Slutet på en resa & drömmen om en till…

Mitt avskedsinlägg kommer lite sent, dels eftersom de sista dagarna i Kenya var fullspäckade med resor och aktiviteter, och dels eftersom jag känner en enorm motvilja till att skriva något som heter ”avskedsinlägg”. Jag vill helt enkelt inte säga hejdå till Phyllis Memorial och alla underbara människor som jag haft äran att lära känna där. Jag har bestämt mig för att detta är ett ”Vi ses igen nästa gång – inlägg” istället, för jag kommer definitiv komma tillbaka.

Jag kommer komma tillbaka för att återigen bli mött av Uncle Maurices stora leende om morgonarna – vilken underbart start på varje dag! Jag kommer komma tillbaka för att få min dagliga ”rulla-runt-i-gräset-kram” av minstingarna, för att flyga drake med dem, för att vända ryggen till medan de tjuväter godis i gästhuset, för att berätta sagor för dem, lyssna på deras glada sånger och underhållas av deras danser, tricks och påhitt – Härligare busungar är svåra att hitta!

Jag kommer komma tillbaka för att återigen prata tjejsnack och skratta med Nelly, Stacy och de andra tonårstjejerna i sovsalen, för att mysa med Mary och Jacinta, rita med John Maina, kittlas med John Kamau, ha vattenkrig med Joseph, lyssna på Willys berättelser, diskutera filmer med Lewis och se vilka bra bilförare han och David har blivit under tiden som jag varit borta.

Jag kommer komma tillbaka för att se hur de och alla de andra barnen har utvecklats och hur deras personligheter har formats. Jag kommer komma tillbaka för att göra om allting vi gjort och ännu mer! Men framförallt kommer jag att komma tillbaka för att uppfylla en dröm som växt fram under mina alldeles för få veckor på Phyllis, en dröm som det visade sig att även Jacinta i hemlighet har drömt under många år. Det är en dröm om att se barnen (och Gidraph!) bada i havet! Det är en otroligt vacker dröm, kanske bland de vackraste jag drömt, och jag kommer göra allt jag kan för att förverkliga den.

Vi ses alltså igen - nästa gång i Mombasa!

Då visar vi lille Johnny var fisk kommer ifrån och då ersätter vi hårda klippor och en brunfärgad, grund bäck till vita sandstränder och ett kristallblått hav som Boaz, John och alla de andra barnen kan simma ordentligt i!

Ha det underbart så länge!

Marijana

Baboonrån vid Lake Nakuru & Elefantmys i Nairobi

Kl. 7 på onsdagsmorgonen laddade David, Lewis, Stacy, Kevin, Gidraph, Mary, Dani och lilla Barbara en safarivan med chapati, pannkakor, hembakat bröd, pålägg, frukt, sötsaker i mängder, juice, mjölk, många liter vatten och min kamera och begav oss mot Lake Nakuru där vi tillbringade dagen. Barnen var förundrade över alla djur, men den som tittade med störst ögon var nog ändå Gidraph! Vi såg flamingos, noshörningar, två olika typer av giraffer, tre arter apor, buffalos, massvis med zebror, flodhästar, impalor, strutsar och massvis med andra djurarter vars namn jag bara kan på engelska eller inte alls! Vi hade en jättemysig picknick uppe på en av utsiktsplatserna och alla njöt av mackor med köttpålägg, tropisk juice och Maryland cookies. Efter påfyllning och en ”photosession” begav vi oss mot andra sidan sjön i jakt efter lejonen. Jag såg faktiskt en lejonhona gå in i ett buskage men eftersom ingen annan hann se henne innan hon försvunnit så var det så klart ingen som trodde på mig heller! ”You were dreaming” (”Du drömde”) hette det istället. På tal om att drömma så tog alla varsin liten tupplur under dagens gång. Lewis var först med att somna tillsammans med lille Dani i famnen, Stacy slumrade till kort därpå och till och med Gidraph tog en powernap efter många timmars stirrande på djuren. Vi åt chapati till lunch med pannkakor till efterrätt på ett fält intill ett stort vattenfall. Medan jag och grabbarna fotades vid vattenfallet invaderade babianerna bilen och ett krig mellan Mary & Stacy och babianerna utbröt! Chauffören fick agera hjälte och jaga bort babianerna med något metallverktyg som hot, därefter fick han stå vakt under resten av lunchen. Så fort en babian närmade sig var chauffören framme med sitt verktyg och agerade stor och stark tills de backade. Detta funkade rätt OK tills vi var på väg ut från parken. Vid det här laget var alla trötta och guarden var nere. Vi trodde att dagens äventyr hade gått mot sitt slut men ack vad fel vi hade! Först hoppar en babian upp till det öppna fönstret vid förarsätet varpå Gidraph tittar förvånat på den och sekundsnabbt förbereder högern och skrämmer bort apan. Några sekunder senare flyger plötsligt en annan babian in genom mellanrummet som finns på taket, landar på sätet mellan mig och Kevin, rycker åt sig en påse, tittar snabbt i den och bestämmer sig för att ta med sig den. Innan vi förstått vad som händer flyger den ut samma väg som den kom in och rusar runt i parken med sin nyfunna skatt varpå de biffiga, uniformklädda vakterna börjar springa efter den för att ta tillbaka våra saker. Som tur var så var det skräppåsen han lyckades roffa åt sig så de behövde inte avsluta jakten. Aporna bjöd som ni kan förstå på många skratt den dagen. Lite bilder på både dem och oss kan ni se nedan!

