Sandra har kommit hem till kylan

Nu har vår långtidsvolontär Sandra kommit hem och hon skriver här ett avslutningsinlägg och hur hennes resa har varit. // Cecilia, Volontärsamordnare


Att vara volontär i Afrika har alltid varit min dröm, så länge jag kan minnas. Efter att ha sökt länge och utan bra resultat efter någon organisation kom jag av en slump i kontakt med Phyllis. Och den 31 august var jag på väg till Kenya, och där spenderade jag nästan 4 månader. På flygplanet ner var jag otroligt nervös men ändå förväntansfull. Äntligen var jag på väg och efter att ha pratat med gamla volontärer hade jag förstått att detta var en fantastisk plats! Väl på barnhemmet kunde jag snabbt intyga att alla volontärer haft rätt. Detta var inte bara som jag kunnat drömma och tänka om, detta var något mer. Att vara här tillsammans med alla barn och personal var helt underbart, det går knappt att beskriva i ord.
I början var barnen lite blyga, men ganska snabbt vågade dem ta sig fram, prata, spela spel och fråga om Sverige. Även personalen är väldigt vänliga och hjälper till om man har några frågor, vilket barnen också gärna gör.
Jag var rätt mycket i förskolan och i skolan på förmiddagarna och efter ett tag såg jag att där var en pojke som hade svårt att hänga med i klassen. Efter att ha pratat med rektorn, kom vi fram till att jag skulle ha honom i 2 timmar. Jag hjälpte mest honom med matematiken, ta honom till en lugnare miljö, där han fick tid på sig, det resulterade i att han kom i fatt lite i alla fall. Jag hjälpte även till i köket, tillsammans med Morris mellan 10 och 14. Då hjälpte jag honom med att servera muggarna, tallrikarna, skedarna, laga risen, skära grönsakerna och hälla upp maten där det skulle serveras.
Leka med dem minsta barnen var min eftermiddagssyselsättning, när dem andra barnen var i skolan och fram tills det var dags för fotbollen. Jag insåg ganska fort att barnen älskade att spela fotboll. Eftersom jag är tränare i friidrott här hemma och varit det i mer än 5 år, så insåg jag att jag kunde starta en fotbollsskola. Jag berättade min idé för barnen och vi bestämde att flickorna skulle ha sina dagar och pojkarna sina.
Ibland är det rätt svårt att se vad man själv gör och om det är uppskattat. Men från att det kom mellan 7 och 10 tjejer, till att i slutet så var dem nästan 20 tjejer. Då förstår man att dem kanske tyckte det var lite roligt i alla fall = )
Jag är så otroligt tacksam över att fått möjligheten att åka dit, vara där under en så pass lång tid. Genom att jag var där så pass länge, hann jag vara med om en del saker, som att barnen har lov, tillbaka i skolan, slut prov, den stora dagen 12/12, när Jacinta och hennes vän Maggie kom. Jag tog också beslutet om att vara fadder till, Beatrice Njoki och det känns otroligt bra. Men att lämna Phyllis var otroligt svårt och dem alla kommer ha en speciell plats i mitt hjärta!

Många kramar från Sandra

Julmys och julfix!

Idag är jag inne i stan igen, faktiskt för sista gången! För nästa gång jag är här inne, så ska jag ta mig till Nariobi.. Kan ni tänka er, det har alltså då redan gått nästan 3 och en halv månad. Ja, tiden bara springer iväg.

Det är tredje advent på Söndag och alltså lucia. När jag kom till stan idag så hörde jag julmusik. Det kändes lite märkligt måste jag säga. För ska det inte vara kallt och mörkt runt julen? :) Här är det precis tvärtom, ljust och varmt. Men det är inget jag klagar över direkt. Inte riktigt van vid det bara.

På Phyllis är allting som vanligt. Ett lugnt och fridfullt tempo. Alla barnen är lediga och det är mys som gäller. Men såklart även på Phyllis pratas det om julen och alla är mycket förväntansfulla! De frågar mig ständigt om jag verkligen ska hem den 20! Varför inte stanna ett par dagar till och fira jul med oss?! Jag har inget jättebra svar pa deras frågor :) Men måste ju hem någon gång...

Julen för alla på barnhemmet är att Sabine och Jacinta kommer hit (Sabine som hjälpt Jacinta att utveckla barnhemmet, och Jacinta som startat det från början). Det är god mat som gäller, inte den vanliga maten. Utan nu är det chapati, mungubönor och getkött och annat gått som gäller! Det finns även en julgran och lite olika julpynt som vi snart ska sätta upp. Är inte alla barn ivriga och nyfikna inför julen??!! Och jag förstår dem precis, det är mysigt med jul!
Dock är det inte direkt någon julstress här inte... Utan alla fortsätter i sitt polepole tempo. Något som vi borde följa lite grann faktiskt.

Vi har inte gjort så mycket julpynt och julpyssel ännu, men denna vecka som kommer ska det bli mer sådant för nu har jag tryckt ut lite material som vi kan använda oss av! Så nu ska här pysslas som bara den!! Annars, så är spel och promenader de bästa sysselsattningarna just nu. Det finns alltid något av det under dagarna som går här.

Jag hade också tvättat mitt hår, då tyckte en av tjejerna att det såg ut som fjädrarna på en höna! Haha. Så hon tog tag i det och flätade mitt hår. Jag hade små gummiband som dem använde. Så nu har jag äkta kenyanska flätor i hela håret! Och jag gillar det.. :) Ska spara det tills jag kommer hem : D! Som de säger, Aunti, now its looking smart! Haha.

Och jag är nu inne pa min sista vecka här! Tråkigt men sant. Som sagt, tiden flyger iväg. Men ser framemot veckan som kommer. Är lika spänd som barnen på Jacintas ankomst, som kommer att bli på Söndag! Det ska bli roligt att få träffa henne..!


Fira lite Lucia för mig med. Så ska jag njuta av solen och äta lite ugali för er.. :)


varma hälsningar från Sandra, nuvarande volontär på Phyllis Memorial

Kenyanska föräldrar

En dag denna veckan var jag tvungen att bege mig till Kamp ya Moto för att inhandla bröd. När jag var på väg dit, så följde vår kära hund med mig.. Hon gick så snällt lite snett bakom mig hela tiden. Dock fick jag bära henne ett par gånger då vi kom in i Kampi ya Moto. Människorna hade hemskt roligt åt oss i alla fall. En muzungu kommer gåendes bärandes på en hund. Det var nog dagens höjdpunkt för många.. haha! Ja vad gör man inte för att framkalla lite skratt.. :)

Jag har även delat ut lite kläder till barn som behövde det. Barnen blev otroligt glada, och jag hade nog minst lika roligt! Jag fick klä alla dem små och ge ut massvis med söta gulliga kläder. :) Som sagt, jag hade nog minst lika roligt som barnen..haha!
Rachel, en av kvinnorna i personalen hjälpte mig, och hon hade också roligt. Hon klädde på sig alla möjliga kläder och såg lite smått galen ut efter ett tag.. Men otroligt söt.

Morris, barnhemmets kock och alltiallo, och Rachel kallar mig för deras dotter och jag har sagt till dem att de får vara mina föräldrar när jag är här.. :) Dock har dem otroligt roligt åt att jag kallar Morris för Pappa Sandra och Rachel för Mamma Sandra. (I kenya kallas man efter äldsta barnets namn) För då innebär det att de är ett par, vilket de inte är i verkligheten.. :) Men dem hade otroligt roligt åt det!

Även en av kvinnorna som heter Sara, kallar mig för hennes dotter. Vilket då innebär att Morris nu har fått två fruar.. :)Haha.

Igår innan Ugalin på kvällen kom Morris till mig och tog mig i handen. Det är det nya. När vi två går och håller varandra i handen, då är det kvällsmat. Barnen dör och tycker det är så himla roligt!
Han sa lite sådar lagom tyst till mig att han hade mat till mig. Då hade han köpt en jättestor avokado till mig. Jag blev jätterord och otroligt glad. Det betydde jättemycket för mig. Att han tänkte och köpte något till mig...
Blev nästan som honom, gråtfärdig. Min söta lilla Kenyanska pappa är alldeles för söt.


