torsdag 30 juni 2011

Elen är här!

I måndags när vi kom hem från Nakuru möttes vi av leende barn överallt. Vi frågade vad som hade hänt och de pekade stolt på en utelampa som LYSTE. Elen har alltså kommit och fungerar i alla hus. Varje kväll när det blir mörkt så sätts lamporna på och det är verkligen stor skillnad sen tidigare. Det är väldigt trevligt nu när vi serverar middagen när det lyser i köket och i matsalen. Efter middagen går barnen över till biblioteket för att göra sina läxor där nu istället för i den mörka matsalen. Det går också att låna böcker i biblioteket nu när det blir mörkt och det är populärt att läsa en bok efter läxorna. Utelamporna som lyser vid grinden och utanför husen gör det också hemtrevligt och mysigt. Det är nog den största nyheten och glädjen just nu på Phyllis. Nästa vi skall göra som kommer att bli roligt är att vi skall åka och simma med barnen. Det kommer att bli fyra grupper så det blir varje lördag i juli.

De senaste dagarna har Lina och jag hjälpt till att rensa bönor, ärter och majs. Lina har också kommit på att leka lejon med de yngsta barnen och de är så ivriga när hon jagar dem att de skrattar och gråter om vartannat. Det är mycket trevligt på eftermiddagarna när vi umgås med personalen under bönrensningen. Ibland bjuder även någon av auntisarna på sig själva och hoppar iväg med ett hopprep. Mycket dans och musik blir det också när uncle James kommer med sin bandspelare.
Det här var veckans rapport från Phyllis!

/Terése

tisdag 28 juni 2011

Kulturkrock

Habari!

Fler namn och kiswahili fraser börjar sätta sig på minnet. Det börjar bli svårt att utläsa om bonnabrännan på fötterna kommer från solen eller från den röda jorden. Och jag börjar mer och mer förstå hur det kenyanska folket fungerar. Ett folk som jag vid första anblick ansåg vara ett enkelt och harmoniskt folk, men som jag mer och mer börjar inse har lika mycket bekymmer som det svenska folket. Nu menar jag inte bekymmer som att vattnet tar slut, tvätten inte blir ren eller att bensinkostnaden blir högre. Utan jag menar saker som jag anser komplicerar mitt förhållande till lokalbefolkningen.

Ett exempel på detta är följande. Häromdagen inträffade ett litet missforstand mellan två grupper. Den ena gruppen var personalen och den andra innehöll mig och två av barnen på barnhemmet. Det var ingen stor händelse, men den var tillräckligt stor för att barnen som var inblandade skulle få skäll.

Inget konstigt med det, eftersom utskällningen uppstod då personalen enbart hade varit oroliga och därmed var den egentligen menad väl. Det jobbiga här var att detta inträffade på kvällen, så jag gick till gästhuset för att sova. I dåläget visste jag inget om att någon var sur, vilket vi snabbt upptäckte då vi hörde personalen skrika på barnen. Efter ett samtal till Sverige, så bestämde jag mig för att vänta till morgonen därpå med att prata med personalen. Vilket visade sig bli svårt, eftersom det inte fanns något att diskutera, då de spelade som att inget hade hänt.

Jag vet inte riktigt om jag har förklarat detta rätt, så att ni förstår. Men i helhet så är det jobbiga att sanningen oftast undanhålls från oss volontärer, då de inte vill att vi ska bli ledsna eller sårade på något sätt. Vilket självklart är bra, men när det kommer till sådana här saker, då jag själv var inblandad, så vill jag gärna ta en diskussion så allt reds ut. Men med olika normer och regler kan detta ibland bli lite komplicerat, tyvärr.

Anledningen till varför jag tar upp detta i bloggen är inte för att få någon att framstå som negativ, utan för att visa en verklig bild av hur det egentligen är här i Kenya. Livet är inte en dans på rosor. Och fast detta kanske inte verkar vara en "big deal", så vill jag ändå påpeka att det är ganska tufft att inte "vara som alla andra". Att inte leva under samma omständigheter, inte kunna veta om svaret man får är ärligt eller om saker undanhålls av en anledning.

