Sandra har kommit hem till kylan

Nu har vår långtidsvolontär Sandra kommit hem och hon skriver här ett avslutningsinlägg och hur hennes resa har varit. // Cecilia, Volontärsamordnare


Att vara volontär i Afrika har alltid varit min dröm, så länge jag kan minnas. Efter att ha sökt länge och utan bra resultat efter någon organisation kom jag av en slump i kontakt med Phyllis. Och den 31 august var jag på väg till Kenya, och där spenderade jag nästan 4 månader. På flygplanet ner var jag otroligt nervös men ändå förväntansfull. Äntligen var jag på väg och efter att ha pratat med gamla volontärer hade jag förstått att detta var en fantastisk plats! Väl på barnhemmet kunde jag snabbt intyga att alla volontärer haft rätt. Detta var inte bara som jag kunnat drömma och tänka om, detta var något mer. Att vara här tillsammans med alla barn och personal var helt underbart, det går knappt att beskriva i ord.
I början var barnen lite blyga, men ganska snabbt vågade dem ta sig fram, prata, spela spel och fråga om Sverige. Även personalen är väldigt vänliga och hjälper till om man har några frågor, vilket barnen också gärna gör.
Jag var rätt mycket i förskolan och i skolan på förmiddagarna och efter ett tag såg jag att där var en pojke som hade svårt att hänga med i klassen. Efter att ha pratat med rektorn, kom vi fram till att jag skulle ha honom i 2 timmar. Jag hjälpte mest honom med matematiken, ta honom till en lugnare miljö, där han fick tid på sig, det resulterade i att han kom i fatt lite i alla fall. Jag hjälpte även till i köket, tillsammans med Morris mellan 10 och 14. Då hjälpte jag honom med att servera muggarna, tallrikarna, skedarna, laga risen, skära grönsakerna och hälla upp maten där det skulle serveras.
Leka med dem minsta barnen var min eftermiddagssyselsättning, när dem andra barnen var i skolan och fram tills det var dags för fotbollen. Jag insåg ganska fort att barnen älskade att spela fotboll. Eftersom jag är tränare i friidrott här hemma och varit det i mer än 5 år, så insåg jag att jag kunde starta en fotbollsskola. Jag berättade min idé för barnen och vi bestämde att flickorna skulle ha sina dagar och pojkarna sina.
Ibland är det rätt svårt att se vad man själv gör och om det är uppskattat. Men från att det kom mellan 7 och 10 tjejer, till att i slutet så var dem nästan 20 tjejer. Då förstår man att dem kanske tyckte det var lite roligt i alla fall = )
Jag är så otroligt tacksam över att fått möjligheten att åka dit, vara där under en så pass lång tid. Genom att jag var där så pass länge, hann jag vara med om en del saker, som att barnen har lov, tillbaka i skolan, slut prov, den stora dagen 12/12, när Jacinta och hennes vän Maggie kom. Jag tog också beslutet om att vara fadder till, Beatrice Njoki och det känns otroligt bra. Men att lämna Phyllis var otroligt svårt och dem alla kommer ha en speciell plats i mitt hjärta!

Många kramar från Sandra

Julmys och julfix!

Idag är jag inne i stan igen, faktiskt för sista gången! För nästa gång jag är här inne, så ska jag ta mig till Nariobi.. Kan ni tänka er, det har alltså då redan gått nästan 3 och en halv månad. Ja, tiden bara springer iväg.

Det är tredje advent på Söndag och alltså lucia. När jag kom till stan idag så hörde jag julmusik. Det kändes lite märkligt måste jag säga. För ska det inte vara kallt och mörkt runt julen? :) Här är det precis tvärtom, ljust och varmt. Men det är inget jag klagar över direkt. Inte riktigt van vid det bara.

På Phyllis är allting som vanligt. Ett lugnt och fridfullt tempo. Alla barnen är lediga och det är mys som gäller. Men såklart även på Phyllis pratas det om julen och alla är mycket förväntansfulla! De frågar mig ständigt om jag verkligen ska hem den 20! Varför inte stanna ett par dagar till och fira jul med oss?! Jag har inget jättebra svar pa deras frågor :) Men måste ju hem någon gång...

