tisdag 26 december 2017

Gabriellas första vecka och jul vid Phyllis!

Hej!

Nu har jag varit här i Kenya i lite mer än 2 veckor och det är fantastiskt. 

Naturen var det första som fick mig på fall, det är så otroligt vackert här! Sedan märkte jag även väldigt snabbt vilket gästvänligt land Kenya är. Alla är så trevliga och hjälpsamma.
När jag kom hit var Elin och Jessica här så de introducerade mig i hur barnhemmet fungerar och rutinerna. 


Det har blivit en del kålhackning, potatisskalning och diskning men jag har också hjälpt till med annat, bland annat matlagning och att baka Chapati. 



Sen har det såklart blivit mycket lek, flätning av håret och story time också. Silion 6 år är en mästare på memory, än har jag inte vunnit över henne en enda gång. 


Den 21/12 var vi också några stycken som åkte med bussen till PCEA kyrkan. Några barn skulle döpas och några konfirmerades. Väldigt kul att se hur det fungerar här och barnen var så fina! 


När julen närmade sig var det storstädning som gällde och så har vi klätt granen. Någon som verkligen älskar att dekorera inför jul är Obama! Han gick all in när vi skulle klä granen. 
Sen kom mr Wangobe och hans familj från Lions i Nakuru till barnhemmet med mat inför jul! Fantastiska människor! Det var bland annat socker och mjöl men också filtar till barnen. Alla barnen fick också vars en goodiebag med kakor, klubbor och ballonger! Succé!



Den 25e firade vi jul på barnhemmet. Det köptes 3 gätter som slaktades.  Vi åt massor av god mat. Det var get, ris, friterad potatis, chabati, apelsin, mongobönor och så fick alla vars en läsk. Sen avslutades det med en fantastiskt god tårta som Helen, Sammy Mara och Joseph hade bakat. 



Sen kom såklart även tomten och delade ut julklappar till barnen! 


Vi sjöng också en del, barnen här sjunger väldigt mycket! 


Det var allt för denna gången! Nästa gång det kommer ett nytt blogginlägg från mig är 2018.


Gott nytt år!

tisdag 19 december 2017

Elin och Jessica åker hem

Hej allihopa! 

Snart har våra två veckor på Phyllis passerat, oj vad tiden går fort när man har kul. Dagarna har varit fyllda av olika sysslor som att hacka kål och skoma, hjälpa Auntie Sara och Ruth med att gräva upp potatisar i potatislandet och mycket mer. Det härliga med allt är att alla alltid hjälper till och det blir en väldigt social stund, detta gör att man glömmer bort arbetet och bara har det mysigt med barnen. 


Det bästa med Kenya och att få vara på Phyllis är att man aldrig någonsin känner sig stressad. Utan här gör man saker i den takt man vill. Som Kenyanerna säger "hakuna matata". 


På kvällarna har det varit både pingis, en hel del dans och sång. Det har varit svårt att gå och lägga sig. Igår på Lucia dagen så bakade vi tillsammans med några av de äldre barnen lussebullar och vi volontärer plus Jacinta gick även luciatåg, vilket uppskattades mycket av barnen. 



Om bara två dagar så lämnar vi Phyllis och Kenya för att resa tillbaka till Sverige. Det känns extremt tufft och tråkigt att behöva säga hejdå till alla. Men jag vet att vi ses igen! 

Kram på er
Elin & Jessica 



lördag 16 december 2017

Elnas intryck 5 år efter förra resan

Hej, 
Min korta vistelse på barnhemmet tog slut alldeles för fort, men det var en underbar resa. Så mycket som har hänt på barnhemmet sedan jag var där för över fem år sedan. För att inte tala om hur mycket barnen har vuxit!
Min sista dag började biogasen fungera, det är ett helt fantastiskt sätt att elda i spisarna, utan den ohälsosamma röken och utan dyra kostnader för ved. Det var stor skillnad att vara i köket efter att den kom igång, röken kunde tidigare vara så stark att det stack i ögonen när man stod nära spisen. 
Phyllis Memorial har sedan länge en dröm om att bli självförsörjande. Biogasen, växthuset och utökade odlingar har varit viktiga steg på den vägen. Nu planeras det för nästa projekt. Jacinta, Sabine, Erastus och jag åkte några skumpiga mil för att besöka en skola som nyligen har installerat en solcellsanläggning. 
De använder den än så länge "bara" till att pumpa upp vatten från sin brunn, men har planer på att koppla den till batterier och väntar sig kunna lysa upp hela sitt område. Eftersom deras brunn är nästan lika djup som vår (deras är 235 meter och vår är 250 meter) så kunde vi räkna ut att deras anläggning är i ungefär samma storlek som vår skulle behöva vara. Eftersom det används mycket el till att pumpa upp vatten från vår brunn kommer vi se en omedelbar besparing den dag vi kan koppla in solceller. Självklart vill vi vara med att bidra till detta projekt!
I mitt förra inlägg, innan jag reste, berättade jag om mitt fadderbarn Mercy som alltså nu har gått ut high school. Det var helt underbart att träffa henne igen, vi hade långa samtal om allt mellan himmel och jord, och vi skrattade nästan hela tiden. 
Hon hoppas nu på att få ett jobb så att hon håller sig sysselsatt tills hon kan börja på college eller universitet i september 2018. De var nio stycken som gick ut high school nu, de har alla sökt in till olika utbildningar och det ska bli så spännande att se vad de ska göra i framtiden. 
Hälsningar
Elna






söndag 10 december 2017

Vår nya volontär Gabriella är på väg till Phyllis!

Hej!

Mitt namn är Gabriella och jag fyller 21 år den 17 december. Jag är uppvuxen ute på landet, cirka 20 minuter från Helsingborg. Jag är en glad och positiv människa med mycket energi, kanske för mycket energi ibland! 

Den 11 december slår en dröm i uppfyllelse då jag startar min resa ner till Kenya, till Phyllis. En dröm blir verklighet. För detta har i många år varit min stora dröm. 



Det känns tryggt att åka till Phyllis då jag känner stort förtroende för barnhemmet och föreningen. Jag har många gånger varit inne på olika organisationers hemsidor och läst. Men det har inte känts rätt på något vis. När jag sedan av en slump hittade Kampi ya Motos barns hemsida så kändes allt rätt. Hemsidan är väldigt personlig och att få läsa andra volontärers berättelser gör det till verklighet. Jag ser på en bild på en pojke som leker med ett cykeldäck, att något så enkelt kan vara så kul! Det är dit jag vill åka!

Jag skickade ett långt mail och efter mailkontakt och ett personligt möte blev jag godkänd. Jag ska till Kenya!Jag jobbar med att sälja resor, producera resor och åka som reseledare på bussresor. Jag älskar att resa, möta nya kulturer, människor och få nya erfarenheter. Men denna resan kommer att ge mig så mycket mer, glädje, vänskap, kunskap, medvetenhet är endast en liten del av det jag kommer få uppleva. 

För att få in mer pengar till barnhemmet och aktiviteter som jag kommer göra med barnen så har jag bland annat sålt saker på en loppis utanför Lund. Min älskade mamma ställde upp och var med och hjälpte till. Det var första söndagen i oktober och höstkylan gjorde sig väl påmind. Men många sken upp när jag berättade att alla pengarna går till Phyllis Memorial! De frågade mycket och många köpte lite extra eller gav extra mycket när de visste vad pengarna gick till. 



Sedan hade jag även en Kenyafika med vänner, familj och släkt! Det var en underbar eftermiddag och jag pyntade hela huset med lappar med information om Kenya och barnhemmet. Jag hade även ett lotteri och en tipspromenad. 





Flygbiljetten är bokad, visumet är godkänt, vaccinet är taget, check! Jag är redo för avfärd!

Gabriella

tisdag 5 december 2017

Lizas avskedsinlägg

Hej! 