Bilder från Lake Nakuru:

Stämningen var på topp på väg in i parken

Noshörningarna var inte rädda för oss

Barbara höll hårt i kikaren

                

Picknick

Vilostund med utsikt över sjön

Grabbarna tittar på flodhästar från ovan

Med Kevin vid vattenfallet

En av de busiga babianerna som
Mary och Stacy fajtades med!

Hela gänget vid utsiktsplatsen

På torsdagen var det dags för mig att samla ihop min väskor och bege mig mot Nairobi för safari och hemresa. För att förlänga dagarna med barnen tog jag med mig Nelly, Karen och Obama till Nairobi för att titta på alla djuren i några olika djurparker. Det var inte lätt att slita sig från alla andra som inte skulle följa med och avskedet vid Phyllis blev tårfyllt. Det tog en bra stund innan stämningen i bilen kom upp på topp igen men det gjorde den såsmåningom. Barnen hade aldrig varit i Nairobi tidigare och förundrades över de höga byggnaderna, monumenten och de stora parkerna man kunde se från vägen. Flygplatsen och alla flygplan som flög ovanför oss var en attraktion i sig och Obamas stora, nyfikna ögon följde varje flygplan med blicken. Nelly räknade dem till en början men när hon kom upp till 23 tappade hon intresset för dem och gav upp räkningen. Vår första destination var The Elephant Nursery där barnen fick se elefanter i olika storlekar leka, bada och bli matade. Skötarna berättade en hel del om deras arbete med att ta hand om och förbereda de föräldralösa elefanterna för återvändo till det vilda och de nyfikna elefantungarna närmade sig gärna publiken. En av de minsta babyelefanterna kom fram till Obama och började nyfiket känna på honom med sin snabel. De två små föräldralösa pojkarna fann verkligen varandra. Obama var nog lite nervös till en början och samlade lite mod till sig innan han vågade sträcka ut handen och röra elefanten som utforskade honom men efter ett tag vägrade elefantungen lämna Obama! Han stod kvar hos oss en riktigt lång stund och lät barnen gosa med honom ända tills en skötare tyckte att även andra skulle få chansen att klappa honom och därför ledde bort honom till andra nyfikna åskådare.

Elefantungen som föll för Obamas charm 

Den nyfikna elefantungen lär känna Obama 

Obama tar mod till sig och klappar elefanten

Nelly & Karen är nyfikna på hur en elefant
känns och förvånas över hur hårdhudad och hårig den är 

Elefanterna fick sin lunch, en speciell mjölkblandning 

Efter elefanthemmet lunchade vi och åkte vidare till Safariwalken där vi fick se noshörningar, apor, krokodiler, landsköldpaddor, impalor, zebror, en giraff och en mängd olika fågelarter. I barnmuseet fick vi även känna på djurens päls, ben, horn osv.