Julen för alla på barnhemmet är att Sabine och Jacinta kommer hit (Sabine som hjälpt Jacinta att utveckla barnhemmet, och Jacinta som startat det från början). Det är god mat som gäller, inte den vanliga maten. Utan nu är det chapati, mungubönor och getkött och annat gått som gäller! Det finns även en julgran och lite olika julpynt som vi snart ska sätta upp. Är inte alla barn ivriga och nyfikna inför julen??!! Och jag förstår dem precis, det är mysigt med jul!
Dock är det inte direkt någon julstress här inte... Utan alla fortsätter i sitt polepole tempo. Något som vi borde följa lite grann faktiskt.

Vi har inte gjort så mycket julpynt och julpyssel ännu, men denna vecka som kommer ska det bli mer sådant för nu har jag tryckt ut lite material som vi kan använda oss av! Så nu ska här pysslas som bara den!! Annars, så är spel och promenader de bästa sysselsattningarna just nu. Det finns alltid något av det under dagarna som går här.

Jag hade också tvättat mitt hår, då tyckte en av tjejerna att det såg ut som fjädrarna på en höna! Haha. Så hon tog tag i det och flätade mitt hår. Jag hade små gummiband som dem använde. Så nu har jag äkta kenyanska flätor i hela håret! Och jag gillar det.. :) Ska spara det tills jag kommer hem : D! Som de säger, Aunti, now its looking smart! Haha.

Och jag är nu inne pa min sista vecka här! Tråkigt men sant. Som sagt, tiden flyger iväg. Men ser framemot veckan som kommer. Är lika spänd som barnen på Jacintas ankomst, som kommer att bli på Söndag! Det ska bli roligt att få träffa henne..!


Fira lite Lucia för mig med. Så ska jag njuta av solen och äta lite ugali för er.. :)


varma hälsningar från Sandra, nuvarande volontär på Phyllis Memorial

Kenyanska föräldrar

En dag denna veckan var jag tvungen att bege mig till Kamp ya Moto för att inhandla bröd. När jag var på väg dit, så följde vår kära hund med mig.. Hon gick så snällt lite snett bakom mig hela tiden. Dock fick jag bära henne ett par gånger då vi kom in i Kampi ya Moto. Människorna hade hemskt roligt åt oss i alla fall. En muzungu kommer gåendes bärandes på en hund. Det var nog dagens höjdpunkt för många.. haha! Ja vad gör man inte för att framkalla lite skratt.. :)

Jag har även delat ut lite kläder till barn som behövde det. Barnen blev otroligt glada, och jag hade nog minst lika roligt! Jag fick klä alla dem små och ge ut massvis med söta gulliga kläder. :) Som sagt, jag hade nog minst lika roligt som barnen..haha!
Rachel, en av kvinnorna i personalen hjälpte mig, och hon hade också roligt. Hon klädde på sig alla möjliga kläder och såg lite smått galen ut efter ett tag.. Men otroligt söt.

Morris, barnhemmets kock och alltiallo, och Rachel kallar mig för deras dotter och jag har sagt till dem att de får vara mina föräldrar när jag är här.. :) Dock har dem otroligt roligt åt att jag kallar Morris för Pappa Sandra och Rachel för Mamma Sandra. (I kenya kallas man efter äldsta barnets namn) För då innebär det att de är ett par, vilket de inte är i verkligheten.. :) Men dem hade otroligt roligt åt det!

Även en av kvinnorna som heter Sara, kallar mig för hennes dotter. Vilket då innebär att Morris nu har fått två fruar.. :)Haha.

Igår innan Ugalin på kvällen kom Morris till mig och tog mig i handen. Det är det nya. När vi två går och håller varandra i handen, då är det kvällsmat. Barnen dör och tycker det är så himla roligt!
Han sa lite sådar lagom tyst till mig att han hade mat till mig. Då hade han köpt en jättestor avokado till mig. Jag blev jätterord och otroligt glad. Det betydde jättemycket för mig. Att han tänkte och köpte något till mig...
Blev nästan som honom, gråtfärdig. Min söta lilla Kenyanska pappa är alldeles för söt.


Varma hälsningar från Sandra




Uncle Morris och auntie Rachel

Sandra bloggar om fadderskapet och sitt fadderbarn

Som ni alla nog har förstått så har min dröm länge varit att få åka till Afrika som volontär. Men det har även varit att få ett fadderbarn! Organisationerna är många och möjligheterna är oändliga, men jag har aldrig hittat rätt eller känt att dem organisationerna var något för mig då de oftast är stora och opersonliga.

Sedan hittade jag Phyllis, vilket jag är otroligt tacksam för och jag visste att fadderskapet var en möjlighet, men jag hade inte det i tankarna när jag först änlande. Först kändes det konstigt att välja ut ett av barnen från alla andra. Hur skulle jag välja och var det inte orättvist?
Men ju längre tiden gått och ju mer tid jag spenderat med barnen har jag börjat att inse att jag faktiskt har fastnat för en del lite mer än andra (även om alla fortfarande är underbara).. Vi har knytit band och kommit varandra nära.

Jag började också sakta men säkert förstå hur mycket detta fadderskap betyder för barnen. Men notera att de vet inget alls om att det är pengar involverade! Det som betyder mycket för dem, är att någon utanför barnhemmet bryr sig om dem. Någon så långt borta som i Sverige! Det viktiga för dem är att de ibland får något brev och att någon tänker på dem. Alla vet om att det finns faddrar, eller sponsorer som dem kallar det här. Även de 4 nya barnen är väl informerade om detta. Det pratas om det och den nya pojken John sa till mig "När jag får en sponsor, kommer jag att bli den lyckligaste". Och när Unn berättade för sin pojke Joel att hon ville bli sponsor för honom gav han henne världens största leende och blev verkligen jätteglad! Som sagt, fadderskapet betyder otroligt mycket för dem.

Men vad innebär fadderskapet och vad är det man gör egentligen? Barnen vet som sagt ingenting om pengarna (vilket är bra). Det "enda" man gör är att skriva brev då och då till sitt fadderbarn, men även det är frivilligt dock VÄLDIGT uppskattat. Man får även lov att skicka en liten julgåva till sitt fadderbarn, (men inga andra presenter under året!) och man får lov att besöka sitt fadderbarn. Men det som jag tyckte var så bra med detta var att det blir ett så personligt fadderskap, framförallt för oss som varit här på Phyllis!

Jag och ett av barnen, Beatrice, har verkligen funnit varandra. Jag och Beatrice träffades första gången i en Matatu (liten mini-buss). Jag var påväg hem ifrån Nakuru och hon hade blivit hemskickad från sin skola eftersom hon var ganska sjuk. Vi började prata direkt och under tiden hon var hemma (på Phyllis), så umgicks vi och pratade mycket. När hon åter blev frisk åkte hon tillbaka till sin skola. Hon kom tillbaka en gång till när dem hade en lång helg och jag märkte att jag saknade henne. Men ännu mer tydligt blev det när hon kom hem från skolan för julledigheten nu i November hur väl vi funnit varandra. Det kändes naturligt att bli hennes fadder. När jag fick veta att jag kunde bli hennes fadder blev jag otroligt glad och det leendet hon gav mig när jag berättade det för henne kommer alltid att finnas med mig. Allt annat försvann för mig när jag insåg vad detta betyder för henne. Nu har jag hittat den rätta organisationen för mig och det bästa är att jag verkligen kan följa Beatrice och peppa henne under hennes liv! Det blir personligt helt enkelt, vilket jag tycker om!

Soliga hälsningar från Sandra!

Fadderskap för ett av barnen på Phyllis Memorial är möjligt för alla intresserade. Kostnaden att blir fadder är 250 kr/månaden för barn som går i grundskolan och 350 kr/månaden då barnen börjat på gymnasiet, då skolkostnaderna stiger. ALLA fadderskapspengar går till hela Barnhemmet, och inte direkt till 'ditt' fadderbarn. Fadderskapet ser till att barnen har ett hem i framtiden och allt de behöver. Fadderskapet innebär möjligheten att forma en speciell kontakt med ett visst barn, genom brevväxling och ett eventuellt besök, men barnet förfördelas inte. Läs mer om fadderskapet på vår hemsida www.kampiyamotosbarn.se eller maila fadder@kampiyamotosbarn.se för mer information. Du kan nu också bli Barnhemsfadder som är ett slags fadderskap för hela barnhemmet. Då kostar det minimum 150 kr/månaden men du måste meddela fadderansvarig (se mail ovan) att du vill bli Barnhemsfadder - släng iväg ett mail helt enkelt och få det bekräftat. Vi har även autogirot igång och man kan ansluta sig till den och göra betalningen väldigt enkel, både för dig själv och för oss. Du kan ladda ner en blankett från hemsdan :)

Många varma hälsningar från Volontärsamordnaren Cecilia Schubert


Sandra och 'hennes' Beatrice