Varma hälsningar från Sandra




Uncle Morris och auntie Rachel

Sandra bloggar om fadderskapet och sitt fadderbarn

Som ni alla nog har förstått så har min dröm länge varit att få åka till Afrika som volontär. Men det har även varit att få ett fadderbarn! Organisationerna är många och möjligheterna är oändliga, men jag har aldrig hittat rätt eller känt att dem organisationerna var något för mig då de oftast är stora och opersonliga.

Sedan hittade jag Phyllis, vilket jag är otroligt tacksam för och jag visste att fadderskapet var en möjlighet, men jag hade inte det i tankarna när jag först änlande. Först kändes det konstigt att välja ut ett av barnen från alla andra. Hur skulle jag välja och var det inte orättvist?
Men ju längre tiden gått och ju mer tid jag spenderat med barnen har jag börjat att inse att jag faktiskt har fastnat för en del lite mer än andra (även om alla fortfarande är underbara).. Vi har knytit band och kommit varandra nära.

Jag började också sakta men säkert förstå hur mycket detta fadderskap betyder för barnen. Men notera att de vet inget alls om att det är pengar involverade! Det som betyder mycket för dem, är att någon utanför barnhemmet bryr sig om dem. Någon så långt borta som i Sverige! Det viktiga för dem är att de ibland får något brev och att någon tänker på dem. Alla vet om att det finns faddrar, eller sponsorer som dem kallar det här. Även de 4 nya barnen är väl informerade om detta. Det pratas om det och den nya pojken John sa till mig "När jag får en sponsor, kommer jag att bli den lyckligaste". Och när Unn berättade för sin pojke Joel att hon ville bli sponsor för honom gav han henne världens största leende och blev verkligen jätteglad! Som sagt, fadderskapet betyder otroligt mycket för dem.

Men vad innebär fadderskapet och vad är det man gör egentligen? Barnen vet som sagt ingenting om pengarna (vilket är bra). Det "enda" man gör är att skriva brev då och då till sitt fadderbarn, men även det är frivilligt dock VÄLDIGT uppskattat. Man får även lov att skicka en liten julgåva till sitt fadderbarn, (men inga andra presenter under året!) och man får lov att besöka sitt fadderbarn. Men det som jag tyckte var så bra med detta var att det blir ett så personligt fadderskap, framförallt för oss som varit här på Phyllis!

Jag och ett av barnen, Beatrice, har verkligen funnit varandra. Jag och Beatrice träffades första gången i en Matatu (liten mini-buss). Jag var påväg hem ifrån Nakuru och hon hade blivit hemskickad från sin skola eftersom hon var ganska sjuk. Vi började prata direkt och under tiden hon var hemma (på Phyllis), så umgicks vi och pratade mycket. När hon åter blev frisk åkte hon tillbaka till sin skola. Hon kom tillbaka en gång till när dem hade en lång helg och jag märkte att jag saknade henne. Men ännu mer tydligt blev det när hon kom hem från skolan för julledigheten nu i November hur väl vi funnit varandra. Det kändes naturligt att bli hennes fadder. När jag fick veta att jag kunde bli hennes fadder blev jag otroligt glad och det leendet hon gav mig när jag berättade det för henne kommer alltid att finnas med mig. Allt annat försvann för mig när jag insåg vad detta betyder för henne. Nu har jag hittat den rätta organisationen för mig och det bästa är att jag verkligen kan följa Beatrice och peppa henne under hennes liv! Det blir personligt helt enkelt, vilket jag tycker om!

Soliga hälsningar från Sandra!

Fadderskap för ett av barnen på Phyllis Memorial är möjligt för alla intresserade. Kostnaden att blir fadder är 250 kr/månaden för barn som går i grundskolan och 350 kr/månaden då barnen börjat på gymnasiet, då skolkostnaderna stiger. ALLA fadderskapspengar går till hela Barnhemmet, och inte direkt till 'ditt' fadderbarn. Fadderskapet ser till att barnen har ett hem i framtiden och allt de behöver. Fadderskapet innebär möjligheten att forma en speciell kontakt med ett visst barn, genom brevväxling och ett eventuellt besök, men barnet förfördelas inte. Läs mer om fadderskapet på vår hemsida www.kampiyamotosbarn.se eller maila fadder@kampiyamotosbarn.se för mer information. Du kan nu också bli Barnhemsfadder som är ett slags fadderskap för hela barnhemmet. Då kostar det minimum 150 kr/månaden men du måste meddela fadderansvarig (se mail ovan) att du vill bli Barnhemsfadder - släng iväg ett mail helt enkelt och få det bekräftat. Vi har även autogirot igång och man kan ansluta sig till den och göra betalningen väldigt enkel, både för dig själv och för oss. Du kan ladda ner en blankett från hemsdan :)

Många varma hälsningar från Volontärsamordnaren Cecilia Schubert


Sandra och 'hennes' Beatrice

Lite bilder från volontärsamordnaren Cecilia

Jag och lilla Njoro. En av de mindre killarna på barnhemmet. Dock tycker han inte riktigt om att man kramar honom - då är han inte cool inför sina kompisar längre he he. Leka med lego och bygga bilar är hans favoritsysselsättning och inte kela med volontärerna. Förutom på denna bild såklart :)



Simon Maina har fått på sig mina solglasögon och spanar ut över Barnhemmet. Riktigt cool look!



Willifred har byggt sig en lego-kamera så han kan ta lika många bilder på oss volontärer som vi tar på barnen ha ha. Barnens uppfinningsförmåga är otrolig.



Shepkorir funderar på vad hon ska göra härnäst. Kanske leka med lego eller hoppa hopprep med sina kompisar. Möjligheterna är oändliga :)

Bild från promenaden med alla barnen

PÅ bilden syns flera av barnen från Barnhemmet och Sandra i bakgrunden. Till höger ser ni ingången till barnhemmet. :)

Gudstjänst i Kenya - Följ med!

Måste skriva om vår vandring till kyrkan i söndags! Det var en 'liten' pilgrimsfärd vi var ute på... Joshua (grannen, som vi dels fick en höna av), ville att vi skulle följa med till hans kyrka! Visst sa jag och Unn. Vi frågade även åt vilket håll hans kyrka låg. Han pekade och det lät på honom som att det inte var alldeles för långt! Han är också 83 år gammal, och hur långt som helst kan han juh inte gå tänkte vi! Eller?

8.20 kom han och hämtade oss, och vi begav oss iväg. Vi hade inget vatten och ingen solkräm på oss. Han hade ju ändå sagt att vi skulle vara tillbaka innan lunch. Eller sa han egentligen att vi skulle vara framme vid lunch? I vilket fall så tänkte vi att det skulle vara en snabb tur.

Han hade nämt något med fält, och det var verkligen fält vart vi änn gick och vart vi än tittade. Det kändes som en riktigt pilgrimsfärd. Att man går över fält, skog och mark för att komma till kyrkan. Och utsikten var inget att leka med heller - det var den vackraste promenaden jag någonsin gått och förmodligen kommer att gå! Men det tog oss nästan 3 timmar att gå till denna kyrka! Väl framme i kyrkan insåg vi snabbt att Joshua hade menat att vi skulle vara framme i kyrkan innan lunch ha ha. SÅ går det när man inte lyssnar...

Kyrkan var mycket mysig, ett litet lerhus med halmgolv, men den var väl kanske inte någon kyrka jag skulle gått i 3 timmar för, men hemskt gullig var den.... vi var i kyrkan i nästan 2½ timme, och det är inte likadant som en gudtjänst hemma, om man säger så. När det är tid för att sjunga, så står man upprätt och får inte sitta. Men man sjunger och har roligt vilket var kul.