Sådär! Nu är det negativa klart! Dags att berätta om veckan som har gått. Veckan har bestått av allt från guppiga cykelturer, fotbollsmatcher, festmåltider och sorgliga avsked. Det är nu snart en vecka sedan Torbjörn och Oliver lämnade barnhemmet. I onsdags for de vidare ut i Afrika, vilket vi "firade" med att ha en avskedsmiddag med grillat kött, ris och sketcher. Dagen därpå var det dags för mig och Terese att gnugga geniknölarna och komma på roliga saker som vi kan göra med barnen. Vi har nu tagit över killarnas brödbakning, fotbollslirande och bibliotekssysslor. Utöver detta har vi även bjudit barnen på köttsoppa, vilket de verkligen njöt av. Vi har varit med om säsongens första fotbollsmatch, vilket tyvärr slutade med en förlust (0-4). Men matchen var ändå väldigt intressant då hälften av spelarna spelade utan skor. Kor betade vid sidan av planen. Domarna använde vita t-shirts som flaggor och målen saknade nät. Självklart samlades publiken runt mig och Terese eftersom vi är såkallade "Mzungu" (vit människa), men detta är något vi är ganska vana vid, vid detta laget. Just nu blir vi chockade varje gång man går förbi någon utan att de hälsar på en. Annars leker livet! Hoppas att ni hade en bra midsommar hemma i Sverige, sköt om er så hörs vi om ett tag!

Hakuna Matata!
/Lina Almekvist

Flickornas sovsal

Lina och Ruth

Barnen ställer mer än gärna upp på bild!




Dags att göra om flätorna i håret


Terése och Lina på fotbollsmatch

Phyllis lag laddar upp


måndag 20 juni 2011

Veckan som gått

Hallå!

Nu har jag varit ca 2 veckor på barnhemmet. I mitt senaste inlägg skrev jag att jag höll på att lära mig namnen på barnen. Nu har jag börjat känna igen de flesta och lärt mig några namn så att de sitter. Den senaste veckan har gått bra, jag har bl.a. varit med på en lektion för de yngsta barnen i skolan. Lina och jag har lärt barnen att fläta vänskapsband i olika färger osv.

Senaste helgen så hände det mycket roligt. På lördagen åkte Uncle Sammy, Torbjörn, Oliver, Lina, två flickor från barnhemmet och jag till ett high school för att hälsa på elever från barnhemmet. Det var besöksdag på skolan så hela skolgården och en stor gräsmatta var fullsatt av familjer och vänner till eleverna. Alla satt och åt mat som besökarna hade med sig. Det var väldigt fint väder och en perfekt dag för picknic. När vi parkerat bilen så kom flickorna springandes och det var verkligen roligt att se när de kramade om sina småsystrar som hade följt med oss. När alla hade hälsat så satte vi oss på gräsmattan och dukade fram mat och dricka som vi hade med oss. Alla åt med god aptit och pratade och skrattade. När vi ätit så gick vi runt på skolområdet och tittade på skolan och sovsalarna där de bodde. Efter några timmar med flickorna blev det dags att åka hem och vi avslutade besöket med glass i solskenet.

På kvällen ordnade vi ett disco som blev sista discot for Torbjörn och Oliver. Vi hade gjort bål, popcorn och godis. Alla dansade och hade jätteroligt. Vi hade också en jättefin discokula i taket gjord av en boll och en krossad spegel som limmades på bollen.

På söndagen åkte jag med åtta flickor som skulle till frisören och flätade håret. Det var verkligen intressant att se hur de flätar dessa små och spända flätor. Eftersom jag är utbildad frisör så var det roligt att få åka till en salong här och se hur det går till. De började med att föna håret rakt och sedan delade frisören in håret och gjorde små små flätor och det gick verkligen snabbt. Jag satt och tittade ivrigt i ca 6 timmar på flätningen. I mitten av dagen gick jag och köpte läsk åt alla för det behövdes i värmen och de satt ju ganska länge och blev flätade så det var uppskattat med lite dricka.


Det här var några saker som hänt den senaste veckan. På onsdag åker pojkarna vidare och Lina och jag lämnas kvar på barnhemmet så då blir det dags för att planera vad vi skall hitta på för roliga aktiviteter med barnen resten av sommaren!

Terése

fredag 17 juni 2011

Astalavista Baby!

Hög tid att packa de sista prylarna, klämma ner de sista kläderna och massera de fortfarande vita skinkorna på locket till väskan för att ens ha en ringa chans till att stänga den.

