Bästa plasten på jorden!

Det är så mycket som händer hela tiden och det är så mycket jag vill berätta om dessa älskade barn och denna underbara plats. Tyvärr är det så svårt att sätta ord på alla sina känslor och reflektioner, för den som funderar på att besöka Phyllis säger jag bara, kom! Det är den bästa platsen på jorden, enligt mig! 

Vi har firat alla hjärtans dag den 14/2. Medans barnen var i skolan smög jag runt i sovsalarna och delade ut vars ett personligt "kort" som jag gjort och lite godis. Fantastiska Mercy hjälpte mig att organisera utdelningen i tjejernas sal och hjälpsamma Boaz hjälpte till i pojkarnas. Personalen fick vars en läsk och såklart vars ett kort! Att få dem att känna sig speciella är något av de bästa jag vet och det som var tanken med denna pyttelilla present. Och när de kom en efter en med kramar och tackade så smälte hjärtat! Det behöver inte alltid vara så mycket, även det lilla kan värma gott! 

I lördags hämtade vi Rebecca, Caroline och Johanna på flygplatsen! Barnen har verkligen sett fram emot att de ska komma. Även jag och alla i personalen såklart!

På kvällen styrde vi upp disco. Det blev godis, popcorn och saft. Även discokulan hängdes upp (barnen turades om att lysa med ficklampan på den), Peter fixade musiken och sen dansade vi till sent på natten! 

Nu har har även barnen gått på lov under en vecka och High shool eleverna har kommit hem! Det är så kul att de är hemma. Det är så spännande att höra vad som händer där de går i skolan. Såklart är det även kul att busa och leka med småbarnen. Johanna hade med sig långa hopprep och det tycker barnen är väldigt roligt! 

Dessutom har några fantastiska människor skänkt material till att bygga en mur. Idag är det endast mur ut mot "vägen" utanför men nu ska det alltså byggas en bra bit in även på andra sidan mot grannarna. Så Samson som kommit hem från sin militärutbildning såg till att de stora pojkarna gick upp innan tuppen och så började de gräva och förbereda. Ett tungt arbete men med bra samarbete kom de långt redan första dagen! 

Nu ska Jag (Gabriella), Johanna och Rebecca iväg på safari i 3 dagar. Jag måste erkänna att  det gör lite ont i hjärtat att vara borta från barnen. 

Jag önskar alla va fick veta vilka underbara ungar det finns här. Var och en har ett hjärta av guld! Älskade ungar!

Kram på er!

Gabriella

Nu är det dags, jag ska till Kenya! 

Jag är en tjej som fyller 20 år till sommaren och mitt namn är Johanna Stjern. Jag kommer från en liten by i norra Skåne som heter Ausås, strax utanför Ängelholm. Jag är en aktiv och utåtriktad person, som alltid har många bollar i luften. 

Att träffa människor och få intryck från olika platser är något jag alltid lagt min tid på och haft stort intresse i, vilket väckte mina stora drömmar om att resa. En av dessa drömmar jag haft länge har precis gått i uppfyllelse, jag ska arbeta som volontär på ett barnhem i Kenya.

Min resa som volontär kommer att vara på barnhemmet Phyllis Memorial Children´s Home and Academy i Nakuru, Kenya. Jag kommer att åka med stödföreningen Kampi Ya Motos Barn, vilket känns som en stor trygghet för mig som reser till Kenya för första gången. 

Den från början regelbundna kontakten samt det personliga mötet med en tidigare volontär har gett mig svar på alla frågor, funderingar och all annan information man kan tänka sig behöva under den resa jag ska åka på.

Jag hörde talas om organisationen och barnhemmet för första gången av min vän Gabriella, som just nu är på plats och som har varit det sedan december 2017. Hon berättade om hur hennes resa skulle se ut och jag kunde inte undgå att bli enormt inspirerad, ”dit ska jag också” tänkte jag. Gabriella förklarade hur jag skulle ta kontakt med barnhemmet och det gjorde jag. Efter mejlkontakt med volontär-ansvarig bokades det ett möte i Lund med en tidigare volontär. Därefter fick jag godkänt att åka, att påbörja ett mål i livet jag länge drömt om att få nå. 

Min storasyster Rebecca blev också inspirerad och intresserad av resan jag började planera. Då hon inte just nu i livet har möjlighet att vara borta från Sverige i en längre period väljer hon att följa med mig min första vecka i Kenya. 

Jag ville även att alla andra i min vänskapskrets och familj skulle ta del av min resa, och dessutom ge alla chansen att få vara med och stödja barnhemmet samt aktiviteter och annat som jag kan bidra med när jag väl är på plats. Jag fixade ihop en broschyr, ett häfte där jag visar upp bilder och information om barnhemmet samt organisationen. 