När vi var färdiga från gudtjänsten, hade vi hela vägen tillbaka hem att gå insåg vi snabbt. Men det var bara att finna sig i det. Notera också att under dessa timmar, har vi bara druckit vars 2 coca cola och ätit vars en chapati - klassisk mat i Kenya och påminner om tunnbröd Så vi var MYCKET hungriga. Men vi visste också vilken underbar utsikt vi skulle få se :)
Nu var det lite varmare, men när vi nästan var hemma hade solen tappat sin styrka lite, vilket gjorde det mer fantastiskt att gå. Jag kände mig så fri och lycklig.. Det var otroligt!

Väl tillbaka var klockan närmare halv fem. Vi kom då på att vi hade lovat barnen att ta ut dem pa en promenad också, och de stod förberedda då vi kom, så vi fick ut och gå i ytterligare en timme ha ha..
Ingen av oss ångrar dock att vi följde med - utsikten var fantastisk och vi kan meddela att vi sov otroligt gott den natten! :)

Varma hälsningar från Sandra, nuvarande volotnär på Phyllis Memorial

Bilder till Unns inlägg nedan

Unn med Joshua och hönan som fick leva lite längre!



Småttingarna sjunger Hakuna Matata sången. Supergulligt.
Från vänster: Shepkorir, Eunice, Bombo, Njoro, Mbogo, Baby Ruth och Lille John



På bild ses Unn skära kål till middagen!

Unn Bloggar om den kenyanska gästfriheten!

På barnhemmet är allt bara bra. Barnen har haft en veckas lov nu och det har vart väldigt mysiga och intensiva dagar. Vi har vart ute på promenader med dem, och det tycker de är otroligt kul. Aldrig sett ungar bli så glada över att få gå ut och gå! Men de tycker det är spännande att göra något nytt och komma ifrån gården lite tror jag. En dag var vi 55 stycken som var ute och gick. Då var det inte många kvar på barnhemmet. :)

Igår när vi gick tillbaka från var promenad och hade kanske 500 meter kvar så kom en av grannarna i sin lilla bil med flak. Han stannade och pratade lite och frågade om vi ville åka sista biten. Så jag, Sandra, barnen Martha, MBogo och Willy hoppade upp på flaket och skumpade fram och yrde upp damm. Och lilla MBogo som har världens underbaraste garv tjöt av skratt hela vägen. Hur söt som helst!

Jag och Sandra har även varit på besök hos grannen till barnhemmet, Joshua 83 år! Vi hade med oss te och kex och satt där och fikade med hans två fruar. Som tack så fick vi dels lite mat, alltså ugali, den där majsgröten som vi äter varje dag. Vi fick även med oss en höna (!) som de band i fötterna och sa satt vi med den där i knät. Det var en ny slags present för oss båda! De skrattade när vi inte visste riktigt hur man skulle hålla den. De visade även hur vi skulle slakta den. "Not animal, food!!" påpekade Joshua också strängt. Vi försökte säga tack, men att vi inte skulle ta emot så mycket gåvor, men det är inte så lätt att säga emot den kenyanska gästvänligheten. Vi sa ju inte heller att både jag och Sandra är vegeterianer…. : D

Vi släppte lös den på barnhemmet i smyg när vi kom tillbaka.

Det är roliga saker man är med om!

Bilder på Sandra och några av barnen på Phyllis

Sandra tillsammans med Allice!

Sandra tillsammans med Samuel, Johnny and Michael i matsalen på Phyllis.

Sandra och barnhemmets lilla Baby Ruthie. Ruth är dotter till en i personalen.

Visste du...

......att vi oftast äter med fingrarna vid våra måltider

....att man alltid tar i hand när man hälsar på varandra (vilket är typ hela tiden)

...att omkörning kan ske på vilken sida som helst av vägen, oavsett om det är ett djur, en människa eller ett fordon

...att man oftast möter en ko eller en get när man är ute och går eller sitter i en bil

...att poliserna och militärerna alltid bär pa gevär!

...att på resturanger sätter man sig inte vid ett eget bord, utan fyller på och sätter sig vid någon annan!

...att höger hand, hälsar man med och äter med

...att man då helst inte vill ta i någons vänstra hand.. ;)

...att det är alltid ett riktigt äventyr att åka i matatun! (kenyanska mini-buss)

...att det oftast går kor, getter, får eller grisar vid vägkanten Haha..

:) Lite saker som skiljer sig från hemma.! Kommer dock inte på fler just nu..

//varma hälsningar från Sandra, vår nuvarande volontär på Barnhemmet

Löpning står på schemat!

Hej allihop,

Sandra här, nuvarande volotnär på Phyllsi Memorial och ska vara här tills mitten av December, vilket gör att jag bott här nästa 3½ månad då. Det har varit regnigt här ett tag nu. Men så fort barnen gick på sitt novemberlov så kom solen tillbaka. Det har blivit varmare och det är faktiskt skönt, även om det skulle behövas mer regn. Det känns verkligen som om det är svensk augustisommar. Fåglarna kvittrar, solen värmer skönt och på kvällarna är det helt fantastiskt. Då har solen avtagit i styrka och det är lite sådär lagom varmt..Det känns nästan som att det ska komma dofter från grannarna - typ nygrillat! Tror ibland att mamma och pappa ska dyka upp hä,r gåendes.. :) !

Denna vecka har det varit promenader och löpning som varit i fokus. Jag har tagit ut barnen på promenader och alla är väldigt glada att få följa med. Har även varit ute och sprungit med några av barnen, 3 dagar i sträck nu! De är helt fantastiska. Vissa springer barfota, vissa i flipflopp och i sandaler. Demhänger med mig även om vi springer i 20 minuter. 2 gånger har jag haft lilla Willy som är 8 år bredvid mig hela vägen. Det är jätteroligt att ha dem med sig. Och de tycker nog det är minst lika roligt..Sen de gick på novemberlov så har atmosfären ändrats lite. Jag vet inte om det är en kombination av solen och av att få vara så mycket med barnen eller vad det är. Men jag njuter för fullt och bara känner mig så lugn och fridfull. Som sagt, kan man vara på en mer fantastisk plats?!

Tiden går verkligen fort och allting rullar på som det ska.! :) Nu ska vi gå och äta lunch, sedan försöka hitta vart bussarna går till Nariobi, för den 26 november åker vi till Mombassa, innan Unn åker hem, för jag måste förlänga mitt visum. Den 1 Dec åker jag sedan tillbaka till Phyllis och spenderar mina 2 sista veckor där..

Ha det så bra och jag försöker skicka med lite värme, för har forstatt att det börjar bli kallt hemma nu!

Bilder från bygget av biblioteket

Här kommer bilder på bygg-killarna från Kattegatt Gymnasitet. De har som sagt byggt på vårt bibliotek och sjukstuga och ännu är det inte riktigt klart men tack vare deras hjälp så har vi kommit en riktigt bra bit på vägen!

Kattegattgymnasiet bygger bibliotek på Phyllis Memoral!

Den 9 Oktober anlände 8 elever och 2 lärare från Kattegattgymnasiet i Halmstad, till oss på barnhemmet. De ska vara i Kenya i 2 veckor, men bara en vecka med oss här på Phyllis.

Deras uppgift på Phyllis var att bygga ett bibliotek, administrationslokal och en sjukstuga, allt i en byggnad som delas upp. Det som hann göras under den vecka som dem var här, var att mura 7 av 9 skift och att bygga alla takstolarna.

Detta har de givetvis inte gjort själva, utan skolan har ett utbyte med Nakuru Youth Polytechnic School. Det är en skola inne i Nakuru och som tagit ut 8 elever och 2 lärare som skulle jobba tillsammans med våra svenska elever.

Dessa kenyanska elever ska även åka till Sverige den 28 November och vara där i 2 veckor. Där ska dem studera hur den svenska byggverksamheten fungerar. Lära sig lite om den svenska metoden att bygga och dem ska även få se hur det ser ut i Halmstad och lite runt omkring.

Våra svenska elever bestod av; David, Viktor, Samuel, Fredrik, Fredrik, Rasmus, Jocke och Philip, alla går sista året på byggprogrammet på Kattegattgymnasiet. Det var även 2 lärare med från denna skola; Karin och Urban. Urban är bygglärare och Karin är lärare i bland annat historia.

