lördag 21 oktober 2017

Två veckor på Phyllis

Idag har det gått två veckor sen jag för första gången vaknade upp till ljudet av galande tuppar, skällande hundar och springande barn. Två veckor har passerat fort på Phyllis, samtidigt känns det som jag alltid varit här. Det tog inte många dagar om ens timmar innan jag kände mig som en i den stora familjen här på Phyllis.
Jag och Liza flög över natten och var väldigt trötta men förväntansfulla när vi landande på Nairobis flygplats. Där möttes vi av gassande sol och ett hjärtligt välkomnande av Jacinta. Vi startade vår bilresa mot barnhemmet med en bil packad med förväntningar,  julklappar, glädje och brev. Färden från flygplasten varade I ungefär fem timmar, några gånger slumrade jag till men lika fort vaknade jag. Det var så mycket nytt utanför bilfönstret, så mycket att se och ta in. Jag kände dofter från någon som brände sopor längs vägkanten, hörde skrik från en man som försökte sälja på oss tuggummin i bilkön och bara njöt av den vackra naturen. Vi lämnade storstadsmiljön bakom oss och åkte ut mot landet, det första som slog mig var hur grönt det var överallt. Jag hade inte anat att det var så vackra vyer här. Något jag var förberedd på och som pappa varnat mig för är trafiken i Afrika, “ dom kör som galningar” har han sagt. Jag är beredd att hålla med om att omkörningarna inte är dom säkraste eller om några hastighetsbegränsningar existerar men jag kände mig väldigt säker med Rastas bakom ratten.

När vi passerat mängder med fält , marknader och landsvägar kommer vi tillslut fram till grusvägen som leder oss till “Phyllis Memorial Childrens home” i byn Kampi ya moto.  Mörkret har lagt sig  över Kampi ya moto och stjärnorna lyser upp vägen för oss. Väl framme möts vi av sång från matsalen. Barnen har kyrka och snart är det dags för middag. På bara några minuter har vi fullt med barn runtomkring oss som tar tag i all vår packning för att hjälpa oss bära allt till gästhuset. Jag reagerade direkt på hur otroligt hjälpsamma och glada alla var, vi fick ett riktigt varmt välkomnade från första början. Mitt hjärta fylldes direkt med värme och kärlek. Jag reflekterade direkt över hur framåt barnen var, det var en del fniss från minstingarna men dom flesta sprang fram och gav oss bamsekramar med desamma.

Första natten var det svårt att sova, det var mycket nytt att ta in och jag hade svårt att verkligen förstå att jag var framme på barnhemmet. Det var mycket nya ljud som hördes, ljud jag inte vanligtvis somnar till. Nu när två veckor passerat kan jag knappt tänka mig att somna utan alla läten.
Dagarna passerar snabbt här och det går knappt att hålla koll på vad man gör vilken dag. Just nu går barnen fortfarande i skolan och dom som går på boarding school är ej hemma. Denna vecka är dock den sista skolveckan och efter det kommer alla “homechildren” vara tillbaka på Phyllis och ha lov fram till Januari.  Då kommer vi kunna spendera mer tid till barnen.  Vi har tagit med oss en del leksaker, kläder och brev till barnen men detta ska vi inte ta fram förrän nästa vecka när skolan är slut. Det ska bli kul att se deras reaktioner när vi plockar fram allt kul vi har med oss och alla brev från deras faddrar.
Hittills har dom varit väldigt fokuserade på skolan och ibland vill man inte ens störa dem under deras studietimmar då det lätt blir fokus på annat. Därför ska det bli väldigt kul med lov, både för oss men framförallt för barnen, det är något dom verkligen förtjänar efter allt slit. Skoldisciplinen skiljer sig väldigt från hemma i Sverige , långa dagar och väldigt mycket studier hemifrån. Vi besökte en boardingschool en dag där fyra killar från Phyllis studerar just nu dom berättade att de lägger ca sexton timmar per dygn till att studera. Själv blev jag nöjd när jag pluggade tre dagar innan ett prov. 
Om dagarna har vi hjälpt till med olika saker på Phyllis, för det mesta har det blivit gos och prat med barnen i deras dorms. Både jag , Liza och barnen älskar sång och dans därför har det blivit mycket av det. Jag kan numera alla Justin Biebers låtar utantill. Vi har kollat på film, spelat fotboll och kubb ute på det stora fältet. Det har även spenderats tid i det rökiga köket med uncle Morris, där har vi hackat grönsaker, serverat gröt och skrattat en del i matsalen.
Mina två första veckor på Phyllis har verkligen gett mig mycket, det ska bli intressant att se hur känslorna och tankarna utvecklas under tiden.  Jag har redan knutit ann till många av barnen/personalen och att vara en del av Phyllisfamiljen känns underbart.
Vi hörs snart igen bloggen!
Cornelia

tisdag 17 oktober 2017

Mina första dagar på Phyllis

Hej! 

Nu har vi varit på Phyllis i 14 dagar, det är mycket som har hänt och dagarna har varit fyllda med intryck. Men jag skulle ändå vilja säga att vår  första tid har genomsyrat ett lugn. 
Fokus har legat på att lära känna alla underbara barn, vuxna, djur och området. 

Flygresan hit gick bra, det gick som det skulle utan hinder och efter 13 timmar så möttes vi av en glad och välkomnade Jacinta på Nairobis flygplats. Därefter dök Erastas upp med bilen och vår resa mot Phyllis på ca 5 timmar började. 

Ett utav mina finaste minnen sen jag kom till Kenya är faktiskt bilfärden, vi fick lära känna Jacinta och Erastas på ett sätt som vi kanske inte hade gjort annars och man fick även en bra överblick av vad som är Kenya. 

Ett annat väldigt fint minne är när vi anlände till Phyllis, jag kan nu i efterhand se att det första intrycket också var det rätta intrycket. Klockan var runt sju när vi anlände med bilen till Phyllis, vi kör förbi "the dining hall" och parkerar utanför köket. Det är ett tjugotal barn utanför när vi rullar förbi, några ger suspekta blickar, andra håller sig för munnen av skratt 
och resten vinkar ivrigt. Ett gäng tjejer kastar sig över bakluckan och lyfter ut våra tunga väskor. Vi hinner knappt komma ur bilen innan dem två och två bär iväg väskorna mot gästhuset som vi ska bo i dom följande 10 veckorna. Jag och Cornelia trötta som tusan följer tacksamt efter och jag får direkt en varm känsla i kroppen. 


Detta är exakt vad det första 14 dagarna på Phyllis har fått mig så förundrad över. Alla barn är så otroligt hjälpsamma och omhändertagande, likaväl mot varandra som mot oss vuxna. Jag hade nog föreställt mig att det bara skulle vara  de vuxna som stod för att barnhemmet fungerar och går runt (vilket dom absolut gör till största del), jag trodde nog att barnen bara skulle vara så som barn är. Leka, springa runt, göra onödigt höga ljud, vara jätte jobbiga emellanåt, hitta på bus, ha otrolig fantasi och vara ur gulliga på alla sätt. Det är dom här barnen, men dom är också väldigt mycket mer. 




I många fall tycker jag att dem besitter mer "vuxna egenskaper" än vad jag själv gör. Ett talande exempel är när jag och  ett utav de äldre barnen står och plockar ärtor, vi ska fylla en hel hink med ärtor och lite till, de tonåringar jag känner hade med all säkerhet suckat och ryck på axlarna åt en sådan uppgift men Anna gör det med glädje. Där står vi alltså i kvällssolen sjunger One Direction-låtar och plockar ärtor som att det vore världens vanligaste sak. 


Det är så det är här, barnen gör allt med så mycket glädje. Därför är det också extra roligt att hitta på saker med dem. Även om kan vara tufft att spela kubb, kolla på lördagsfilm eller sparka boll när ca 40 barn samtidigt strider efter ens uppmärksamhet. Om en vecka är det lov, barnen här älskar skolan så jag vet inte hur taggade dem är men jag och Cornelia längtar. Då kommer vi ha mer tid med barnen, vi ska ta fram alla saker vi köpte med oss från Sverige och även dela ut breven från alla fina faddrar. Jaja, jag skulle kunna skriva 10 sidor till men det här får räcka för nu.

Puss och kram skumbanan vi hörs om en vecka! 
/Liza 

tisdag 3 oktober 2017

Lär känna Cornelia!

 
Hallå där!
Här kommer mitt första inlägg på denna blogg. Jag har fått äran att åka som volontär till barnhemmet Phyllis nere I byn Kampi Ya Moto.  Mitt namn är Cornelia Eriksson och jag är 24 år gammal. Jag är född och uppvuxen I staden Västerås, har sen en tid tillbaka jobbat i en butik men har länge längtat efter att göra något helt annat. Jag är en väldigt framåt person som gillar allt från lek och skoj till djupa konversationer över en kopp te. Mina drömmar är många dock ofta spridda men denna höst ska jag en dröm gå i uppfyllelse. att besöka Kenya, ta del av en helt annan kultur och få leva i en vardag som är långt bort ifrån den jag är van vid.

