Jocke Österberg – 30 juli 2010.

Tidigare veckor har jag (även om det kanske inte har märkts) försökt planera mitt inlägg.
Ha någon slags struktur, ha något slags syfte.
Det tänker jag strunta i denna veckan.
Jag sitter här på internetcafét och tänker skriva exakt vad jag känner här och nu.

För det första, nu har skolan slutat.

Det betyder en dryg månads sommarlov (eller nej, just det. någon slags vinterlov) för dels de 111 barnen som inte bor på barnhemmet utan alltså bara går i skolan på Phyllis och sen åker hem varje eftermiddag och dels de cirka 30 så kallade "boarders", det vill säga barn som har ett annat hem men som bor på barnhemmet året runt förutom på loven.

Detta betyder följande:
Det blir väldigt mycket mindre att göra för The Superhero Maurice, då till exempel githari- (bön- och majsröran som vi äter varje lunch. Ni ska höra Simon säga det på malmöitiska. Bön- och majsröra, alltså. Inte githari på malmöitiska. Det skulle väl bli något i stil med "gidajrrri".)-kön har minskat från 215 till ca 65 på lunchen.

Det betyder även att skoluniformerna har försvunnit, vilket är väldigt roligt för helt plötsligt ter sig något slags försök till en hiphop-dude här och något slags försök till cool jeans-tjej där.

Det är märkligt, skoluniformerna har gjort att det enda jag fortfarande ser är de 65 förtrollande personligheterna.

Men den största skillnaden är naturligtvis att kidsen är lediga och springer omkring på Phyllis.... ja, lediga...

Fast jag har inte hunnit märka av det så mycket än eftersom jag i onsdags och igår var hembjuden till Patrick, Alice, Vallary, Purity och Winnies hem i Lake Baringo.

När Patrick frågade mig om jag ville komma och hälsa på var jag minst sagt ärad.

Och vilket äventyr det blev.

Det här såg jag framför mig innan vi åkte:

En bil kommer och hämtar mig, Patrick, Alice, Vallary, Winnie och Purity.
I bilen sitter Patricks pappa och möjligtvis en förare som kör bilen.
Vi kör sedan i några timmar till deras hem där pappa Dixon, mamma Margret, barnen Patrick, Alice, Vallary, Purity och Winnie och uncle Joakim äter middag (förmodloigen ugali i deras hem).
Jag tänkte: 5 barn, det är rätt många.
Jag tänkte: Margret måste vara en osannolikt vacker kvinna för jag kan säga att de fyra tjejerna ser ut som något som jag endast kan kalla potentiella fotomodeller.
Jag frågade mig själv: Undra om deras familj är rik (utan internationell jämförelse)?
Jag var till och med lite nervös för att deras pappa skulle vara en mäktig man som skulle ifrågasätta mig och om jag verkligen gjorde något för hans fem, förtrollande barn.

Hmm....

Hmm igen...

Detta var vad som hände:

En bil kom och hämtade mig, Patrick, Alice, Vallary, Winnie och Purity.
Och...
Marion, Cylvia, Silla, Jessica, Lyneth, Lucy, Lorna, Lydia, Sipporah och Marcy.
Och en förare körde bilen.
Och Cylvias pappa.
Och Lydias pappa.
Och Patricks pappa Dixon.

20 personer.

TIA.

This Is Africa, my friend.

Pappa Dixon var faktiskt lite som jag trodde.

Svart kostym, vit skjorta, röd slips.

Skön gungande men likväl auktoritärt handslag.

Men ett stort vitt leende när han såg mig.
Jag kände mig trygg.

Bilfärden från Phyllis till deras hem i Lake Baringo tog cirka 7 timmar.

Först blev Purity åksjuk i bilen.
Sen blev Vallary åksjuk i bilen.
Sen kom vi till Merigat där vi åt en underbar lunch.
Där kom jag för övrigt på något sätt in i en diskussion med vad som verkade vara hela lokalbefolkningen om världspolitik och USA och Kenyas konstitution och Gud vet vad.
Herregud, där sitter Jocke på en kenyanska bakgårdsbänk och diskuterar politik trots att han inte har en susning om någonting.
De kenyanska dudesen var trevliga as hell om än väldigt bestämda och arga på många saker med den nya konstitutionen (som det ska röstas om den 4 augusti).
Vi åt upp, jag gick och pinkade på den lokala (fantastiskt fräscha och gulli-gull-mysiga "toaletten").
Sorry, alltså jag bryr mig faktiskt inte ett dugg.
Men när du går och gör Number 2, dude, se till att sikta ner i hålet så den nästa broder mår så bra som han förtjänar.

Sen släppte vi iallafall av alla andra kidsen som blev hämtade (hoppas jag) av sina föräldrar.

Sen började ett nytt äventyr.

Först Lake Baringo Snake Farm.
Bakfulla, förlamade stackars ormar i minimala rum som man knappt kunde se in i då fönstren inte hade blivit tvättade sedan 1973.
Visserligen lite coola sköldpaddor men överlag inte någon höjdarupplevelse.

Sedan kom någon sjukt jobbig snubbe och ville få med oss i båten ut på Lake Baringo och eftersom han tydligen hade jobbat för "The Counsellor" (Pappa Dixons titel och uteslutande tilltal) så hängde vi med.

Det blev jag så småningom väldigt glad över.

Inte på grund av de tre "extremely poisonous scorpions" som duden hade gömt under tre stenar våren 1973 och sedan matat med heroin som han utan problem la på sin kind, utan på grund av båtturen.

För faktum är att i den sjön så finns 15000 livs levande afrikanska krokodiler.

Och 5000 flodhästar.

Vi såg dem.

De var bara någon meter från båten.

Det var nästan lika fett som Masai Mara lördag-måndag då jag fick se elefanter, bufflar, lejon, zebror, giraffer, krokodiler, flodhästar, gamar och till slut en jagande Gepard up close, men det är en annan story, detta ska handla om Phyllis och drogade skorpioner.

Hursomhelst så åkte vi därifrån mot familjen Lenasolios hem nära Lake Baringo.

Då kommer ögonblicket då familjesituationen förklaras för den totalt ovetande Jocke.