Innan de svenska eleverna åkte till Kenya, hann dem vara med i både lärartidningen, Hallandsposten och Laholmstidning. (kommer att lägga upp länkar och filer till dessa tidningar inom kort på hemsidan).

För att kunna göra detta sökte skolan ett stipendium från svenska biståndsorganet Sida. Sida ska ge ut ungefär 11 miljoner till 35 olika projekt under året 2009.

Och vilken fin sak dessa 10 personer från Sverige har gjort, inte bara att dem byggde denna byggnad, utan de har även samlat ihop massvis med kläder som barnen ska få, leksaker i mängder. Och inte nog med det, de har även samlat ihop pengar till barnhemmet!

De frågade personalen vad som behövdes, och för lite av pengarna köptes majs, ris, potatis, nya tallrikar, skedar och muggar. Även tvål, schampo och skokräm köptes in. Resten av pengarna ska gå till material till bygget. Som bland annat, böcker till biblioteket eller material till både administrationslokalen och sjukstugan.

En otroligt fin gärning har gjorts och hela Phyllis Memorial, och stödföreningen Kampi Ya Motos barn är enormt glada för all hjälp!

Tack!

(skrivet av Sandra Peterson, nuvarande volontär på barnhemmet)

Cecilia (volontärsamordnare) lägger upp bilder

Mary, Shepkorir, JAcinta och Jambi är på väg till första dagen i skolan. Våra duktiga tjejer!

Catherine är i skolan och arbetar med matte. Lite svårt att hjälpa till då man själv inte har pluggat matte på så länge! Men Chaterine klarade sig på egen hand ändå.



Busigaste flickan i stan - Mary (ibland kallad Bombo) Hon charmar alla och envar och har en speciell plats i mitt hjärta.

Sandra bloggar

Här på Phyllis så går det och är det som vanligt. Unn, svensk volontär från Stockholm är här nu. Ska vara har i 2 månader. Försöker att hjälpa henne så gott jag kan så att hon kommer lättare in i det. Det är mycket att ta in och helt plötsligt känner jag mig gammal här.. haha!

Vårt schema ser ut som följer: mellan 8 och 10 är vi i skolan. Jag har som sagt special undervisning med dem barnen som behöver det. Sedan är det hjälp i köket och lek med barnen.
Fotbollsskolan rullar på och jag tror nog alla tycker det är roligt. Även jag tycker det är roligt med fotbollen och barnen har hemskt roligt åt mig.. : ) Men vad bjuder man inte på!

Vi har även varit en del på sjukhuset, då barnen har fått vattenkoppor. Det är inte som hemma som sagt och dem är inte så pedagogiska.. men med hjälp av lite karameller och ett mysig kram blev det genast bättre!

Imorgon ska Robert ha en avslutnings lektion för eleverna och sedan blir det lite fest med god mat. Jag och Unn ska baka 400 st chokladbollar (!) som vi ska bjuda på. För jag fyller år på tisdag!!! :)


Ikväll kommer även 8 st killar från bygg programmet i från ett Gymnasium i Halmstad och ska bygga ett bibliotek till Phyllis. En god gärning måste jag säga..!!

Men annars rullar allting på och vi trivs.. Men det är lite kallt här nu. Men om det är för att regn är på väg så uppskattar vi det kalla. Vi alla hoppas på regnet!

Ni får ha det så bra och kommer höra från mig snart igen!

Kram på er alla.!
Kwaheri! (hejda)

Presentation av Unn - vår nya volontär

Hejsan!

Jag heter Unn Rudolfsson och är 20 ar. Jag bor vanligtvis i Stockholm, men befinner mig just nu på Phyllis Memorial i Kenya.

Hemma i Sverige så pluggade jag förra året musik på en folkhögskola, det är ett stort intresse för mig. Det kommer jag antagligen fortsätta med till våren. Men nu ville jag göra något som jag velat göra länge. Få komma till ett barnhem och volontärjobba och därmed få komma ifrån rutinerna i Sverige och göra något helt annat.

Jag har precis kommit hit och det var en lång och spännande resa. Mycket nya intryck. Men det känns jättebra att vara här.

Barnen är jättesöta, men än så länge lite blyga för mig. Men det är ju förstaligt! En helt ny person att lära känna!

Men alla är väldigt snälla mot mig och tar hand om mig. Inget är sig likt hemma.

Jag kommer skriva fler inlägg när jag får tillgång till en dator! Jag ska försöka klura på något jag kan göra med barnen och musik, vad jag har förstått så gillar de att sjunga. Så vi ska nog komma på nått.

Ni får ha det bra hemma i Sverige!

Varma hälsningar från Kenya

ha det bra, kram Unn

Städdag med saft och popcorn som belöning för barnen!

Hej igen på er!!

Är inne i stan idag för att ta ut pengar och handla det sista till dagens äventyr!...

Jag fick en idé när jag gick runt på vårt område här om dagen... Tyvärr finns här inga sopptunnor och det skräp som finns, ligger på marken! Det tycker jag är synd, och har därför föreslagit att vi ska ha en städdag.. Det kommer innebära att vi, alla barnen och förhoppningsvis alla vuxna ska gå runt och samla upp allt skräp som ligger lite överallt!
Sedan kommer tjejerna få en tunna, killarna en och matsalen en. Tunnorna ska i fortsättningen fungera som sopptunnor, där all skräp ska ligga! Vi får se hur det fungerar..
Och ikväll bjuder jag på popcorn, saft och klubbor för alla, som lite belöning för att vi har gjort det fint idag! Och vi kanske hinner med en fotbollsmatch också...

Lördagarna kommer i fortsättningen att vara en matchdag, där vi blandar både tjejer och killar.. :)!!!

Jag hoppas att alla kommer att uppskatta dagen och att de förstår varför vi måste hjälpas åt med att hålla rent... Jag hade nog haft svårt att första det när jag hade varit mindre..Men hade jag sedan fått popcorn och klubba, då hade jag nog gjort det i alla fall.! haha! :) Vi får se hur det går helt enkelt..Haha!

Imorgon klockan 6.30 åker jag, Åsa och Robert iväg på safari i 4 dagar... Ser framemot det jätte mycket och det ska bli väldigt trevligt.. Fotbollsträningen dem dagarna får Rickard, en av de äldsta barnen, ta över. Vilket han kommer att fixa galant! :)

Det går bättre och bättre här och jag har kommit in i det nu, tycker jag.. Har ocksa tagit in allt nytt och har smält det mesta! Jag kan inte mer än säga att jag trivs som fisken i vattnet här och det är helt underbart.. :)
Jo, jag kommer att komma hem.. Men, det kommer vara svårt att lämna det.. Men som tur är så dröjer det ett tag innan det är dags för mig att bege mig hemmåt! Så, jag får bara fortsätta att njuta...

Jag går dock runt med ett leende hela tiden och bara mår sådär mysigt bra hela tiden... :)

Hur ska man någonsin kunna lämna barnen när dem är såhär underbart söta som lilla Shepkorir!?

Är hon inte helt underbar?? Jag är helt tagen... Alla dessa små underbart söta ungar! Alla är söta på sitt sätt - är jag inte i himmelriket?!

Med det säger jag hejdå för denna gång men vi hors snart igen!! Och då har jag varit på safari och haft vår städdag... Och snart kommer det en svensk tjej hit till oss. Spännande och roligt!!

Många varma hälsningar från Sandra på plats!

Fotbollsskola på Phyllis!

Tjenixen på er alla där hemma!
Sandra här. Nu sitter jag på ett internet cafe i Nakuru. Idag ska jag få träffa två volontärarbetare från Sverige (de jobbar inte på barnhemmet utan för en annan förening). Vi ska idag besöka ett barnfängelse, dit barn kommer som antingen blivit ditförd från gatan eller lämnad av sina föräldrar! Mycket hemskt och jag får förbereda mig på att det antagligen inte kommer vara en av dem roligaste upplevelserna.

