PHYLLIS 20- ÅRS JUBILEUM NÄRMAR SIG!

I April 2020 blir det hela 20 år sedan Jacinta Njoroge, inspirerad av sin 6-åriga dotter Lotta, skrapade ihop lite pengar för att bygga ett träskjul på en nästintill tom tomt ute på den Kenyanska landsbygden i hopp om att förse sex små ensamma gatubarn med tak över huvudet. 

På den ödelagda tomten fanns för 20 år sedan endast två gravar bredvid varandra. Två gravar där Jacintas far och mor vilade tillsammans.  Där vilar de, på precis samma plats, än idag. Samma, men så annorlunda. 

Platsen som tidigare präglades av död, sorg och saknad, präglas nu av liv, glädje och hopp. 

Platsen som tidigare omgavs av torr sand och tystnad omges de nu av grönskande trädgårdar och de härligaste av barnskratt dagarna i ända. 

Platsen som tidigare var tom har fyllts med hundratals kramar som ges och fås varje dag. Världens bästa kramar må det tilläggas! 

Platsen som tidigare var betydelselös för förbipasserande har kommit att betyda det viktigaste av allt för flera hundra barn som saknade det som vi så ofta tar för givet: En grundläggande trygghet. 

En skyddad plats där man kan andas ut. Där rädslan kan ta en paus. Där man kan sova med båda ögonlocken stängda, utan en flyktplan i bakhuvudet. Där man kan mätta magen var dag, utan oro för att behöva spara skorpor tills imorgon. 

En trygg plats där man kan avaktivera överlevnadsmekanismerna och aktivera barnasinnet. Där man kan bota trauman genom lek med nya vänner. 

En plats där man kan lämna det förflutna bakom sig, leva i nuet och få en ny chans till en ljus framtid. En plats där man kan älska och vara älskad. 

En plats som ingen annan. 

(Fråga vilken volontär som helst!) 

I April 2020 kommer vi fira Phyllis Memorial Children Home’s 20-års jubileum. 

På plats i Kenya kommer Jacinta att organisera en fest med en privat insamling för utbildningspengar till ett av barnen som vuxit upp vid Phyllis och som har blivit antagen till en utbildning i Sverige. 

Före detta volontärer och besökare som vill dela dessa speciella dagar med barnen och personalen i Kenya kan höra av sig till volontar@kampiyamotosbarn.se för information om boendemöjligheter vid barnhemmet under denna period. 

Mer information kommer att dyka upp när datumet närmar sig och vi hoppas att alla ni som på olika sätt följt och stöttat barnhemmets utveckling kommer att fira och glädjas med oss, oavsett vart i världen ni befinner er!

F.d. volontären Gabriella och mamma Christin berättar om sin återresa till Kenya!

Vi fick äran att åka tillbaka till Phyllis och herre vad härligt det var att komma tillbaka! 

2 veckor gick fort, alldeles för fort. Men vad fint det var att få träffa alla igen. Och så stora vissa barn blivit! De som pratade ingen eller lite engelska förut pratar nu bra engelska. Vissa har gått ut Primary school och börjat på High school, det kändes som de blivit så stora på bara ett år och sen så har det kommit 5 nya barn till barnhemmet! Men som tur är så var sig mycket likt, så det kändes trots allt som att komma hem igen.

Alla är så välkomnade, så snälla och kärleksfulla. Vi båda blir så förundrade över hur fina barnen är, inifrån och ut. Så genuint snälla. Och som de tar hand om varandra, på sitt sätt. Utåt sett kan de se ut som barnen är lite tuffa mot varandra. När man kollar film i matsalen och någon somnar är det inte ovanligt att den som sitter bredvid ger den sovande en knuff så den vaknar till exempel. Men det är med kärlek och omtanke. De stora barnen hjälper de små att tvätta sina kläder, de små försöker hjälpa till så gott de kan. Alla drar sitt strå till stacken. 