Det var en kväll i Juli som jag satt och kikade på volontärresor till olika platser i världen. Då kom jag in på just denna blogg. Jag fastnade för volontärernas personliga berättelser och började läsa på mer om denna förening. Det var självklart för mig att jag skulle kontakta Kampi Ya Motos Barn och se om det fanns möjlighet för mig att besöka Phyllis Memorial Children’s home. 
Själv har jag aldrig jobbat med barn tidigare eller haft mycket barn omkring mig, men jag brinner för att vara omkring människor. Att umgås, lära känna och ta del av människor som man inte tidigare träffat är underbart. Se och lära av varandras olikheter är det viktigaste vi kan göra här I livet. Därför tror jag att min vistelse på Phyllis kommer var otroligt berikande för mig. Jag längtar till att få höra barnen på Phyllis berätta om sina framtidsdrömmar, livsfunderingar och deras skratt. 
Innan vår avresa till Kenya har jag och min vän Liza spridit ordet om barnhemmet och organisationen på olika sätt. Först och främst har jag pratat med mina nära och kära, berättat om vår resa och många har blivit inspirerade, både på att åka ner själva och att bidra med en slant. 
Vi var även med I VLT (Västmanlands läns tidning ) i en intervju där vi pratade om vart vi skulle åka och om våra förväntningar inför resan. När vi kommit tillbaka till Sverige igen vill även tidningen att vi gör en ny artikel där vi berättar om vår vistelse och delar med oss av fina bilder.  Jag och Liza samlade även ihop pengar till barnhemmet genom att arrangera ett loppis ute på landet. Det blev väldigt lyckat och många ville höra mer om platsen vi ska besöka. 
Under mina månader på Phyllis hoppas jag på att få lära känna nya underbara människor, ta del av en helt ny vardag och få finnas till för den som behöver min hjälp. Jag längtar efter att få lyssna, skratta och leka tillsamans med barnen och att få vara en trygg vän till alla på barnhemmet. Jag ser fram emot att fånga dagen tillsammans med er!
Kram
Cornelia 

måndag 2 oktober 2017

Vår nya volontär Liza är på väg till Kenya!

Hejsan! 

Mitt namn är Liza Larsson. Jag kommer från Västerås och fyller 24 år i november. År 2014 började jag studera till förskollärare i Kalmar. Jag har alltid gillat barn och barn har alltid funnits i min vardag då min mamma och pappa arbetar som jour- och familjehem. Jag är en person som är bekväm med mycket och olika människor i min omgivning. Jag anser att det är berikande och att man aldrig lär sig så bra som tillsammans med andra.

I lite mer än två år studerade jag förskollärare vilket jag trivdes med, det är få saker som är så intressant som barnsutveckling och hur man ska jobba för att ge barn de bästa förutsättningarna i livet. Däremot trivdes jag inte i Kalmar och bestämde mig för att flytta tillbaka till Västerås och fortsätta arbeta på förskolan jag jobbat på sommaren innan mitt beslut om studieuppehåll.  Förskolan Iqra är en mångkulturell förskola där många barn har olika bakgrunder och etnicitet. Snabbt fann jag mötet mellan två kulturer intressant och roligt.  I samband med att min vän Cornelia introducerade mig till Kampi Ya Motos Barn och Phyllis hade jag arbetat på förskolan i ungefär ett år och kände verkligen för att göra något nytt och spännande. Då mitt intresse för andra kulturer och barn alltid varit stort så blev jag lyrisk av att höra Cornelia berätta om dessa fantastiska blogginlägg hon läst. 


Detta är vad som delvis har inspirerat mig till att åka. Men jag skulle också vilja säga att mina föräldrar är en stor inspirationskälla då de med all enkelhet och glädje tar emot utsatta barn I Sverige. Jag har fått känna känslan av att vara en betydande vuxen och att få hjälpa till när det behövs. Därför har jag valt att åka till Phyllis och finnas där för barnen när det behöver ett knä att sitta i eller en hand att hålla i.  

Under min vistelse på Phyllis har jag som mål att lära känna alla underbara ungar och personal. Jag vill sprida glädje och ha roligt, jag ska försöka sträva efter att så många barn som möjligt känner en trygghet i min närvaro. Jag vill helt enkelt inte så mycket mer än att finnas på plats, uppleva en annan kultur och ett annat levnadssätt, lära mig mycket mer om massa fler och att få vara en viktig vuxen. 

Innan avresan till Kenya har jag och min vän Corneila varit med I VLT (Västerås Länstidning) och talat om vår kommnade resa till Phyllis, vi har berättat om våra förväningar och förhoppningar om resan, om barnhemmets uppkomst och hur man gör för att bidra samt marknadsfört hemsidan.  Vi har också anordnat ett loppis ute på mina föräldrars bondgård där vi sålde begagnade kläder och saker, korv med bröd, vi annordnade ponnyridning och fiskedamm, sålde egenbakat fika och alla hade möjlighet att klappa kaniner, får, höns ankor och hundar. 









Det var så roligt och ett 50-tal människor var delaktiga med närvaro och otroliga bidrag. Vi fick ihop en rejäl summa som vi sedan valt att donera direkt till barnhemmet. Då det blev så pass lyckat så tror jag med största sannolikhet att vi kommer annordna ett till loppis där vi ger återkopling och vi har redan nu planerat in att träffa VLT när vi kommer hem för att berätta om vår resa.  


Den 2 oktober går flyget mot Phyllis och alla barn, ses snart! 

Liza Larsson