Allt annat än vardag

Dagliga sysslor, dagliga samtal och guldkant på livet här i Kenya - det är rollen vi format utifrån oss själva och våra personligheter som volontärer här på Phyllis. Nu är vi tre volontärer kvar på plats, jag och Caroline som stannar till mitten av februari och Lars som har förlängt sin vistelse med två veckor till för att kunna avsluta vattenprojektet han kämpat med sedan oktober. Jag och Caroline har i skrivande stund precis vinkat av vår bättre tredjedel Clara som tog matatu till Nairobi från Nakuru idag för att sedan flyga hem till Sverige tidigt imorgonbitti. Vi och alls på Phyllis kommer sakna henne något otroligt. 

Livet i Kenya är inte alltid en dans på rosor, väldigt mycket här är annorlunda mot Sverige och vi lär oss nya saker nästan varje dag. Som Jacinta sa till mig när vi sågs innan jag åkte skiljer sig vardagen här och hemma som natt och dag. Det är en fantastisk erfarenhet och extremt nyttig upplevelse att få leva här och lära känna landet, barnen och alls människor. Samtalar mycket kring skillnaden Sverige och Kenya emellan både med de äldre och yngre, många vill prata och är nyfikna. Livet och framtiden, stort som smått. 

Skolan har börjat nu igen, alla våra borders har lämnat och nya tillkommit. De som slutat åttan och gått ut high school väntar på sina resultat och är lite rastlösa men njuter samtidigt av ledigheten och hjälper till mycket i köket och gräver med Lasse till vattenprojektet. De som går i skolan studerar flitigt på kvällarna, tystnaden i matsalen är rofylld men koncentrerad - vilken skillnad mot när det var lov!

Uncle Maurice är på benen igen men måste vila så fram tills han är helt hundra är Gidraph en  hjälte i köket och serverar stolt ugali till alla barnen. Igår fick vi kött och kål till, glada miner!

Varma kramar från Kenya

Klara och Caroline

Tillbaka på hemmaplan och äventyr i lake Nakuru

Nu är vi alla hemma från Mombasa och en helt underbar resa full av nya lärdomar och upplevelser. Julfirande i tropisk värme med svalkande havsbris, simträning i indiska oceanens vågor med såväl barn som personal och mysiga stunder att bara vara. Spännande utflykter till djurpark för att mata giraffer och se läskiga ormar plus en halvdag inne i staden där vi utforskade Fort Jesus och åkte färja över till södra kusten. Med ryggsäckarna fyllda av nya erfarenheter är vi nu som sagt alla hemma på Phyllis igen men historierna från de fem dagarna vid kusten hänger kvar i luften och minnena vi alla fått är något vi kommer bära med oss hela livet. 

Något vi också fick med oss från Mombasa var en hel del malaria trots allt kämpande med myggnät. Tre av de mindre barnen, Caroline och Uncle Maurice fick uppleva den nya erfarenheten också, de har alla varit på sjukhus och fått behandling så mår mycket bättre nu som tur är. 

Igår, Söndag 5 januari, stod det äventyr i kalendern! Det var jag, Clara, Kristina (Lasses syster som är här och hälsar på), Caroline, Ann Mugure, Kenedy, Fridah, Omondi och Shiro till Lake Nakuru på heldagssafari. De tre sista är syskon och alla sex barnen kom till Phyllis under 2013 och hade därför aldrig varit på safari och sett de vilda djuren. Vi åkte hemifrån vid åtta på morgonen och barnen var pigga och förväntansfulla. Bara att åka bil genom Nakuru är ett äventyr! Väl i parken såg vi noshörning nästan direkt, black rhino. Mot slutet av dagen såg vi white rhino också! Inga lejon tyvärr - hakuna Simba - men massa zebror, apor, giraffer, bufflar, impalor osv. Åt lyxig picknick vid lake nakurus vackra vattenfall, duktiga Clara gjorde Chapati med hjälpsamma Auntie Sarah igår till matsäck - mycket uppskattat! Sedan fick de varsin juice, liten yoghurt och bananer. Som snacks i bilen fick de chips och choklad! Sockerchock!! Lilla Shiro kunde knappt sitta still men på hemvägen somnade nästan alla och Omondi sov i mitt knä hela vägen hem. Shiro var också bilens boss hela dagen, när hon tröttnade på att bilen stod still sa hon bestämt "twendeni" och off we go! (Let's go på swahili). Chauffören var mycket road. Väl hemma igen fortsatte kvällen med lek och bus, storytelling och självklart ugali!

