Festliga fördomar!

En fördom, positiv dock, som jag tror många har om människor från Afrikanska länder är att de ofta är väldigt musikaliska och dansanta. Jag kan av erfarenhet säga att detta absolut gäller kenyaner i alla fall! Det spelas musik vart man än går och de flesta jag mött tycks helt sakna rädslan för att göra fel när det kommer till sång och dans. Att de flesta barnen här på Phyllis älskar att sjunga märkte jag på en gång när jag kom hit och i söndags när vi anordnade ett riktigt disco förstod jag också hur mycket de älskar att dansa! 

Vi började med att äta popcorn och leka med ballonger, med lite fantasi lyckades vi dessutom konstruera en blinkande discokula. Sedan drog dansen igång och vi höll på tills alla var helt svettiga och trötta. Om det är svårt att ta bra bilder på barnens mörka ansikten i solljus, är det en dubbel svårighet att göra det i mörker. Förhoppningsvis ser man ändå hur roligt vi hade! 

 

 

 

 

Nu är jag ensam volontär på plats och det känns väldigt konstigt då vi varit två under hela min tid men tur är att man aldrig är ensam eller har tråkigt här. 

 

/Ellinore

Middag, disco, bad & insikten om att man är förändrad

Ännu en händelserik vecka ligger bakom oss och min vistelse här börjar lida mot sitt slut. 
Förra söndagen kom min mamma på besök från Sverige. Vi bestämde oss för att laga mat till alla barnen eftersom det är något vi båda älskar. Vi beställde hem 10 kg get och lagade en köttgryta med ris. Det var väldigt uppskattat med lite nya smakupplevelser av både barn och personal (som till en början var väldigt skeptiska). 

Att höra vilka första intryck min mamma får av Kenya och Phyllis är väldigt intressant. Det får mig att minnas vilka saker jag lade märke till i början av min tid här och det får mig att inse att mitt sätt att se på saker har förändrats. Kommentarer som "jag tror inte att det här köket skulle bli godkänt om miljö och hälsa kom på kontroll" och "vart är säkerhetsbältet?", saker som jag också tänkte på i början men som jag idag verkligen inte lägger märke till. 

Jag inser också att på samma sätt som det var en stor omställning att komma hit till Kenya kommer det vara en stor omställning att komma tillbaka till Sverige. För i Sverige är det inte socialt accepterat att prata med främlingen på bussen eller att äta mat som du plockat upp från marken. 

I tisdags var barnen lediga från skolan för att fira "heros day". Då passade vi på att åka på bad-utflykt till Olo-ika. I söndags arrangerade vi ett disco. Vi blåste upp lite ballonger, poppade popcorn och en tom vattendunk inlindad i julgransglitter med en ficklampa med blinkfunktion blev en discokula. De äldre killarna fick vara DJ:s. Mer än så behövs inte för en väldigt lyckad kväll!

 

Elin 

Det här med att ta sig an projekt i Kenya

Halva tiden av min vistelse här på Phyllis har redan passerat, det känns så märkligt att jag ska säga farväl till alla fantastiska människor här och återvända till ett kallt Sverige om drygt en månad. 

Något som fascinerar mig är hur mycket som hänt här på barnhemsområdet på bara en månad, det är ständig rörelse och nya projekt på gång. Till exempel så har en hög stenmur byggts ut mot vägen, vatten har dragits från brunnen till en stor vattentank som sedan placerats högt upp på en ställning för att förse odlingarna med vatten. För tillfället byggs en slags damm där man ska kunna föda upp fiskar för att äta, om jag förstått det hela rätt. 

Det slår mig hur olika man tar sig an ett projekt här jämfört med hemma. Vi svenskar gör oftast upp en plan som ska vara effektiv och sparsam med tid och personal, ett start- och slutdatum och en beprövad metod som arbetsmodell, allting noggrant uträknat. Här, å andra sidan, sätter man igång utan vidare betänketid, ofta med många inblandade, det är mannakraft som gäller och när man stöter på ett och annat hinder längs vägen kommer man på en fiffig lösning. Det tar tid, helt galet mycket tid om man jämför med vad samma sak skulle ta i Sverige men här kommer det fina, tiden här är något man kan slösa med, det är aldrig bråttom, det är aldrig för sent och man kan alltid ta det imorgon. Jag tänker på hur stress är en ständig beståndsdel i vardagen för de flesta hemma, vilket typ av liv man än lever, på denna plats tycks man knappt veta vad det är. 