Här på Phyllis är det mycket och lite som händer på samma gång. Barnen gillar att göra vissa saker mer än andra saker så då gör vi dom sakerna mest. Jag tycker det känns viktigt att göra sånt som inkluderar alla så att ingen känner sig utanför eller bortglömd. Jag tänker att det är lätt hänt när det är såhär många barn på ett ställe. Därför kollar vi ofta på film i mindre grupper och senast igår checkade vi av Frozen på filmlistan. Att käka klubbor när vi kollar på film är himla mysigt, då kan till och med Silyon och Miles sitta still. 


Förutom att jag och Cornelia är i stan för att skriva blogginlägg så ska vi också fortsätta vår jakt på julklappar och sen ska vi även köpa ingredienser för en sista bakning med barnen. Klubbor ska också inhandlas. 

Förra veckan gick vi till Kampi Ya Moto med några barn. Det var så mysigt och vi stannade för lite chapati och pommes på vägen, innan vi gick och handlade frukt och saft. 


Vi har även varit i kyrkan med några av det äldre tjejerna i en närliggande by. Där hade människor från olika ställen runt om samlats för att tacka Gud och ha uppvisning i dans, sång och teater. Dagen avslutades med en dragkamp mellan alla medelåldersmän. Lite väl macho i min smak men roligt var det. 


För övrigt så har vi som vanligt snackat sent in på kvällarna, lyssnat på musik och kramats. Vi har även haft förmånen att gosa med grannens 9-månaders bebis de senaste veckorna. Mamma måste jobba så våra fina tjejer och auntie Maggie delar på ansvaret att ta hand om lilla Moangi på dagarna. 

Så, det här är mitt fjärde och sista inlägg som jag skriver i Kenya. I och med att vi inte har tillgång till internet på barnhemmet så har det varit svårt att hinna med att skriva och skicka in inlägg när man väl är i stan. Idag har vi varit här i exakt två månader, det är helt galet för det känns på riktigt som att vi har varit här i två veckor. 


Igår frågade Shiro mig om jag kommer gråta när jag åker. Jag sa att jag kanske kommer gråta lite men att det är okej, för det betyder ju bara att jag tycker om alla så mycket att jag måste komma tillbaka. Då sa Shiro att hon också skulle gråta lite, sen skrattade vi. Men innerst inne hoppas jag bara att vi kommer forma handen som en klo, spärra upp näsborrarna och stirra med ögonen. Det funkar alltid! När vi gör det kan vi aldrig hålla oss för skratt. Det är Brian som har kommit på det. 


Tack för dessa underbara 8 veckor alla älskade barn och personal! Mitt största och bästa minne. 

Puss! 


Liza




fredag 1 december 2017

Elin är tillbaka!

Elin var volontär vid barnhemmet förra året och är nu på väg tillbaka för ett återbesök. Hon skriver: 

Hej allihopa! 

Imorgon så lämnar jag Sverige och får äntligen komma tillbaka till Kenya och underbara Phyllis. Denna gången har jag även med mig min mamma, Jessica. 

Min mamma har sedan en lång tid tillbaka haft en dröm om att få göra en sådan här resa och äntligen ska hon få uppfylla sin dröm. Hon är lite nervös men mest förväntansfull  och väldigt glad. 

Vi ses snart igen! 

Kram Elin & Jessica

onsdag 29 november 2017

Hemresan närmar sig

Hej bloggen!

Solen skiner och den värmer mer än tidigare här i Kampi Ya Moto. Jag är dock osäker på om det är hettan från solen eller barnens skratt som värmer mest. 

Vi har varit här i åtta veckor nu men det känns mer som två. Tiden tickar på och kärleken för Phyllis växer sig större och större. De minsta barnen har börjat fråga varför vi ska lämna Phyllis och undrar varför vi inte kan stanna här för alltid. Det är inte alla som förstår att vi faktiskt har jobb och familj hemma i Sverige. Hur mycket jag än skulle vilja stanna här ytterligare månader så måste man hem och jobba ihop lite pengar igen. Jag har dock lovat mig själv att jag måste tillbaka hit. Till soliga Kenya och till kärleksfulla Phyllis.