Så här briljant är det ju då nämligen i familjen Lenasolio:

Dixon har 3 fruar.
Lillian, Margret och Josephine.
De bor alla 3 i samma område.
Dixon har sammanlagt 18 barn (nej, förlåt 19. Margret födde tydligen en son dan innan jag kom.)
Lillian är Winnie och Patricks mamma.
Margret är Alice mamma.
Josephine är Vallary och Puritys mamma.

De bor i flertalet lerhus ute i det vilda.

Det är väldigt svårt att beskriva naturen ute vid deras hus men man kan säga att det både är sjukt torrt och sjukt blött.

Det är torrt som fan på marken, stora bara slätter men eftersom det ligger vid en sjö så rinner små bäckar som gjorde det till värsta Öråds-utmaningen att ta sig till deras hem.

45 minuter terräng kan man säga.

Till slut kom vi allafall fram då fler kulturella skillnader uppenbarade sig.

Men innan jag beskriver dem så vill jag klargöra en sak.
Någonting som jag tror är väldigt viktigt i många avseenden och nu är Jocke igång och klappar sig själv för bröstet igen och bla, bla, bla..

Men det är skillnad mellan att respektera och ställa frågor.
Och att respektlöst ifrågasätta.

För är det något jag har lärt mig (nej, fan jag har lärt mig en massa annat också).
OK, en sak jag iallafall har lärt mig i Kenya är att om vi ska lösa problemen som finns mellan vita och svarta och rika och fattiga och glada och sura (totalt irrelevant här men likväl..) så måste vi kommunicera om våra problem.
Våga ställa frågor och därmed respektera andra människor genom att öppet våga kommunicera vad vi känner.

Hursomhelst så var det inte en familjemiddag som ägde rum i onsdagskväll.

Det var bara männen som fick äta den mat som kvinnorna hade lagat.
Inte kvinnorna. Inte barnen.

Jag, Dixon och Dixons bror Joseph åt getkött (som jag tror de hade slaktat för min skull. Också lite jobbigt..) och ugali.

Det var mycket trevligt och vi hade fina snack om konstitutionen (counsellor är alltså inom politiken) men det gick ju inte att undgå att ställa frågor för mig.

– Hur är det att ha 3 fruar?
– Äter du aldrig med dina barn?
– Vem har lagat maten?
– var är de andra fruarna?
– Hur ofta spenderar du tid med dina fruar?
– Vad händer om du är mer sugen på att gå hem till en fru än en annan?
Och så vidare, och så vidare, och så vidare..

Men inte en promille i min kropp dömer Dixon eller hans fruar eller hans barn eller hans getter eller hans kor för sitt sätt att leva.

Diskussionen om jämställdheten i Kenya och resten av världen gled av förklarliga skäl lite åt sidan, men Dixon är en intelligent, emotionellt oerhört förstående man och han fattade allting (ok, nästan, nästan) jag sa men vi tyckte helt enkelt olika.

Så jag släpper det och bara konstaterar att jag kommer att fetsakna de 5 underbara kidsen.

Alice är en magisk tjej.

Hennes uppsyn och leende gör att det är omöjligt att tänka dåliga tankar om världen.
(Förutom det här jävla Aftonbladet som ska skriva en massa jävla lögner om att Zlatan ska hit eller dit.. Fan, alltså!
Oj, sorry...
Förtrollande.
Mitt safeword.

Jag kommer att se de 5 vid jubileet nästa lördag men utan det så kommer jag inte att se de ca 30 "boarders" mer för den här gången.

T.ex:
Virginias för jävla roliga frågor.
Judys fullkomligt oförklarliga svar.
Som t.ex:
Jocke: "Judy, do you have any brothers or sisters?"
Judy: "Yes."
Jocke: "Which?" Ofrånkomligt skratt när hon svarar så direkt på min iofs stängda fråga.
Judy: "One brother and one sister."
Jocke: "How old are they?"
Judy: "8 and 10."
Jocke: "How old are you?"
Judy: "14."
Jocke: "So you're the oldest like me?"
Judy: "No, I'm second last."
Jocke: Ofrånkomligt skratt.
Judy tittar oförstående på mig.
Hennes blick är helt blank.
Hon fattar ingenting.
Sen är det som om hon återvänder till jorden och hennes intellekt (som i många stunder är hur stort som helst) vaknar till liv.
Hon börjar skratta.
Judy: "Yes, I'm the oldest."

Tack för att jag får vara här.

Jocke

Random pics.


Kenyansk landsbygd

Rutho (och nån pajas)

Githari

The Superhero och nån pajas

Teachers and dudes

Avskedsinlägg från Eva-Lena och Joanna

Sista veckan är här för Eva-Lena och Joanna. Tiden har gått otroligt fort och ganska långsamt på samma gång. Det är en speciell känsla att vara gäst samtidigt som man försöker göra sig hemmastadd. Det är också ganska intensivt att leva så nära på så många nya människor, det gäller sannerligen att vara både flexibel och öppen för det mesta.

Listan på saker vi lärt oss under tiden här kan göras lång, det känns ända på något satt som viktiga saker att kunna hantera. Vi kan lungt konstatera att vi uppskattar livet hemma i mycket större utsträckning än tidigare. Alla småsaker, som en extra frukt efter kvällsmålet eller ljus när du måste gå upp till toan mitt i natten, finner vi mycket tacksammare nu.

De stora barnen har haft sina examinationer inför kommande läsår pa gymnasiet. Imorgon, onsdag blir det skolavslutning för alla barnen, sedan väntar midterm-lov.

Byggnaden som ska husera bibliotek, sjukstuga och kontor börjar bli färdig och är snart färdig att använda! Vädret har varit mer likt vårt svenska än vi kanske hoppats på. Kyliga vindar och regn moln ligger som tjockt täcke över himlen, det där med vinter var kanske ingen överdrift ända. Desto bättre är det för växligheten, det är väldigt grönt och vackert! Och vatten ar alltid välkommet!

Förra veckan fick vi besök av Elnas föräldrar några dagar, det var de som bjöd pa geten! (Vilken Joakim beskrivit släkten på tidigare).

Förberedelserna inför jubileeumet fortsätter och det börjar närma sig. Det har varit riktigt roligt att följa utvecklingen från de första stapplande replikerna till det nästan färdiga uppträdanet.

För kommande volontärer kan vi rekommendera att ta med oömma och mörka kläder, smutsen är väldigt envis och bestämd. Vill ni köpa presenter till barnen kan ni göra det har eftersom det är mycket billigare. Sagoböcker, målarbocker och ritpapper är saker som gärna går åt.

Det har varit en fantastisk tid med många känslor och nya upplevelser. Tack för oss!

Jocke Österberg – 23 juli.

Detta har nog varit den bästa veckan hittills.
Det tog mig ett tag att lära mig alla namnen, nu har jag haft tid att så smått börja lära känna alla lite mer personligt.
Smeknamnen börjar sitta, gångstilar, speciella vanor, ansiktsuttryck, vem är kompis med vem.
Vem är lite utanför och behöver den där extra pushen.

"Project Asante" fortskrider i rasande fart och är inget annat än en succé.
Igår sa alla det när de fick sin tallrik med getkött (berättar mer om slakten längre ner), cabbage och ciabatti.

Jag tror att alla börjar känna min vibe nu.
Jag är inte längre främmande.
De vet vad de kan vänta sig av mig.
Det vill säga total oförutsägbarhet.

Jag kan säga att jag försöker att ge mitt hjärta och själ till de 104 personligheterna.

Jag börjar känna att de är tillräckligt trygga med att ge mig en liten, liten del av sitt.
Det räcker mer än väl.

Man vet att de börjar känna viben när de ignorerar mig.
Det är konstigt nog den bästa känslan.
När det känns som att jag för ett ögonblick är en av dem.
Att vi trots allt inte är så olika.

Denna veckan ska jag hylla superhjältarna.

För på Phyllis arbetar 8 stycken superhjältar som överhuvudtaget får barnhemmet att gå runt.
Som går upp tidigt på morgonen för att de 104 förtrollande personligheterna (215 inkl. skolan) ska få mat.

Ordet inspiration används i överflöd i vårt avlånga land, tycker jag.
En Big Ben-reklam om ris eller ett halvtaskigt tal på tv kan uppfattas som inspirerande.
Det funkar inte i Jockes värld.
Här snackar vi ren och riktig inspiration.

The Superhero

Maurice Shiakachi Itayo
Född: 1 januari 1962.
Familj: Fru Felister. Barn: Edwin, Eric och Silas. (inte boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Uncle Maurice, Superhero, Iron Man
OK, Maurice är en sådan man jag vill vara.
Hans inre glöd och passion fullständigt ryker ur öronen på honom.
Han är stark som en oxe och ödmjuk som en hundvalp.
Han krigar från tidigt, tidigt på morgonen till efter middag.
Enbart så att kidsen ska gå sin porrage, gethari och ugali.
Jag beundrar Maurice av hela mitt hjärta.
Jag säger det till honom lite då och då.
Jag vet inte om han bryr sig så mycket.
Och varför skulle han göra det?
Vetskapen om det han gör varenda jävla dag är nog belöning nog.
Följande samtal utspelade sig häromdan:
J: "Superhero, how old are you?"
M: "You tell me." Patenterat leende.
J: "Hmm. I guess 46."
M: "Ooooh, you know it. I was born in 1962." Patenterat leende.
J: "How long do you think you will work here?"
M: "Johnny's graduation"
J: "Ahaa, I see. And he's like 3 now (han återkommer längre ner som Ruths lille son), so about 13 years more or so."
M: "Haha, yes. He will be a grown-up then." Patenterat storgarv.
Fy fan vad jag kommer att sakna honom när jag åker.

The Beautiful One

Rachel Wanjiku
Född: 6 juni 1973
Familj: Barn: Ester. (boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Aunt Rachel, The beautiful one, superlady
Först ut av de superladies.
Jag kallar henne The Beutiful One. Av den enkla anledningen att jag tycker att hon är förbannat vacker.
Hon är som plockad ur en film.
Schablonen av den afrikanska hårt arbetande kvinnan.
Tolv ton skinn på näsan i kombination med den finaste damens graciösitet.
Jag skojar ofta om att jag ska ta med henne till Sverige i framtiden.
"Ujujuj", är hennes favoritreplik. Som att någonting spektakulärt har hänt.
Hon är fan glad 99 % av all tid och har så många kvaliteter som jag hoppas finna i min egen Superlady. I framtiden.

The SuperMom

Sarah Muthoni
Född: 1 mars 1975.
Familj: Barn: Ruth, Wilfred, Ziporah. (Alla tre boendes på barnhemmet.)
Smeknamn: Mama Rutho, Superlady
Sarah är snällhet personifierad.
Timid, något tillbakadragen, vänlig.
Men precis som de tre andra superladies, inte rädd för att sluta tag i spaden och stå och gräva i timmar.
Hon har tagit "Project Asante" på fullt allvar.
"Säg asante", hör man henne domdera när barnen har glömt det.
Hennes yngsta dotter Ruth "Rutho" är charmtrollet på Phyllis.
Deras relation är bedårande.
När Sarah står och jobbar och Rutho kommer och piper "maji" (vatten), så vet Rutho att hennes mamma försöker att inte ge henne någon special treatment.
Båda vet samtidigt att de har något speciellt.
Därför väntar Rutho i lugn och ro.
När jag skojar med Rutho och lyfter upp henne så ser jag hur Sarah står och iaktar i bakgrunden.
Det lyser i hennes ögon. Den där "mamma-blicken" som signalerar att hon kommer att gå igenom eld för lilla Rutho.
Det finns inte många saker som är bättre än mammor.
Tack, mamma!

Maggie

Margret Wambui
Född: 15 augusti 1975
Familj: Barn: Purity, Eunice, Jacinta, Mairaim (alla boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Maggie, Superlady
Maggie är lite av den defensiva grovjobbande mittfältaren på Phyllis.
Hon ångar på i full fart och är förmodligen den efter Superhero som jobbar hårdast.
Städar, jobbar i "shamba" (farmen, alltså åkern).
Hon har integritet men skrattar högst av alla.
Hon är också en Supermom, men har mer den där tonårsmamma-approachen.
När hennes dotter Jacinta (pondustjejen från förra veckan) pratar med henne är det som om de är systrar.
Jag förstår inte swahili (än?) men jag hör på tonläget att de känner varandra väl.
Jacinta vet var hon har sin mor.
Min och Maggies relation är rolig.
Varje morgon: "Choma" och så en highfive.
Hon säger "Thankyou" till mig lite för ofta.
Men jag tror hon gillar mig.
Häromdan stod jag och hackade kål (som varje morgon) och hon gick in och ut ur rummet.
På vägen ut vänder hon sitt svart-röd-braids-prydda huvud.
M: "Joakim, I love you too much."
Och så vips i väg.
Jag stod kvar. Tyst.
Och så för mig själv viskandes:
"I love you too, Maggie. I guess."

Mr. Superfarmer
James Ngigi
Född: 30 september 1980.
Familj: Singledude like myself.
Smeknamn: Uncle James, Ngigi, Mr. Superfarmer, Phoneman
James är bonden på Phyllis.
Han har ensamt ansvar för alla djuren.
Det är getter, kor, hönor, tuppar mm.
Han älskar sin mobiltelefon.
Han står och pillar på den hela dagarna. Spelar låtar, kollar videos, skickar sms.
Eftersom vi saknar elektricitet så resulterar det naturligtvis i att hans batteri konstant dör.
Det försöker han ivrigt att trotsa genom att sätta på den igen. Och så dör den. Och så på igen.
James rör sig i ett väldigt behagligt tempo.
Inte många knop i onödan.
När han inte vallar getterna, det vill säga. Då är det full fart.

Mr. Boss

Sammy Nganga
Född: 1 november 1974.
Familj: Fru Serah. Barn: Jackson, Lucy, Marcy (inte boendes på barnhemmet.)
Smeknamn: Mr. Boss, The Skier.
Sammy är managern på Phyllis.
"Managern". Fan, vad skumt det låter i detta sammanhanget.
Men men, det är han iallafall.
Sammy är ganska oberäknelig.
Ena sekunden ignorerar han mig fullständigt och man får provocera fram "Hello" bakom ryggen på honom.
Ena stunden sitter han i 40 minuter och passionerat berättar om när han och 9 andra kenyanska män blev stoppade först på en turkisk flygplats och sedan i Frankfurt. Och hur de gick igenom en säkerhetskontroll som de inte skulle gå igenom och hur Sammy tar beslutet att springa tillbaka, till vakternas förvåning.
Sagolik historia om kulturkrockar och kommunikationsbrister i nån form av extreme mode.
Jag gillar Sammy.
Han är en rakt igenom genuin kille som finns där för barnen och personalen.
Inte sällan är han klädd som om han precis kom ut ur liftkön i Gustavbacken i Lindvallen i Sälen.
Men jag har iofs också börjat tycka att det är rätt kallt.
30 grader i Sverige, I hear. Enjoy!

The Perfect One

Ruth Wairimu
Född: 28 augusti 1974
Familj: Man: Michael. Barn: Johnny (boendes på barnhemmet). Lilian (inte boendes på barnhemmet).
Smeknamn: Mama Johnny, The Perfect One, Superlady
Mama Johnny (kallas hon av alla eftersom hon är mamma till den galna, strålande pojken Johnny) är också som hämtad ur en film.
Hennes raka, finkammade hår i kombination med den rubusta, kvinnliga afrikanska hållningen gör att jag tänker att Johnny is ok. Han har en mamma som kommer att finnas där.
Ruth är förskolelärare på skolan när hon inte sliter på barnhemmet.
När hon lyssnar på mig är det som om hon ägnar all sin energi åt mig.
Hon är också förtrollande vacker och har en pondus som få kommer igenom.
Hon är den enda av kvinnorna som är gift.
Jag har inte träffat Michael, men hoppas fan han är en man av stål. Det måste man vara när man har en kvinna av guld.

Mr. President
Hezekiah Maragia Omwansa
Född: 27 juli 1987
Familj: Singledude like myself.
Smeknamn: Mr. President, Mr. Extra Superhero, Robin
Maragia är klart yngst av alla och kallas av de andra svenska volontärerna (i block och på papper jag har sett) för "socialarbetaren Maragia".
Maragia är bara 22 år men har garanterat mer "grown-up-energi" inom sig.
När Maurice är ledig (alla är ledig en helg varannan vecka) så är det Maragia som tar över taktpinnen efter Superhero.
Därav smeknamnen.
Han är något så ovanligt som en meterosexuell kenyansk man.
Skum beskrivning, jag vet. Men han har den där auran av att jag kan utan problem se honom stå och omsorgsfullt välja ut en Loreal-hudkräm innan han åker och gör ugali.
Han är lätt min bästa kompis på Phyllis.
Enormt glad, smart som fan och med en försåelse och en helhetssyn på vad jag som svennedude faktiskt gör där, som är oerhört betydelsefull.
Maragia har inte exakt bestämt vad han vill göra med sitt liv än.
Det lutar åt det politiska fältet.
Vi har diskuterat u-landsproblem och ekonomi och västvärlden och hitan och ditan många timmar.
Därför kallar jag honom Mr. President.
För det är det han ska bli.
Sky is the limit är något jag dagligen lever efter.
Och det gäller Mr. President också.

Totalt sett så är varenda del av min kropp glad och tacksam över att jag har fått möjligheten att träffa och lära känna de här 8 superhjältarna.

The Superladies


Och så avslutningsvis så vill jag berätta att jag igår var med och dödade och slaktade en get.
Jag, James, Samuel (lärare), sjundeklassaren Stephen (Sarahs storebror från förra veckan) och åttondeklassaren Samson.
De två pojkarna var resoluta och obrydda.
Det var långt ifrån första gången de dödade en get.


Det var första gången för mig.
Eller, jag dödade inte den. Jag bara höll i den när James lugnt och metodiskt skar halsen av den svarta geten bara sekunder efter att den uppenbarligen hade gett upp och blottat halsen.
Det var odramatiskt och kliniskt.
Sen på en knapp halvtimme så förvandlades det svarta djuret till kött.
Inför jubileet ska vi slakta ytterligare en get.
Då ska jag skära halsen av den.
Det känns rätt.
Ska jag äta den så kan jag lika bra vara den som tar livet ifrån den.