Barnen glada under safariwalken 

Caren gosar med leoparden 

Precis bredvid safariwalken ligger animal orphanage med ännu mer djur och viktigast av all: Kattdjuren! Lejon, geparder och leoparder fick precis sin lunch när vi var där och barnen såg fascinerat på. Här såg vi till och med en zedonkey, en blandning av zebra och åsna och till och med strutsarna var riktigt häftiga tyckte Obama. Även här busade aporna som sträckte fram händerna genom buren och försökte roffa åt sig vattenflaskor och dylikt.

En Zedonkey 

En törstig liten tjuv

Obama nådde upp till girafferna

När barnen fått nog av alla pälsklädda vänner och laddade inför hemresan med mera pannkakor och avokadon från Kevins morfars trädgård körde de mig till mitt hotell i Nairobi där barnen fick följa med upp och titta i rummet. Fascinerade såg de sig omkring men vågade inte röra något! Så fint tyckte de att det var. De tyckte jag hade en skruv lös som uppmanade dem att ta av sig skorna och hoppa i den stora sängen! I hotellrummet kramades vi en stund innan barnen begav sig hemåt före mörkret och jag tårögt inväntade morgondagens safari till Masai Mara. Kändes inte helt rätt det där måste jag säga. Saknaden var, och är fortfarande enorm!

/Marijana

Äventyr bland berg och dalar med Kevin

Kevin är en sjuttonårig grabb vars ensamstående mamma dog när han var väldigt liten. Han har blivit omhändertagen av sina morföräldrar fram tills för ett par år sedan då han flyttade till sin moster i Rafiki och började i vår skola. Eftersom hans släktingar inte längre har råd att ta hand om honom så kommer att han att bo på barnhemmet framöver. Även om han i praktiken redan har bott hos oss under den senaste månaden så måste omständigheterna dokumenteras och formaliseras, vilket innebär en hel del pappersarbete men även en resa till Kevins föräldrahem för socialarbetaren Gidraph. Jag fick äran att följa med på den här resan förra tisdagen och det visade sig bli ett magiskt äventyr!

Tidigt på tisdagsmorgonen hoppar Gidraph, Kevin, Kevins moster och jag in i den första av tre matatus (gamla minibussar i väldigt dåligt skick) och beger oss mot Baringo County. För varje Matatu-byte blir vägen allt sämre och sämre samtidigt som omgivningen blir allt vackrare och vackrare. Vi har lämnat städerna, ja till och med byarna, långt ifrån oss och omges istället av höga, gröna berg så långt ögat kan nå. Vi färdas allt högre och högre upp i bergen. Kevin och jag sitter längst bak i matatun och han berättar om sin uppväxt, sina gamla vänner som vi kanske kommer träffa idag, sin skola och området vi färdas genom.  Bland bergen, i de djupa dalarna finns här och var enstaka små lerhyddor med tillhörande kor och getter, ett par åsnor och stora grönskande majsfält vars löv skimrar vackert i skenet av den stigande morgonsolen.

Ni vet den där bilden man har av Afrikas magiska, nästintill orörda, gröna berg? Bilden man läst om i Hemingways verk och Karen blixtens berättelser men aldrig riktigt trott fanns kvar i verkligheten. Den bilden är verklig. Än idag finns den. Den är förtrollande vacker, och den här dagen befinner jag mig mitt i den. Barnen som bor i hyddorna längs vägen vi färdas på rusar till vägen gapandes förvånat när de ser mig. De har aldrig sett en vit människa här förut. Några blir rädda, andra blir glada. En del blir paralyserade och står knäpptysta och tittar på mig, andra springer efter matatun och ropar och vinkar till mig. När jag vinkar tillbaka skrattar de och gapar än mer, drar i varandra och släpper inte mig med blicken förrän matatun åkt förbi nästa bergskrön. Bakom de små barnen i slitna kläder syns hela den djupa dalen. Vyn är som taget ur en sagobok. När vi är högst uppe på en av bergstopparna pekar Kevin mot berget mitt emot oss och säger stolt:

”- Behind that mountain is my home”                                  (-“Bakom det berget ligger mitt hem”)

Vid en vägkant går vi ut ur matatun och blir upplockade av två Piki Pikis (motorcykeltaxin). Vi ska åka ytterligare 8km, men vägen är för dålig för bilar berättar Kevin. Jag sätter mig bakom föraren Fredrick, en pratsam kalenjin i 30-års åldern som tycker om att sjunga. Kevin hoppar på bakom mig. Gidraph och Kevins moster färdas bakom oss med en av Fredricks Piki Piki-kompisar. Jag föreställer mig en stad dold bakom berget som Kevin pekat på, men när vi åkt förbi krönet finns möts min blick till min förvåning av en ännu djupare, grön dal. Det finns inte mer än ett tiotal hyddor i hela den stora dalen. Kevin pekar längst ner i dalen.

”- That is my grandfathers house.”

Dalen

Inom kort förstår jag varför inga bilar åker på de här vägarna. Den branta vägen ner består av hoptryckta högar med skarpa stenar som flyger hit och dit medan vi kör över dem. Det är så brant att jag bokstavligt talat ligger på Fredrick och Kevin bokstavligt talat på mig. Motorcykeln skakar för fullt och flyger till och med då och då rakt upp i luften och vi får hålla i så hårt att både våra ben och händer krampar! Den andra föraren är inte lika erfaren och hans passagerare får stundvis gå av motorcykeln och promenera nerför de brantaste bitarna. I väntan på dem stannar Fredrick motorcykeln i mitten av dalen och Kevin leder mig längst ut till vägkanten där vi hoppar upp på var sin stor sten och tittar ut över dalen.

Kevin visar mig sin morfars hydda

De gröna bergen omger oss och på flera håll ser man avlägsna vattenfall som rinner ner i dalen. Hans morfars hydda ligger bara ett stenkast från det största vattenfallet och är omringat av gröna majsfält, gula citroner lysandes från trädkronorna, bananträd och mogna avocadon och mangofrukter som bara väntar på att bli plockade .

Väl framme välkomnas vi varmt av Kevins släktingar som är förtjusta över att ha en muzungu (vit människa) på besök. Kevins morfar berättar att detta är första gången som en vit människa har tagit sig till deras dal och det är en stor ära för dem att få ta emot denne första muzungun. Det firas med extra fin middag med både ris, kött och en sås med bananer i. Det serveras kenyanskt te och färska frukter från trädgården, det bes i tacksamhet och det ställs miljontals frågor till mig. Medan Gidraph sköter det obligatoriska pappersarbetet tillsammans med morföräldrarna tar Kevin mig ut på en rundtur i omgivningen. Han visar mig deras åsna, fälten och vattenfallet.

 

Äntligen framme vid morfaderns hem

Hyddan som omges av trästaket, bananplantor och berg

Fredrick tar en syrlig paus

Vi blir bjudna på en lyxmåltid

Vi besöker grannarna som förundras över den här vita människan som traskar runt i deras dal och barnen som precis slutat skolan glömmer bort att de är på väg hem och springer istället efter oss under hela vår rundtur viskandes och fnittrandes bakom oss. Jag å andra sidan förundras över stillheten och lugnet som råder och försöker föreställa mig hur ett liv här är att leva. Så nära och i symbios med naturen och dess frukter, så långt från konsumtionssamhället och ytligheten som vi är vana vid. Jag vill stanna här ett tag till, uppleva mer av denna rofyllda plats, kanske smittar rofylldheten av sig på min själ. Men det är dags att bege sig hela den långa vägen hemåt innan mörkret faller. Vi får två stora säckar fyllda med alla frukter som finns i trädgården. Kevins morfar sliter upp en mindre bananplanta och packar ner den till oss. De frågar om jag tycker om hundar, de vill gärna ge mig en hundvalp. De väljer ut tre stora hönor som de ger till oss. En till Gidraph, en till Jacinta och en till mig, muzungun. De vill ge ännu mer men vi förklarar att vi omöjligt kan ta med mer på våra två pikipikis. De nöjer sig inte förrän vi lovar att vi kommer komma tillbaka med en bil nästa gång, och då kommer vi kunna få med oss ännu mer gåvor.

Grannbarnen tittar nyfiket med försiktigt
på den konstiga vita kvinnan

Skolbarnen följde efter

Kevin testar Piki Pikin

Morfadern med hönorna vi fick i gåva

Ett av vattenfallen

     

Fredrick, jag och min höna på Piki pikin

När de försäkrat sig om att vi kommer att hålla vårt löfte blir det dags för fotografering. De som har mobiltelefoner tar fram dem och i en kvart turas vi om att ta bilder så att alla får en bild med den vita kvinnan. Därefter blir det kramkalas och med fruktsäckarna fästa på motorcyklarna och var sin höna i handen hoppar vi på våra piki pikis och beger oss uppåt mot bergstopparna igen. 

På vägen upp hittar jag den ideala platsen för min framtida semesterhydda. Fredrick skrattar och säger att han kan bygga den åt mig tills nästa gång jag kommer. Kevin tittar lika sorgset som jag ut mot den vackra dalen och solnedgången som vi lämnar bakom oss och vi undrar båda två i tystnad när vi kommer att se den igen.

”- Today you have showed me a wonderful place. Tomorrow I will show you one.” Säger jag till Kevin, för imorgon ska vi till Lake Nakuru. Men inombords vet vi båda att ingen sjö, oavsett antal exotiska djur omkring det kan slå magin som finns dold bland bergen i den här dalen.

En sista blick mot den magiska dalen

/Marijana

Jonatan tackar för sin tid på Phyllis

Det är dags för mig, uncle Jonatan, att kasta in handduken. Mina 6 månader på Phyllis är över. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig i detta blogginlägg, det sista för min del. Det är så mycket tankar och känslor som rör sig inombords, svåra att sätta ord på.

Först och främst vill jag säga att jag har haft en suverän tid på Phyllis, verkligen alltså. Jag har aldrig ångrat att jag kom hit, och det är verkligen en fantastisk känsla att ha en vardag och tillvaro med dessa barn. Jag vill återigen nämna Gidraph, socialaretaren, och Maurice, kocken. Dessa två personer är helt underbara, så härliga karaktärer alltså. Det känns jobbigt att lämna detta, jag kommer verkligen att sakna mycket.

Kenya skiljer sig på många sätt mycket från Sverige, både bra och dåliga saker. Men jag tycker att det är väldigt intressant, också viktigt, att man får uppleva olika kulturer, se olika saker och få nya upplevelse och erfarenheter.

När jag lämnade Sverige i mitten av februari var det snöstorm och 25 grader kallt. Nu är det förmodligen något varmare. Livet på Phyllis blir lite som att leva i en bubbla. Dagarna och veckorna liksom flyter ihop. Faktum är att klockslag och veckodagar inte alls har en lika stor betydelse som i det svenska samhället, här liksom är man, och den sa kallade ”african time” är ständigt närvarande. Vad som händer i Sverige eller i övriga världen har man inte riktigt koll på. Tiden flyter på, och jag gillar det, man bara är, helt enkelt.

Under mina sista 3 veckor på Phyllis har Jacinta varit här. Jag är glad över att jag fick träffa henne. Hon är härlig, och har verkligen gjort ett suveränt jobb med detta barnhem. Jag är mycket imponerad av henne.

Jag vet att mitt halvår i Kenya och på Phyllis har påverkat mig mycket – förhoppningsvis positivt. Jag tror att jag kommer att se saker på ett annorlunda sätt. Jag hoppas att jag uppskattar allt det positiva som faktiskt finns i vårt svenska samhälle.

Det känns rätt, sorgligt, ledsamt, konstigt, jobbigt, lagom, tråkigt, underligt, bra och på något satt också förvirrande att lämna Phyllis efter 6 månader. Alla dessa underbara barn och minnen som vi har tillsammans kommer jag aldrig att glömma. Jag säger adjö och tackar för att jag har fått vara en del av Phyllis Memorial Children’s Home.

Kwaheri!