Det skulle varit något! eller hur?

Men...

Nu är det inte så. Min ryggsäck, som jag inte har för vana att sitta på, har (precis som jag) förlorat väsentligt i vikt. Och i båda fallen känns det bra. Med lättare packning på ryggen beger vi oss och utforskar landet, som enligt rykten ska ligga, väster ut. Dags att lämna hemmet och luffa vidare.

Och fylla, det blir det i helgen! En fylla grundad på lek, dans och en rumpskakning som kommer få Turning Torso (ja, i Sverige) att gunga. 3 1/2 månads hårdträning kommer få sitt uttryck i helgen. Barnen på Phyllis Memorial ska få se att aven Mr. Uncle Mguuchafo kan få skinkorna och dallra som den färskaste gelé.

"Cuz if I'm going out, I'm going out with style"

Tränar

Med fortsatta bakat vibrationer sammanfattar vi, med style, även "Livet på ett barnhem en vår 2011". Enbart på denna blogg.

Men först en nyhet!

Det tog sin tid, det är inte enkelt att ringa eller hitta fyra olika rektorer för fyra olika skolor. Allt för ett möte. Men jag känner på mig, ett litet frö kan växa upp till den vackraste blomma. En fotbolls liga är nu planterad i Phyllis bördiga jord. Om inga ogräs konkurrerar om växyta med fotbollsligan, så ska ni se att det kommer blomma varje söndag mellan september till december.

Det dyraste, men också det mest värdefulla, frö jag någonsin planterat.

Med frön i åtanke, lämnar vi John "JJ" Kimani med ett ansvar att få Phyllis kryddträdgård att gro. Upp spirar i skrivande stund koriander, Salvia, Basilika, Pili-Pili, Rosmarin och även okryddade varianter som rädisor, tomat och gurka. Förutom min kära mor, så har Kimani de grönaste av fingrar.

Kimani

Två projekt som hålls flyttande ven när vi landkrabbor åter igen befinner oss på säker mark. För vi kan segla utan vind. Vi rör oss framåt i stiltje. I ett land där religion är en diktatur. Där tradition är ett krav. Det var först som en gigantisk mur. Men känslan är desto finare när den är raserad och en vänskap är etablerad mellan religös fanatiker och hedning från norr, mellan flickor och pojkar.

Vi kan också ro utan åror. Ro projekt i hamn. Inga rövarhistorier. Och, i någon skruvad egensinnad tanke, önskar man att historier eller rövarhistorier om Uncle Mguuchafo och Uncle TB kommer eka i väggarna på Phyllis i en tid framöver. Historier om Uncle Mguuchafo som springer runt i flickornas sovsal och skriker "SKAKA RUMPA" till det kännbara priset av att bli portad. Eller historier om hur han kunde lugna ner sig och få den vildaste 3 åring att somna i hans knä. Rövarhistorier om hur bröddeg rann som vax ur Uncle TBs öron, därför att han inte hade vett att sluta baka.

Frågan är om vi kan skiljas från vänner utan att fälla tårar?

Mr. Uncle Mguuchafo

Löften om saft och kakor

Det tog mig knappt en kvart att sopa de drygt 15 kvadratmeter som utgör bibliotekets datorsal. I hörnet står två stora travar termitsäkra stolar och dammet som kvasten river upp lägger sig i ett tunt lager ovanpå. Väggen är ännu bar, timmer och spånskivor och spikar sticker ut, och den gröna färgen på dörren kletar fläckvis.

Om fyra timmar är väggen täckt i Kenyas färger. Svart för folket, vitt för freden, rött för blodet och grönt för moder jord. Betonggolvet är renare, men den som tittar närmre finner rödskimrande spår av kvastens framfart i dammet som ännu ligger kvar.

Om ytterligare någon vecka är kanske elektriciteten kommen och rummets bord tyngs av skärmar och dess bänkar av nyfikna rumpor. I nuläget står emellertid bord och bänkar tomma, men golvet är sopat och rummet därmed klart för invigningen.

Det är i mitten av juni och regnen drar in från norr ungefär vid niotiden. En timme innan ovädret börjar blixtarna lysa upp husfasaderna och de två röda plastkoppar som majsleveranskillarna drack saft ur tidigare under dagen och som glömdes bort på golvets utskjutande plankor.

