Jul på Phyllis!

Hej!

Ännu en vecka har passerat på Phyllis men inte vilken vecka som helst. Julen har kommit och passerat innehållande massa besök, glada ansikten och mat har lagats för ett helt kompani. Men innan julfirandet tog fart gick fotbollsturneringen in i sin sista vecka med tre matcher. De vita kämpade tappert och efter att ha haft kniven mot strupen vann de sina två sista matcher med 3-0 som innebar en plats i finalen. Sluttabellen blev dock väldigt jämn där alla lagen slutade på 8 poäng och målskillnaden fick fälla avgörandet. Väl i finalen stod det röda laget för motståndet. Efter två raka vinster fick det vita laget se sig besegrade med 1-0 mot det välspelande röda laget innehållande självaste Linn.

Veckan började med julklappshopping i Nakuru, där 40 kepsar blev köpta av en mycket lycklig gatuförsäljare, bikers till de minsta tjejerna, kakor och klubbor till besökande barn. De äldre flickorna fick smycken från Sverige.

I torsdags fick vi uppleva ännu en stor samling i matsalen då Sabine och Thord, Sabines äkta make, anlände till barnhemmet. Det var många kära återseenden och lokalen fylldes åter med sång och glada ansikten.

På julafton var hela Phyllis igång med förberedelserna inför juldagen. Varenda vrå skulle städas, kläder tvättas, får och getter slaktas och maten förberedas.

Äntligen den 25 december! Det är en dag att minnas med god mat, många trevliga gäster och mycket förväntan för tänk om father Christmas kommer och hälsar på, vilket han gjorde. Vi måste säga att han var mycket imponerande då han både talade svenska, engelska och kiswahili. Vi har aldrig sett barnen och personalen så tjusiga.

Det trevliga med att fira jul i Kenya är att vi har fått fira dagarna tre, då Kenyanerna även firar the boxing day med besök och god mat.

Kram

Linn och André

Julmiddag på Phyllis

Julklappsutdelning

Nationaldags- och luciafirande!

Hej,

Då har ännu en vecka gått med massor av aktiviteter. Vi, André och Linn, har funnit att det är lättare att skriva tillsammans.

Vi måste säga denna vecka har varit mycket kulturell då vi har firat lucia, med både luciatåg och lussebullsbak, Kenyas självständighetsdag. Måndagen inleddes med att fira Kenyas självständighetsdag, Jamborhee. Det var inte så speciellt i ärlighetens namn men maten var annorlunda denna dag som togs emot med glädje av oss. Chapati, kött och ris stod på menyn. Under dagen kom det och gick folk i strid ström, den personen som gjorde störst intryck på oss var en man vid namn Leonard. Det blev en lång pratstund med denna nu pensinonerade lärare som upplevt Kenyas många förändringar från koloniseringen till nuvarande president.

Luciatåget blev riktigt stort då vi fick sällskap av volontärerna som är hos Wendo och Shaaes (grannar). Så vi hade en lucia, tre tärnor, två stjärngossar och en tomte. Det var ett välplanerat tåg med 6-7 sånger som togs emot väl. Vi har aldrig hört dem som så tysta. Auntie Ruth hade sagt något till dem på Swahili innan vi började och inte utan man undrar vad hon sa. Efter tåget blev det pepparkakor som Linn hade haft med. Hälften blev dekorerade med glasyr som de yngsta hjälpte oss att dekorera. Även här var de duktiga dock försvann en och annan pepparkaka, undrar var dem tog vägen? Vi hade tänkt att även ha lussebullar till tåget men vi hade lussebullsbak på söndagen och vi vågade inte spara dem till onsdagen, tåget blev en dag försenat pga logistiska skäl. Så dessa mumsades det på redan på måndagen under Jamborheedagen.

Veckans höjdpunkt var dock när Jacinta kom till Phyllis i torsdags. En bit in på eftermiddagen märkte man att något var på gång då alla samlades i matsalen och en tystnad som slog allt vi tidigare varit med om. Till slut kom då Jacinta i bilen med manager Sammy, lärare Sammy. Hon välkomnades med sånger, vackra ord och atmosfären sprudlade av glädje. Båda blev väldigt tagna av stämningen och det var inte utan att en och annan tår rullade ner för kinden. Efter att Jacinta har kommit är barnhemmet inte sig likt. Jacinta tog ett varv runt området och har redan sett en hel del saker hon vill ha vidgjort. Det Jacinta säger är lag. Allt fixas omedelbart, en sådan sak är stängslet uppe vid skolan.

Igår var vi med fyra stycken av de äldre barnen i Kampi Ya Moto. Där gick vi på deras marknad och hälsade på Leonards bageri. Där visade han stolt sin nuvarande syssla som pensionär. Han visade sina maskiner som bestod i en stor mixer och två ungnar. Denna dagen var elen frånvarande så hans anställda hade blivit lediga då maskinerna var beroende av el. Efter rundvisningen fick vi smaka “queenscake”, de smakade som svensk muffins fast lite torrare.

Vad det gäller fotbollsturneringen så väntar vi spänt på vilka som kommer kämpa i finalen på fredag. Blir det rött, blått eller kanske rent utav vitt som tar hem spelet.

Ha det bra och god jul på er!

André och Linn

Många var det som gjorde lussekatter.

 

Vårt fina tåg minutrarna före framträdandet.

På bageriet med Leonard och Sammy

Intryck fran Linns forsta vecka pa Phyllis

Hejsan svejsan!

Nu är det äntligen min tur att skriva på bloggen vilket käns lite pirrigt och overkligt.Nu har min första vecka på Phyllis gått och det är helt otroligt hur snabbt man anpassar sig till sin omgivning och det känns som om jag har varit här mycket längre.  Det har varit många nya intryck och sakta men säkert lär man sig hur den kenyanska vardagen rullar på. 

Jag hade turen för första gången sätta mina fötter på phylliansk mark när barnen hade lov vilket gör det lättare att lära känna dem, mer tid till aktiviteter och annat kul. Som gårdagens fashion show som var mycket uppskattad. Flickorna spenderade flera timmar på att göra sig fina inför kvällen, vilket de lyckades mycket bra med. Jag måste säga att de flickorna som deltog var riktiga naturbegåvningar. Det hela slutade dock i att näst intill alla barnen gick fram och tillbaks på vår ”catwalkscen”.

Tillsist men inte minst vill jag nämna att jag har fått upp ögnen innebörden av ordet rättvisa och hur svårt det är att försöka uppnå  total rättvisa.

Ha det bra!!!