Varje lördag läser jag John 3:16.
So far på svenska, swahili, franska och vietnamesiska.

Tack för att jag får vara här.

Jocke Österberg – 16 juli 2010.

Man vet att man trivs på ett väldigt speciellt sätt på ett ställe när man redan flera veckor innan man ska lämna med säkerhet vet att man i framtiden kommer att känna starka, nostalgiska känslor för den genomträngande, ofrånkomliga doften av bajs från barnens utedass på vägen från och till gästhuset.

Jag kan nu alla namnen.
104 stycken.

Det som från början var en utomordentligt stor grupp identiska, svarta kenyanska barn har nu förvandlats till 104 individer med vitt skilda personligheter, humör, attityder, mål, drömmar och syn på den där jobbiga svenska killen som alltid ska gå omkring och fråga alla om deras jävla namn.

Jag testade alla häromdagen vid ugaliserveringen.
Samtidigt som jag började mitt "Mission Asante".
Att få alla att säga tack när de får maten av superhjältarna.

Är man en vit dude från Svealand som för första gången är i Afrika, så är det väldigt svårt och onödigt att inte förhålla sig till rasfrågor.

Diskussioner om etnicitet och rastillhörighet tillhör definitivt inte till prioriteterna i vårt ultra-politiskt-korrekta avlånga land.
Som tur är.
Och tyvärr.

I Kenya struntar man inte i att jag är vit.
I Kenya ignorerar man inte skillnaden mellan hudfärgerna.
Som tur är.
Och tyvärr.

Hudfärg, ras och etnicitet är bland det mest komplicerade och infekterade och jävla jobbiga som finns.
Det är roten till så jävla mycket ont och så jävla många människor över hela världen har så jävla förvrängd och inskränkt syn på människors olikheter på denna jord så man kan fan bli så jävla gråtfärdig så inget känns lönt.

Men hudfärg, ras och etnicitet kan också vara det vackraste vi har.
Alla är olika. Alla är lika.

Jag har under hela mitt liv varit jävligt öppen mot olika typer av människor från olika bakgrunder men som vit dude i Malmö har man i många fall, som ett resultat av den ultra-politiska-korrekta-mentaliteten blivit tvungen att ”ursäkta sig” för sin egen hudfärg, ras och etnicitet.

Fotbollsmatcher mellan Limhamn och Malmö BI var redan i tidig ålder komplicerade, politiska symboler för ett Sverige i förändring.
Sköna, självsäkra Mohammed, Goran och Liridon i olika lag runt om i Malmö vek inte en tum i trashtalket framför mål och de så kallade kulturkrockarna mellan mellanmjölk och börek var så här i efterhand jävligt charmiga.
Mitt i detta dyker en kille vid namn Zlatan Ibrahimovic upp i den Malmöitiska offentligheten.
Jag var på hans sida från dag 1.

Jag älskar olikheter när de respekteras.
Vita, svarta, gula, gröna, randiga, tokiga, stolliga, gulliga, galna.
Folk är vad de är och ska vara fett stolta över det.

Efter snart fem veckor på ett barnhem tillsammans med 104 personligheter med 104 olika intellekt, emotionella mönster, sovvanor, kalsongstorlekar, frisparksstyrka, bordsskick och förmåga att skratta, så konstaterar jag flera, på förhand helt otänkbara saker.

Jag är stolt och tacksam över att vara en vit man.
För det är det jag är.

Purity, Alice, Ester ,Winnie, Helen och Samantha ska således vara stolta över att vara svarta, unga kvinnor.
För det är det de är.

Ena delen av mig fick nu en impuls att radera hela detta inlägg.
”Det är för komplicerat.”
”Vem fan är jag att peka folk i sidan och ta upp jobbiga diskussioner om hudfärg, etnicitet och ras? Kan vi inte bara släppa det och le och må bra?”

Nej, det kan vi fan inte.

Det finns alltid en gräns för när uppmärksammandet av uppenbara problem blir till en belastning och man mer stjälper än hjälper genom att konstatera problemen.

Men så länge vanliga, stabila, helylleKenyanska män ställer sig upp och ger sin plats på busshållplatsen till mig på grund av min jävla hudfärg så har fan inte den gränsen kommit.

Man: ”Sit down here.”
Mannen ställer sig upp och pekar på den nu tomma sittplatsen.
J: ”What?”
Man: ”Sit down.”
J: ”You sit down, my friend.”
Mannen tvekar. Förstår inte riktigt vad jag menar.
J: ”Dude. Sit down. It was your seat. Why should I sit there?”
Mannen förstår. Ett stort förvirrat leende pryder hans ansikte. Sen sätter han sig ner. Jag står lugnt kvar med mina påsar som vilken vanlig dude på en Skånetrafikenbusshållsplats som helst.
Jag känner mig helt plötsligt arg. Förbannad.
Jag vill ruska tag i den unga mannen och fråga ut honom om varför han tänkte ge upp sin plats till mig.
För ett ögonblick skäms jag över min hudfärg, etnicitet och rastillhörighet.
Jävla jobbiga tankar med historia och britter och piss flashar förbi.
Sen tar jag ett stort andetag. Tittar längs vägen. Tittar till vänster på den unga mannen som nu sitter och pillar med sin mobil.
Jag frågar:

J: ”What’s your name, my friend?”
Man: ”John.”
J: ”Do you like football, John?”
John: ”No.”
J: ”Haha ok.”
John ignorerar mig och fortsätter pilla med sin mobil.
Jag fylls av en märklig känsla av behag över att John helt plötsligt behandlar mig som en medmänniska.

Detta skulle bli ett mysigt inlägg om att Phyllis nu har omfamnat mig till den grad att jag redan vet att jag kommer att känna nostalgi över bajsdoften (lukten?).
Om att jag nu har kommit barnen närmre in på livet och att de börjar anförtro sig år mig.
Om att jag börjar känna smygande faderskänslor för de förtrollande jävla tonåringarna när de blir sura på mig på fotbollen.
Helt plötsligt sitter jag och är upprörd på det ena och det andra.
Varför?
Kanske just därför.

