Johannas volontärberättelse

Det har nu gått ett tag sedan jag lämnade Kenya, Kampi Ya Moto och de underbara barnen. Det har inte gått en dag sedan jag kom hem då jag inte saknat barnen, de finns i mina tankar hela tiden. Något jag verkligen insett är att resan jag gjorde till Kenya är den viktigaste resan jag gjort i hela mitt liv, och jag är inget annat än nöjd över mitt beslut att åka.

Jag har lyckats ha kontakt med många av barnen genom brevväxling sedan jag åkte, vilket gör saknaden efter dem lite lättare. Tankarna och planerna om att åka tillbaka inom snar framtid är också något som gör det lättare, det får mig att längta till att skapa nya minnen med dem alla!

När jag hade varit i Kenya ett tag kom jag in i tankarna av att inte ta allt i livet för givet, att uppskatta det lilla och tiden med varandra. De tankarna sitter kvar och kommer nog alltid att göra, även om man ibland behöver gräva lite djupare efter dem. Hur barnen stöttade och fanns där för varandra var fint att se, Phyllis Memorial Childrens Home är en enda stor familj, och är en plats där alla är välkomna. Barn som vuxna fick oss att känna oss som hemma, och jag kan nu kalla Phyllis mitt andra hem.

På hemma plan har jag än så länge blivit barnhemsfadder till barnhemmet. Att sprida vidare ordet om barnhemmet är något jag och Gabriella tagit på oss, vi vill inte att någon missar chansen att hjälpa och/eller träffa dessa underbara och fantastiska barn! Vi har hittills hunnit med att hålla i ett Öppet Hus. Detta Öppna huset höll vi i Ausås Bygdegård 29/7 och vi fick insamlat 1500kr. Vi berättade fakta om Kenya, barnhemmet och även mycket från vår tid som volontärer. Man fick chansen att provsmaka mat och te, samt se bilder, videos och testa på att spela ett spel som barnen själva hittat på. Det var en början i rätt riktning och vi fick även bokat 4 nya platser att berätta om barnen och barnhemmet på. 

Jag är slutligen tacksam för att ha varit med om denna upplevelse och jag skulle vilja att alla som har chansen att göra liknande äventyr verkligen tar den! Tack Jacinta och alla andra som arbetar för barnhemmet, det ni gör är helt fantastiskt!

Johanna Stjern

Halva tiden har redan gått - Uppdatering från Isabelle

Fyra veckor har passerat och jag njuter verkligen av tiden här på Phyllis. Vardagen rullar på med matlagning, sysslor och lek tillsammans med barnen. Sedan jag skrev sist har vi hunnit med en del, bland annat chokladbollsbak, fotbollsmatcher, filmkvällar med godis och många vändor memory och yatzy.

Jag, Edwin, Isaac och Sylion!

Idag har vi haft en speciell dag på barnhemmet då en grupp medlemmar från Marks Fågelklubb kom på besök. De hade med sig massor av kläder, skor, leksaker och annat som donerats från olika håll i Sverige, helt fantastiskt! Uncle Maurice bjöd på ris och grönsaksgryta till lunch åt allihopa, sedan välkomnade barnen och lärarna gästerna med tal och sånger. En härlig stund med många skratt och alla var otroligt tacksamma över deras gåvor. Nu återstår bara att dela ut alla kläder till barnen! 

I lördags hade skolan planerat en utflykt för årskurs 6-8 som jag hade turen att följa med på! Klockan 06.00 var det ett gäng glada barn som klev på skolbussen för att börja resan mot Nairobi. Vi besökte the National museum of Kenya där barnen fick utforska de olika utställningarna och även ormhuset där det fanns akvarium med olika ormar, fiskar, sköldpaddor och krokodiler. Vissa av barnen tyckte att djuren var lite läskiga men alla höll med om att det var ett lyckat besök! 

Vi åkte vidare till Nairobis nationalpark för att besöka the animal orphanage. Där såg vi lejon, fåglar, apor, leoparder, vårtsvin och andra afrikanska djur. Hela tiden var det någon som ropade ”Auntie, take a picture of me here!” och poserade med stora leenden framför kameran. Jag har ungefär 300 bilder som väntar på att bli framkallade från utflykten! Vi avslutade dagen med att äta chapati till lunch utanför bussen där vi även såg apor som stal mat från andra besökare, jättekul! Allt som allt var det en spännande dag för både mig och barnen och lärarna hade planerat och organiserat besöket superbra.

Abigail och Derek kollar på leoparden.

Utöver detta har jag under några dagar sysselsatt mig med att måla om klassrummet i anslutning till Phyllis bibliotek. Barnen har sedan målat jättefina teckningar som jag satt upp på väggarna. När det inte används som klassrum sover de minsta barnen här efter lunch och Auntie Ruth har fixat nya madrasser till dem. Annars brukar barnen vara därinne och spela spel, göra pärlarmband eller springa runt och busa :) 

Det är svårt att tänka sig att om en månad vara tillbaks i Sverige och inte mötas av barnens hälsningar och inte heller få ge dem en kram innan läggdags. Det är dom stunderna jag verkligen kommer bära med mig livet ut. De ber inte om mycket, men när det är dags för godnattkramar så är det framförallt många av pojkarna som ber om två, tre, fyra kramar. 

Varje dag får jag se en lite större del av barnens personligheter, tankar och funderingar. Macila är ett av barnen som gjort ett starkt intryck på mig med sitt lugna och kloka sätt och vi har haft många fina pratstunder tillsammans. Ruth ger mig en tyst, lång kram varje gång hon ser mig. Sylion säger ”come auntie” för att sedan hålla händerna runt mitt ansikte och viska olika ord på swahili som jag inte förstår, sedan skrattar hon så hon nästan ramlar omkull. Alla dessa små saker som gör min relation till varje barn unikt är det jag uppskattar mest av allt. De är underbara barn, alla olika men likväl fantastiska var och en på sitt sätt. 

Vi hörs snart igen, 

/Isabelle