Kram

Linn

Fotbollsturnering

Hej,

Då har ännu en vecka gått. Måste säga att tiden går snabbt och man kommer snabbt in i rutinerna. Tvätta förhand, duscha stående i en balja hällandes vatten över sig med ett glas. Allt detta som känns annorlunda för mig är vardag för barnen här. De är duktiga på att sköta sina egna bestyr. Varje dag ser man någon som tvättar kläder och det hänger ständigt kläder på tork. Att det är lov gör att High School barnen gör många sysslor som jag hört att volontärer hjälper till med annars. Diska, skära grönsaker, fixa i landen, "klippa" gräs är några av aktiviteterna.

Förra lördagen pratade jag med Sammy, en av de äldre barnen, att vi borde ha en fotbollsturnering. De nappade snabbt och folk skrev upp sig på listor och tre lag gjordes. Jag sa att de själva kunde bestämma spelschemat, vilket kanske var dumt. De kom tillbaka med ett spelschema bestående av två matcher per dag ända fram till 30 december. Det skulle resultera i 20 matcher per lag, lite väl mycket kanske. Turneringen drogs igång och de tre lagen är de vita, röda och de blåa. Jag spelar i de vita och vår första match spelade vi mot blå och jag lyckades faktiskt passa till ett mål och göra ett. Släppte dock in två mål när jag var målvakt så det jämnade ut sig. Matchen slutade 3-3. Jag har kommit fram till att jag är allt annat än bra på fotboll men det är kul iallafall. Efter två speldagar kom vi dock fram till att spelschemat var för tufft och det blev kraftigt reducerat och det slutar med 6 matcher per lag och sen en final om jag minns rätt.

I veckan kom Veronica och hälsade på. Hon har tidigare bott på barnhemmet men bor nu i Nakuru och går på College. Hon går en Hotell, kock och turismutbildning. Det är så kul att träffa henne och se hur stolt hon är. Vi åkte in i Nakuru i torsdags för att köpa saker till fashionshowen som gick av stapeln igår, kommer mer om denna från Linn. Väl i Nakuru visade Veronica stolt upp sin skola och berättade om sin utbildning. Vi hade med oss tre barn med oss när vi blev visades runt av Veronica. Hon presenterade hela tiden barnen som sina systrar, det var så fint att höra. Ingen tvekan i rösten där inte, de är en stor familj på barnhemmet.

Kram
André

Obama och Joel

Sarah och Joseph

Datorlektioner

Denna vecka inleddes med datalektioner och managern Sammy hade delat in barnen i fyra grupper. De äldsta som har använt data tidigare är en grupp. De andra tre grupperna bestod av de barn som ska börja 8:an eller Form 1 (första året på gymnasiet). Måndagen inleddes med att jag tänkte jag skulle lära dem lite om grunderna i data men måste säga att det gick sådär bra. Många av dem har aldrig använt en dator utan verkar mest ha suttit bakom och tittat när de äldre ”datavana” barnen använt facebook. Det verkar för övrigt vara det ända de är intresserade av, att använda facebook samt att se filmer och lyssna på musik. Så tisdagen gick jag in med nytt mod och bestämde mig för att fokusera på Word. Det gick bättre och kändes mer struktuerat. Onsdagen gick vi vidare till Excel, torsdag och fredag gick ut på att skriva av texter från tidningar för att öva på att skriva. Att ha lektioner varje vardag 3x2 timmar känns lite mycket så det kommer bli mindre nästa vecka.

Annars en kul grej som hände i veckan var att gungställningen som Ulla och Anne-Marie inhandlat ställdes på plats. Det har blivit en populär aktivitet och det spenderas mycket tid där. Det räknas så att alla får gunga lika mycket, de räknar till 50 sen bytar de.

Igår anlände vad jag trodde var borren men det verkar som det är en maskin som ska ta bort rören från den tidigare borrningen. Sen är det tänkt att borren ska komma så de kan borra djupare. Pratade en del med Sammy idag om det. Han sa att de skulle komma igen idag men att "this is Africa" (det är Afrika) och det blir kanske inte så. Säger någon imorgon kan det bli nästa år som han uttryckte det. Fick även berättat för mig att även om brunnen kommer på plats kommer regnvattnet att användas en hel del då  brunnvatten generellt i Kenya är salt och inte lämpligt till te, dricksvatten och liknande. Det ska istället användas till att laga de rätter som kokar under längre tid. För övrigt regnar det väldigt mycket just nu så vi har ingen brist på vatten.

Idag har varit en händelserik dag. Det började med att jag och Sammy åkte in till Nakuru där jag handlade målarfärg för att måla om killarnas och tjejarnas dorm. Detta ska vi börja med på måndag. Har även sett till så att anmälan är igång till en ny säsong av fotboll. Det kommer förmodligen bli som tidigare en serie med tre lag och ett i nuläget okänt antal matcher. Även jag ska vara med, ska bli spännande då min fotbollsförmåga är klart lägre än min supporterförmåga. Det är tänkt att turneringen inledds på tisdag. Sen sist men inte minst anlände Linn till barnhemmet idag. Så jag har guidat runt henne lite men min enorma erfarenhet från två veckor på barnhemmet.

Kram

André

Sista inlägget från Elin och Nessica

Nu är vi tillbaka i Sverige, åtminstone fysiskt sett. Tankarna är desto mer svävande och det tar nog ett par dar innan de har landat.

Sista veckan gick som väntat väldigt fort, och vi sysselsatte oss med lite olika saker. Nessica hade till exempel datalektioner med High School-studenterna, där hon visade dem hur man använder sökmotorerna på bästa sätt, hur man söker stipendium, hur man hittar olika universitet och så vidare. Elin spelade fotboll, pusslade och lekte lekar med de yngre barnen, tillsammans med André som är ny volontär. Vi var även med på skolavslutningen på onsdagen, där rektorn och lärare höll tal. Eftersom det var vår sista vecka fick även vi gå fram och tacka för vår tid på Phyllis.

På torsdagen for vi och två av High School-studenterna in till Nakuru för att handla saker till det disco vi bestämt oss för att ha på fredagen. På vägen dit slog vi nytt personligt matatu-rekord; om vi räknade rätt var vi 25 stycken inklämda i minibussen, ja, och så ett par som hängde utanför. Vi kommer sakna att åka matatu, det är ett som är säkert.

Fredagen kom och vi började förbereda för kvällens festligheter. När Ugalin var uppäten och det väl var dags för disco dukade vi fram popcorn, ostkrokar, saft och godis. Sedan, när alla barn fått både saft och godis och discot kunde börja på riktigt, då dog plötsligt musiken och det blev kolsvart... Elen var försvunnen. Snacka om antiklimax! Jag tror att den försvann runt sju, och inte förrän vid nio kom den tillbaka. Tiden där emellan körde vi lite limbo med ett kvastskaft till hjälp, men det blir liksom inte samma sak utan musik, så det kändes väldigt trist att det blev som det blev. Nåväl, vid nio var strömmen som sagt tillbaka, och då blev det dans till efter tio nån gång. Så, om man räknar bort strömlösheten så blev det en lyckad kväll och en bra avslutning på vår vistelse.