 

Bild: Susan bär vatten

Vi kom när det var 3 dagar kvar av skolterminen, ett medvetet val. För då visste vi att vi garanterat skulle få träffa alla. Annars har barnen som har kvar släktingar och har möjlighet att åka besökt sina släktingar under några lov förut. Så vi ville inte riskera att någon var borta när vi kom. Men under hela detta lovet var alla kvar på barnhemmet. Något som jag faktiskt tror att en del tyckte var positivt. Ett barn berättade att hos sin släkting var det tråkigt och fanns inget att göra. Det barnen tyckte bättre om att vara hemma på Phyllis. Ett fint kvitto tycker jag. 

Bild: Miles och Isaak 

Vi var med på skolavslutningen i Phyllis skola. Något vi visste kunde vara drygt, men vi hade nog glömt hur drygt. Alla elever klämde in sig i det största klassrummet och sen satt lärarna längst fram. Lärarna pratade om hur terminen gått, hur viktigt det är att studera hårt, hur viktigt disciplin är bland annat. En tillställning på ett par timmar, sittandes på små hårda träbänkar. Några barn råkade somna, vi förstår dem faktiskt. Såklart har lärarna rätt i det dem säger, men efter en stund så är det lite svårt att fokusera och verkligen lyssna på det dem säger, tyvärr. Men vi är evigt tacksamma att de låter oss vara med och är så välkomnande! 

Bild: Skolavslutning 

På jobbet där Gabriella jobbar har några kollegor samlat in pengar till barnhemmet. 1100kr har de samlat ihop och dessa bestämde vi tillsammans att vi skulle laga en god måltid för. En get köptes, ris, grönsaker, läsk och efter mitt (Gabriellas) önskemål bakades det Chapati. Vilken festmåltid det blev! Mums!!! Som man saknat den Kenyanska festmaten!! 

Sedan hade även ICA Kvantum i Klippan skänkt cirka 400-500 bindor! Mensskydd är dyrt i Kenya så det var toppenbra att vi kunde ta med dem ner. 

Gabriella skriver:

Jag kommer ihåg hur ledsen jag var när vi skulle hem 2018 efter att ha varit på Phyllis i 4,5 månader.  Det var riktigt tungt och jag tror faktiskt inte jag var riktigt redo att åka hem då. Tårarna sprutade hela de 2 sista dagarna, konstant. I år kändes det mycket 'lättare'. Barnhemmet finns kvar och även om massor har ändrats, så är det så mycket som är likadant. Barnen finns ju kvar, om inte alla på barnhemmet så är de i alla fall i landet. Personalen är ju också där, bland dem Uncle Maurice med sitt snälla leende och vänliga blick. Jag kan ju åka tillbaka, och visst kommer jag göra det. Många gånger!

Men visst sprutade tårarna sista kvällen även nu. När det var dags för min favorit grej på dagen, godnatt kramar, så var det såklart lite vemodigt. Men jag tror det är viktigt för barnen att se att det är ok att vara ledsen. Många har så mycket känslor i sig, svåra och komplicerade känslor kan jag tänka mig. De liksom håller dem inom sig, vilket är 100% förståenligt. Men när de säger till mig "gråt inte, don't cry" så säger jag "det är skönt att gråta och det är helt okej om man vill gråta när man är ledsen..." 

Bild: Jag och världens snällaste, finaste, bästa Fridah och lilla söta Chibet 

Nu när jag kom tillbaka som besökare reflekterade jag över min tid som volontär. Hade jag kunnat gå tillbaka till när jag var volontär hade jag sagt till mig själv NJUT! Sluta fundera på om du är tillräcklig, sluta fundera på om du hittar på mindre eller är tråkig jämfört med tidigare volontärer, sluta jämföra, sov ut ibland, ta tid för dig själv att ladda batterierna, ät mer av den goda frukten, NJUT av varje sekund och var snäll mot dig själv, du duger och gör så gott du kan! De är lätt att vara efterklok, men de är väl en av fördelarna med att komma tillbaka. Så om du är som mig och tampas med alla dessa funderingar så vill jag bara säga DU ÄR BRA precis som du är! Så länge barnen är glada är det det viktigaste. ❤

