I takt med att barnen växer är det allt svårare att få ihop
tillräckligt med pengar för att betala de äldre barnens skolavgifter när de når
högre utbildningsnivåer. Därför har det samstämmigt bestämts att alla
donationer och intäkter utöver det som används till grundläggande förnödenheter
ska gå till just skolavgifterna.
Redan i början av min vistelse lyfter jag temat med barnen.
Det är viktigt att de förstår att de volontärer som framöver kommer på besök
inte kommer att göra lika många utflykter som tidigare, samt att de vet varför.
Barnen inte bara förstår och håller med (förutom de minsta för vilka alla dessa
begrepp som har att göra med ekonomi är något abstrakta) utan börjar klura på
olika sätt som de kan bidra till att samla ihop pengar till skolavgifterna.
Några föreslår att pengarna från deras egenodlade grödor ska
läggas in i skolpotten. Andra vill starta hantverksprojekt och sälja sina
skapelser för att tjäna pengar till skolavgifterna. Som del av
hantverksprojektet börjar barnen att göra armband och halsband till
försäljning. Vi köper pärlor för pengar som individer från Sverige har donerat
inför min avresa. Barnen älskar att pärla och sätter självmant igång med
projektet innan jag ens hunnit göra det officiellt. De mindre insisterar på att
hjälpa till. Några sitter i matsalen, andra ute i gräset. Medan de pärlar
sjunger de, gosar med volontärer och roar sig.
De använder flitigt de köpta pärlorna men skapar även egna
pärlor av återvunna tidningar. De klipper i timmar, rullar och klistrar och
trots att jag uppmanar dem till att ta en paus och leka så tycker de att det är
så roligt att de hellre fortsätter pärla. I bakgrunden spelar några barn piano
och det pratas och skrattas flera dagar i rad medan över hundra unika smycken
blir till i alla möjliga färgkombinationer och mönster.
Vi kommer också överens om att skapa en videokampanj
tillsammans. I den ska barnen berätta om sin syn på utbildning. Jag ställer upp
som frivillig videograf och inspelningarna ger mig möjlighet till egentid med
de äldre barnen.
Samtalen blir mycket intressanta, en del barn berättar om sina
bakgrunder och flera gånger glömmer vi inspelningen och hamnar i förtroendefulla
samtal som berör både mig och dem till tårar. Vi kramas och känner hur vår
relation stärks.
Barnens berättelser får mig att förstå djupare än någonsin vad
Phyllis Memorial är… Det är inte bara en plats där föräldralösa barn växer upp.
Det är så mycket mer, för vart och en av dessa barn. Det är trygghet, kärlek,
glädje, vänskap, familj, ro, drömmar.
Det är en sak att höra Jacinta eller Gidraph berätta om
barnens bakgrunder och veta att de får sina behov tillgodosedda här, men det är
en helt annan sak att höra barnens egna versioner. Att se sorgen i deras ögon
när de minns tillbaka, att se skammen över sådant som de tidigare tvingats
utstå, att höra dem berätta om sina farhågor när de först kom till barnhemmet
och notera lättnaden som följde när de insåg att de kommit till en bra plats. Att
se hur överraskade de blir när de svarar ”nej” på frågan ”Känner du dig
någonsin rädd här?” och att se glimten i deras ögon när de berättar om den
trygghet, vänskap och kärlek som de upplever. Kärlek som de berättar aldrig
fanns i deras liv innan.
Några av barnen väljer att lägga till något ”eget” mot
slutet av videona. Ibland ensamma, ibland tillsammans med en vän. En hälsning
eller en låt, och vi skrattar och busar tillsammans. När vi spelar in
tillsammans ser jag så tydligt allt som skapats i relationen mellan två eller
flera barn. I blickarna de delar med varandra, i sättet de håller om och busar
med varandra, i glädjen de bringar varandra.. de relationerna, de vänskapen och
den känslan av tillhörighet.. det är något som inte var ämnat åt dessa barn
förrän Phyllis skapades och de kom hit.
Det berör mig djupt. Videostunderna blir några av de värdefullaste stunder som
jag får dela med barnen. Tacksamheten jag
känner är bortom ord.