Jag sitter och tänker på flera av de 104 personligheterna.

Speciellt en.
Plus en. Och en till.
OK, ett gäng.

Jag tänker på när Judy spelar fotboll.

Judy är nog längst av alla på barnhemmet. Inklusive killarna.
Hon har ett jävligt nyfiket men lika mycket ouppmärksammat ansiktsuttryck.
Varje ugalitallrik är som en ny uppfinning.
Det glimrar till i hennes kolsvarta ögon som om världen just uppenbarade sig för henne när hon tar tallriken.

Jag har aldrig sett någon sorg i hennes ögon, ingen ledsamhet.
Hon ser lika barnsligt euforisk ut varje dag.
Hon är lika slö som hon är ivrig.
Hon är så jävla söt när hon står där och dagdrömmer.
Hon är totalt förvirrad på fotbollsplanen.
Ena stunden agerar hon som en tysk libero med resolut huvudspel och organisatoriskt tänk.
Andra stunden står hon mitt på planen och sjunger för sig själv och tittar ut i intet. Leende.
Jocke: ”Judy, come on!”
Judy kommer varje gång omedelbart tillbaka till vår planet efter en fantasiutsvävning som jag hade dödat för att få uppleva.

Nu är vi uppenbarligen inne i den politiskt-korrekta-gråzonen igen och pratar om saker som man i Sverige normalt och konventionellt håller käft om.
Jag hatar hysch-hysch och onödig diskretion.
Det är ofta den som skapar fördomar som skapar osäkerhet som skapar klyftor som skapar distans mellan människor.

Många av tonårsflickorna på Phyllis är helt enkelt så jävla vackra.

Väljer man att missförstå Jocke Österberg i det här fallet så får man gärna lov att skjuta sig själv i foten och helt missa det vackra.

Ibland låter saker dock konstigare än vad de är.
Ett samtal mellan Jocke, Kathryn (skäggtjejen från för några veckor sedan), Sarah, Jacinta och Marcy äge rum förra veckan.

Kathryn är 11 år (eller 10 eller 9 eller 8. Ska fråga senare idag.)
Hennes hjässa är helrakad.
Hennes blotta närvaro får omvärlden att glimra.
För hon glimrar med en aura som är så stark så att man ibland undrar om inte storken tog henne direkt från himlen till Phyllis.

Samtalet med tjejerna den dagen blev lite skumt.
Jag hade inga som helst intentioner att transformera det banala samtalet till någon politisk värdegrundssten.
Men i efterhand hörde jag mig själv.
Och jag kunde inte undvika att le över att jag alltid ska tänka så jävla mycket.

J: ”Sarah, vad är din favoritfärg?”

Sarah glimrar också.
Hennes blyga uppsyn i kombination med den konstant uppsatta svarta ”piratskarfen” på huvudet gör henne till en av de coolaste kidsen på Phyllis.
Jag har henne som lite av ett specialuppdrag. Hon har nämligen fem storebröder (varav fyra bor på barnhemmet, Samuel är lärare i skolan):
Stephen, 14. Äldst av de fyra. Artistiskt lagd, tycker om att synas och att uppträda. Charmig dude. Respekterad av de yngre.
Exempel på konversation mellan undertecknad och Stephen (kallad Maina) för några veckor sen:
J: ”Tänker du på tjejer, Stephen?”
S: Fniss.
J: ”Tycker du om tjejer?”
S: ”Ja, jag tycker om att prata med dem.” Fniss.
J (i helt annat syfte): ”Har du några favoritartister?
S: ”Rihanna och Shakira.”
J: ”Haha, Stephen. Och du tänker inte på tjejer på det sättet?”
S: Storgarv.
Johnny, 11. (Eller 10 eller 12. Ska fråga senare idag). Näst yngst. Duktig fotbollsspelare. Orädd. Tycker om att dansa. I smyg.
James, 12. (Eller 11 eller 13.) Näst äldst. Kallad Abidal av mig för hans ofrånkomliga likhet med en viss vänsterback i Barcelona. En rakt igenom supersnäll kille. Varma ögon. Bryr sig om sina vänner. Först på plats när någon har skadat sig på fotbollsplan.
Simon, 8. Yngst. Superkille. Han jag ger ansvar för att ta tillbaka bollen efter förmiddagsfotbollen. Sprudlande energi. Smittosamt leende. Har lärt honom att säga ”sked”, ”tallrik” och ”bön- och majsröra” på svenska. Det senare heter ”gethari” på swahili och är… vad jag har försökt översätta det till.
Jag har aldrig känt mig mer skånsk än när Simon harklar fram R:et i tallrik.
Jag har nog heller aldrig känt mig mer som en wannabe-pappa än när jag rättar till Simons tröja innan han går till skolan.

Sorgligt nog så tar inte Stephen, James, Johnny och Simon riktigt omhand om sin syster Sarah.
Vid flera gånger har jag frågar Sarah:
”Tar dina bröder hand om dig?”
”Nej.”

Så henne har jag lite specialbevakning på.

Tillbaka till favoritfärgsdiskussionen.

J: ”Sarah, vad är din favoritfärg?
S: ”Gul. Och röd. Och orange.”

J: ”Kathryn, vad är din favoritfärg?”
K: ”Gul. Och röd. Och orange.”
J: ”Haha, samma? OK.”

J: ”Marcy, din då?”
M: ”Orange. Och röd.”
J: ”Inte gul?”
M: ”Jo. Och gul.”

Avslutningsvis vänder jag mig till Jacinta.
Ja, hon har samma fina namn som den fantastiska urmodern (som jag ännu inte har fått träffa) till hela Phyllis har.
Jacintas pondus är svår att missa.
Hennes utseende är av den karaktären att hade du placerat henne en meter framför en Counter Strike-tonåring i Trelleborg eller Skövde så hade pojken fått tunghäfta och inte vågat säga ett ord till Jacinta.
Så intimidating ser hon ut. På ett fantastiskt positivt sätt.
Hennes ögon utstrålar en självsäkerhet som jag själv ibland får kämpa för att komma upp i.
Skenet bedrar dock en aning.