Morgonen efter var det dags att ta avsked av Phyllis, det kändes givetvis tråkigt men det kändes samtidigt mer som ”på återseende” än ”hej då”.

Så, tack för oss och tack till Phyllis för att vi fick bli en del av er vardag för en tid!

Elin och Nessica

Datorlektion

Skolavslutning

Akrobatik!

Hejdå

Välkommen Linn som anländer till Phyllis på lördag!

God dagens!

Jag heter Linn och snart kommer jag att för första gången sätta mina fötter på afrikansk mark. Min resa började i ett klassrum då jag satt vid skolbänken och tittade ut på min gråa värld och drömde mig bort till ett fjärran land, kultur och människor. Nu två år senare kommer jag förmodligen göra samma sak förutom att klassrumsfönstret har byts ut mot ett flygplansfönster och mina drömmar förvandlats till förväntningar.

I mitt svenska liv bor jag i Ängelholm och arbetar som timanställd inom handikapp och äldreomsorgen. Om jag har tid över arbetar jag som fritidsledare på Svenska kyrkans öppna verksamhet.

När jag hittade Kampiyamotos-hemsida kände jag ett litet pirr i magen för allt verkade stämma överrens med min personlighet, intressen och det verkade som ett perfekt äventyr. Jag funderar även på att studera till lärare och detta är en mycket bra chans att känna på hur det är att arbeta med en stor grupp barn.

Väl på plats hoppas jag att jag kan göra vardagen lite lättare för både barn och personal. Framförallt göra mitt bästa för att sprida trygghet, glädje och kanske lite tokigheter, vem vet.

Det ända jag är säker på med denna resa är att på fredag åker en Linn och jag tror att hem kommer att komma en helt annan Linn. Det ska bli kul och se vad de är för någon filur.

Ha det fint!

Kram Linn

Andrés intryck från första veckan

Hej,

Då har min första vecka gått på Phyllis. Jag kom något försenad fram till barnhemmet förra söndagen. Jag hade min mentala bild av hur det skulle se ut från att ha pratat med tidigare volontärer men min bild var kanske inte helt riktig. Tycker området är större än jag föreställt mig med sina sex hus plus skolan som ligger längre upp på området i relation till vägen. När jag kom blev vi fem volontärer på plats men det har snabbt reducerats till en under veckan. Så nu är det bara jag kvar tills nästa volontär gör mig sällskap nästa helg. Även antalet barn har reducerats under veckan. Då skolan slutade i tisdags har alla boarders åkt hem till sina familjer. Det är fortfarande i mina ögon många barn kvar, många namn att lära sig. Det är en av mina svaga sidor att lära sig namn men jag gissar på Joshua eller John så är det kanske stor chans att man har rätt. När jag gick runt på området första dagen presenterade alla sig som jag pratade med men de namnen försvann snabbt, tyvärr.

Det har hänt en hel del under veckan i mina ögon. Skolan slutade i tisdags som sagt vilket har gjort att barnen har mycket mer fritid i väntan på resultaten på proven. Bara hoppas att det gått bra för alla. Det har gjort att det blivit en del fotbollspelande vilket har fått mig att inse att jag gör mig mycket bättre på läktaren. Barnen är väldigt duktiga och vilken energi de har. Annat än vad en normalt stillasittande André innehar. Jag har dock gjort mitt bästa och det är riktigt kul. Får se hur bra man blivit när man åker hem i mars.

Att det är lov i skolan gör även att personalen har en chans att åka hem på lite semester. Kökskocken Maurice är en av dem som åkt hem. Innan han åkte fick jag dock chans att röra till "lite" ugali, det är inte det lättaste. Det vittnar blåsan på min tumme om. För de som eventuellt inte vet består ugali av majsmjöl och vatten. Jag har hunnit med att hjälpa till med ugalin ytterligare tre gånger och det går bättre för var gång även om röken i köket är irreterande för ögonen. Maten var jag nog inte riktigt förberedd på. Jag visste att de åt samma rätter varje dag men trodde kanske inte det skulle smaka som det gjorde. Tror mitt matäventyr sammanfattas bäst av ett av barnens fråga: "Uncle, don't you like food?". Jag är så imponerad av personalens kunskap om barnen. Jag har hjälpt till vid serveringen ett antal gånger och de har järnkoll på hur mycket barnen vill ha.

I helgen märkte jag att det lagades lite annorlunda mat än det som normalt serverades men reflekterade inte så mycket över det tills jag pratade med en av barnen idag. Det är tydligen så att en del av pojkarna har samlats uppe vid skolan för att bli omskurna. Det är tydligen väldigt vanligt i Kenya att det görs i äldre åldrar. Omn jag förstod det rätt är det de som går class 8 som ska göra det. Medans de återhänmtar sig från ingreppet får de annorlunda mat med mycket energi och andra smaker som de normalt inte utsätts för. Idag var det till exempel potatismos med majs och bönor i på menyn.

I fredags hade vi ett disco som Nessica och Elin inhandlat till. Allt gick jättebra med saft-, popcorn-, godisutdelningen tills vi musiken skulle börja. Då blir det kolsvart, strömmen gick. Den kom dock tillbaka senare så det blev lite dans av det hela. De riktigt duktiga och ser ut att ha jätteroligt.

Vad gäller strömmen tror jag verkligen det måste ha underlättat livet på Phyllis. Bara en sådan sak som att jag sitter i gästhuset och skriver detta blogginlägg. De har numera internet på barnhemmet och imorgon, måndag, ska jag börja med datorlektioner för Highschooleleverna och Class 8 eleverna. Så efter jag skrivit detta inlägg ska jag förberedda "lektionerna" inför morgondagen. Känns svårt då jag inte har en aning om var deras nivå ligger. Sammy, barnhemmets manager, har förklarat det som att någras är noll och andras ligger lite högre. Pratade med Joseph, en av highschooleleverna, om datoranvändade. Han var sådär lagom intresserad av att använda datorerna, vilket är lite svårt för mig att förstå som är uppvuxen kring datorer. De som redan använder datorerna verkar det mesta handla om facebook men jag hoppas det kan utveckla sig till lite breddare användade till program som Word, Excel och Powerpoint.

Kram

André

Habari!

Nu har vi varit här i lite mer än en veckan. Det är svårt att hålla reda på datum och sånt, och klockan kollar man inte på alltför ofta. Man lever mer efter filosofin; nu är det välling, alltså är klockan runt elva, eller nu är det Ugali, alltså är klockan runt sju.

I måndags hade vi biblioteket öppet precis som i fredags, ett bra tillfälle att öva på barnens namn, eftersom de måste bokstavera det ett antal gånger innan en annan lyckas stava rätt. Samtidigt som biblioteket är öppet kan de låna lego, spel, kritor och pussel. Allt funkar väldigt smidigt och det är en mysig stund.