Nu har jag iallafall satt igång var lilla fotbollsskola! Phyllis Memorial Football school. Det går till såhär, att killarna spelar fotboll på måndag, tisdag och onsdagar. Tjejerna spelar fotboll på torsdag, fredag och kanske söndagar. På lördagarna är det fotbollsmatch som gäller och då är alla med, de som vill givetvis! Första träningen var lite kaotisk men träningen igår, gick hur bra som helst. Det var roligt och det var härlig stämning! Tror nog att det kommer att bli hur bra som helst, vi får jobba på det lite men det kommer att bli bra. Är positivt inställd till detta och tror bra på det! :)Ni får ha det så bra där hemma!

Hur är vädret i Sverige - Här ar det ganska varmt faktiskt!

Kram på er alla från Sandra Peterson, volontär på Phyllis Memorial

3 Nya volontärer på plats - läs deras introduktioner!

Presentation av Åsa:

Kan en 55-årig sjuksköterska åka ut som volontär? Jag skall göra det.
Jag? Mitt namn är Åsa Forslund. Arbetar med anestesisjukvård i Malmö sedan många år. Att jag är en erfaren sjuksköterska är nog så bra, men det är i egenskap av hobbysömmerska som jag reser till Kampi ya moto och alla de som bor där. Kan inte bärga mig förr än jag får ta "min" trampsymaskin i besittning. Vad roligt det skal bli att kanske kunna inspirera barnen och ungdomarna till att sy! Sen finns det säkert hur mycket som helst att hjälpa till med utöver detta. Har förstått att det spelas en hel del kort. Jag kanske till och med får vara med och lära mig, är urdålig på kortspel.

Att resa ut som volontär till främmande land har väl någon gång farit genom mitt medvetande. Men därifrån till att via fixa tjänstledighet och hundvakt till min älskade boxer Don för att på söndag ge sig av känns nästan overkligt.
Men det är bara att packa väskan och ge sig av. Med i bagaget har jag ca 20 kg skor som mina vänner har skänkt samt en hel del leksaker och annat som kan bli till glädje;sytråd, dragkedjor och tyg.

Nu ser jag fram emot att få träffa alla de som bor på Kampi ya Moto och få dra mitt strå till stacken!

Hälsningar Åsa

Presentation av Robert:

Hej!
Mitt namn är Robert Kipowski, jag är 59 år så det är hög tid att förverkliga drömmen om att få komma till annat än "Turist-Afrika". 1:a Advent träffade jag Sabine på en liten adventsmässa där vi båda ställde ut. Jag blev förtjust i de vackra träskålarna och eftersom jag är nyfiken frågade jag så klart om deras ursprung. Kenya svarade Sabine och så berättade hon om Phyllis Memorial. Jag blev eld och lågor och sa att dit vill jag åka och svaret blev kort och koncist; Gör det då! Historien om hur barnhemmet startade är som en god saga där verkligheten är bättre än dikten och jag tycket det är fullständigt enastående att två privatpersoner som Jacinta Njoroge och Sabine Gartner på så kort tid har åstadkommit så mycket. Och nu är det dags, efter en hel del pysslande och planerande med livet bär det om exakt en vecka av till Kenya. Det ska bli spännande och intressant och jag hoppas också jag kan bidra med något.
Jag är civilekonom som pysslat med entreprenörskap och företagande dem mesta delen av livet. Har också utbildat mig i psykologi och är gymnasielärare bl a i företagande och entreprenörskap/småföretagande något som jag tror är en av nycklarna till Afrikas utveckling. Vet inte riktigt vad jag ska arbeta/hjälpa till med men hoppas kanske få pyssla lite med det och/eller ett annat område jag kommit i kontakt med, nämligen ett program som arbetar med attityder/könsmönster kring HIV/AIDS.. Det är en förmån att få åka och om inte annat så är det väl inte så vanligt med 59-åriga volontärgubbar som tycker om att laga mat och pyssla i köket.
Räknar med att kunna rapportera i ord och bild under vistelsen.
--
Med vänlig hälsning/Best regards
Robert

Och slutligen presentation av Sandra som också kommer att vara på plats under 3 månaders tid:

Sandra är en 21 årig tjej från Oxie som kommer att skriva en hel del inlägg under sin tid på barnhemmet. Hennes presentation kommer att komma upp snarast!

MVH
Cecilia Schubert

Madeleine bloggar

Har nu varit i over en vecka pa barnhemmet, och jag trivs som fisken i
vattnet! Det visade sig nar jag kom dit, att jag var den enda
volontaren som faktiskt skulle bo pa barnhemmet, Sofia och Therese bor
i Nakuru, vilket skapade lite halvpanik i borjan nar man varken kande
till sprak, vanor eller kulturen. Men alla har varit valdigt
hjalpsamma och valkomnande, sa det har absolut inte varit nagra
problem!
Barnen var lite blyga i borjan, men efter nagra dagar gick det knappt
att gora nagonting utan att alla vill vara med: yatzy med 16 personer,
och brannboll med nastan alla barnen... Andra populara aktiviteter ar
att flata mitt har, spela in videos med kameran och mobiltelefonen och
hjalpa mig att lara mig swahili!

I fredags var det Ruths fodelsedag, sa dagen till ara bakade jag 180
chokladbullar. Tror nog att de gjorde succe, for barnen fragar
fortfarande om det finns kakor kvar och personalen fascinerades over
att man inte behovde nagon ugn till kakorna.
I lordags hade vi besok fran en annan skola, sa det blev mycket dans,
sang och som avslutning en fotbollsmatch mellan de olika skolorna.
Phyllis vann pa straffar! Pastorn som var med bjod in mig till att
halla ett inspirationstal for eleverna pa hans skola, sa igar var
Sarah (en fran personalen) och jag i Kamp ya Moto och blev val
omhandertagna och utfragade av bade studenter och larare.

Nu ska jag ga och kopa ris och mjol, kwaheri!

/Madeleine

Ny volontär på plats!

Hej,
Mitt namn är Madeleine Kronblad. Jag är 22 år gammal, uppväxt i Malmö men befinner mig största delen utav året i Stockholm där jag läser till läkare. Jag kommer att arbeta som volontär i tre veckor på barnhemmet, och jag är både spänd, nervös och otroligt nyfiken över hur mycket jag kommer att få se och uppleva under denna tid! Jag har aldrig tidigare volontärarbetat, men det har varit en stor dröm för mig sålänge jag kan minnas. För tre år sedan var jag till exempel i Asien och besökte bland annat ett barnhem i Kambodja, en upplevelse som bara förstärkte min önskan om att få volontärarbeta! Den glädjen och energin man såg hos dessa barn var helt fantastisk och fascinerade mig något otroligt!
Även om jag som sagt är relativt resvan och tycker mig ha levt under de mest enkla förhållanden tidigare, tror jag aldrig att det går att förbereda sig tillräckligt för en sådan här utmaning och upplevelse. Jag har läst boken "Mitt afrikanska äventyr", skriven av en tidigare volontärarbetare på just Phyllis, och fått fantastiska naturskildringar och berättelser och barnen, blandat med historier om maskar i vattnet och majs och bönor till lunch dag ut och dag in. Så efter att ha blivit stamkund på Apoteket, lånat böcker på biblioteket och ätit extra mycket glass och godis, känner jag mig nu 100% laddad att hjälpa till i köket, spela fotboll, agera läxhjälp och allt annat som ingår i den kenyanska kulturen på Phyllis Memorial Children's Home!"