Trots att klockan bara nyligen passerade fem är vi oroliga för att det ska börja regna innan alla är samlade för biblioteksinvigningen. Löften om saft och kakor får dock även kenyanska barn att ta ut stegen och knappt 20 minuter senare klipper Milliscent av det gröna sidenbandet och fullbordar nyinvigningen.

På många sätt fullbordar Milliscent även vår vistelse här. Arbetet med biblioteket har varit en fast punkt i närmare en månads tid. Planering, struliga färginköp, en desperat jakt på bokhandlar i Nairobi. Det är ett projekt som innehållit det mesta och som förhoppningsvis ska fortsätta att glädja barnen när minnena av uncle Oliver och Torbjörn bleknat till myter.

Tack för att ni läst,
Torbjörn

Bokylla i biblioteket

Datorsal

Biblioteket

Milicent klipper bandet

Barnen utanför biblioteket på återinvigningen

Äkta lycka!

Habari!

Nu har jag varit på barnhemmet i sex dagar, vilket syns både på mina kläder och min hud. Den röda jorden tränger sig in mellan trådarna i mina tröjor, röken från köket sätter sig i både hår och kläder. Och huden min börjar få mer och mer färg.

Dagarna i Kenya är väldigt annorlunda till skillnad från de hemma i Sverige. Här behöver man inte kolla klockan varannan minut, heller inte tänka på hur man ser ut. Det som jag lägger mest koncentration på just nu är att försöka lära mig allas namn, ge alla barn lika mycket uppmärksamhet, samt lära mig alla köksrutiner och andra sysslor som skall göras.

I nuläget har jag lagt runt 15-20 namn på minnet, kvar återstår sådär 90 stycken. Det får ta den tid det tar, det viktigaste just nu är ändå att jag trivs med barnen och de verkar trivas ganska bra med mig med.

Det finns några saker som jag önskar att alla människor får vara med om någon gång i sitt liv. Några av dessa saker är att få se lyckan i ett barns ögon när man plockar fram saker som nagellack, studsbollar, målarfärg etc. Saker som är självklara för de flesta barn i Sverige. Men som gör barnen på barnhemmet så glada så att man skulle kunna tro att de skulle kunna göra vad som helst för att få leka med dem. Jag skulle även vilja att alla skulle få känna känslan som sprids inom en när barnen sjunger och dansar. Dessa fantastiska röster, underbara sånger och otroliga rytmer som får håret att resa sig upp på både armar och ben är verkligen inte att leka med. Första gången jag hörde dem sjunga fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Jag hoppades på att jag skulle vänja mig vid det här laget, men icke. Det börjar bli jobbigt att skylla på röken, när man egentligen blir blank i ögonen av den mäktigaste känslan jag någonsin har varit med om. Något jag enbart kan sammanfatta med ordet: ÄKTA! Äkta lycka, Äkta, glädje, Äkta tacksamhet, helt enkelt Äkta...

Hakuna Matata!
/Lina Almekvist

onsdag 15 juni 2011

Såpbubblor och sagoläsning

Terve!

Nu har jag snart varit här i en vecka på barnhemmet. Jag har vid detta laget lärt mig köksrutinerna och hur en dag på Phyllis ser ut. Jag har också börjat känna igen några av barnen och deras namn men det är dock en lång väg tills jag kan allas namn. Men underbara människor och ett underbart land såhär långt.

På dagarna slutar de yngsta barnen efter lunch och det har sprungit runt sex små yrväder på gården på eftermiddagarna. Eftersom jag bl.a. arbetar på dagis hemma i Finland så föll det sig ganska naturligt att jag började leka med de yngsta barnen. De pratar flitigt swahili med mig som om det vore en självklarhet att jag förstår dem och när jag säger tillbaka på engelska säger de ofta till svar de ord de kan som är "one two three YES!"

Första dagen tog jag fram såpbubblor som jag hade med mig och de var så ivriga när vi började blåsa att de gallskrek så fort det kom en bubbla. Vissa blåste lite hårt så att det inte blev någon bubbla och då kom de fram till mig och bad mig blåsa så att de kunde se att det inte blivit något fel på såpvattnet. När vattnet tog slut så målade jag i deras händer med vattenfärg och de tryckte sina handavtryck på ett papper. Det tyckte de var lite spännande också. Så de eftermiddagar jag varit här hittills har jag försökt hitta på något med de yngsta barnen eftersom jag tycker det är viktigt att de har aktiviteter och att man ägnar sig åt dem en stund. Sen när de äldre barnen kommer från skolan så gör de ofta med de små barnen.