I början av veckan var vi med i skolan litegrann, innan de började med sina exams. Jag (Elin) hamnade i en femteklass och de frågade ut mig om vilka djur vi har i Sverige, om vilka som är farligast och så vidare. Själv passade jag på att öva lite kiswahili. Jag fick också förhöra dem inför deras exams, med frågor inom olika ämnen, och vissa av frågorna kunde jag i ärlighetens namn inte svara på själv. Tur att det fanns facit ;) Barnen här är drivna och målinriktade, de vet att utbildning är nyckeln till precis allt. När vi pratar med dem säger många att de vill bli läkare, piloter och så vidare, och säkerheten i deras röst gör att man inte tvivlar en sekund på att de kommer kämpa stenhårt för att lyckas.

Om dagarna har vi hjälpt till att hacka lök, rensa majs och bönor, bära vatten, det som har behövts göras helt enkelt. Vi har även hoppat en del långhopprep, det är populärt, och så har vi pratat med personal och lärare om den kenyanska kulturen, om fattigdomsfrågor och annat som vi är intresserade av att få deras bild av. De är alla väldigt öppna för diskussion och varje dag lär vi oss otroligt mycket.

Vi måste också nämna något om tvålen de använder här, vi har döpt om den till supertvålen. Den används till att diska, tvätta kläder, till att tvätta håret och som vanlig tvål till händer och kropp. Den fungerar suveränt bra! Varje dag får man bevisat för sig hur effektiva de är här, och hur onödigt komplicerade vi är hemma. Är det verkligen nödvändigt med alla dessa olika flaskor, när en tvål faktiskt ensam kan göra jobbet? Vi som är ”bondflickor” påminns också om hur det var att växa upp på gård, där allt gick att använda till något och inget riktigt gick till spillo. Så fungerar det här med, allting här sköts så effektivt som sagt var.

Igår ordnade Ulla och Anna-Maria en talangshow, den ägde rum i matsalen efter Ugalin. Barnen hade fått anmäla sig dagen innan, så de ropades upp en och en och sedan uppträdde de med dans, sång, eller versläsning. Barnen var duktiga och jag tror att juryn (personalen) hade svårt att välja vinnare.

Just nu har det precis slutat störtregna, och igår vid den här tiden var det strömavbrott så nu är det bäst att avsluta ifall strömmen skulle få för sig att försvinna!

Ha det bra, hälsar Elin och Nessica

Bus på gården! 

Lewis, Paul och Nessica

Elin med några av alla små busfrön

Samarbete!

Välkommen André

Hej,

Jag är nästa person som får glädjen att åka ner på barnhemmet nu på lördag (19/11). Jag heter André och jobbar som flygledare på Sturup. Min resa med Kampi Ya Motos Barn började förra julen när jag sökte på nätet efter organisationer som skickar volontärer. Jag hade min kravbild och den fyllde Kampi Ya Motos Barn mer än väl. För mig var det viktigt att organisationen känns stabil och att man kan se att pengarna gör nytta där de behövs. Efter att det blev bestämt att jag skulle åka till barnhemmet har jag hållit mig aktiv i aktivgruppen. Mötena har varit många och efter bla en loppis avslutades det hela med en fantastisk välgörenhetsfest i lördags. Om jag inte redan ville åka blev jag helt såld efter Sabines fantastiska tal/historia om barnhemmet i lördags. Jag kommer vara på barnhemmet i 3,5 månad. Folk brukar alltid fråga vad man har för förväntningar och jag tycker det är en svår fråga. Jag är iaf spänd på hur det kommer vara. Vad kommer jag tycka om barnen och vad kommer de tycka om mig? Men jag tror min vistelse kommer bli ett minne för livet. Jag ska även försöka fortsätta jobbet med utvecklingen av datoranvändandet. Skype hoppas jag kan bli ett populärt program så faddrar och barnen kan prata med varandra live utan att behöva göra den långa resan ner till barnhemmet.

Kramar

André

Sista bloggen av pantertanterna

11 veckor har gått sedan den hyrda matatun rullade in på Phyllis memorials barnhem, då två förväntansfulla och något trötta pantertanter klev ut ur bilen.

Ni som har följt oss vet, att det har hänt mycket, först var vi 4 volontärer, Micke och Julie, två unga pärlor som vi och barnen hade mycket roligt tillsammans med. Sist kom dagen då de skulle åka, vi lovade varandra att inte gråta, så grät både vi och barnen.

Men hur är det att vara äldre volontär? Anne-Marie är 65 år och Ulla är 53 år, vi tycker vi är i en mycket trevlig och mogen ålder. Vi har kunnat ge barnen en annan vänskap, trygghet och glädje, ja, kalla det för vad du vill. När Micke och Julie skuttade omkring och spelade boll och busade, som barnen älskade, satt vi och tittade på och sydde, med de barnen som var lite lungare, eller ville ha närhet. Det har varit lättare för barnen att få krypa upp i vår famn, särskilt för de äldre barnen. Det är hur mysigt som helst när 10- åriga pojkar kommer och vill att man ska hålla om dom en stund, eller att få en kram av de som är i 15-18 årsåldern. Den närheten som vi kan ge, är tillåten, för vi är så gamla så barnen skäms inte för det.

Vi har haft mycket bra och rolig relation med personalen. Vilket beundransvärt jobb de alla gör! Oj vad hårt de sliter med allt, men alltid glada och tillmötesgånde. Fantastisk personal som ger barnen kärlek och trygghet, en bra grund att stå på i livet, och det behövs. Som volontär är man ju bara en kort tid med barnen, det är ju personalen som är de viktigaste för barnen.

Visst har det varit svårt att inte knyta mer kontakt med vissa barn. Både Anne-Marie och Ulla har fått en varsin pojke, Anne-Maries pojke är 13 år och Ullas pojke är 10 år. Det som är viktigt när man är nära något barn är, att man håller det men lovar, det vill säja skriva de breven, skicka de korten som man har lovat, för de väntar och längtar efter breven.

Hur blev det då med våra förväntningar? Jo, vi har genomfört allt vad vi tänkte och förväntningarna blev uppfylda, ja det blev mer än vi hade kunnat drömma om. Vi har gett ömhet och vänskap och fått massor igen ,så nu är våra hjärtan fyllda med de undarbara barnen.

Ulla och AnnaMaria

Utbildning i första hjälpen

Vi vill berätta om våra utbildningar i ”First aid” = Hjärt-lungräddning samt brandskyddsutbildning. Innan vi åkte till Phyllis sydde vi HLR-dockor. Vi besökte ”Myrorna” i Örebro, Ulla sydde en flickdocka och A-M sydde en pojkdocka. Sedan fick vi överblivna ”ansikten” och bröstplattor från KTC på Universitetssjukhuset i Örebro (vi är båda instruktörer i HLR hemma i Örebro). På plats har vi använt brädlappar att ha under bröstplattan samt våra handdukar att fylla ansiktet med. Det fungerar alldeles utmärkt.

Dessutom har vi haft utbildning i hur man hjälper en person vars kläder brinner. Uppfinningsrikedomen är det inget fel på. För att symbolisera brand har vi klistrat en massa orangea plastremsor på en affärskasse. I de flesta hem lagas ju maten fortfarande över öppen eld och bränder är ganska vanliga. Vi hörde ett skräckexempel, där det börjat brinna i olja som upphettats, man försökte släcka genom att hälla på mjölk. Resultatet blev ju att mjölken kokade på kroppen och skadorna blev ännu värre än de behövt bli.

Vi har haft undervisning för personalen, lärarna samt eleverna i klass 7 och 8. Många har prövat på dels HLR, men även hur du lägger en person i ”framstupa sidoläge” vid medvetslöshet samt hur man hjälper en person vars kläder brinner.

Den här veckan har livet på Phyllis varit lite annorlunda än vanligt. Klass 8 har gjort sin eximination. Det är slutprovet innan de slutar grundskolan här. De andra klasserna har haft ledigt från skolan och inackorderingseleverna har rest till sina hemorter så det blev nästan bara hälften av barnen hemma drygt 50 stycken samt klass 8 = 18 elever.

De andra eleverna har haft ledigt så klass 8 skulle ha tyst och lugnt runt sig vid examinationen. Många föräldrar deltog 4 november i en högtid med sång, dans och bön angående att allt skulle lyckas bra för barnen. Det var jättefint i biblioteket med vita dukar och blommor.

Under veckan har vi bl.a. tittat på film om ”Pippi långstrump” till både barnens och de vuxnas förtjusning. Vi har även delat ut kort till varje barn där de får skriva ”julkort” eller brev till sina ”special friends” hemma i Sverige. Vi tar med breven hem och vidareförmedlar till fadderansvarig.

Nu har det även anlänt 2 studenter, Elin och Nessica som ska göra studie här 2½ vecka, så vi har visat dem runt och berättat, varit i Nakuru, åkt matatu osv.

Nu bor vi 4 st i gästhuset igen och det är jätteroligt.

Ha det så bra hemma i Sverige, nu börjar väl julstressen hemma, den känner vi dock inte av alls här. Det är varmt och skönt, det är svårt att tänka sig att det är bara ca 1½ månad kvar på året.

Hälsningar Ulla och AnnaMaria

Ett första intryck

Det är bara ett par dagar sedan vi kom fram till Phyllis, men det känns redan som att den kenyanska livsstilen smittat av sig på oss. Det finns ett lugn och en harmoni på barnhemmet och i livet här som vi önskar att man kunde ta med sig till Sverige!

Så hur har de första dagarna varit? När vi kom fram välkomnades vi av Maurice som jobbar i köket, vi presenterade oss för personalen, och sedan visades vi runt av Ulla och AnnaMaria som är volontärer här sedan tidigare. Vi har under våra första dagar hjälp till att servera mat, hackat grönsaker på morgnarna, vi har byggt lego med barnen och haft biblioteket öppet. Barnen är nyfikna på vilka vi är, och tar mer och mer kontakt.

Igår hade barnen ”church” med Gidraf som ledare, de sjöng så taket höll på att lyfta och det var svårt att inte ryckas med i dansandet. På slutet fick vi presentera oss och berätta om vilka vi är och varför vi är här, och att det är lite skillnad mellan oss och ”vanliga” volontärer eftersom vi går i skolan samtidigt som vi är här, och inte heller kommer vara här lika länge som volontärer brukar vara.

Eftersom vi är blivande socialarbetare och här för att göra ett projekt genom skolan har vi haft mycket kontakt med just Gidraf, som är socialarbetare och jobbar med barnhemsbarnen. Vi har överöst honom med frågor om hur det är att vara socialarbetare här och vilka arbetsuppgifter han har. Han har varit fantastiskt tillmötesgående och gett oss massvis med intressanta svar.

Vi återkommer snart och berättar mer om hur livet är här, så länge nöjer vi oss med att säga att Phyllis är ett väldigt bra ställe där vi kommer att trivas, troligtvis för bra med tanke på den lilla tid vi är här…

Elin och Nessica

John och Caren

John Kamau

Tillökning i gästhuset

Hej!

Elin och Nessica heter vi, Elin kommer från Horndal i södra Dalarna och Nessica kommer från Östersund. Vi läser internationellt socialt arbete vid högskolan i Gävle, där vi precis har påbörjat en field study-kurs. Vi är båda intresserade av internationella frågor och solidariskt arbete, och därför är vi mycket glada och tacksamma över att kunna ha våra tre veckor praktik på Phyllis Memorial Children´s Home. Under vår vistelse ska vi göra en research kopplad till internationellt socialt arbete, samtidigt som vi kommer att vara delaktiga i livet på barnhemmet så mycket vi bara kan. När vi kommit tillbaka till Sverige kommer vi att anordna en temadag på högskolan där vi berättar om vår tid på Phyllis memorial och om möjligheterna till fadderskap och så vidare, för att sprida våra erfarenheter och uppmärksamma barnhemmet och deras verksamhet.

Vi kommer ner till Kenya den 10:e november, och vi ser fram emot att träffa barn och personal på Phyllis, för vad som kommer att bli tre oförglömliga veckor.

Väl mött!

Elin och Nessic

 

Pärlor

Hej från Phyllis!

Nu firar vi pantertanter två månader här, vi kom den 7 september, tiden har verkligen gått fort. När vi kom trodde vi att vi aldrig skulle lära oss att se skillnaden på barnen och ännu mindre lära oss namnen. Men där hade vi fel, tack och lov för det.

Vi har den senaste tiden bjudit in grupper om 10 barn/tillfälle till gästhuset som vi bor i. Det är så, att barnen aldrig är i gästhuset annars, en inbjudan dit är något alldeles extra. Få det att fungera med 105 barn i olika grupper blev extra arbete för oss, för rättvist ska det vara, men det fungerar väl som tur är.

När vi hade de 4 småbarnen var det lek på hög nivå, vi var lejon och kröp på golvet med barnen på ryggen. Bus i 2 timmar med saft och kakor, så vi var helt slut, men det var inte barnen. De små försöker att få komma fler gånger, de frågar dagligen efter lek i gästhuset, så nog hade vi roligt.

De små skolbarnen har vi gjort pärlplattor med. Det har ju gått att genomföra, eftersom vi har ett elekriskt strykjärn nu. När de kommer så pratas det och skrattas, sedan när dom får sitta i soffor och pärla är det aldeles tyst. Vi har frågat varför? Det är så roligt så man kan inte prata, men det tas igen när saften och de 3 kexen kommer fram. Vi stryker plattorna och delar ut dem sedan till var och en, det är stor beundran bland de andra barnen när de ser plattorna.

De större barnen får göra halsband eller armband med små pärlor, oj vad fingerfärdiga de är och det är fantastiskt så vackra saker det blir. Vi har kallat besöken i gästhuset för kvalitetstid, det har det verkligen varit.

Den andra aktiviteten vi har gjort är att alla (utom de 4 små) får gå till poolen och bada. Det kanske låter som en lätt uppgift men de är 100 barn samt promenad fram och åter på ca 5 km/sträcka. Det är så att de byter och byter med varandra, oftast minuten före vi ska gå, så listorna med alla namnen kan vara svåra att reda ut.

Nu har vi bara 11 av de mindre barnen kvar och dem känner vi, så nu väntar vi alla på den stora baddagen. Vi hoppas på bra väder så vi kan gå onsdag 9 november.

I lördags kväll kom Billy, en svensk kille som är volontär hos grannen Wendo. Billy och Wendos söner är fantastiska på att sjunga och Billy boy spelar gitarr, så det var sång från ”Billy boygruppen” och barnen sjöng för dem. Det kan vi säga var mycket lyckat. Vi bjöd på saft och kex och 3 karameller var, det kanske låter lite, men för de här barnen är det mycket.

Nu kanske ni förstår att tiden går fort för oss, mellan alla grupperna så är vi med barnen, leker, pratar, syr och stickar med dem.

Visst är det svårt att förstå att det är den 7 november när det är så varmt och skönt i skuggan där vi sitter med barnen.

Hej då från Anna-Maria och Ulla









Besök på Phyllis

Den här veckan har vi haft storfrämmande på Phyllis. Torsdag 27 oktober kom 4 st lärarstuderande tillsammans med sin lektor från Karlstad Universitet, guide och chaufför på besök. De var väldigt intresserade och frågade en hel del om barnhemmet mm. Vi berättade att det bor 104 barn på barnhemmet, visade köket, biblioteket, skolan (vi var inne både i småskolan och i klass 5) mm. De hade tidigare besökt barnhem i närheten av Nairobi och berättade om olikheter, bl.a. hade barnen med sig mat till den skolan och åt matsäcken ute i ”det gröna”.

Vi berättade om badutflykterna till Kabarak (se tidigare blogginlägg), våra biblioteksöppettider och hur det fungerar. Vi har ”bibblan” öppen måndag, onsdag och fredag 17.30-18.30 och barnen är väldigt flitiga att låna böcker. Barnen står på kö och varje barn har sitt eget bibliotekskort. Regeln är den att man bara får låna en bok per kväll (men om ingen står på kö kan man få låna om). Vi skriver upp namn på boklånaren, titeln på boken, datum och signatur. När boken kommer tillbaka ”bockar” vi av. Det fungerar jättebra. Det som kan vara lite svårt ibland är att vi oftast har ett barn på varje sida av oss som sitter och läser, samt ofta ett även i knä. Det gör att handstilen i blocket varierar.

Besökarna blev även väldigt intresserade av vår vattenförsörjning. Dels sparar vi ju allt regnvatten som samlas i jättestora tankar från taken. Rent dricksvatten får vi från ”Solvatten”. Vi har ju köpt ”Solvatten” behållare i Nairobi som med solens hjälp renar regnvattnet från alla bakterier (vi har inte köpt något vatten sedan vi anlände till Nairobi 7/9). Det fungerar jättebra. Försöker informera så många som möjligt om ”Solvattnet”. Rent vatten är ju så otroligt viktigt och kökschefen Maurice här på Phyllis är väldigt intresserad, han ser till att det alltid finns rent vatten för barnen att dricka (googla gärna och läs om Solvatten).

Vid besöket idag var det rena julafton på Phyllis. Barnen fick kläder, leksaker, block och pennor. På kvällen delade vi ut varsin blyertspenna och varsitt block till alla barnen, glädjen var total och vi tackar Karlstadsbesökarna ännu en gång.

Vi hörs nästa vecka,

Ulla och AnnaMaria

Blogginlägg från Phyllis Memorial 30 oktober 2011

Presentutdelning i matsalen

Mys med dockorna

Lego och drakflygning

Hej!

Det byggs för fullt på Phyllis nu, och byggarna är pojkar i åldern från 8 år och upp till 17 år. Under våra första dagar på Phyllis så hittade vi 4 små askar med oöppnat LEGO (bil, flygplan, grävskopa och tåg). Det räckte att man tog med en kille och visade hur det fungerar att bygga Lego, sedan kommer pojkarna och frågar om vi har tid att bygga med dem. Vi gör så att det är en vuxen per barn och vi sitter ensamna med pojkarna, eller när de är duktiga kan man ha en pojke vid varje sida. Det här är något alldeles extra för dem att få en tid med en vuxen för sig själv och att få bygga så fint. Tänk på att de flesta har aldrig sett så fina och tekniska leksaker och att man ska bygga själv, det är något utöver det vanliga. Vi har ju några småkillar Obama och John (3 och 4 år) som är portade i rummet när vi bygger, det har dom mycket svårt att förstå. Straffet för att de inte får som de vill, är att försöka att låsa in oss (går att låsa från utsidan av dörren). Det har hänt att vi har blivit inlåsta en stund, men det är alltid någon nära som släpper ut oss så någon fara är det inte.

Pojkarna gillar även att bygga och flyga drakar. Det handlar inte om några fädigköpta drakar, som heter ”kite” här, utan två pinnar och en plastpåse och ett snöre. Alla de här sakerna är hårdvaluta här, man bygger av allt man kan få tag på. På skolgården som är en stor öppen yta så flyger de med drakarna. I går satt vi på trappen utanför ett klassrum och fyra getter lekte vid och på trappan. Vyn är bergen långt borta och i skyn flyger några drakar, ett gäng pojkar spelar fottboll och överallt hörs glädje och skratt. Visst kan man fundera vad som gör barn glada och lyckliga? Det vi har kommit fram till är att det inte alltid är i saker lyckan finns.

Hälsningar Ulla och Anna Maria

Pojkarna visar stolt upp sitt lego

Några av barnen flyger drake

Avskedsinlägg från Micke och Julie

Det är nu 64 dagar sen vi kom till Phyllis och möttes av barnens nyfikna och förväntansfulla blickar och det känns som igår. Det känns sorgligt att vår tid på barnhemmet är över då vi fått många minnen och vänner för livet. Vår resa går vidare men det är svårt att inte längta tillbaka till Maurices torra ugali när klockan slagit sju varje kväll. Vi kommer sakna de roliga kvällarna på dormen med kurragömmalekar, personalens galna skrattattacker, småbarnen som leker med bildäcken på den dammiga grusvägen, flickorna som pillar oss i håret…

Sista dagen blev som väntat ganska sentimental, men ändå väldigt lyckad. Vi hade förberett en avskedsgåva i ett par veckors tid, tidigare nämnda goodie-bag till vart och ett av barnen. Tack vare den billiga kenyanska shillingen, Gilani’s storpackavdelning och familjens bidrag lyckades vi för en liten penning komma över mycket smått och gått till barnen. Med hjälp av personalens disciplin kom de, eskorterade av 16-åriga John Kimani, klassvis till gästhuset för att få sina personliga påsar, då vi försökt anpassa innehållet efter kön och ålder. Många glada miner blev det under utdelningen och barnen var ivriga att sätta igång och använda sina nya saker.

Tyvärr blev det dock en del ledsna ansikten vid avresa och trots löften om att hålla inne tårarna lyckades Ulla och Anna Maria redan efter två minuter tvinga fram dem hos i alla fall en av oss (gissa vem!), när vi skulle ta farväl. De fina brev som barnen skrivit till oss gjorde det inte lättare, där bland annat tvillingen Peter bad oss att också skaffa tvillingar som om det vore postorder!

Vi vill passa på att skänka ett stort tack till all familj och vänner som har skänkt fotbollsskor, datorer, leksaker och annat som kommit barnen till nytta här nere. Också ett varmt tack till våra fantastiska medvolontärer Ulla och Anna Maria samt alla fina barn och personal som har gjort vår vistelse till ett äventyr vi aldrig kommer glömma.

Micke & Julie

Glada miner efter goodie bag utdelningen

Puss och hejdå

Skolaresa till Nairobi

Den här vecka har varit innehållsrik för oss på Phyllis. Torsdag 13 september bar det av till Nairobi på skolresa med elever från klass 8 samt en del internatelever, även några dagelever deltog. Alla elever från klass 8 fick vara med, för övrigt gällde det att föräldrarna kunde betala 1500 Kenyanska shilling, runt 120-125 SEK. Även en del föräldrar var med på resan samt alla lärarna (8 st) och rektorn.

Resan startade redan 04.30 från Phyllis mot Nairobi. De barn som var kvar ”hemma” vinkade av oss till tonerna av discomusik och en del tog sig även en svängom i den tidiga timmen. Vi åkte längs Rift Valley, det är underbart vackert med den djupa dalen långt ner och höga berg i fjärran. Vi åkte förbi en stor krater Longonot, där var stort vulkanutbrott för ca 500 år sedan.

Resan tog ca 4 timmar och till slut kom vi fram till flygplatsen i Nairobi. Barnen gör stora ögon när de får se de stora planen, bl.a. ”Kenya airways”. Många barns högsta önskan är att bli piloter, men de flesta har aldrig sett ett flygplan tidigare, än mindre suttit i ett. Medan vi väntar gör en glassförsäljare gyllene affärer. Barnen har 100 KES var att handla för, en glass kostade 30 KES och en del av barnen åt fler än en glass. (Barnens matsäck serverades inte förrän vid 14-tiden). Vi fick gå in i incheckningshallen, även gå upp på taket av hallen där man kunde se planen komma och gå. En anställd på flygplatsen berättade mycket om arbetet, planen mm. Barnen hade många frågor och intresset var stort. Efter flygplatsen gick färden vidare genom Nairobis gator i snigelfart. Trafiken var enormt tät och där det var ämnat för 3 filer gjorde chaufförerna om det till 4. Tack och lov hade vi en jätteduktig chaufför som lotsade oss fram på ett beundransvärt sätt (skulle inte velat ha handen mellan bilarna).

Då vi kom fram till Nairobis nationalmuseum var det dags för chaite och matsäck. Museet var enormt intressant, en stor hall med uppstoppade Kenyanska djur och fåglar. Det fanns även berättelser hur Kenyas historia vuxit fram. Här skulle vi kunnat gå en hel dag, men barnen hade väldigt bråttom igenom museet.

Alldeles i närheten av museet finns ”Snakepark” som vi även besökte. Det är facinerande att se dessa ofta farliga djur i sina terrarier. Vi såg klippyton, svart mamba, olika kobrer, Afrikas olika huggormar m.fl. Där fanns även krokodiler och sköldpaddor. Många av barnen var helt betagna av ormarna.

Efter ”Snakepark” bar det så ut i den täta trafikdjungeln igen. Vi åkte förbi ambassaderna, bl.a. den svenska, TV-huset och parlamentet där presidenten är högsta instans. Så ca 13 km från centrum ligger Nairobi Nationalpark med alla djuren. Där fick vi vita (mzungu) betala 20 US-dollar eftersom vi inte hade Kenyanskt pass (personer med Kenyanskt pass betalar 300 KES). Lärarna försökte säga att vi deltog i deras skolresa, men det hjälpte inte. In kom vi i alla fall. Vi fick se en hel del fåglar, dvärgflodhäst, noshörning, gepard, leopard, lejon, olika gaseller, hyenor, struts mm mm. Det är facinerande att se alla dessa djur och en hel del av barnen hade sett många tidigare.

Efter djurparken var det dags för matsäck igen, 1 dricka, ½ ”limpa” och en banan innan färden gick mot Phyllis igen. Bussen körde genom ett allt mörkare Kenya, vi var hemma strax innan 22.00 på kvällen. På natten är det ofta svårt att upptäcka både djur (kor, getter och får) samt mörkklädda personer, både till fots och på cykel då de inte har några lampor eller reflexer. När bussen svängde in på vägen mot Phyllis tutade chauffören flera gånger så den stora porten skulle öppnas och för att tala om att: Nu är vi hemma igen. En bön avslutar det hela innan vi klev ur bussen. Skönt vara hemma igen! Borta bra - hemma bäst.

Hälsningar Ulla och Anna Maria

Barnen tittar förtjust på flygplanen

På väg in till Kenyas nationalmuseum

 

Giftermål och skattjakt

Nu är det inte långt kvar tills vi måste lämna Phyllis och gå skilda vägar; på söndag fortsätter vårt äventyr till Nairobi innan vi återvänder till svensk mark. Det känns förstås sorgligt att säga hej då till alla barn och personal då många av dem kommit oss mycket nära. Samtidigt är vi tacksamma för den härliga tid vi har haft här och är övertygade om att vi kommer återvända på ett eller annat sätt!

Låt oss ändå berätta lite om vad som har hänt vår sista vecka på Phyllis:

Ett exempel på vad som kan hända en kväll på flickornas dorm när fantasin får flöda fritt är när Jacinta Wangari fick fullt upp med att viga två bröllopspar på kenyanskt vis, bara efter att Julie hade kläckt frågan om hur det går till... Förutom sång och dans ifördes vi traditionsenlig klädsel när Mikael Nyström och Catherine Wangui blev äkta makar och Johnny Njenga och Ruth Nyambura följde samma öde. Svårt att beskriva i ord så se bilderna!

