten. När nästan alla ätit upp kom Gidrof. Han visste vad han ville ha och beställde, Ugali. Jag förstår inte?! Jag passade på att ta bild med alla i personalen och när vi gick ut så tog vi en gruppbild. Det var kul att få bjuda de på lunch! 

I fredags pärlade vi med barnen vilket är väldigt uppskattat. Barnen sitter så tyst och koncentrerat när de trär tråden igenom de färgglada pärlorna. Denna gång var det jag som lyckades göra ett armband som jag gav till ett av barnen/ungdomarna. 

Igår, lördag var en kanondag. Full fart hela dagen. Vi fick gäster från ett collage i Nakuru. De kom på förmiddagen och började genast att fixa tjejernas hår. Studenterna läste säkerhet, skönhet och mode. De var fulla av energi och var väldigt pratglada. Jag fick hela håret flätat av fem tjejer. ”Åh så fin du är i håret!” sa alla till mig men när jag såg mig själv i spegeln såg jag ut som att jag hade sett ett spöke. En kille som läste skönhet insisterade på att få fixa mina naglar. Han gjorde det. Han målade de i en klarblå färg. ”Nu är du klar!” Jag tittade frågande på honom. Jag skulle kunnat målat mina naglar bättre själv så jag gav honom lite tips till nästa gång han ska måla naglar. 

Studenterna bjöd på lunch, ugali med vitkål. Till efterrätt bjöd de på nygräddad sockerkaka, godis och saft. Ån så gott det var! De var dessutom väldigt generösa med sockerkakan så man fick mer än en bit.

Efter lunch var det dags för lekar. Trots regn var de flesta uppe på fältet och lekte lekar. Det var väldigt kul och många bjöd på dem själva. Avslutningsvis var det fotboll på schemat. Vi tackade varandra för dagen och studenterna började åka hem. 

Då gick jag och Isabelle in i köket. Vi började förbereda för spagetti med carbona. Uncle Morris värmde upp baconpaketen så att vi kunde skära dem och steka dem. När spagettin skulle kokas tog det väldigt lång tid för vattnet att bli varmt. Inte som att sätta kastrullen på spisen hemma direkt. Vi försökte med mer eld och vi bytte till och med spis. Då funkade det. 

Uncle Morris var glad att vila lite från jobbet och bara göra som han blev tillsagt. Sarah hjälpte glatt till och hämtade det som behövdes. Barnen tyckte också det var kul att laga mat så vi fick mycket hjälp. 

I matsalen hade Isabelle och barnen pyntat fint med girlanger i fönstren och självlysande ballonger över bardisken. 

Alla barnen fick sätta sig vid det stora långbordet i mitten och vi serverade mat. Vi släkte ner och lät ljusen på borden vara ända ljuskällan. Under den tiden kom även Erastas, Elin och den nya volontären Robert. Barnen uppskattade verkligen carbonaran. Efter maten hade vi ett disco och vi servade popcorn med saft. Det var verkligen en lyckad och fullspäckad dag med roliga aktiviteter! 

Varma hälsningar Ida

Väskan är packad! Nya volontären Robert reser till Phyllis!

Hej

Mitt namn är Robert, en skåning med stort barnasinne.

De senaste åren har jag jobbat på S:t Hansgården i Lund, ett stort fritidshem för barn på mellanstadiet. 

Vi har där varje år haft en julmarknad där pengarna vi tjänat gått till barnhemmet. Det är min stora inspiration till min resa, så därför blir mycket av min text om det.

Sabine som jag tror många känner till, kommer i oktober för att berätta om barnhemmet. Hon är otroligt duktig på att berätta och få barnen att förstå hur det är att växa upp i Kenya och framförallt på barnhemmet. Barnen ställer massor av frågor, tårar blandas med skratt. När Sabine är klar är barnen väldigt inspirerade att tillverka saker till julmarknaden, att hjälpa barnen på barnhemmet. 

Sedan pågår ett intensivt tillverkade av allt från karameller, korv till smycken. Och sista veckan i november är det så dags för julmarknaden, förra året var de ca 120 barn som höll i stationerna! Allt från korvgrillning, försäljning till lyckohjul och barnen sköter allt. Att se barnen stråla över vad de åstadkommit är en otrolig känsla, och när de sedan får veta hur mycket de samlat ihop till barnhemmet... Oj!

Så har ni vägarna förbi Lund den  28 november, så sväng förbi och ta del av magin.

Så nu är det alltså min tur att se den andra sidan av allt, andra sidan regnbågen. 

Folk frågar mig om vad jag förväntar mig av resn, men det är en så svår fråga och tämligen ointressant fråga för den delen. Jag åker dit med öppna ögon och öppet hjärta, redo att ta dagen som den kommer. 

Men för att ge något svar, så ska det bli väldigt spännande att möta barnen. Se hur dem ser på livet, vilka drömmar de har. Skiljer det sig mycket från barnen i Sverige eller är barn barn ovsett omgivning?

Resväskan är packad, nu bär det av.

Robert 

Isabelle delar med sig av sina intryck

Att få vara på barnhemmet är helt fantastiskt. 

Varje dag möts man av nyfikna, spralliga barn som aldrig gör förbi en utan en high five och ett brett leende på läpparna. De är väldigt nyfikna på Ida & mig och vill veta så mycket som möjligt om Sverige och vilka rutiner/ traditioner som finns där. 

De pillar gärna i ens hår och gör schyssta frisyrer, kör klappramsor med oss och spelar kort. Att försöka hänga med på deras dancemoves är däremot inte det lättaste, men det är väl värt ett försök. Tjejerna lär ut twerkdans och killarna hiphop med en afrikansk touch. Man känner sig som en stelopererad pinne jämfört med deras känsla för rytmer men man bjuder åtminstone på ett gott skratt i sina försök att imponera, haha. 

Därefter börjar förberedelserna inför dagen. Vi börjar med att hacka sukumawiki, kål, tomater och gräslök som Morris lagar till lunch här varje dag. Vi serverar barnen gröt, torkar bord, diskar och rensar bönor. 

Våra kläder tvättar vi för hand vilket är en omställning till bekvämligheten i Sverige då man bara slänger in tvätten i maskinen. Det tar lång tid att tvätta här, för bara några dagar sedan hade jag skjutit upp handtvätten alldeles för länge vilket resulterade i att i stort sett allt mitt bandage behövde tvättas på en gång. Jag satt från solsken till skymning och var färdig med allt i svart mörker och stjärnhimmel. Jag hade suttit i nästan fyra timmar!! 

Det var rätt tufft att sitta så länge men måste säga att det finns en charm i det också, det är mysigt att omges av alla ljud omkring från djuren och barnen som leker och sjunger. Det får ta den tid det tar men till nästa gång har jag lärt mig en läxa; att tvätta lite oftare och inte vänta för länge mellan tillfällena. 

På eftermiddagarna efter lunch följer Ida och jag ibland med barnen till skolan och är med på deras lektioner. Jag har varit med på swahili, historia, samhälle och kristendom. Kenya fokuserar mycket på deras egna religion så de läser inte om olika religioner som vi i Sverige gör. Jag har nog aldrig lyssnat så koncentrerat på lektionerna i Sverige som jag gör här nere. Man vill hänga med i det som sägs för plötsligt kan det dyka upp en fråga även till mig och då vill jag kunna svara. 

Att vistas i skolmiljön här är som att spola tillbaka bandet till tiden då mormor och morfar gick i skolan. Barnen bär fina skoluniformer och när läraren kommer in i klassrummet ställer sig barnen upp och hälsar läraren välkommen.

Det är mycket jag är imponerad över och samtidigt fascinerad över hur många kulturkrockar man möts av varje dag. 

Jag har aldrig sett så ansvarsfulla och disciplinerade barn i Sverige som det är här. De diskar efter varje måltid, tvättar sina egna kläder, skurar golven och städar hela skolan en gång i veckan. 

Det är så härligt att se hur kul personalen har det tillsammans här också. Auntie Sarah och Ruth har verkligen ett skratt som smittar av sig. Uncle Morris utstrålning av glädje är också underbar. 

