torsdag 15 september 2011

Förstärkning i gästhuset


Nu har skolan börjat för barnen på Phyllis vilket har inneburit tydligare rutiner än det tidigare mer spontana livet på lovet. Förutom att ta oss ur sängen tidigare har vi nu ansvar för att hjälpa Maurice med allt från grönsakshackning till ugali-rörning och servering av soppa och gröt. Före detta volontärer känner säkert igen sig i detta och för oss känns det ganska skönt att veta hur allt går till och kunna känna att man bidrar till att lätta personalens börda. Med alla 250-300 elever som ska ha gröt och lunch varje dag blir det mycket disk och mycket vatten som ska bäras, men Uncle Maurice sprider så mycket glädje och tacksamhet att det alltid känns kul att hjälpa honom. Där hans språkkunskaper tar slut tar kropsspråket vid och vi har haft många roliga stunder ihop. Micke har försökt hjälpa honom med veden men har haft svårt att hålla jämna steg med honom trots hans uppmaningar ”don’t fear the firewood”. Tack och lov är vi inte längre ensamma i dessa sysslor utan har från och med förra veckan fått förstärkning i Ulla och Anna Maria, internt kallade ”Pantertanterna”, vilka förutom att ta hand om barnen även gör ett kanonjobb i att underhålla oss två!

Tillsammans har vi hittills hunnit med att göra inköpsresor i Nakuru, bakat med barnen och ätit mängder med ugali. Roligt var det när Micke (efter veckor av hårt arbete) brast ut i ett spontant ”det här var ju riktigt gott” efter en festmåltid av ugali och kål. Det där med bakning har vi fått lära oss både ett och annat om då det är något som barnen uppskattar. Deras diet innehåller inte så mycket socker så för att fira av high school-eleverna anordnade vi en chokladbollsbakning sista dagen. Gott var det, vilket även personalen tyckte när de fick smaka. Tillsammans med Ulla och Anna Maria gjorde vi en favorit i repris för småbarnen Obama, Jacinta, Johnny och Ruth. Det var tydligen första gången de fick baka och gissa själva om graden av upphetsning när sockret kom ut i blodet! Många fingrar blev slickade när vi tittade bort men till slut blev det ändå några välsmakande bollar att dela på.

Chokladbollar med de stora

Patrick och John provsmakar chokladbollarna

Obama slickar fingrarna

Jacinta och Ruth bakar

Ulla och Anna Maria har redan huggit i och börjat laga barnens kläder, vilket i många fall behövs. Detta gillade tjejerna som ställde sig i kö på en gång, men istället för att stå tysta och titta på började de genast fixa frisyrerna på dem och helt plötsligt hade även vi två ”oskyldiga” ett gäng stylister runtom oss. Modet är tydligen inte detsamma på dessa breddgrader för damerna fick framåtkammade frisyrer medan Micke fick en igelkottsvariant och Julie bakåtslickat. Produkterna visade sig (när vi skulle försöka tvätta ur dem) bestå av någon grön, oljig gélé, vilken till barnens glädje inte var lätt att bli kvitt.

Hela gänget nyfriserade

Ulla gillar uppmärksamheten

Också personalen bjuder på många skratt, deras senaste påhitt är att ge oss de inhemska smeknamnen Mahindi (Julie) och Bebe (Micke) vilka båda betyder majs på kiswahili respektive kikuyu. Vi tror att det har att göra med att vi blivit beroende av majskolvarna som när de har grillats smakar så himla gott! Våra signaturnamn nedan har vi fått efter Auntie Sara och den lokala administratorn Mr Leonard som brukar hälsa på och berätta historier från förr.

Det tråkiga med skolstarten är förstås att kontakten med barnen blir betydligt mer begränsad. Men i och med att vi känner de flesta av dem vid det här laget har vi börjat hänga med till sovsalarna om kvällarna. Det är väldigt roligt att bara prata strunt och svara på frågor om Sverige och barnen behöver och uppskattar verkligen uppmärksamheten. Det blir många roliga ögonblick också, som när Simon frågar om i vilket europeiskt land man kan äta ugali, och Shaban berättar med övertygelse att hans dröm är att flytta till Sverige och öppna ett hotell som bara serverar ugali: ”and everyone will buy it”!

Mbogwe (Micke) och Muthoni (Julie)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar