söndag 28 augusti 2011

Allt blir inte som man tänkt sig...

Vår andra vecka på Phyllis börjar gå mot sitt slut och vi har båda börjat vänja oss vid livet på den kenyanska landsbygden. Vi har lärt känna barnen och namnen börjar sitta, mycket tack vare de intervjuer som vi håller på att genomföra med varje barn. Det är en tidskrävande men givande aktivitet vars resultat är tänkt att komma alla faddrar till gagn senare. Utan att avslöja för mycket kommer här några godbitar: en har som dröm att flytta till Sverige och öppna ett hotell som bara serverar tidigare nämnda ugali (vars succé han var helt övertygad om), flera stycken uppgav fotbollsskorna vi kom med och fotbollsturneringen i våras som bästa händelser 2011, en 13-åring vill bli flygingenjör med anledningen ”I like to fix things”, vilket han sa medan han försökte laga sin klocka som hade gått i fem bitar.

Under veckan har vi skapat ett system för datorerna där eleverna får boka en dator i 30 min tre gånger i veckan. Trots att afrikansk och svensk tidsuppfattning skiljer sig en del åt har systemet fungerat bra. Saker som fungerar mindre bra är strömförsörjningen då vi haft ”power out” i 48 timmar, likaså har Internetproblemen fortsatt men vi jobbar på att lösa dem snarast. High school-flickorna har varit lite svåra att komma nära, med mycket swahili och fniss, tills vi visade google och alla brast ut i skratt när de valde att söka efter Justin Bieber. En bra ice breaker!

Helgbakning har blivit något av en volontärtradition som vi fått lära oss. Eftersom inte någon av oss är särskilt duktiga på detta har personal och barn fått agera lärare. Nu senast var det high school-eleven Joseph som visade oss hur man bakar bullar (ej söta) till hundra barn. Han tog sitt uppdrag som lärare jätteseriöst och gav oss till och med betyg. Vi började med ett E, vilket motsvarar icke godkänt, men jobbade oss upp till A+, vilket ledde till mycket skratt bland oss och personalen.

Igår arrangerade vi filmkväll med filmen Pirates of the Caribean 4 och godis. Eftersom det är nästan omöjligt att ens hitta orginalfilmer i Nakuru är vi begränsade till att handla av gatuförsäljare och filmen vi köpte fick VHS att framstå som högupplöst. Barnen stod ut i 30 minuter av mörk bild och burkigt ljud men bytte sen till den vanliga actionfilmen som är dubbad av en DJ till swahili blandad med bruten engelska och konstiga ljudeffekter. Som tur är uppskattades godiset i alla fall. Uncle Maurice såg ”strängt” till att utdelningen blev rättvis och att alla barnen tackade för sig. Allt godis som blev över kom i personalens magar. De berättade att de tyckte svenskt godis var bland det äckligaste de ätit. Vi förstod inte varför, tills vi fick höra att de smakat på lakrits. De beskrev smaken som en blandning mellan salt, socker och mjukt. Vi förstod inte heller men äckligt var det tydligen.

Uncle Maurice är en underbart varm person och som älskar att skämta med barnen. Häromdagen drog han ett återkommande (men ändå mycket uppskattat) skämt som går ut på att vi volontärer ska låtsas servera barnen miniportioner av sin ugali. Alla barnen skrattade utom lilla Obama som blev så ledsen att han började gråta och sen slängde i sig maten snabbt för att vara säker på att få något! Hans leende återkom dock snabbt när Morris igen stod och gav ut sina bamseportioner. Micke har för övrigt börjat lära sig att äta ugalin. Igår provade han till och med att äta med händerna vilket såg väldigt inhemskt ut!

Hej hopp,

Micke & Julie

Auntie Rachel i grönsakslandet

Boaz spelar schack

Brännboll

Bus på dormen

Småbarnen får mellanmål

Micke spelar finns i sjön med barnen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar