Hemresan närmar sig

Hej bloggen!

Solen skiner och den värmer mer än tidigare här i Kampi Ya Moto. Jag är dock osäker på om det är hettan från solen eller barnens skratt som värmer mest. 

Vi har varit här i åtta veckor nu men det känns mer som två. Tiden tickar på och kärleken för Phyllis växer sig större och större. De minsta barnen har börjat fråga varför vi ska lämna Phyllis och undrar varför vi inte kan stanna här för alltid. Det är inte alla som förstår att vi faktiskt har jobb och familj hemma i Sverige. Hur mycket jag än skulle vilja stanna här ytterligare månader så måste man hem och jobba ihop lite pengar igen. Jag har dock lovat mig själv att jag måste tillbaka hit. Till soliga Kenya och till kärleksfulla Phyllis.

Under veckorna som gått har vi försökt att umgås och leka så mycket med barnen som möjligt. Det blir mycket av det barnen gillar, kolla på disneyfilmer nere i stugan, prata om kärlek och spela kubb. 

Jag och Liza har även tagit med några av barnen in till byn för att bjuda på  mat/ fika. Det har varit väldigt uppskattat. Många barn skulle klaga över kilometerna vi vandrat men inte barnen från Phyllis. När vi nämnde juice och chapati så kändes det som att de skulle kunna gå milen. 

Idag är vi inne i Nakuru igen för att inhandla lite mer julklappar till barnen och även godis till en "hejdå-fest" som vi tänkte styra upp under torsdagen. Det känns märkligt att vi ska lämna allt men samtidigt ta med oss så mycket minnen och nya vänskaper härifrån. Jag önskar jag kunde vara där över julafton och se deras miner när dom öppnar julklapparna och höra deras skratt till tomten. 

På fredag lämnar jag och Liza Phyllis och det känns tungt. Jag vill inte säga hejdå och jag är inte redo att lämna Kenya. Denna resa och min vistelse på Phyllis har givit mig så mycket. Jag är evigt tacksam för att jag fick komma hit och lära känna alla underbara människor. Denna resa kommer garanterat upprepas! 

Puss och kram

Cornelia

Elna återvänder för sjätte gången!

Hej, 

Jag heter Elna och jag är på väg att besöka barnhemmet Phyllis Memorial för sjätte gången. Första gången var 2006, då fanns ingen elektricitet och inget vatten, och på barnhemmet bodde bara 28 barn. Vi använde stearinljus om kvällarna, men under vår två månader länga vistelse installerades solcellsbelysning och stearinljusen byttes mot lysrör som precis orkade lysa ett par timmar på kvällen. 

Bland de yngsta barnen som bodde på barnhemmet 2006 fanns Mercy,  6 år gammal. Den 27 november 2017 ska jag vara med på hennes sista skoldag i high school. Hon tar alltså studenten, men då man har ett helt annat skolsystem i Kenya är det ingen fest. Det är först i januari då hon får sina betyg som vi kan veta om det finns anledning att fira. Mercy och jag kom varandra mycket nära sommaren 2008 när jag för andra gången var volontär på barnhemmet. 

Senaste gången jag besökte barnhemmet var för 5,5 år sedan. Tänk, barnen har blivit 5,5 år äldre och vissa av dem är inte längre barn! Jag har genom mitt engagemang i Kampi ya Motos styrelse följt med i alla stora förändringar som skett på barnhemmet, men det ska bli fantastiskt att få uppleva det själv.

Vi hörs snart igen! 

Hälsningar

Elna

Sammanfattning i text och bilder från Cornelia

Hej från oss på Phyllis!

Nu har ytterligare tre veckor sprungit förbi och vi har snart varit här i hela fem veckor. Då det är svårt med internet på barnhemmet och i området blir det tyvärr lite dåligt uppdaterat , jag ska försöka få med det mesta som har hänt i detta inlägg. 

Tiden går som sagt snabbt nu, veckorna rusar förbi och jag har ingen koll på dagarna. En vecka har tyvärr spenderats i sängen för min del då jag åkte på en rejäl förkylning ( det går så när man pussar på en Miles som själv har haft en snorig näsa) efter några läkarbesök och doser hostmedicin var jag på benen igen. Jag fick inte med mig mycket från den veckan då det mest var vila och dricka vatten som stod på schemat. 

En rolig tillställning vi fick ta del av under dessa veckor var Phyllis Memorial Top-Class graduation cermony. Det är ett examensfirande för barnen som går i förskoleklass och som ska börja klass ett på  “riktiga” skolan efter lovet. 

Detta var en riktig fest, det påminde lite om studentfirandet vi har hemma i Svergie, fast allt var barnvänligt såklart. Barnen fick klä sig i examenskappor och hattar, föräldrar och besökare gav dem glitter att hänga runt halsen och det skrattades en hel del. 

Vi åkte runt till olika byar i skolbussen där barnen sjöng och dansade in att de ska få börja skolan. Ibland lämnade vi bussen för att patrullera längs gatorna och visa upp oss för folk I bygden. Det hela avslutades med en fest på Phyllis, det dracks saft, åts kakor och lärarna läste upp barnens betyg. Senare bjöds det get till middag och tillsist var det disco. 

Som sagt är det svårt att hålla koll på vad vi gör om dagarna då tiden bara rullar förbi. Många dagar ser likadana ut och nu när barnen är lediga från skolan blir det mest häng och lek om dagarna. Hoppa hopprep, måla naglarna, rita i målarböcker, spela yatzy och prata om framtiden med dom äldre barnen. Det är härligt att se hur mycket barnen uppskattar nya leksaker och hur något så enkelt som nymålade naglar kan göra deras dag. Dock är det ännu härligare att se hur glada dom blir av ens  närhet och kramar. 

Liza och jag har även varit på äventyr utanför barnhemmet och byn. En helg besökte vi några bekanta I staden Gilgil, där grillade vi och umgicks hela natten lång . Vännerna vi besökte bodde på en stor farm uppe i de grönskande bergen, det var fantastiskt vackert där och väldigt givande att få komma bort ett tag. Något jag nämnt tidigare men kommer fortsätta tjata om är hur otroligt välkomnade alla är här, så fort vi klev innanför dörren till deras hus så var vi en del av familjen. 

Denna vecka har varit hektisk för dom som går i klass åtta på phyllis, i måndags startade nämligen deras nationella prov. Även om vi i Sverige tar nationella proven på stort allvar så var det ingenting jämfört med här. Här delas proven upp under fyra dagar och det var strikt förbjudet att besöka skolområdet under provperioden. Klassrummen vaktades av en beväpnad vakt vilket aldrig skulle ske i Sverige. Jag gillar inte fusk men här har dom tagit det till en helt ny nivå. 

Eleverna själva var helt lugna med det hela och var (vad dom sa) inte alls nervösa inför testen. Däremot var dom otroligt glada i torsdags när det äntligen var över.

Detta och även Lizas födelsedag som var i onsdags firade vi med fest. Jag, Liza och några av barnen bakade chockladbollar i gästhuset , vi blandade saft och köpte klubbor som det bjöds på.  När mörkret la sig över Phyllis höjde vi volymen på högtalaren och dansade till barnens favoritlåtar i matsalen. Eller ja, dom som vågade dansa inför personalen dansade haha. Det var en mysig kväll med mycket skratt, skrik och springade efter ballonger. 

Just nu sitter vi på en restaurang inne i Nakuru och skriver detta inlägg. Passar även på att ladda ner mer musik till spotifylistorna då det är väldigt mycket tjajt om just musik. Det är dock inget jag klagar på, musik är bland det bästa som finns och jag älskar hur det kan föra oss människor samman. 

Ikväll ska vi ha filmkväll på Phyllis, Jag hoppas ni har det mysigt hemma i Sverige och till alla fina faddrar, barnen älskar er! Deras ögon glittrade av glädje när dom fick läsa breven som ni sänt.

Kram från Cornelia! 

Graduation, biogasprojekt, besök och vardagsmys! En uppdatering från Liza.

Hej igen! 

De senaste veckorna på Phyllis har svischat förbi! Nu har lovet börjat och vi inledde vår tredje vecka på Phyllis med en stor fest och graduation för att fira att våra småbarn börjar skolan nästa år. Det påminde ganska mycket om studenten i Sverige, på morgonkvisten tog barnen på sig sina fina graduationkläder, vi tillsammans med barnen (även några äldre som följde med som stöd), lärare och Jacinta hoppade på bussen som vi fyllde den med sång och dans. Vistannade på lite olika ställen runt omkring kampi ya motos för att sjunga och dansa för lokalbefolkningen. 

Vi har även haft besök från några volontärer som bor hos grannen Wendo, dom tog med sig hopprep och såpbubblor som barnen älskar. Det är så kul att se hur barnen, stora som små, kan ha så roligt med såna enkla saker.

Nu har vi också delat ut alla brev från barnens faddrar i Sverige, det var härligt att se barnens ansiktsuttryck när det fick sina efterlängtade brev, men det var också lite hjärtskärande att se ansiktsuttrycket på de som inte fick brev. Som tur var förklarade Jacinta jätte fint för barnen att alla brev möjligtvis inte kommit fram och att de inte ska känna sig mindre älskade för det. Sakta men säkert ändrades ansiktsuttrycken från besvikelse till hoppfullhet. 

Sen vi kom till Phyllis har vi haft ett par byggarbetare på plats som har jobbat med att få klart Biogasen, denna ska användas för att underlätta matlagningen så att Uncle Morris inte längre ska behöva laga att mat på vedugn. Alla tar väldigt lågtid på sig här och ingen har speciellt bråttom. Så har i alla fall jag uppfattat det, men när det gäller arbete så verkar dem inte ligga på latsidan, vips så var biogasen klar och det är verkligen något stort för Phyllis. Det kommer göra stor skillnad här, då passade det väl inte bättre än utmärkt att jag och Cornelia var med och betalade för allt slit och arbete. Vi använde det pengar vi fick ihop tillsammans med vänner och familj i Sverige, Dvs. den summan vi fick ihop på loppiset. Återigen ett stort tack till alla som  var med och bidrog till detta! Tack vare er så underlättas vardagen för barnen och personalen på Phyllis. 

Annars består vardagen här till största del av att hänga och när vi hänger brukar vi rita i målarböcker, kramas,hoppa hopprep,  spela Yatzy, prata, måla tånaglar, lära oss svenska och Swahili men framförallt lyssna på musik. Jag tycker det är fascinerade och helt fantastiskt att trots att vi växt upp på olika världsdelar så ser vi nog nästan precis exakt lika mycket glädje i musik. 

1 November fyllde jag 24 år och detta firade vi med att baka chokladbollar, dricka saft och käka klubbor. Senare på kvällen stack de äldre killarna över till grannen för att låna ett par högtalare och sen dansade vi till 23.30, eller... ah, jag, Cornelia och några av det mindre barnen dansade, de äldre barnen "kunde bara dansa om lamporna var släckta" så dom ägnade mest  tid åt att hitta den mest dansanta låten genom tiderna, ifall att liksom. 

Utöver detta så har jag och Cornelia nu börjat med barnintervjuer och förberedelserna inför årets julklappar är igång. Eftersom att vi inte är här över jul så känns det jätte kul att få vara med och inhandla och bidra på det sättet. 

HEJSVEJS, HÖRS!

Liza