Under veckorna som gått har vi försökt att umgås och leka så mycket med barnen som möjligt. Det blir mycket av det barnen gillar, kolla på disneyfilmer nere i stugan, prata om kärlek och spela kubb. 

Jag och Liza har även tagit med några av barnen in till byn för att bjuda på  mat/ fika. Det har varit väldigt uppskattat. Många barn skulle klaga över kilometerna vi vandrat men inte barnen från Phyllis. När vi nämnde juice och chapati så kändes det som att de skulle kunna gå milen. 

Idag är vi inne i Nakuru igen för att inhandla lite mer julklappar till barnen och även godis till en "hejdå-fest" som vi tänkte styra upp under torsdagen. Det känns märkligt att vi ska lämna allt men samtidigt ta med oss så mycket minnen och nya vänskaper härifrån. Jag önskar jag kunde vara där över julafton och se deras miner när dom öppnar julklapparna och höra deras skratt till tomten. 

På fredag lämnar jag och Liza Phyllis och det känns tungt. Jag vill inte säga hejdå och jag är inte redo att lämna Kenya. Denna resa och min vistelse på Phyllis har givit mig så mycket. Jag är evigt tacksam för att jag fick komma hit och lära känna alla underbara människor. Denna resa kommer garanterat upprepas! 

Puss och kram

Cornelia

fredag 24 november 2017

Elna återvänder för sjätte gången!

Hej, 
Jag heter Elna och jag är på väg att besöka barnhemmet Phyllis Memorial för sjätte gången. Första gången var 2006, då fanns ingen elektricitet och inget vatten, och på barnhemmet bodde bara 28 barn. Vi använde stearinljus om kvällarna, men under vår två månader länga vistelse installerades solcellsbelysning och stearinljusen byttes mot lysrör som precis orkade lysa ett par timmar på kvällen. 


Bland de yngsta barnen som bodde på barnhemmet 2006 fanns Mercy,  6 år gammal. Den 27 november 2017 ska jag vara med på hennes sista skoldag i high school. Hon tar alltså studenten, men då man har ett helt annat skolsystem i Kenya är det ingen fest. Det är först i januari då hon får sina betyg som vi kan veta om det finns anledning att fira. Mercy och jag kom varandra mycket nära sommaren 2008 när jag för andra gången var volontär på barnhemmet. 
Senaste gången jag besökte barnhemmet var för 5,5 år sedan. Tänk, barnen har blivit 5,5 år äldre och vissa av dem är inte längre barn! Jag har genom mitt engagemang i Kampi ya Motos styrelse följt med i alla stora förändringar som skett på barnhemmet, men det ska bli fantastiskt att få uppleva det själv.
Vi hörs snart igen! 
Hälsningar

Elna


onsdag 8 november 2017

Sammanfattning i text och bilder från Cornelia

Hej från oss på Phyllis!

Nu har ytterligare tre veckor sprungit förbi och vi har snart varit här i hela fem veckor. Då det är svårt med internet på barnhemmet och i området blir det tyvärr lite dåligt uppdaterat , jag ska försöka få med det mesta som har hänt i detta inlägg. 


Tiden går som sagt snabbt nu, veckorna rusar förbi och jag har ingen koll på dagarna. En vecka har tyvärr spenderats i sängen för min del då jag åkte på en rejäl förkylning ( det går så när man pussar på en Miles som själv har haft en snorig näsa) efter några läkarbesök och doser hostmedicin var jag på benen igen. Jag fick inte med mig mycket från den veckan då det mest var vila och dricka vatten som stod på schemat. 


En rolig tillställning vi fick ta del av under dessa veckor var Phyllis Memorial Top-Class graduation cermony. Det är ett examensfirande för barnen som går i förskoleklass och som ska börja klass ett på  “riktiga” skolan efter lovet. 