Denna broschyr delades ut bland mina nära och kära. Jag höll en ”Kenya-middag” för mina tjejkompisar där jag informerade och visade bilder på barnhemmet. Min mormor tog även emot broschyrer som hon sedan delade ut till medlemmar i Höja Syförening, som hjärtligt hjälpte till att stödja barnhemmet. En annan plats jag besökte för att sprida ordet var Högskolan i Halmstad där informationen togs emot med öppna armar.

Johanna Stjern

Förkylningar, bebisfabrik, garderober, och familjen på besök!

Solen strålar mot mitt ansikte genom fönsterrutan, jag hör hur någon skrapar i grytorna uppe vid köket, en fågel eller möjligen en höna krafsar i gräset utanför. Ännu en dag har jag vaknat på andra sidan jorden. Jag klär snabbt på mig för att hinna säga godmorgon till barnen innan de går till skolan. Det är trötta små barn som möter mig, man kan inte anklaga dem för att vara morgonpigga. Men det är inte jag heller i och för sig.

Februari är redan här och jag inser att jag varit här i 2 hela månader. Det betyder att jag har lite mer än 2 kvar. Tiden går för fort. Barnen har redan gått 1 månad i skolan, haft årets första examen och de längtar efter 1 veckas lov i slutet av februari.

Förkylningarna löper av varandra på löpande band, men jag måste säga att barnen klarar sig förvånansvärt bra. Deras immunförsvar måste vara starkt, eller så är det som jag redan konstaterat. Barnen här klagar Aldrig. Alltså otroligt sällan hör jag någon klaga. 

När de spelar fotboll sparkar dom allt som oftast av sig skorna och springer barfota. Det är ju såklart lättast så, de är helst alltid barfota. Men det händer ofta att de springer in i stenar och slår hål på tårna eller fotsulorna så vi får plåstra om det. 

Men gråter gör de nästan aldrig! Det är endast lille Miles som gråter ofta, men han gör det bara när han inte får som han vill! Då kommer ett tillgjort gråt som går över lika fort igen. Vilket inte är så konstigt med tanke på att den lilla raringen endast är 3.5 år gammal. Men såklart, de är alla barn och beter sig självfallet så som barn gör. Ibland kan de gnälla, trotsa och bete sig precis så som barn gör, men det är väldigt sällan.

Det har även varit bebisfabrik här bland djuren. 3 av grisarna har fått bebisar. Den ena fick 7 och den andra 6 och den senaste 8, i 2 kullar dog 1 liten griskulting vid födsel. Kaninbebisar har här också kommit förresten!

Jag har även glömt berätta att i början av året stod barnens garderober klara. Nu har de alltså vars en stor hylla som de kan ha sina kläder på. Förut hade de allt i stora boxar/väskor så garderoberna är verkligen uppskattade!

Vi hade även besök av min mamma och lillebror under 7 dagar. 

Det var super kul att få visa dem mitt nya tillfälliga hem här borta och framför allt var det så underbart att se hur kul barnen tyckte det var att de kom och hälsa på. De älskar besökare och välkomnade dem med öppna armar. Det var fint att se hur min 15 åriga lillebror hänge med killarna i deras sovsal och efter middagen gjorde han läxor med de andra barnen. 

De hade även med sig minimalt med egen packning för att kunna fylla väskorna med kläder och andra saker som nära och kära skänkt i sverige. Vår tandläkare har också skänkt 100 stycken tandborstar, vilket var välbehövligt!

Barnen har fått brev från Sverige och dagen innan mamma och lillebrorsan åkte hem fick barnen skriva egna brev tillbaka. Det var så mysigt och barnen uppskattar brevkompisarna i sverige enormt! Alla ni som skriver brev, besöker Phyllis och finns där för barnen, ni är otroligt uppskattade! Jag lovar! 

Varje kväll när jag kramar barnen godnatt ger Galdys mig en kram för alla de som betyder mest för henne. Ni är många där hemma i Sverige som får kramar genom mig! Det blir mycket kramar, men det är det mysigaste som finns.

Ofta frågar barnen "när kommer Uncel/auntie.. igen?" Eller "känner du... i sverige?" Barnen här uppskattar er alla så fantastiskt mycket! Allt det jobb som görs av Jacinta, Sabine, personalen på barnhemmet, alla verksamma i Kampi Ya Motos Barn, faddrar, sponsorer och volontärer är något barnen verkligen ser och uppskattar. Så nu ser de fram emot slutet av februari då det kommer fler besökare från Sverige och förhoppningsvis kommer de med brev och hälsningar!

Ha det fint i vinterkylan. Vi njuter av värmen här!

MVH Gabriella