Under söndagen åkte vi på badutflykt med alla som går i årskurs 8, de jobbar så hårt inför sina exams som äger rum snart och behövde verkligen komma ut och ha lite roligt och få glömma allt plugg och läxor för en stund. Vi simtränade, dansade och busade i vattnet tills alla var trötta och kalla. Som en extra bonus var barnen lediga från skolan under tisdagen då Kenya firar Masjuhaa eller Heroes day och vi kunde ta ännu ett gäng iväg till poolen och simma. Denna gång blev det tjejerna från årskurs 6 och 7 som följde med. Därför bjuder jag denna gång på massor av fina poolbilder! 

 

 

 

 

 

 

/Ellinore

Konsert - Surijon Kun feat Elin & Ellinore!

Under veckan som gått har vi gjort oss bekanta med rapparen Surjion Kun som kommit hem för att hjälpa till med bygget av en damm där det ska odlas fisk. Han är uppväxt på barnhemmet men bor numera i Nairobi där han försöker slå igenom med sin musik. När han hörde att även jag och Ellinore sysslar med musik kom han med förslaget att skriva en låt tillsammans. Resultatet blev en riktig mega-hit som alla här på barnhemmet nu går runt och trallar på. Låten blev till med inspiration från flyktingkrisen som pågår i Europa och handlar om att se på alla med samma ögon. Verserna rappas av Surjion på swahili och i refrängen sjunger jag och Ellinor på engelska. 

Här är en bit av texten: "When I look at you I see myself and hope that everyone sees that in someone else. I sometimes find it hard to see the end to all our bothers. Then why are we here, if not to help eachother?". I söndags blev vi inbjudna till en kyrka utanför Nakuru för att framföra låten. En väldigt häftig upplevelse, dels att se alla människor tralla med och dansa till vår låt men också att uppleva skillnaderna mellan den kenyanska kyrkan och den svenska. "Make sure you have enought place to prays the lord" sa dem och började sjunga och dansa vilt omkring sig. En 3 timmar lång gudstjänst som jag trodde skulle bestå av Predikningar på swahili blev istället 3 timmar av dans, sång, skratt och så mycket glädje. En helt fantastisk upplevelse!

Och så lite Phyllis-anda:

 

 

 

/Elin

Det bästa med att resa

Veckan har bestått av mycket sång och musik, vilket gör mig så glad då det var en av mina förhoppningar innan jag åkte hit. Gitarrlektionerna är fortsätt populära och det är så kul att se barnens utveckling. Vi har även bakat kanelbullar, vilket var både roligt och lite svårt, resultatet blev gott men det var nog själva baket som var mest uppskattat.

Jag finner så många anledningar till att älska detta land, naturen, de fantastiska människorna och den så kallade hakuna-matata-mentaliteten för att nämna några, men att vara här ger mig också insikt i vilken kärlek jag känner till Sverige och till livet jag har möjlighet att leva där. Det tycker jag är det bästa med att resa, att upptäcka en ny plats och en ny kultur och samtidigt få upp ögonen för det fina med tillvaron hemma.

/Ellinore

Vändpunkten

I söndags nådde jag någon slags vändpunkt, efter en tre dagar lång safari-resa kom vi hem till barnhemmet och möttes av många kramar och så mycket kärlek från både barn och personal att jag blev helt tårögd. Det gav mig, för första gången, verkligen känslan av att komma hem och det gjorde mig innerligt lycklig. Efter en lång sångstund på kvällen somnade jag med ett leende och tänkte att jag aldrig nånsin vill lämna den här platsen.

 

 

Förra veckan drog jag igång ett projekt och håller gitarrlektioner flera eftermiddagar i veckan. Det är hur kul som helst och barnen är så ivriga att lära sig! Under individuella, femton minuters-lektioner lär jag ut enkla grunder till de som vill och hittills har intresset varit mycket stort. Att få egentid med barnen här är oerhört svårt men det är samtidigt härligt att de är så delaktiga i allt som händer. 

 

I helgen och i början av veckan var några av de äldsta "barnen" här på besök, de som numer är vuxna och går på universitet eller jobbar. Så häftigt att se hur långt de tagit sig och vilken respekt och tacksamhet de visar mot sina aunties, uncles och Phyllis i största allmänhet. 

 

 Lärarstrejken är nu över och High-school-eleverna har åkt tillbaka till sina skolor, som de har längtat! 

 

För oss kommer det dock kännas väldigt tomt när de är iväg men förhoppningsvis hinner jag träffa dem när de kommer hem på lovet innan jag åker hem. 

 

/Ellinore