Vi har också läst Pettsson och Findus sagor några kvällar. Då har vi gått till flickornas sovsal efter middagen och satt oss i en säng och läst. Ett av barnen har fått hålla i ficklampan som de tyckte var en viktig uppgift. När man läser en saga så varvar barnen ner till natten och somnar bra när sagan är slut. Efter sagan har jag stannat och pratat en stund med de äldre flickorna i sovsalen och de har flätat mitt hår och jag har sjungit för dom. Min första vecka har gått bra och jag har blivit väldigt bra mottagen på Phyllis.

Jag ville ladda upp en bild men det fungerar inte på datorerna idag här i Nakuru så jag får göra det i näste inlägg och hoppas det går då.

Mvh.Terese

lördag 11 juni 2011

Stampat jordgolv

Jag förstår att det kan låta konstigt för den som inte känner honom, men min pappa hade en period i sitt liv där han talade mycket om stampade jordgolv. Det händer väl fortfarande att ett "stampat jordgolv" slinker ur honom någon gång men intensiteten har avtagit. I Kenya hade han måhända fått ett återfall för här finns stampade jordgolv i mängder. Till och med stampade jordgolvsvägar.

Vägen från B4:an in till barnhemmet är en sådan väg. När det är torrt så dammar den, efter häftiga regn sladdar man runt i dypölarna. Denna väg kom vi gående på i lördags eftermiddag. Klockan var strax efter halv sex och när vi närmade oss barnhemmet hördes sången från barnens aftongudtjänst i matsalen. Vi var tillbaka efter en dryg vecka i Nairobi och på Mt. Kenya och det kändes som att komma hem. Lukterna, synerna och ljuden. Alla är numera bekanta och människorna vi möter på vägen hälsar igenkännande. Plötsligt förstår jag den bubblande lycka high school barnen känner när de kommer hem på loven. Smått förvånad tänker jag tillbaka på mina första veckor här. Inte trodde jag då att Phyllis någonsin skulle kännas som hemma.

Nu återstår knappt två av en sjutton veckor lång vistelse på barnhemmet. Jag föredrar att se det som början på en lång, härlig resa genom sydöstra Afrika än ett slut, men ett avsked är det. Riktigt än är det emellertid inte dags.

På lördag är invigningen av det nya biblioteket inplanerad. Böckerna är sorterade, inplastade och avdammade. De nya väggarna är målade och dekorerade med planscher. Datorrummet står färdigt och väntar bara på elektricitet och säkerhetsboxar att förvara datorerna i. Kort och gott, biblioteket har gått från puppa till fullfjädrad fjäril och det kliar i våra och barnens fingrar.

En spelfilm i familjedrama/zombie-genren håller också på att ta form på Phyllis. För manus står jag och journalistaspiranten Kimani. Vi lovar inget, men håll utkik i biografer runt om i världen i september.

Innan Oliver och jag åker ska vi utöver ovanstånde försöka hinna med matlagningslektioner för de äldsta och en schackturnering för de frälsta. Må bäste man vinna och ta hand om er där hemma.

P.S. Transformatorn som levererades var fel och Phyllis har alltså fortfarande inte elektricitet.

Torbjörn

Klassfoton ska tryckas och sättas upp i klassrummen. 

Phyllis flagga vajar stolt på Mt.Kenya.  

 Oliver målar svarta tavlan i bibblan

måndag 6 juni 2011

Ny volontär anländer på lördag! Välkommen Lina

Hej,

Mitt namn är Lina Almekvist, jag är 21 år gammal och kommer från den lilla sommarstaden Karlshamn. Just nu bor och studerar jag i den lite större staden, Halmstad, som också är en väldigt fin stad på sommaren. Jag har precis klarat av ett av tre år på Högskolan i Halmstad, där jag läser Medie- och kommunikationsvetenskap. Till hösten ska jag inrikta mig på medieproduktion, så en vacker dag är det kanske mitt namn ni ser i eftertexten till något bra program på TV.