Måndag idag. Ny vecka, nytt år. Idag åker de första barnen iväg till high school - killarna som går på Soalay boys high school - och de ser verkligen fram emot att komma tillbaka till skolan och vardagen. Ingen som klagar. Nu i veckan åker resten av våra borders tillbaka till sina high school, det kommer bli tomt utan alla härliga tonåringar men också roligt att få träffa de nya borders som kommer hit för att gå i Phyllis Primary School. Det är också ett stort gäng som blir kvar här i Januari, de som slutade klass åtta och de som slutade form 4 förra året. Alla väntar spänt på sina resultat från slutproven, åttorna som ska börja high school och de andra som slutat och nu väntar på att kunna ta nästa steg in i framtiden. Funderingarna kring den är många och drömmarna når långt! 

Clara har med min hjälp fortsatt jobbet med intervjuerna som ska få inviga det nya året med nyheter här från Kenya till alla er hemma i Sverige. Barnen tycker det är roligt att få svara på frågor både kring livsönskingar och favoritmat och vi får samtidigt lite kvalitetstid med dem! 

Stor kram,

Auntie Klara K

Mombasa

Mombasa Äntligen så var dagen kommen, den 23 december då alla barnen skulle få åka till Mombasa. Efter lite strul med en av bussarna så kom vi iväg några timmar efter planerad avresa. Resan var lång och svettig. Det tog oss ca 18 timmar att resa. Det som slog mig mest under dessa 18 timmar var att inget utav barnen klagade. Inte på värmen, tristessen, sömnbrist eller någonting annat. Det är helt fantastiskt.


Shiro sov långa stunder i mitt knä



        

Väl framme så installerade vi oss i våra dorms, myggnäten sattes på plats och magarna fick i sig ett nattmål. 
Morgonen kom snabbt efter några få timmars sömn och barnen var ivriga att komma iväg och äntligen få se havet. Först ut var det en tjejgrupp. På grund av ebb så var det väldigt långgrunt, men barnen lekte på i vattnet.
På eftermiddagen så var det killarnas tur. Uncle Maurice var väldigt ivrig att få se vattnet och strax därefter så låg han i vattnet och plaskade i en badring. Det var otroligt roligt att se barnen och personalen plaska, leka och simma i vattnet. De, liksom jag, njöt verkligen.

                                                                                                                                                                                        

Simträning i det långgrunda vattnet

                                                                                                                                                     

Fridah, Shiro och Mary ser ut att njuta av badet

På kvällen blev det lite dans och uppträdande. Barnen (med hjälp utav läraren Douglas) framföre en pjäs om Jesu födelse. Det skrattades gott. En fin avslutning på ”vår julafton”, barnens julafton är imorgon.

Beatrice och Joseph showar lite

Beth som ängel och Joel som Josef

Barnens julafton bestod utav bad. Det var jättemånga barn i vattnet och det blev väldigt mycket bus och simträning med barnen. Och en aning brända axlar om jag ska vara ärlig. Auntiesarna var en aning skeptiska och gjorde tappra försök att få stanna på land. Men detta kunde inte accepteras och när vi väl fått i dem i vattnet så fick vi kämpa lika hårt med att få upp dem igen. De älskade att bada.  Återigen en otroligt givande dag tillsammans med de badande barnen.

Fullt ös i vattnet

    



Shiro visar precis hur nöjd hon är med att
sitta i Susans knä vid vattenkanten

    

Utöver bad så har vi även varit till Haller Park, en naturpark i Mombasa. Där fick vi se en hel del djur, reptiler, fiskar, fåglar och växter. Man vandrade igenom parken och det hela avslutades med alla fick mata giraffer. Vissa utav barnen var lite osäkra på om de skulle våga men när de såg de andra barnen rusa fram till girafferna och mata dem så släppte det för resten utav barnen också. En bra avslutning på denna rundvandring.