Detta var en riktig fest, det påminde lite om studentfirandet vi har hemma i Svergie, fast allt var barnvänligt såklart. Barnen fick klä sig i examenskappor och hattar, föräldrar och besökare gav dem glitter att hänga runt halsen och det skrattades en hel del. 

Vi åkte runt till olika byar i skolbussen där barnen sjöng och dansade in att de ska få börja skolan. Ibland lämnade vi bussen för att patrullera längs gatorna och visa upp oss för folk I bygden. Det hela avslutades med en fest på Phyllis, det dracks saft, åts kakor och lärarna läste upp barnens betyg. Senare bjöds det get till middag och tillsist var det disco. 


Som sagt är det svårt att hålla koll på vad vi gör om dagarna då tiden bara rullar förbi. Många dagar ser likadana ut och nu när barnen är lediga från skolan blir det mest häng och lek om dagarna. Hoppa hopprep, måla naglarna, rita i målarböcker, spela yatzy och prata om framtiden med dom äldre barnen. Det är härligt att se hur mycket barnen uppskattar nya leksaker och hur något så enkelt som nymålade naglar kan göra deras dag. Dock är det ännu härligare att se hur glada dom blir av ens  närhet och kramar. 



Liza och jag har även varit på äventyr utanför barnhemmet och byn. En helg besökte vi några bekanta I staden Gilgil, där grillade vi och umgicks hela natten lång . Vännerna vi besökte bodde på en stor farm uppe i de grönskande bergen, det var fantastiskt vackert där och väldigt givande att få komma bort ett tag. Något jag nämnt tidigare men kommer fortsätta tjata om är hur otroligt välkomnade alla är här, så fort vi klev innanför dörren till deras hus så var vi en del av familjen. 


Denna vecka har varit hektisk för dom som går i klass åtta på phyllis, i måndags startade nämligen deras nationella prov. Även om vi i Sverige tar nationella proven på stort allvar så var det ingenting jämfört med här. Här delas proven upp under fyra dagar och det var strikt förbjudet att besöka skolområdet under provperioden. Klassrummen vaktades av en beväpnad vakt vilket aldrig skulle ske i Sverige. Jag gillar inte fusk men här har dom tagit det till en helt ny nivå. 
Eleverna själva var helt lugna med det hela och var (vad dom sa) inte alls nervösa inför testen. Däremot var dom otroligt glada i torsdags när det äntligen var över.

Detta och även Lizas födelsedag som var i onsdags firade vi med fest. Jag, Liza och några av barnen bakade chockladbollar i gästhuset , vi blandade saft och köpte klubbor som det bjöds på.  När mörkret la sig över Phyllis höjde vi volymen på högtalaren och dansade till barnens favoritlåtar i matsalen. Eller ja, dom som vågade dansa inför personalen dansade haha. Det var en mysig kväll med mycket skratt, skrik och springade efter ballonger. 


Just nu sitter vi på en restaurang inne i Nakuru och skriver detta inlägg. Passar även på att ladda ner mer musik till spotifylistorna då det är väldigt mycket tjajt om just musik. Det är dock inget jag klagar på, musik är bland det bästa som finns och jag älskar hur det kan föra oss människor samman. 
Ikväll ska vi ha filmkväll på Phyllis, Jag hoppas ni har det mysigt hemma i Sverige och till alla fina faddrar, barnen älskar er! Deras ögon glittrade av glädje när dom fick läsa breven som ni sänt.



Kram från Cornelia! 

lördag 4 november 2017

Graduation, biogasprojekt, besök och vardagsmys! En uppdatering från Liza.

Hej igen! 

De senaste veckorna på Phyllis har svischat förbi! Nu har lovet börjat och vi inledde vår tredje vecka på Phyllis med en stor fest och graduation för att fira att våra småbarn börjar skolan nästa år. Det påminde ganska mycket om studenten i Sverige, på morgonkvisten tog barnen på sig sina fina graduationkläder, vi tillsammans med barnen (även några äldre som följde med som stöd), lärare och Jacinta hoppade på bussen som vi fyllde den med sång och dans. Vistannade på lite olika ställen runt omkring kampi ya motos för att sjunga och dansa för lokalbefolkningen. 