Mvh Jonatan Bertilsson

Lawrence och (John) Kimani. Två grabbar som Jonatan kommer att sakna mycket

Några saker som inte märks lika tydligt…

• En del av barnen: De flesta barnen på barnhemmet är väldigt framåt. De skrattar, de bråkar, de skriker och gapar, de leker, söker uppmärksamhet och de charmar en direkt. Men en del barn är annorlunda. De är där, varje dag, men ändå inser man efter några veckor att man inte vet deras namn… än värre, att man inte märkt att vissa av dem ens finns där. De syns helt enkelt inte och de hörs inte. När de andra barnen springer fram och kramar en, busar och skojar så står de här barnen någonstans i bakgrunden, tysta, de tittar på men de närmar sig inte. Även om man är medveten om att de är där någonstans så förundras jag fortfarande över hur väl de lyckas smälta in och gömma sig bland de andra. Även om jag medvetet har ansträngt mig för att ”hitta” och närma mig just dessa barn så tycker jag mig fortfarande då och då kunna ”hitta” något helt nytt barn som jag inte lagt märke till tidigare, detta trots att jag varit här i över en månad nu! Ändå är det just dessa barn som behöver mest uppmärksamhet och närhet.
  
  
  Reaktionen som man får när man väl närmar sig dem är helt underbar! Relationen med dessa barn skiljer sig från den explicita relationen med de andra barnen. När man väl skapat en kontakt med de tystare kan det räcka med en blick, ett leende tvärs över rummet, en diskret nickning, en komplimang eller en nästan omärkbar beröring på ryggen i förbifarten för att de ska veta att de är sedda och uppskattade. Sådant betyder jättemycket för dem och det är till största delen dessa små saker som relationen med dem baseras på. När man kramar dem drar de sig undan samtidigt som de försöker dölja ett blygt leende. De säger oftast inte mycket, inte ens när man umgås med dem på tu man hand, men deras blickar följer en i rummet och är man uppmärksam börjar man snart märka hur de ställer sig i närheten av en, med ryggen till och låtsas som att de inte vet om att man är där. Men deras nyfikna smygblickar som de då och då inte kan låta bli att slänga åt ens håll avslöjar dem och man märker att deras placering i rummet är noggrant utvald. Den är tillräckligt långt ifrån en för att verka slumpmässig men tillräckligt nära för att öppna för möjligheten att närma sig varandra. Efter en stunds diskret närmande kan man märka hur någon av dem placerar sin hand så nära ens egen att fingrarna snuddar vid varandra under en filmkväll, och medvetet håller kvar den där hela kvällen. Till synes verkar det vara oplanerat, men i själva verket har det tagit många små, trevande steg för det här barnet att komma så nära, och det krävs mod av det för att sitta kvar på det sättet så länge. Eller så smyger någon av dem plötsligt ner en teckning eller ett brev i ens ficka där de skriver att de kommer att sakna en och undrar om man kommer att skriva brev till dem efter att man åkt hem. Det är då man märker att ens närvaro har haft betydelse för dem och att man har fått dem att känna sig värdefulla. Det är då man inser hur mycket det betyder att bli sedd.
  
  
  
  Lilla Bobo
  
  

• Auntie Sarahs tysta jobb! Auntie Sarah är den tystaste auntin. Även Auntie Maggie är blyg, men jag tror att mycket av det beror på hennes knappa engelska för på swahili kan hon inte sällan vara riktigt livlig. Auntie Sarah däremot är blyg både på engelska och swahili. Hon är team-playern som sköter sådant som ingen annan ser. Hon är den som alltid städar efter alla andra. Varje dag är hon i full färd, ständigt med en trasa i handen torkandes golvet tusen gånger om dagen. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket man torkar golven här, för efter 10 minuter är det minst lika rött och geggigt igen efter 460 leriga skosulor som springer in från den rödsandiga skolgården för att äta, hämta vatten, fråga något, leta efter en kvarlämnad bok och tusen andra anledningar. Trots detta envisas auntie Sarah med att hela tiden städa efter oss. Auntie Sarah är härlig. Hon är riktigt snäll och minst lika kramgo som barnen! Drar man handen över hennes rygg i förbifarten så tar hon tag i den och drar till sig en stor kram, rör man vid hennes hand håller hon kvar den en lång stund och ler man glatt mot henne om morgonen får man ett stort, uppfriskande skratt och ett ”Good morning Auntie!” tillbaka. Auntie Sarah älskar barnen och kan leka med dem som om hon vore ett av dem. Ibland dras hon med i någon lek och glömmer helt bort sin blyghet! Istället sprudlar hon sjungandes och dansandes, precis som hennes lilla flicka Ruth, och man kan helt enkelt inte låta bli att tycka om Auntie Sarah med hela sitt hjärta!