Igår var bara hälften av barnen och personalen på barnhemmet medan övriga var med klass 8 på skolresa i Nairobi. Då passade vi på att anordna en spännande skattjakt till de kvarvarande barnens glädje. Fem lag rände hysteriskt runt hela barnhemmets yta i jakt på lappar med ledtrådar för att ta sig vidare mot skatten som väntade. Sista steget var att med hjälp av bokstäver de samlat på sig skapa ett ord eller ett namn som skulle leda dem vidare. Det var på gränsen att tålamodet klarade av denna övning men när skatten (bestående av godis, nagellack och pärlor) till slut var nådd var glädjen total. Väldigt lyckat med andra ord, men minst sagt tidsödande förberedelser...

De sista veckorna har vi åter hållit datorlektioner, den här gången för klass 8 och auntisarna i personalen. Lektionerna har utgått från programmet Word och varit mycket lyckade, det är väldigt kul att se barn och vuxna som aldrig suttit vid en dator förut ta sina första steg. Ett knep att ta till när barnen börjar bli trötta efter långa skoltimmar är att locka med tävling om bubbelgum då de sätter fart och skrattar igen. Tyvärr har vi fått våra ambitioner grusade gällande att få till stånd rullande datorlektioner efter vår avfärd. Trots diskussioner med lärare och barnhemspersonal och att några av lärarna varit inbjudna till våra lektioner kommer det nog rinna ut i sanden när vi åker. Bristande kunskap är fortfarande ett stort problem men också en viss skepsis då den strikta kenyanska läroplanen tycks gå före allt annat och den inte ännu innehåller någon datorkunskap. Väldigt tråkigt tycker vi då barnhemmet äntligen har tillräcklig utrustning och en fungerande internetuppkoppling men ännu tråkigare att göra barnen besvikna då de alltid är ivriga att använda datorerna och aldrig slutar att tjata. Vi hoppas framtida volontärer kan ta vid och till slut övertyga personalen om hur viktigt detta ämne är!

Sist men inte minst har vi nu samlat ihop en massa post till special friends, tidigare volontärer och andra svenska vänner. Scenerna i matsalen kan närmast liknas vid en tomteverkstad med hårt pysslande tomtenissar som med färgade papper, klister och glitter skapade jättefina brev. Ska inte dölja att vi själva blev väldigt glada av att få några av dem, med väldigt fina ord och vi har sett till att skriva hej då-brev till så många som möjligt av barnen. Utöver detta har vi gjort en slags personlig ”goodie-bag” till vart och ett av de 105 barnen, innehållandes en liten saft, marmelad till morgonbrödet, godis, pärlor, kulor, färgpennor och block. Allt detta till en kostnad på 10 SEK per barn!

Micke & Julie

Nygifta paret

Även John och Ruth gifte sig

Busar uppe vid skolan

Julie och söta Eunice spexar

Sagostund för barnen

Full fart på skattjakten

Glada vinnare

Klass 8 djupt koncentrerade på datorlektionen

Tomtenissen Eunice använder paljetterna till något helt annat ärn brev!

Sena kvällar med goodiebags!

Kocken Maurice arbete på Phyllis

Hej!

Vi vill berätta om storköket och hur det fungerar här. Grunden i hela köket är Maurice. Han har långa arbetsdagar, vid ca kl 5 på morgonen måsta det eldas i spisen för klockan 6.30 kommer barnen till matsalen och får Chaite. Ett te som är kokt på mjölk och hårda teblad med mycket socker. Det här teet älskar barnen, det är enda dom får till frukost före skolan som börjar kl 7.00.

Spisarna är stora och det är grytor som är nedsänkta i spisen och längst ner så brinner elden. Det är rökkanaler från spisarna till en skorsten, men ibland så är hela köket fyllt med rök. Nu kokas det gröt, ja den kallas så, den dricks i muggar och heter Uji. Det är bönor som kokats sönder tills det går att dricka. Bönorna odlas här, ja det odlas på all mark runt barnhemmet även Sukumawiki(en kål), sötpotatis, mer kål och bönor samt bananplantor. Det är ett hårt jobb för personalen att hacka och rensa alla odlingar och varmt och soligt är det. Mer närodlat kan man få leta efter.

Nu kommer vårat bidrag till arbetet i matlagningen. Vi hackar kål och sukumawiki, 6 vitkålshuvuden och en jättehög sukumawiki, 4 tomater och 2 rödlökar. Vi står ute och hackar och runt oss så går hönsen och kycklingarna. Maurice passar på att klyva ved då.

Det är på bakgården disken diskas, det är stora baljor på marken och man använder en sorts tvål som diskmedel och en trasa och sedan sköljs det. Barnen är fantastiska på att diska efter sig, men det är alltid några som har huvudansvaret för disken.

Att få vara och jobba med Onkel Maurice (som vi kallar honom) är fantastiskt. Han är inte så duktig på engelska, men Maurice har ett kroppsspråk så man kan inte misstolka vad han vill. Han är glad, skrattar och i bland blir det en liten glädjedans. Alla lyssnar på honom, särskilt barnen älskar Maurice, men han kan bli arg på dem, när han ryter så tystnar alla och lyder.

Vi delar ut muggar till uji och tallrikar och en sked till getherin. Vid ugalin är det bara tallrik som delas ut för då äter man med fingrarna. Kl 13.00 serveras getherin, bönor och majs kokta som en kraftig soppa. Då kommer alla från skolan och det är ca 300 barn som får getheri.

Under förmiddagen kokas det ugali och här kommer receptet; 40 liter vatten och 22 kg majsmjöl. Det blir en gråvit fast massa som kokas hela dagen och det är mycket tungt att röra i den grytan. Sedan bärs det vatten i mängder till köket och en del värms i de stora grytorna.

Nu äntligen tar Maurice en paus och han brukar gå och vila några timmar mitt på dagen. Strax före kl 19 hör man Maurice gå runt och ropa på barnen, då är det ugalitime. Före serveringen står alla i kö och Maurice ber en bön med barnen, nu är det bara barnhemsbarnen och internatbarnen.

Visst är det många andra i köket av personalen som kokar maten och kunskpen om mathantering är bra. Det görs ett fantastiskt jobb och barnen får mycket bra mat här, vi äter maten tillsammans med barnen i matsalen och barnen äter med glädje och MASSOR med mat.

Varma hälsningar från Pantertanterna Ulla och AnnaMaria

Sukumawiki och gräslök

Lök, tomat och kål hackas

En utav tre spisar i köket

En glad Maurice delar ut ugali till barnen