Jag har ett brinnande intresse utav att resa, då jag anser att det är en av de fåtal gånger vi verkligen lever i nuet, tänker på andra människor och njuter av livet. Jag har tidigare rest mycket i Europa, USA och Asien. Och känner nu att det är dags att besöka Afrika, närmare bestämt barnhemmet Phyllis Memorial i Nakuru, Kenya.

Jag är en tjej som har myror i byxorna, jag älskar att röra på mig, umgås och ha många bollar i luften samtidigt. Jag minns att jag som liten alltid hittade på massvis med lekar när det var dags att sova. Detta är något som sitter kvar än idag. Kanske inte när det är dags att sova, men så fort det finns lite tid över, så kommer jag alltid med någon lek som får tiden att gå fortare. Klassens clown, flummiga Lina, Linaflina, det är jag det!

Nu innan resan har jag spridit ordet genom en lokaltidning i Blekinge (Sydöstran), jag har även pratat mycket om organisationen både till vänner och vänners vänner. Jag har samlat in allt från nagellack till badmintonracketar som kommer att följa med mig i resväskan till barnhemmet. Utöver att sprida ordet och insamling av saker så har jag även lyckats ”övertala” en väldigt nära vän till mig att komma ner och hälsa på. Så den 22-29 juli kommer min fantastiska vän, Evelina Edwardsson ner och förgyller allas vardag innan det är dags för oss att fortsätta ut i vildmarken!

Jag hoppas att jag kommer att bidra med massa skratt, roliga stunder och upplevelser som sent kommer att glömmas. Snart är det dags, vi hörs om ett tag! Sköt om er!

Hälsningar
Lina Almekvist

fredag 3 juni 2011

Ny volontär anländer på tisdag! Välkommen Terése

Jag heter Terése Backlund och kommer från Finland. Jag bor i Oravais, nära staden vasa i mellersta Finland. Jag är utbildad frisör men sedan Juni 2010 har jag arbetat som stödperson i min kommun. Jag arbetar med klienter i lågstadiet som behöver läxhjälp, på dagis är jag assistent åt ett barn och jag arbetar också med klienter med t.ex downssyndrom.

Det senaste året har jag blivit intresserad av att arbeta med barn och ungdomar som behöver mera hjälp än andra. Jag har också tänkt att utbilda mig i framtiden till barnskötare eller ungdomsledare. I sommar har alla mina klienter sommarlov och då tänkte jag att det skulle passa bra för mig att göra en volontärresa som jag har velat göra en längre tid nu. Intresset för det har bara växt mer under den senaste tiden eftersom många av mina klineter kommer från andra länder och vi har en flyktingförläggning med barnhem osv. i min kommun så jag är lite bekant med människor som kommer från länder som har det svårt.

Jag åker till barnhemmet i början av juni och åker hem i början av augusti. Jag ser framemot min resa dels för att jag tror den kommer att vara bra för min personilga utveckling när jag får lära mig att leva på ett annat sätt än jag gör nu och att få hjälpa till och finnas där för barnen på barnhemmet. Mina förväntningar är nog att utvecklas som person och kanske få lära mig saker som kommer att vara bra att veta när jag fortsätter att arbeta med mina klienter hemma i Finland till hösten.Och jag hoppas att jag kommer att göra ett bra arbete med barnen och finnas där och hjälpa till enligt bästa förmåga.

Före min resa nu har jag varit till lågstadiet och berättat för årskurs fem om min resa och vad en volontär är. De fick alla skriva ner en fråga som jag skall ta reda på under sommaren och sen skall jag komma tillbaka och berätta för dem och svara på deras frågor. De ritade även fina teckningar till barnen på Phyllis som jag skall ta med. Det andra jag gjorde för att sprida ordet om organisationen och barnhemmet var att jag klippte och färgade håret på kunder och de pengar de gav går till leksaker eller aktiviteter att hitta på med barnen isommar. Vissa hade redan köpt leksaker som jag tar med mig när jag åker. Det har varit väldigt roligt att berätta om min resa i min kommun eftersom alla har varit glada och stöttande och visat intresse för organisationen och att t.ex bli fadder till barnhemmet. Så nu hoppas jag bara att det blir en bra resa och att jag kommer att göra en bra insats i Kenya.

Hälsningar
Terése Backlund