MVH
Madeleine

Caroline är tillbaka i Sverige och skriver ett avslutningsinlägg

Sitter nu hemma i Sverige efter tre underbara månader på Phyllis. Har verkligen varit en otrolig upplevelse att få komma tillbaka en andra gång och se hur barnhemmet har utvecklats på de två år som har gått sedan sist jag var där. Tack Jacinta och Sabine för att ni återigen välkomnade mig till Phyllis. Har varit en härlig upplevelse att få träffa både nya och gamla ansikten bland barnen, men även att få lära känna den personal som tillkommit sen sist. Att säga hejdå till barnen var, liksom förra gången, väldigt jobbigt. Tre månader med dem sätter sina spår. Dagen jag skulle åka kom jag upp i matsalen lagom till barnens frukost. Maragia hade då samlat alla barnen i matsalen som tålmodigt väntade på mig. Först höll Maragia ett litet tal om min vistelse och sedan fick jag säga några ord. Efter det tog Joseph (stora) över och skulle hålla ett tal från alla barnen. Hans tal var riktigt fint och det var med sorg i hjärtat jag lämnade Phyllis. Men en sak är säker och det är att jag kommer komma tillbaka. Har man väl varit där en gång, blir det fler!

En söndag för ett par veckor sedan följde jag, Peris och Beth med Maragia till kyrkan. Barnen har tjatat på honom i veckor om att få följa med och äntligen fick de sin önskan uppfylld. Det är kul att få göra saker med barnen utanför Phyllis, man kommer de närmre på ett sätt som är svårt när man är på Phyllis. Jag tror även att barnen uppskattar att få komma iväg till stan. I Kenya är det väldigt vanligt att när man är ny på ett ställe skall man ställa sig upp och presentera sig. Eftersom jag redan varit med Maragia en gång tidigare i kyrkan slapp jag detta, men Peris och Beth fick uppleva det. Istället för att presentera sig, fick de gå fram och sjunga! De var så söta. Blyga gick de fram och sjöng, jättefint, och så fort de sjungit färdigt rusade de tillbaka till oss innan vi ens hunnit börja applådera!

Efter kyrkan åkte vi hem till Maragia för att laga lunch medan Peris och Beth fick titta på tv. Vilken lyx för dem! Förutom att de fick kolla på olika serier fick de även kolla på olika musikvideos. Beth hade en favoritsång som inte hade spelats upp under hela tiden vi varit där, och hon vägrade åka hem innan hon hade fått höra sin favoritsång. Så det var bara för Maragia att rota igenom lådan med dvd för att hitta sången. När hon väl fått höra den var det inga problem att gå. Innan vi åkte hem till Maragia hade jag lovat barnen att de skulle få en varsin läsk innan vi åkte tillbaka till Phyllis. När vi satt i matatun tillbaka in till stan frågade jag Beth om hon fortfarande ville ha läsk. Hennes svar blev ”yes, and a chapati!” De är så härliga. Maragia blev nog lite generad över hennes framfusighet och menade att en läsk blev bra. Själv är jag väldigt svag för chapatis så självklart skulle barnen få en chapati (ett sorts bröd) till läsken!

Utöver att servera uji, githeri och rensa ris och bönor tog jag en dag på mig att börja sortera upp kläder som skänkts till barnhemmet från olika håll. Det var ett antal flyttkartonger som bara stått i förrådet och som behövde sorteras upp. Sorgligt nog var många av kläderna söndriga och i sådan kvalitet att barnen inte kan ha dem. Dessa kläder gjorde vi oss av med - barnen förtjänar att ha hela och rena kläder på sig! (Vad som dock upptäcktes var att det är en väldig brist på pojkkläder. Så sitter ni därhemma med pojkkläder som inte används, tänk på Phyllis, där finns behov!)

Under min sista helg på Phyllis anordnade Sofia, Therese och jag en festmiddag. På lördagen inhandlades och slaktades en get och ett får. Sofia åkte även in till stan med Rachel för att inhandla diverse grönsaker och ris som skulle bli tillbehör. På söndagen var det sedan dags att börja förbereda middagen. På förmiddagen hackades grönsaker och ris rensades. För att vi sedan på eftermiddagen skulle kunna leka med barnen. Idag var det frees bee som stod på lekschemat! När kvällen väl kom var det en härlig stämning både bland barn och bland personal. Utöver den goda grytan med tillbehör blev det självklart godis till efterrätt. Fest var ordet och både vi och barnen var mycket nöjda med hela dagen!

Återigen, tack Jacinta och Sabine och till alla barnen och personal på Phyllis som välkomnade mig och gjorde min vistelse än en gång oförglömlig!

Midsommarfirande på Phyllis Memorial

Midsommar i Kenya! Hur firar man det på bästa sätt? Jo man surrar ihop lite pinnar, låter barnen plocka blommor och vips så har man en svensk midsommarstång uppställd på skolfältet på Phyllis. Barnen var väldigt nyfikna och uppskattade danserna som vi dansande runt stången. Vi gav oss på sånger som "jungfru jungfru kär" och "mormors lilla kråka". Favoriten var dock "the frogdance", både bland barnen och oss svenska volontärer.

Dagen fortsatte sedan med femkamp. Att se barnen hoppa säck, balansera potatis på sked och springa två och två med ihopknytna ben var en riktig fröjd för hjärtat. Vi är inte riktigt säkra om syftet med den svenska högtiden gick fram (vad är syftet egentligen..? ;) Huvudsaken är dock att vi hade roligt, och det hade vi verkligen! Och förhoppningsvis får barnen chans att fira midsommar nästa år igen!

Vänliga hälsningar från Therese, volontär på Phyllis Memorial

Fler bilder på pojkarnas nya sovsal!

Här ser vi nya bilder från pojkarnas sovsal! Pojkarna har nu bott där sedan april 2009, tillsammans med Maragia, vår socialarbetare, och Njoroge, en av våra lärare.



Denna bild är tagen från det nya köket. Den främre husgrunden är platsen det gamla köket och matsalen stod på, och den bortre grunden är det äldsta husets gamla plats. Dessa gamla hus har rivits eftersom de var mycket slitna och omöjliga att laga, samt för att vi nu har nya finare hus som ersatt dem!


Här har fotografen stått vid flickornas sovsal. I förgrunden ser vi ett fält med groundnuts (jordnötter).

Malaria och tandborstning

Livet på Phyllis har fått en vardaglig lunk, allt rullar på och man gör sina sysslor. Den senaste tiden har dock karakteriserats av många sjukhusbesök. I onsdags åkte jag och Sofia med två boardingbarn, Peter och Samuel, samt barnhemsbarnet Elijah till kliniken på Kabarak. Det har skett ett malariautbrott i området så var och varannan dag bär det av till sjukhuset för att testa barnen och när vi kommer hem igen är det ett nytt barn som är sjukt och som måste iväg för att testas. Peter och Samuel hade misstänkt malaria, alltså några av symptomen, och Elijah hade tandvärk. Efter en lång väntan fick vi komma in till läkaren som lyssnade på barnens problem och sedan konstaterades det att Peter och Samuel skulle testas för malaria och Elijah skulle få träffa tandläkaren som kommer till Kabarak varje onsdag. De är verkligen duktiga barnen, trots att de mår jättedåligt håller de ut och sitter och väntar. Peter och Samuels tester blev klara innan tandläkaren kommit och de visade positivt för dem båda. Dock hade Peter en värre malaria och fick mängder med mediciner. Jag led verkligen med dem, eftersom när deras tester var klara fick vi fortfarande vänta på tandläkaren. När tandläkaren väl kom konstaterades det först att Elijah var tvungen att dra ut två tänder. Elijah var verkligen jättemodig, är inte helt kul att komma till ett ställe och få en gigantisk nål instucken i munnen! Men tandläkaren och hennes assistent var jättepedagogiska och försökte att lugna honom. Är verkligen glad över deras lugnande ord till Elijah eftersom kiswahilin vi lärt oss inte var helt tillräcklig i den situationen. Som sagt först skulle två tänder dras ut, men när bedövningen väl verkat och de två tänderna dragits ut konstaterades det att ytterligare en behövdes dra ut samt att han ska tillbaka denna vecka och dra ut två till. Är verkligen tur att det bara är hans mjölktänder!