Auntie Sarah

• Att barnen har haft det svårt innan de kom hit. Alla barn som bor på barnhemmet har en väldigt tung och ledsam historia med sig i bagaget. Det har upplevt saker som vi inte kan föreställa oss och de har känt saker som vi lyckligtvis aldrig kommer behöva känna. Men detta skulle man aldrig kunna gissa sig till när man ser dem! Det pratas sällan om det förflutna. Barnen fokuserar på nuet och kämpar på inför framtiden. De tycker inte synd om sig själva, de klagar inte över sin sits, de gör inte sig själva till offer och de ser inte sin situation som orättvis. De accepterar det förflutna för vad det var, de uppskattar att de har det bra nu och de jobbar hårt för en bättre framtid.
  
  
  
  Lilla Jacinta

• Att Jacintas jobb är sjukt mycket svårare än någon av oss kan föreställa sig! Det gäller inte bara att bygga och finansiera ett barnhem, vilket bara det kan vara svårt nog, utan hennes jobb handlar om att varje dag ta svåra beslut och lösa, inte bara alla miljontals praktiska problem som dyker upp, utan även allas personliga problem - för det gör hon! Och de är många och svåra! Förutom de 74 barn som ska uppfostras och motiveras till att studera ordentligt, sköta sig och ta hand om sig själva och varandra, så ringer varje dag någon släkting/vän/granne/före detta barnhemsbarn etc. och berättar dåliga nyheter som Jacinta förväntas ha den magiska lösningen till. Jag tror det beror på hennes sätt att vara. Hon är ”en riktig klippa” som Jonatan skulle säga: varm och empatisk vilket gör att hon förstår och känner med andra som har det svårt. Men samtidigt är hon stark, stabil och praktisk. Detta i kombination med ett stort hjärta gör att alla vet att de kan räkna med Jacinta och det är alltså henne alla vänder sig till. Trots att hon blir emotionellt översvämmad av allting hon får höra så gör hon sitt bästa för att hjälpa till och lösa svårigheterna. Jag måste säga att hon gör ett enastående jobb och hon är verkligen en beundransvärd kvinna, en inspirationskälla och en underbar mamma till dessa barn! Om jag under min livstid lyckas uppnå en tusendel av det hon gjort under de senaste åren så vet jag att jag är en otrolig kvinna, för hon är otrolig gånger tusen! Minst!
  
  
  
  Jacinta under utflykt med barnen
  
  

/Marijana

Massor med finbesök!

Förra veckan fick vi finbesök av Jacinta, hennes dotter Lotta, systerdotter Mercy och Mercys bebis Lily! De blir alla kvar ett tag och detta firades med pannkakskalas och fest! Jacinta har tagit i med hårdhandskarna sedan dag ett och är i full fart med att fixa allt som fixas ska. Lotta har mycket att ta igen med alla hennes syskon och det är alltid en stor och glad barnskara runt omkring henne vart hon än går. Lilla Lily går, bokstavligt talat, även hon! Hon har tagit sina första steg och börjar bli allt säkrare på foten. Snart kommer hon springa runt här med resten av barnen och mamma Mercy kommer inte få det lätt! Inte nog med det, i förrgår kom grannarna Wendo och Shaees hit med deras lilla baby Izma och idag kom även Mary som tidigare har bott på barnhemmet hit med sina underbara två, små barn, en pojke och en flicka. Barnhemmet är alltså fullt med bebisar och ni kan tänka er att auntisarna är överlyckliga!

Jacintas ankomst!

I lördags fick vi dessutom besök av en high school klass med flickor som går i Form 2 och kom för att hjälpa till på barnhemmet över dagen. Tillsammans med våra barn storstädade de hela barnhemsområdet, lunchade med barnen, umgicks och bjöd på uppträdanden med sång och dans!

Dining room var fullsatt medan både våra och gästernas barn uppträdde med sång och dans.