Jo: ”Jacinta, vad är din favoritfärg?”
Jacinta gör den obligatoriska undanmanövern med händerna för ansiktet och det flyende leendet.
Så gör hon varje gång jag pratar till henne. Gömmer sig i händerna.
Jag har börjat bli jävligt trött på det.
Hon måste tro mer på sig själv.
Jo: ”Kom igen nu. Vilken är det?”
Ja: ”Gul. Och röd. Och orange.”

Glimrande Kathryn tittar på mig.
K: ”Uncle, vilken är din?”
J: ”Hmm. Blå.”
Jag erinrar mig plötsligt en diskussion jag hade haft med mig själv några månader tidigare. Jag hade haft en vit skjorta på mig och konstaterat att vit fan är den snyggaste färgen. Speciellt om man är lite solbränd.
J: ”Och vit. Även om det kanske inte är en färg. Fast det är det ju.”
Jag får helt plötsligt upp färgen svart i huvudet.
Jag tänker på en sjysst munktröja i svart och att det nog minsann också är min favoritfärg.
J: ”Och jag gillar även svart. Inte riktigt lika mycket som vit, men nästan. Det är en fin färg.”
Då hör jag samtalet ur det ultra-politiskt-korrekta-svenne-perspektivet.
Svart och vit.
Jag fylls av en något märklig känsla.
Sen tittar jag på de fyra oberörda tjejerna som börjar tvätta majs.
Jag hjälper dem.
Marcy undrar om jag har några syskon.
Jag tänker på mina glimrande Ålle, Kalle och Katrina.
Innan jag svarar tittar jag ner på min vita arm och tänker att jag nog måste se till att fixa lite solbränna innan jag åker hem till Sverige.

Sorry att jag är så dålig på att ta bilder.
Nästa vecka ska jag pumpa upp bilder på Ruth, Rachel, Sarah, Maggie, Sammy, Maurice, James och Maragia och försöka leverera ett litet personporträtt om varje superhjälte.

Jag glömde berätta att jag numera varje lördag läser versen John 3:16 inför de 104 personligheterna.
På tre språk.
Svenska, swahili och vietnamesiska.
Ibland är comedy inte så supersvårt.
Smajlie, smajlie, blinksmajlie.

Må väl!

/ Jocke

Jocke Östberg - Vecka 3

Hej!
Två veckor har gått sedan jag rapporterade senast.
Nyförälskelsen har lagt sig, rutiner har införts och en vardag har uppstått.
Jag har gjort mitt allra yttersta för att lära känna alla. Både personalen och barnen.
Personalen är underbara och inte alls svåra att lära känna.
Barnen är också underbara men är många. Väldigt många.
På barnhemmet bor idag cirka 104 barn.
På skolan som ligger i anslutning till barnhemmet och ju också ingår i Phyllis-imperiet:) går cirka 215 barn. Varav 104 är de som bor på barnhemmet.
Jag har som mål att lära mig alla namnen innan jag åker hem i slutet på augusti.
Det medför viss problematik.
För det första så har väldigt få av tjejerna hår.
De är fantastiskt naturliga i sina renrakade hjässor men trots att jag NU utan misstag vet vilka som är killar och vilka som är tjejer, så framstår de 104 namnen som en aningen större utmaning.
När alla killar dessutom har identiska skoluniformer och vissa vanliga namn som John, Joseph och Samuel florerar i massor så är det ingen dans på rosor.
Men jag försöker.
”Jag är väldigt dålig på namn”, är en klassisk kommentar som kan kläckas på en fest hemma i Sverige.
Människors brist på intresse för andra människor kan döljas bakom ett mantra som inte är annat än nonsens.
Oj, helvete vad pretentiöst upprorisk jag blev så här mitt i det glada kenyanska bloggandet.
Hursomhelst så kan jag nog pinpointa 70 av de 104 barnen med namn.
+ cirka 35-40 som går i skolan.
Rutinerna jag pratar om består av följande typisk Kenyadag för Jocke:
8.00. Frukost.
8.25. Går från gästhuset till huvudbyggnaden, där jag oftast möter Maggie på vägen. Morgonhälsningen med Maggie är oftast:
J: ”Habari Assubuggi” (Typ en blandning mellan ”God morgon”, och ”Hur är läget”, stavning ej kontrollerad)
M: ”Msuri sana” (”Det är bra, tack”)
J: ”Excellent”
M: ”Asanti sana” (”Tack så mycket”)
J: ”Choma”, och Jocke höjer handen. (Typ ”High five”)
M: ”Choma”, Maggie slår till Jockes hand.

8.26. Fortsätter in i köket där superhjälten Maurice krigar på.
J: ”Good morning, superhero”
M: ”Good morning, my friend.”
Jocke och Maurice hälsar den obligatoriska morgonhälsningen.
Den är dock ännu inte fullt utvecklad och varken Jocke eller Maurice vet ännu om det är ett ordinary handshake eller ett mer vänskapligt ”creddigt” handshake.
En svårersättlig energi utbyts där Jocke alltid ler som ett litet barn.
Maurice är en av de häftigaste och mest inspirerande människor jag har mött.

8.30. Samlar ihop kniv, skärbräde, 11 kålhuvuden (inte kol, som jag envisats med att ha skrivit tidigare). Börjar hacka.
Radion är på. Den kenyanska radiokanalen spelar bra musik. Inte så ny dock.
Mycket gamla härliga 90-tals-hiphop-klassiker i stil med Tupac, Warren G och Refugees.
Maurice springer omkring i andra rummet, i huvudköket.
Jag hackar och hackar och hackar.
Först kål, sedan tomater, sedan lök.

11.00. Dags för ”porrage”. Typ välling, typ gröt.
215 starving kids stormar in.
Maurice sköter denna servicen allena.
Varje dag häller han upp poorage, delar ut lunch och middag.
Inte en gång missar han i beräkningen så att alla får exakt lika mycket och att det räcker exakt till alla.
När jag en dag frågade:
J: ”Har det hänt att du har missat så att några barn inte fått mat?”
M: ”Nej, nej, nej. Inte när jag gör det.”
J: ”Vad är tricket?”
M: ”Magic hand and experience”
Och så det obligatoriska smittande supergarvet.