Vi har även haft besök från några volontärer som bor hos grannen Wendo, dom tog med sig hopprep och såpbubblor som barnen älskar. Det är så kul att se hur barnen, stora som små, kan ha så roligt med såna enkla saker.


Nu har vi också delat ut alla brev från barnens faddrar i Sverige, det var härligt att se barnens ansiktsuttryck när det fick sina efterlängtade brev, men det var också lite hjärtskärande att se ansiktsuttrycket på de som inte fick brev. Som tur var förklarade Jacinta jätte fint för barnen att alla brev möjligtvis inte kommit fram och att de inte ska känna sig mindre älskade för det. Sakta men säkert ändrades ansiktsuttrycken från besvikelse till hoppfullhet. 

Sen vi kom till Phyllis har vi haft ett par byggarbetare på plats som har jobbat med att få klart Biogasen, denna ska användas för att underlätta matlagningen så att Uncle Morris inte längre ska behöva laga att mat på vedugn. Alla tar väldigt lågtid på sig här och ingen har speciellt bråttom. Så har i alla fall jag uppfattat det, men när det gäller arbete så verkar dem inte ligga på latsidan, vips så var biogasen klar och det är verkligen något stort för Phyllis. Det kommer göra stor skillnad här, då passade det väl inte bättre än utmärkt att jag och Cornelia var med och betalade för allt slit och arbete. Vi använde det pengar vi fick ihop tillsammans med vänner och familj i Sverige, Dvs. den summan vi fick ihop på loppiset. Återigen ett stort tack till alla som  var med och bidrog till detta! Tack vare er så underlättas vardagen för barnen och personalen på Phyllis. 


Annars består vardagen här till största del av att hänga och när vi hänger brukar vi rita i målarböcker, kramas,hoppa hopprep,  spela Yatzy, prata, måla tånaglar, lära oss svenska och Swahili men framförallt lyssna på musik. Jag tycker det är fascinerade och helt fantastiskt att trots att vi växt upp på olika världsdelar så ser vi nog nästan precis exakt lika mycket glädje i musik. 


1 November fyllde jag 24 år och detta firade vi med att baka chokladbollar, dricka saft och käka klubbor. Senare på kvällen stack de äldre killarna över till grannen för att låna ett par högtalare och sen dansade vi till 23.30, eller... ah, jag, Cornelia och några av det mindre barnen dansade, de äldre barnen "kunde bara dansa om lamporna var släckta" så dom ägnade mest  tid åt att hitta den mest dansanta låten genom tiderna, ifall att liksom. 

Utöver detta så har jag och Cornelia nu börjat med barnintervjuer och förberedelserna inför årets julklappar är igång. Eftersom att vi inte är här över jul så känns det jätte kul att få vara med och inhandla och bidra på det sättet. 

HEJSVEJS, HÖRS!

Liza

lördag 21 oktober 2017

Två veckor på Phyllis

Idag har det gått två veckor sen jag för första gången vaknade upp till ljudet av galande tuppar, skällande hundar och springande barn. Två veckor har passerat fort på Phyllis, samtidigt känns det som jag alltid varit här. Det tog inte många dagar om ens timmar innan jag kände mig som en i den stora familjen här på Phyllis.
Jag och Liza flög över natten och var väldigt trötta men förväntansfulla när vi landande på Nairobis flygplats. Där möttes vi av gassande sol och ett hjärtligt välkomnande av Jacinta. Vi startade vår bilresa mot barnhemmet med en bil packad med förväntningar,  julklappar, glädje och brev. Färden från flygplasten varade I ungefär fem timmar, några gånger slumrade jag till men lika fort vaknade jag. Det var så mycket nytt utanför bilfönstret, så mycket att se och ta in. Jag kände dofter från någon som brände sopor längs vägkanten, hörde skrik från en man som försökte sälja på oss tuggummin i bilkön och bara njöt av den vackra naturen. Vi lämnade storstadsmiljön bakom oss och åkte ut mot landet, det första som slog mig var hur grönt det var överallt. Jag hade inte anat att det var så vackra vyer här. Något jag var förberedd på och som pappa varnat mig för är trafiken i Afrika, “ dom kör som galningar” har han sagt. Jag är beredd att hålla med om att omkörningarna inte är dom säkraste eller om några hastighetsbegränsningar existerar men jag kände mig väldigt säker med Rastas bakom ratten.