Det är inte så farligt att mata giraffer



Auntie Sarah ställer upp på en bild med en av girafferna



Denna utflykt blev också mitt farväl utav barnen för dagen efter så bar det av till Sverige för vår del. Det är alltid så otroligt jobbigt och sorgligt att ta farväl utav alla dessa underbara barn. Vi kommer verkligen att sakna dem.
Vi har haft tre underbara veckor tillsammans med barnen och vi kommer att titta tillbaka på denna vistelse i Kenya och le. Och vem vet, vi kanske ses igen.
 
Jag hoppas att ni som stödjer barnen på Phyllis Memorial fortsätter att göra det. Ni kan stolt klappa er på bröstet och veta att er hjälp är ovärderlig för dessa barn. Ni gör skillnad och ni är fantastiska.

Kram på er alla
/Uncle Tobias  

Självständigheten

Dagarna rullar på i ett högt tempo och det ges inte möjlighet till så många lugna stunder. Men vi är ju inte i Kenya för att vila heller så det är bara att busa på. Man vill samtidigt ta vara på varenda lite stund som man kan få tillsammans med barnen eftersom att man vet att det bara är under 3 veckor som man kommer att vara här. Vi hade med oss en resväska med saker till barnen som vi delade ut. Det var såpbubblor, pärlor, ritblock med pennor och hopprep mm. Ett rent nöje att dela ut detta till barnen och sedan leka med dem.

Shiro visar stolt upp sina mästerverk, om det faktiskt är hennes låter vi vara osagt 

 Fridah visar upp sina bubbelkunskaper

Caren visar upp glädjen med att hoppa hopprep

12 December var det Kenyas självständighetsdag, och inte vilket år som helst utan deras femtionde i ordningen. Detta var någonting som firades med lite extra god mat och en utflykt till Lord Egerton Castle. Där blev det fotbollslir och lek samt en del fotografering. Barnen poserar mer än gärna framför kameran. Barnen gick ett varv inne i slottet innan det var dags för fika och sen en ganska trött bussfärd hemåt. En bra dag tillsammans med barnen.

Fotbollslir vid ”slottet”

Kan barnen posa så kan jag

Gerd bestämde sig för att bjuda barnen på hamburgare med pommes, korv och coleslaw. Hon grillade ca 120 stycken hamburgare och Joseph Gitau tog hand om korven och pommesen i den vedeldade ugnen. Jag, Emeli och Mamma bidrog med att bygga hamburgarna och lägga på tillbehören så att barnen fick sin middag i tid. En uppskattad middag och barnen mumsade i sig i rask takt.

Gerd grillar tappert sina hamburgare

Det var allt för nu. Vi hörs om ett tag igen.

Kram Uncle Tobias

Återkomsten

Efter ankomsten till Kenya och efter ett punkterat däck och lite andra småproblem så anlände vi till Phyllis. Och vilket mottagande vi fick. Ett stort kramkalas samt väldigt många ”high five” innan barnen samlades i matsalen för lite korta tal samt en del skönsång tillsammans. Det var en otroligt härlig känsla att vara tillbaka igen och att få träffa barnen igen. Barnen var saliga och sprang omkring och skrek ticki ticki (killi killi) vilket innebar att det var dags att borsta av sig resan och sätta igång med att jaga barnen. Det blev mycket bus och en hel del kära återseenden och pratstunder innan det var dags att dra sig tillbaka och ta kväll hemma hos Jacinta i Kiamunyi. Pga att det är många volontärer på plats så bor vi med Jacinta i hennes hus och så spenderar vi all tid som vi kan tillsammans med barnen. Det var otroligt roligt att vara tillbaka och välkomnandet som vi fick kunde inte ha varit bättre. Några utav barnen är med i Kiamunyi så det blev fortsatt lek, bus och mys med dem innan det var dags att sova.

Mamma och hennes fadderbarn Catherine Mwihaki. 

Emeli med vårt fadderbarn Jacinta Wangari 

Jag och Obama leker ”vem där”. Och ja, det gör precis så ont i ögonen som det ser ut =)

 Kram Uncle Tobias