Men efter både malariautbrottet och Elijahs utdragning av tänder är det hårdsatsning på att alla barn ska ha myggnät och alla barn ska borsta tänderna efter maten varje kväll. I lördags kom det två nya volontärer, Petra och Linn, de hade med sig 100 tandborstar som TP skänkt, vilket kom alldeles lägligt när vi ska få barnen medvetna igen om vikten av att borsta tänderna. Tidigare volontärer har försökt få i system att barnen ska borsta tänderna, men nu måste det verkligen bli ett bra system på det. Maragia (vår socialarbetare) höll en lång information igår kväll om vikten av att borsta tänderna, annars kommer det att bli fler barn som får dra ut sina tänder. Så förhoppningsvis kommer det nya systemet fungera, nu är regeln att alla barn måste kunna visa upp sin tandborste för Maurice (kocken) när de ska få sin ugali (sin kvällsmat). Kan de inte visa upp den får de springa och hämta den innan de får mat. Samt ska det vara en vuxen som delar ut tandkräm.

Söndagar är barnens lediga dag så då är det mycket lek och bara häng med barnen. I söndags hade vi salong Phyllis, barnen gjorde flätor på oss och det som var kul den har gången, jämfört med förra gången vi var här var att även en del av pojkarna tog mod till sig och flätade vårt hår. Problemet med mitt hår är att det är alldeles för blankt, så när barnen väl gjort en fläta går den upp igen. Så det slutade med att barnen bara stod och klappade mitt hår! Men det var inte fy skam det heller, var lite som en huvudmassage. Sofia däremot fick hela håret flätat, och barnen var jättenöjda med det och hon fick lova att hon skulle ha kvar dem i två dagar!

Varje gång vi åker in till stan pikar Sarah, en i personalen, oss alltid för att vi ska ge henne godis. Så igår nar vi hade varit i stan köpte vi en godispåse till bara henne. Det är så härligt att se deras glädje, de blir som små barn. Vi hade även med oss en present till Maragia. Han har länge sagt att han vill ha en keps med Kenyas flagga på. Så igår när det kom fram en försäljare till oss på markanden, slog vi till. Väl hemma på Phyllis blev han helt överlycklig när han fick den, tror han även var nära till en tår! Känns bra att även kunna ge uppmuntran till personalen. Det är inte alltid bara barnen som behöver uppmuntran utan även de vuxna måste få lite för allt bra arbete de gör med barnen!

Caroline Nilsson

Inlägg från Sofia - glasögon och tårtkalas

Hej igen!

De senaste veckorna har allt rullat pa fint pa barnhemmet. Tiden gar valdigt fort, och det kandes som att Erik och Evelina bara var pa en snabbvisit aven fast de var pa barnhemmet i en manad. Det var roligt att fa sallskap av lite nya manniskor, och de ar saknade bade av mig, Caroline och Therese, och sjalvklart av alla barn och vuxna pa Phyllis!

Den nya spisen har nu anlant, och efter att den statt och torkat en vecka kunde uncle Maurice antligen borja anvanda den. Grytorna ar nastan dubbelt sa stora som pa den forra spisen, sa matlagningen kommer formodligen ga mycket smidigare framover. Det har aven inforskaffats en vattenpump som forhoppningsvis kommer gora arbetet med att hamta vatten lite lattare.

John Maina hade for ett tag sen problem med sina ogon, de varkte och sag inflammerade ut. Vi forsokte gora rent sa gott vi kunde med ogondroppar, men nar det inte blev battre tog Maragia med honom till sjukhuset. Dar visade det sig att han ser valdigt daligt, och det ar det som orsakat hans problem. Vi sponsrade honom med ett par fina glasogon, och nu mar han mycket battre! Aven fler barn verkar ha problem med synen, sa vi ska med hjalp av en medhavd syntavla forsoka gora enkla syntest pa barnen for att se vilka som kan komma att behova glasogon. De som ser daligt ska vi ta med till optikern och betala for deras glasogon. En annan bra sak ar att Pangani-kyrkan denna vecka har en gratis ogonklinik dit vem som helst far komma och undersoka ogonen och synen. Igar var jag dar tillsammans med Maragia, James (ur personalen), Veronica (fran Morop boarding school), Mercy Wanjiru och Richard, och det slutade med att vi kom hem med ett par glasogon till Mercy och ett par skyddande solglasogon till Richard. Forhoppningsvis hinner vi ta med nagra fler barn dit i slutet av veckan.

For ett par veckor sen var det Thereses fodelsedag, vilket hon firade med att kopa tarta till hela barnhemmet! Efter maten pa kvallen bar vi in tartorna med ljus och sang och kalaset var valdigt uppskattat av barnen, fast kanske mest av de vuxna som verkar barnsligt fortjusta i sotsaker:-) Alltid trevligt med lite fest mitt i veckan!

Men det som jag uppskattar mest har pa Phyllis ar nog underhallningen pa lordagkvallarna efter maten. Det ar mycket sang och dans och de senaste gangerna har det framforts ett antal draman och sketcher, framst av de aldre pojkarna. I sondags spelade de upp ett laaaangt drama som de larde sig under tiden de spelade. Trots att vi svenskar inte forstar vad de sager eftersom allt ar pa kiswahili sa ar det oerhort roligt att se barnen skadespela och improvisera, och hora publikens reaktioner nar det ar spannande eller roligt. Och de ar riktigt duktiga skadespelare!

Nu ar det dags att atervanda hem, just nu osregnar det vilket jag inte tycker ar sa kul men jag ar anda glad for det betyder att grodorna kan borja vaxa ordentligt. Den senaste tiden har man sett hur majsen och potatisen vaxt, och haromdagen planterades lok utanfor vart hus. Nufortiden ser man nastan alltid nagon som ar i shamban (landet) och luckrar upp jorden och tar bort ogras sa det kan vaxa battre. Sa jag far halla mig till godo med regnet!

Halsningar fran Sofia

Evelina och Erik - våra två nya tillskott

Erik och Evelina från Falun, Dalarna, har nyligen kommit till Barnhemmet och ska hjälpa till i både skolan och på barnhemmet i ung. 1 månad. Både är väldigt engagerade och glada över att ha fått komma till Kenya och här kommer ett litet inlägg om deras första dagar samt hur de lyckades ta sig till BArnhemmet på egen hand - imponerande!

Hejsan!

Nu har vi kommit fram till barnhemmet och slagit oss till ro. Vi har varit på barnhemmet i snart 3 dagar, och trivs redan! Turen ifrån flygplatsen i Nairobi till barnhemmet gick oförskämt bra!
Vi fick skjuts av en taxi ifrån flygplatsen till busstationen, där han släppte av oss direkt på bussen till Nakuru. Väl i Nakuru så körde busschauffören oss hela vägen fram till nästa buss som skulle ta oss mot barnhemmet. Även denna resa gick kanonbra!

När vi kommit fram till barnhemmet så hälsade vi på de flesta som jobbade där, dock inte Uncle Maragia som var ute på ärenden i stan i två dagar. Barnen var till en början väldigt blyga, men det gick över efter några dagar. Andra dagen så plockade vi fram en av alla frisbee's vi hade med oss och började kasta med ett av barnen. Men det varade inte länge, för snart stod det minst ett tjugotal barn i en ring och kastade frisbee med oss =). Det var lätt dagens höjdpunkt!
Värmen här nere gör oss väldigt trötta, så vi har sovit mitt på dagen, men vi hoppas att vi ska vänja oss lite med värmen så att vi orkar med hela dagarna, som barnen gör =)

Vi har ännu inte varit i skolan och hjälpt till, men det ska vi göra så småningom
Än så länge har vi mest hjälpt Uncle Morris med maten, samt att hugga ved =)

Vi hoppas på mycket mer lek med barnen, vilket det garanterat blir!

Tack så länge!

/Erik och Evelina

(Sammanlagt är det just nu 5 volontärer på plats, vilket är ett undantag då det normalt ska vara max 4. Men finns det hjärterum finns det stjärterum // Cecilia Schubert, volontärsamordnare för Phyllis MEmorial, volontar@kampiyamotosbarn.se)

Blogginlägg från Caroline Nilsson

Hej,
Har nu befunnit mig på barnhemmet i två veckor idag, är helt otroligt vad tiden går! Min första tid på hemmet har till största delen bestått av att hjälpa Maragia, socialarbetaren på Barnhemmet, med alla hans sysslor. Just nu är han inne i en väldigt stressig period då skollovet håller på att ta slut och han måste inhandla en massa saker till de barn som går på Boarding School (ung. Gymnasium) samt betala in deras skolavgifter. I förra veckan var jag med honom på banken när detta skulle göras. Det är verkligen ett heldagsprojekt eftersom varje skola har konto på olika banker. Det innebar att vi var tvungna att gå till varje bank, stå i kö vid varje besök vilket innebär ca 30-45 minuter. I den stunden var jag väldigt tacksam över den svenska internetbanken!