12.00. Vedhuggning.
En timme traditionell vedhuggning är bra för kroppen.
I min ensamhet tar jag yxan och drämmer till veden.
Min teknik är nog sådär.
När killarna ser mig fnissar dem.
Jag vet inte om det är min bristande vedhuggningsteknik eller min vita bringa.

13.00. Lunch.
Här fyller jag den utomordentliga funktionen att ge Maurice tallrikarna som han lägger i ”getharin” i. Det är en bön och majs-blandning som vi äter varje lunch. Den ligger på min topp-1 över Phyllismaten.

14.00. Antingen lek med de minsta barnen eller städning eller vila eller vedbärning.

15.40. Fotbollsträning.
Denna del har nu utvecklats till det största intrycket på hela Phyllis vistelsen.
Måndag, onsdag – killar.
Tisdag, fredag – tjejer.
Jag hade med mig 10 fotbollar och har fixat koner, visselpipa och anteckningsblock.
Kidsen på Phyllis Memorial var garanterat inte beredda på min inställning till deras fotbollsspelande.
Jag har frågat dem om de vill lära sig fotboll. De har svarat ja.
Det har medfört krav.
Krav på närvaro, krav på ordning, krav på organisation, krav på tystnad när jag pratar, krav på respekt för kompisarna när de pratar, krav på inställning och passion.
Det är inte lätt, kan jag säga.
Vissa hade säkert inte tyckt om att jag, en volontärsvenne åker ner till Kenya och skriker på ett gäng stackars barn.
För skriker gör jag. Jag kan inte hjälpa det.
Den oerhörda eftermiddagströttheten i kombination med en långtgående föreställning om att fotboll bara är en lek där man kan göra hur man vill när man vill medför en kontrast när jag ska köra igång övningar.
Igår nådde det sin kulmen när jag blev väldigt besviken över att vissa bara struntade i att komma och vissa pratade och fnissade och tog inget på allvar.
Jag lackade då ur ordentligt och drog ett 30 minuter brandtal om att vi inte alls behöver ha ”practise” utan jag kan bara skjuta upp en boll i luften varje eftermiddag och så springer 45 pojkar efter bollen i kaos i 45 minuter.
Ett bestämt ”det vill vi inte”, fick jag som svar.
Jag berättade för dem hur fantastiska jag tycker de är och vilken potential de har.
”Believe in yourself, you’re amazing kids”.
De stod stilla. Tysta.
Jag vet att det låter som att jag superklappar mig själv på bröstet och tycker att det jag gör är fantastiskt.
Det tycker jag genuint inte.
Igår frågade Peterson, en gladlynt liten pojke mig om när vi skulle börja träna målvaktsspel. Han vill bli målvakt.
Det fullkomligt lyste i hans ögon när jag sa att jag skulle lära honom att slänga sig.
J: ”Vem är din favoritmålvakt?”
P: ”Almunia”.
J: ”He’s not the best, Peterson but he’s pretty good.”

På fredag är det tjejernas tur.
Jag vet inte om de vill träna fotboll eller bara spela.
Vi får se.
För är det något jag har påpekat för de cirka tusen gånger så är det att jag gör det de vill. Vill ingen ha träning så ska vi självklart inte ha det.
Vill de bara spela och ha kul så ska vi självklart bara göra det.
Men alla har hittills sagt att de vill lära sig och då har jag lyssnat på det.

Jag tänkte beskriva alla i den underbara personalen på Phyllis i detalj idag, men det verkar som att vi får ta det nästa gång.

Det är varmt i Kenya i juni/juli.
Med mina Piteåögon mätt.
För mina kenyanska vänner verkar de uppleva kvällarna som jag upplevde januari i ett minus 30-gradigt Norrland.
Mössor och vinterjackor på.
När jag kommer gående i shorts en kväll så stannar Kathryn mig.
Hon är en supersöt tjej i femte klass och är väldigt lik mig i sitt humör.
Ena dagen strålande glad, andra sur och fullkomligt igonerar mig.
Hon stannar mig genom ett lätt slag i magen.
K: ”Uncle, aren’t you cold?”
J: ”I don’t think it’s that cold, my friend.”
K: ”It’s because of your facehair”, säger hon och går självsäkert förbi.

/ Jocke Österberg




Liten Kompis!



Småttingarna poserar för kameran




Vedhuggning är en av storsysslorna på barnhemmet då el fortfarande saknas

Joanna och Eva-Lena berättar om sin första tid på barnhemmet

Hej!

Mycket har hänt under de dryga tre veckor Eva-Lena och Joanna varit på Phillys! Vi har lärt oss att rensa majs, ris och böner. Laga mat, städa och servera i effektiv takt. I övrigt har vi fullt upp med att lära känna barnen som för varje dag blir lite mer personliga för oss. Vi vande oss snabbt med tilltalet Aunt och den traditionella Ugalin till kvällsmat känns som en riktig festmåltid när man jobbat hårt hela dagen.
Det är vinter här så barnen går runt i stickade mössor. De hostar, är lite snuviga och frågar om vi inte fryser. För oss känns det varmt som en sommardag, inklusive regnet.

Under veckorna har några av de äldre barnen som går i secondary school kommit hemför lov, vi gick på lördagsutflykt till Kampi ya moto, det var en upplevelse i sig. Förra veckan kom även en svensk familj som har ett fadderbarn på barnhemmet kom på besok under en veckas tid. Kvällen innan deras avresa var det avskedsfest med god mat. Eftersom det var midsommarafton ställde vi också till med lite sång och dans, vi blev smått häpna när barnen visade sig kunna små grodorna lika bra som oss!


Buffy, en av barnhemmets hundar, har fått fina hundvalpar som hon flyttat till volontärhuset där de nu ligger och vaktar utanför dörren under natterna.


Förberedelserna inför 10:års jubileumet har dragit igång! Utan att avslöja för mycket vågar vi nog påsta att det kommer att bjudas på en riktig show!



På återseende, Eva-Lena och Joanna