Bild:  Christin med Mothoni, Linda och Chibet

Och så de där godnatt-kramarna, de saknar man ju redan! ❤❤❤

Vi avslutar med ett litet tänkvärt citat:

“Things you take for granted someone else is praying for”

Massor av kramar från Christin Persson och Gabriella Nilsson

Alla bilder i detta inlägg tillhör Gabriella Nilsson och Christin Persson

Roberts volontärberättelse: Phyllis, Phyllis, mitt älskade Phyllis

Phyllis, Phyllis, mitt älskade Phyllis. Nu har det gått två månader sedan jag lämnade dig. 

Sverige är stelt och kallt, men bussarna går i tid. Så mycket kärlek och skratt du gav, fastän maten var rätt trist. 

Nu sitter jag här och dagdrömmer mig tillbaka, tillbaka till att hacka kål och lyssna på Kizunguzungu, spela kubb tills mörkret lagt sig och sedan ge alla god nattkramar. 

Du är en oas mitt i det fattiga och bitvis våldsamma Kenya, du är en trygghet och värmen för alla "förlorade barn". Att med din hjälp kunna gå från att inte ha någon framtid till att ta examen i sociologi. Att från att sitta på gatan och tigga pengar, till att pirrigt vänta på jultomten och hens paket. Paket som du får för att du är du, för att någon i ett kallt land i norr älskar dig. 

Det är lätt att glömma hur tufft dessa barnen har haft det, att någons mamma blivit mördad, när dem som vilket barn som helst klagar över hur tråkigt det är med jullov. För att i nästa stund minnas att julen är till för familjen, något som är ett barns allt, är tryggheten i livet. Något som dessa barn blivit övergivna av, något som dessa barn blivit utnyttjade av, något... Hur är det ens möjligt?

Det är i dessa stunder, stunder när det otänkbara infinner sig. Som Gud visar sin nåd, med dig Phillis. Den nya familjen bestående av en trygg plats, med 'unklar & auntiesar' (ursäkta mina böjningar), faddrar & volontärer, vänner & klasskamrater. 

Här sitter jag i Sverige och drömmer om under, magi och meningen med livet. När jag är en del av det, en del av Phyllis. 

En av Roberts favoritminnen är att ha deltagit när barnen tar examen i Kenya

Top 3 minnen från Phyllis

3. Varje söndag är det Gudstjänst, varje söndag kommer grannbarnen till Phyllis för att delta. Dessa barnen är smutsiga och slitna, medan barnhemsbarnen är friska och vitala. I sann Phyllisanda bjuds barnen sedan på mat och lek under hela dagen, under denna tiden är de en del av Phyllis. När de väl går hem, så är det med mat i magen och förhoppningsvis glada över att få ha lekt en dag. Jag påminns varje gång över hur bra barnhemsbarnen har det i jämförelse. 

2. Att få vara med när barnen tar examen är otroligt. Att se hur stolta barnen eller snarare ungdomarna är, hur stolta släktingarna är och hur imponerade de andra barnhemsbarnen är. Överallt på skolan dansas det och sjungs det, på vägen hem till Phyllis sjungs det och på Phyllis firas det ännu mer. 

3. Att ge kramar är fantastiskt, men att ge godnatt kramar till alla barnen är otroligt. Och skulle jag någon gång missa någon, eller om jag skulle gå och lägga mig tidigt. Ja då får jag höra det dagen efter, men det är ju inget jag vill missa heller! Det tar ofta någon timme att säga godnatt till alla, ibland blir det sagor, ibland långa samtal och allt som oftast  ska de bara ha en kram till och en till....

Denna volontärberättelse är skriven av Robert Nilsson, Volontär vid Phyllis vintern 2018. 

Hej då Phyllis!

Nu är det dags för mig att lämna Phyllis, för att åka till Nairobi över helgen och sedan hem till Skåne.

