Kampi ya Motos Barns Blogg: Mycket att stå i på Phyllis

Efter en helg som färgades av vårt första pool-besök är det åter dags för en blogguppdatering från oss. Måste tillägga efter Anna Marias och Ullas skildring att det var fantastiskt roligt att se barnens iver inför simbassängen och aldrig tidigare har vi sett barn tjata så för att få låna simringar och flytverktyg. För en svensk känns det väldigt främmande att se en stor, tom pool bortsett från den grunda sidan där alla trängs om att plaska och blöta ned varandra. Deras simkunskaper går dock inte att jämföra med svenska och av tjugo barn var det väl tre som kunde hålla sig flytande utan hjälp, men ingen av dem som skulle kunna simma 50 meter i fritt vatten. Desto duktigare var de på promenaden till och från barnhemmet, då 5-6 km lätt tillryggaläggs på timmen utan gnäll.

Tillsammans med damerna har vi nu äntligen börjat få rutin i biblioteket som hålls öppet flera kvällar i veckan och som besöks väldigt frekvent då nya böcker har letat sig upp på hyllorna. Tyvärr har vi ibland besök från diverse gnagare men Sammy har något mirakelmedel som han förgiftar majskolvar med och vi håller tummarna för att vi slipper fler uppätna pärmar. När vi städade upp i biblioteket hittade vi även en stor kista med leksaker som ingen verkade använda så förutom att småbarnen nu har något att göra på eftermiddagen (vad sägs om blåsa såpbubblor och leka med ballonger?) har vi även kvällarna upptagna med pojkar som vill bygga med lego. Ska inte dölja att även vissa av oss själva uppskattar denna aktivitet.

Idag har en stor del av dagen gått åt till inköp och planer inför lördagens stora höjdpunkt: disco! En CD med Shakira är införskaffad, DJJJoker (John Kimani) är anlitad och tillsammans med kakor, klubbor och saft hoppas vi barnen ska ha ännu roligare än förra gången. Det där med inköp är inte en så lätt sak som man kan tro i Kenyas fjärde största stad, Nakuru. För det första måste man besöka samtliga stormarknader för att få önskat sortiment, och oftast några små gatuförsäljare. För det andra tar varje besök i snitt fyra gånger längre tid än i Sverige då byråkrati och krångel är mer regel än undantag och på Gilani’s arbetar fyra (!) personer per kassa bara för att hantera försäljning och packning av varor. Ju fler kockar desto sämre soppa lyder vårt omdöme... I fallet med gatuförsäljarna och marknadsstånden ska det även till prisförhandling vilket är en aktivitet som kräver både tid och tålamod. Sammy kom och hämtade oss med allt vårt bagage och vi köpte två stora speglar till sovsalarna. När vi berättar för barnen om vårt inköp utbrister Simon Maina: ”This is wonderful!”

Nu har vi varit här mer än halva tiden och det märks att man är mer avslappnad i relationen till barnen och de är vana vid att umgås med oss. Häromkvällen var vi på killarnas dorm för att se på korttrick av Shaban, Boaz, Peter och Michael. Kanske inte Joe Labero men väldigt roligt. Ofta hamnar vi i lustiga konversationer, som när Micke berättar om stjärnfall och Vintergatan för pojkarna eller när Julie får lära sig allt om nigerianska kärleksfilmer av tonårsflickorna. När vi försöker förklara sporten orientering slutar det i en spontan orienteringstävling med handritade kartor och sovsalssnickrade ficklampor i nattmörkret. Istället för stämpelkontroller fick de med rekvisita bevisa att de varit på rätt ställen. Igår fick vi en överraskning i brevlådan: ett brev från ett av barnen som var väldigt rörande skrivet och där det stod hur mycket han skulle sakna oss när vi åkte. Vi börjar inse hur svårt det kommer bli att lämna barnhemmet och alla härliga barn här.

Det var allt för denna gång,

M & J