Festligheterna slutade dock inte när gästerna åkte hem. Eftersom det var Marijanas sista lördag på barnhemmet (för den här gången) så har det bjudits på ca 30kg lammkött, 45 kg potatis, 40 liter ris, 40 liter kål-och-ärt stuvning samt över 200 chapatibröd! Med magarna fulla dansades det och bjöds på uppträdanden resten av kvällen och även Jacinta och Auntisarna uppträdde med både sång och dans!

Marijana och några av tjejerna under festen

Vi har även haft annat finbesök på området nyligen då en herre från Nairobi kom och hälsade på. Med hans hjälp har vi hittat ett par lokala sponsorer som gärna vill hjälpa oss att finansiera Phyllis Academys skolbuss som i nuläget håller på att byggas i Nakuru! Företaget H. Young och FBLI bidrar tillsammans med ca 210 000 KES! Ett STORT TACK ska de ha för detta! Dessutom vill vi passa på och tacka Mr. Bernazano och Mr. Ramirez som har hjälpt oss att hitta dessa sponsorer! Med den nya skolbussen kommer vi att kunna nå ut till ännu fler barn som hoppas på att få en bra utbildning och en ljusare framtid! Asante sana!

Men vi har inte bara fått besök, vi har även besökt lite platser själva! Vi volontärer passar just nu på och njuter av våra sista veckor här på barnhemmet. Marijana åker redan nästa vecka och Jonatan veckan därpå. Lotta blir kvar med barnen augusti ut. För att utnyttja den här sista tiden till fullo har vi delat upp barnen i fyra grupper och tagit med dem på utflykter under helgerna. De mindre barnen har fått gå på picknick i närheten av barnhemsområdet på lördagarna medan de äldre barnen på söndagarna har fått åka till Olduka där det finns en plats med riktigt häftiga stenformationer.

Gruppfoto 

Boaz på toppen av formationerna

Där har det vandrats och klättrats i timmar, sjungits, fotats, ätits mackor med jordnötssmör och annat sött och gott och tro det eller ej, men det har till och med badats i den bruna, knappt en halv meter djupa floden som rinner i området! Barnen kunde helt enkelt inte låta bli att gå i vattnet, med kläderna på (!) och simma så gott det går att simma i så grunt vatten.

John hoppade i med kläderna på!

Catherine och Agnes busar i vattnet

Som ni kan se var de överlyckliga och njöt enormt av den spontana badstunden! På hemvägen har det blivit besök i en fiberfabrik där barnen har fått se hur fibrer framställs. Utflykterna har avslutats med en kort tur i Kampi Ya Moto innan ankomsten till barnhemmet där varm ugali väntat på att mätta våra hungriga magar! Vid ankomsten var vi dock en fler än vid avfärd! Hem med oss hade vi nämligen en till liten bebis som ska bo och växa på barnhemmet tillsammans med barnen! Hon var så söt att vi alla, inklusive Jacinta själv, inte kunde låta bli att lämna henne där helt ensam! Kära vänner – möt Phyllis - den nya minstingen på barnhemmet!

Boaz och sköldpaddan Phyllis

I veckan ska de barn som inte har varit med i Masai Mara, och därmed inte sett Afrikas djurliv tidigare, åka med Marijana på utflykt för att åtgärda detta. Masai Mara-resan gjordes 2010 och sedan dess har vi fått tillökning på Phyllis med Obama, Karen, Nelly, Stacy, Kevin och våran kära Gidraph! Mary som nu är här i någon vecka med barnen hade istället flyttat från barnhemmet innan resan gjordes och gick därmed miste om upplevelsen. Likaså har universitetsgrabbarna Lewis och David inte kunnat följa med på den stora resan pga. obligatoriska moment i skolan. Och så kan vi ju inte ha det så klart! Därför ska de delas upp i två grupper varav ena gruppen ska åka till Lake Nakuru på onsdag och andra gruppen till Nairobi på torsdag. Nairobi-gruppen ska besöka ett par olika djurhem och gå på Safariwalk. När dagen går mot sitt slut ska barnen åka tillbaka till Phyllis Memorial medan Marijana ska vidare till Masai Mara och därefter tillbaka till norden. Allt om äventyren får ni alltså höra efter ankomsten till Sverige!

Ha det underbart så länge!

Jonatan och Marijana