 

Sista veckan har i stort sett bara handlat om skolan, de äldre barnen har åkt iväg till sina skolor och en del yngre barnen har kommit för att bo här för att delta i skolan. 

Massor av tid och pengar har gått åt för att handla allt som behövs för att bo på internat och gå i skolan, även alla skolavgifter har betalats vilket verkligen testar ekonomin här. Om vi i Sverige tycker Januari kan vara tuff ekonomiskt, så kan man ju undra vilka ord Kenyanerna använder. Dessutom är Januari väldig torr och varm, så matpriserna har gått upp.

Barnen är så nöjda över att gå i skolan igen och de vill ofta berätta om nya saker de lärt sig. Men det är tufft liv att gå i skolan här. Uppstigning 5.00, skolan börjar 7.15 och håller på tills 16.00. Efter ha tvättat kläder och duschat så har de lite fritid. 19.30 är det obligatoriskt läxläsning även om dem inte har någon läxa fram till 21.30! DÅ det är läggdags. 

För mig är det mycket märkligt att de sitter uppe och pluggar så länge. De äldre från typ sexan klarar det bra, men de yngre somnar ofta i böckerna och man kan undra hur mycket kvalitet det blir innan det? 

Härom kvällen gick strömmen vid kvällsmaten, innan de ska göra sin läxläsning. 

SWOOSCH! sa det, så hade alla ätit upp och hoppat i säng där de låtsades sova. Många somnade såklart. På så sätt visste de att de inte skulle behöva gå och plugga, utan det skulle de hinna med på morgonen. Det är verkligen ett annat liv för barnen här än i Sverige, bara hur tyst och fokuserat det är i skolan är kul att se. 

Det är med glädje i hjärtat jag lämnar detta underbara ställe. Klart så känns det ledsamt för mitt ego. Men jag vet ju hur bra dem har det här och vilka fina vuxna de har runt sig. 

Phyllis, vi ses snart igen ❤️

Robert 

Jul och Nyårsfirande vid Phyllis

Jul på Phyllis är en annan upplevelse än i Sverige, det syns inte att det är jul. 

Ni vet, varmt väder, ingen direkt julpynting. 

Juldagen firades med en stor middag, med barnen och en del grannar. Vid såna här middagar känns det som att barnen kan äta hur mycket som helst, de bara älskar det.

Och sedan blev det allsång som det alltid blir här, de älskar verkligen att sjunga. 

Därefter var det dags för tomten, vilket var jag. Inga problem tänkte jag, men när jag fått på mig tomte kläderna och en kudde till mage, visste jag bättre. Det är fruktansvärt varmt och det är ju många barn, så många julklappar blev det ju med!

På kvällen var det dags för dagens stora höjdpunkt; Julhälsningar som skickats från Sverige, från gamla volontärer. Vi såg klippen flera gånger, de var så glada över att se och höra alla vänner igen. Vänner är mer värt än alla presenter i världen ❤️

Några dagar senare var det ju dags för nyårsafton, vilket många sett fram emot mer än julen. Hela områdets barn och ungdomar kom, för att fira med oss, runt 200 kids skulle jag tro.

Det blev disco och en lång gudstjänst med mycket sång och dans. Det blir väldigt häftigt när 200 barn klämmer i och sjunger. 

Och sedan tändes en brasa att värma sig runt, i den kalla natten. Framförallt att alla områdets barn och ungdomar kom, uppskattade barnen mycket, de har inte träffat dem på väldigt länge. 

På nyårdagen, blev det stor middag, de flesta barnen hade sovit över då de firat långt in på natten. Det är verkligen imponerande av personalen här att få ihop all mat till detta. 

Skolan börjar denna veckan, vilket är otroligt efterlängt. Som de har längtat, efter kompisarna, men framförallt att ha något att göra, inte bara hänga på Phyllis liksom. De är även väldigt sugna på att lära sig nytt och få bättre betyg detta året. Det bubblar verkligen hos barnen.

Robert