Bara en sådan sak som att vakna av att tuppen gal varje morgon är speciellt. 

Nu ser jag fram emot de återstående veckorna här på Phyllis. 

Ha det bra så hörs vi igen! /Isabelle

Foton tagna av Isabelle Haugen och Ida Ronholt

Vi har skaffat swish!

Vi har skaffat swish! 

Vill ni skänka en gåva till stöd för barnen på Phyllis Memorial kan ni swisha till nummer 123 9001181. 

Tusen tack för ert stöd till barnhemmet!

Tiden går snabbt!

Nu har vi varit här i snart fem veckor. Tiden bara försvinner. Dagarna går väldigt snabbt. Jag trivs bra här på barnhemmet och jag förundras ofta över hur duktiga och disciplinerade barnen är.

Att leva så här nära inpå en ny kultur gör att jag lär mig väldigt mycket om landet. Det finns stora skillnader mot Sverige exempelvis hur man tar hand om barnen här. Hemma så vaktar vi barnen för jämnan och någon har alltid ett öga på barnen. I Kenya är det inte lika noga. Barnen springer på gatorna. När det är rast är barnen oftast fria utan en vuxen som vaktar dem. Det händer att barnen ibland hamnar i tjafs och någon faller ner i tårar. De tvingas tidigt lära sig tidigt att hantera konflikter på egen hand.

Vi har hittat på mycket kul under helgerna när barnen är lediga. Varje söndag efter lunch har vi åkt med en grupp barn och simmat. Trots att det är kallt i poolen och barnen huttrar är det många som kämpar på med simningen. De flesta vill verkligen lära sig att simma. Nu i söndags var vi med klass 8, de största barnen på skolan och simmade. Dock började det spöregna när vi kom fram. Vi frågade barnen/ungdomarna om de ville simma nästa söndag istället och att vi då hoppas på bättre väder. Ungdomarna ville bestämt bada den här söndagen trots regn, åska och blixtrar. Så fort det slutat blixtra var några redan i vattnet. Jag var också i vattnet ganska fort. Det var första gången jag tyckte att det var varmt i vattnet. Bara för att det var så kallt på land. Simningen har verkligen varit en lyckad söndagsutflykt!

En lördag hade vi disco i matsalen. Åh så kul det var! Alla skrattade och dansade en massa till musiken som spelades. Det var ingen som stod still hela kvällen. Vi bjöd på saft, kakor och en godisklubba att suga på.

Några kvällar har vi kollat på film vilket var väldigt mysigt. Första gången vi skulle titta på film tog det en lång tid innan allt startade upp. Först fungerade inte TV så vi fick hämta en dator men ljudet var dåligt. Isabelle räddade ljudet med hjälp av sin högtalare hon har med sig, tur det! Vi lärde oss en läxa och de andra gångerna gick det bättre att kolla på film.

Våra måltider här är 100% vegetariska vilket jag kan medge att jag inte är van med från hemmet. Men det ändrade vi på förra söndagen. Då lagade jag och Isabelle tillsammans med de vuxna köttfärssås och spagetti till 70 personer. Löken och morötterna skulle stekas och köttfärsen stektes i en annan kastrull. Vi fick över köttfärsen till kastrullen med morötterna och sen kryddade vi. Mycket krydda blev det. Det var ganska svårt att koka spagettin då de inte har några grader på spisen. Som tur var blev den god ändå. Barnen uppskattade mycket att få något annat att äta.

I onsdags var barnen (förutom klass 8) lediga. Det är en minnesdag för Kenyas andra president. Då gick vi på promenad med barnen till Kampi ya Moto och köpte vattenmeloner som vi åt till middag. Trots att det regnade en skvätt under promenaden var den lyckad. Väl tillbaka tog vi fram pärlorna och barnen satt insjunka i att få igenom pärlorna genom den tunna tråden. Nu har jag nästan hela armen full av armband som jag fått av barnen. Det är ett fint minne! Och fler minnen ska skapas för jag ska vara här ett tag till!

Ida