Dagen därpå följde jag med Maragia när han skulle lämna Betrice och Lilian på deras skola. Jag hade glömt att tid i Kenya inte riktigt betyder samma sak som i Sverige. Alltså, Maragia hade sagt kvällen innan att han ville lämna Phyllis vid 8, så vid 8 var jag redo att lämna området men tji fick jag. Ingen Maragia eller Betrice och Lilian som var redo på långa vägar. Efter mycket packande och springande kunde vi en timme senare äntligen gå, men då var alla Matatu-taxina fulla och när vi väl fick tag på en visade det sig att den var sönder!! Så hur var det nu, pole pole (långsamt-långsamt)!! Det tar ett tag att komma in i kenyanska tidsuppfattningen, allt har sin tid här. Efter mycket om och men kom vi till stan i en ny matatu och vi kunde inhandla de sista sakerna innan vi skulle lämna barnen på skolan. Men innan skolan var det dags for lite lunch. Eftersom jag vet att de har en stram budget kände jag att jag kunde ta och bjuda dem på lite lyx. Betrice beställde det dyraste på menyn ha ha men det var hon värd. När vi, jag och tjejerna, sedan skulle på toaletten för att tvätta händerna fick jag uppleva hur man tar i där det behövs, även om man inte orsakat problemet! Något vi i Sverige är lite dåliga på ibland. Någon hade satt i proppen i vasken så den var överfylld med vatten, proppen hade helt enkelt fastnat. Tjejerna började då rota runt i skåpen för att hitta något att ta bort proppen med så att vattnet skulle försvinna, vilket de också lyckades med tillslut. Dessa tjejer är verkligen toppen!

Utöver att hjälpa Maragia med allt inför barnens avfärd till skolan har jag hunnit med att utföra lite sysslor på hemmet såsom rensa bönor och majs. Men så har det självklart blivit en hel del lek med barnen också! Förra helgen spelade vi brännboll, men blev abrupt avbrutna av ett skyfall. På väg tillbaka mot matsalen ser vi att Wilfred 10 år haltar väldigt mycket, sa vi tog med honom till vår lilla sjukstuga för att titta närmare på foten. Det visade sig att han tidigare under dagen trampat på en spik som hade gått rätt upp i foten, men inte velat säga till någon. Stackaren hade riktigt ont nar vi försökte rengöra foten. Vi lindade in den lite i bandage sa att den skulle hålla sig ren. Under tiden vi väntade på att regnet skulle upphöra spelade vi bingo med honom. Det var så härligt att se hur han först var jätteblyg men sedan sakta förändrades till väldigt framåt under spelets gång. Efter den dagen har han ständigt frågat när vi kan spela bingo igen. Det är ju inte helt enkelt att ha alla barnen att spela bingo samtidig, då det är nästan 70 av dem, men det blir nog att vi kommer ha en bingoturnering någon helg – vem gillar inte BINGO liksom! Nu är det dags för mig att åka tillbaka till Pyhllis, har varit en lång dag i Nakuru för mig och jag längtar tillbaka till barnen!

MVh Caroline

Nya volontärer på plats!

Vi har nu 3 nya volontärer på plats, där 2 av dem varit på Barnhemmet tidigare för några år sedan. Therese kommer att vara på Barnhemmet ända till September så vi kommer framförallt att få följa hennes långa volontärvistelse. Caroline och Sofia kommer att vara i Kenya i nästan 3 månader, vilket även det är en lång tid! Resan ned dit har gått bra och nedan är deras intryck och tankar om deras kommande tid på Barnhemmet:

Therese: Så nu har jag äntligen anlänt till Phyllis Memorial Childrens Home. Jag heter Therese och ska stanna pa barnhemmet under ett par månader. Efter att ha varit i Nairobi i drygt en vecka och på barnhemmet i 3 dagar så är det många tankar som försöker samsas om plats i mitt huvud. Första kvallen var det många nya ansikten att hälsa på och många namn att försöka komma ihåg. Tyvarr så blev jag magsjuk andra dagen och lämnade inte gästhuset på hela dagen. Otåligheten växte då jag såklart ville fokusera på att lära känna barnen och inte ligga och sova. Dagen efter mådde jag bra igen. Känslan av att vara här är riktigt bra. Det känns genuint trevligt och lantluften är avslappnande. Igår hjälpte jag till med att rensa bönor inför lunchen tillsammans med Rachel and Sarah. Det är mkt smågrus som ska bort innan maten kan tillagas. Sarah's baby Ruth is too cute! Hon springer omkring och leker med Eunice och lilla Mary som är runt 5 år. Nu efter några dagar har jag fått en överblick av barnhemmet och vet mer hur allt funkar. Barnen är mer framåt också från att mest ha tittat nyfiket på oss nya volontärer. Efter middagen igår närmade sig ett flertal barn utan problem. Jag blev utfrågad om Sverige och om mig själv av bla Zipporah, två flickor som båda heter Mercy, Miriam, Peter and Maritha. Jag ser fram emot att prata med fler av barnen snart. De är dock så många och man vill väldigt gärna lära känna alla. Vi får se om det är möjligt.

Jag blev förvånad över gästhuset. Trodde att standarden skulle vara mer enkel. Herregud, det finns ju gasspis och solcellerna ger ju mer än bra ljus om kvällarna! Tvätta kläder och diska utomhus har aldrig skadat någon heller :)

Tuta nande badai från Therese!

Och från Caroline och Sofia som är två kompisar från Lund:

Vi heter Caroline och Sofia och kommer att befinna oss på Phyllis Memorial i ca 3 månader. Vi var volontärer här för 2 år sedan, och fick nu möjligheten att återvända till barnhemmet. Innan resan var vi både nervösa och förväntansfulla över hur det skulle vara att komma tillbaka eftersom många förändringar skett sen vi lämnade det förra gången. Då fanns det bara ca 35 barn på hemmet, medan det nu bor ungefär dubbelt så många barn där. Några byggnader har rivits, och nya och större hus har byggts till. Denna gång känns det som en större utmaning att lära känna alla barnen eftersom de är så många, men med tanke pa att vi har 3 månader på oss ska det nog inte bli en omöjlig uppgift. Men trots alla förändringar är atmosfären densamma, och barn och vuxna är lika välkomnande och nyfikna på vilka vi är. Det var roligt att se gamla bekanta ansikten, både bland barnen och de vuxna, och fascinerande att upptäcka att barnen fortfarande kommer ihåg oss och saker vi gjorde tillsammans med dem förra gången! Första kvällen var barnen lite reserverade och observerade mest allt vi gjorde, men redan morgonen efter vågade de sig fram självmant för att hälsa, ställa frågor och prata minnen. Många i personalen är dock nya ansikten för oss men det ska bli roligt att lära känna dem bättre. Extra roligt var det att återse Maragia, som är socialarbetare pa hemmet och som vi har haft brevkontakt med ända sen var förra vistelse där.

De första dagarna har ägnats åt att återbekanta sig med området och människorna. Igår spenderade vi hela dagen i flickornas sovsal där det hade kommit massa "bed bugs" i alla sängar, filtar och lakan. Tillsammans med Maragia och barnen Lewis och Sarah sprayade vi allt med ett speciellt medel och trots att det tog i princip hela dagen verkade det fungera på odjuren. Maragia tror dock att vi kommer att få göra om proceduren om ett par veckor, sa idag har vi varit i Nakuru och inhandlat två stora förpackningar med mer bed-bug-medel!
//Caroline och Sofia