När vi passerat mängder med fält , marknader och landsvägar kommer vi tillslut fram till grusvägen som leder oss till “Phyllis Memorial Childrens home” i byn Kampi ya moto.  Mörkret har lagt sig  över Kampi ya moto och stjärnorna lyser upp vägen för oss. Väl framme möts vi av sång från matsalen. Barnen har kyrka och snart är det dags för middag. På bara några minuter har vi fullt med barn runtomkring oss som tar tag i all vår packning för att hjälpa oss bära allt till gästhuset. Jag reagerade direkt på hur otroligt hjälpsamma och glada alla var, vi fick ett riktigt varmt välkomnade från första början. Mitt hjärta fylldes direkt med värme och kärlek. Jag reflekterade direkt över hur framåt barnen var, det var en del fniss från minstingarna men dom flesta sprang fram och gav oss bamsekramar med desamma.

Första natten var det svårt att sova, det var mycket nytt att ta in och jag hade svårt att verkligen förstå att jag var framme på barnhemmet. Det var mycket nya ljud som hördes, ljud jag inte vanligtvis somnar till. Nu när två veckor passerat kan jag knappt tänka mig att somna utan alla läten.
Dagarna passerar snabbt här och det går knappt att hålla koll på vad man gör vilken dag. Just nu går barnen fortfarande i skolan och dom som går på boarding school är ej hemma. Denna vecka är dock den sista skolveckan och efter det kommer alla “homechildren” vara tillbaka på Phyllis och ha lov fram till Januari.  Då kommer vi kunna spendera mer tid till barnen.  Vi har tagit med oss en del leksaker, kläder och brev till barnen men detta ska vi inte ta fram förrän nästa vecka när skolan är slut. Det ska bli kul att se deras reaktioner när vi plockar fram allt kul vi har med oss och alla brev från deras faddrar.
Hittills har dom varit väldigt fokuserade på skolan och ibland vill man inte ens störa dem under deras studietimmar då det lätt blir fokus på annat. Därför ska det bli väldigt kul med lov, både för oss men framförallt för barnen, det är något dom verkligen förtjänar efter allt slit. Skoldisciplinen skiljer sig väldigt från hemma i Sverige , långa dagar och väldigt mycket studier hemifrån. Vi besökte en boardingschool en dag där fyra killar från Phyllis studerar just nu dom berättade att de lägger ca sexton timmar per dygn till att studera. Själv blev jag nöjd när jag pluggade tre dagar innan ett prov. 
Om dagarna har vi hjälpt till med olika saker på Phyllis, för det mesta har det blivit gos och prat med barnen i deras dorms. Både jag , Liza och barnen älskar sång och dans därför har det blivit mycket av det. Jag kan numera alla Justin Biebers låtar utantill. Vi har kollat på film, spelat fotboll och kubb ute på det stora fältet. Det har även spenderats tid i det rökiga köket med uncle Morris, där har vi hackat grönsaker, serverat gröt och skrattat en del i matsalen.
Mina två första veckor på Phyllis har verkligen gett mig mycket, det ska bli intressant att se hur känslorna och tankarna utvecklas under tiden.  Jag har redan knutit ann till många av barnen/personalen och att vara en del av Phyllisfamiljen känns underbart.
Vi hörs snart igen bloggen!
Cornelia