torsdag 9 maj 2019

F.d. volontären Gabriella och mamma Christin berättar om sin återresa till Kenya!


Vi fick äran att åka tillbaka till Phyllis och herre vad härligt det var att komma tillbaka! 

2 veckor gick fort, alldeles för fort. Men vad fint det var att få träffa alla igen. Och så stora vissa barn blivit! De som pratade ingen eller lite engelska förut pratar nu bra engelska. Vissa har gått ut Primary school och börjat på High school, det kändes som de blivit så stora på bara ett år och sen så har det kommit 5 nya barn till barnhemmet! Men som tur är så var sig mycket likt, så det kändes trots allt som att komma hem igen.


Alla är så välkomnade, så snälla och kärleksfulla. Vi båda blir så förundrade över hur fina barnen är, inifrån och ut. Så genuint snälla. Och som de tar hand om varandra, på sitt sätt. Utåt sett kan de se ut som barnen är lite tuffa mot varandra. När man kollar film i matsalen och någon somnar är det inte ovanligt att den som sitter bredvid ger den sovande en knuff så den vaknar till exempel. Men det är med kärlek och omtanke. De stora barnen hjälper de små att tvätta sina kläder, de små försöker hjälpa till så gott de kan. Alla drar sitt strå till stacken. 

 
Bild: Susan bär vatten

Vi kom när det var 3 dagar kvar av skolterminen, ett medvetet val. För då visste vi att vi garanterat skulle få träffa alla. Annars har barnen som har kvar släktingar och har möjlighet att åka besökt sina släktingar under några lov förut. Så vi ville inte riskera att någon var borta när vi kom. Men under hela detta lovet var alla kvar på barnhemmet. Något som jag faktiskt tror att en del tyckte var positivt. Ett barn berättade att hos sin släkting var det tråkigt och fanns inget att göra. Det barnen tyckte bättre om att vara hemma på Phyllis. Ett fint kvitto tycker jag. 



Bild: Miles och Isaak 

Vi var med på skolavslutningen i Phyllis skola. Något vi visste kunde vara drygt, men vi hade nog glömt hur drygt. Alla elever klämde in sig i det största klassrummet och sen satt lärarna längst fram. Lärarna pratade om hur terminen gått, hur viktigt det är att studera hårt, hur viktigt disciplin är bland annat. En tillställning på ett par timmar, sittandes på små hårda träbänkar. Några barn råkade somna, vi förstår dem faktiskt. Såklart har lärarna rätt i det dem säger, men efter en stund så är det lite svårt att fokusera och verkligen lyssna på det dem säger, tyvärr. Men vi är evigt tacksamma att de låter oss vara med och är så välkomnande! 



Bild: Skolavslutning 

På jobbet där Gabriella jobbar har några kollegor samlat in pengar till barnhemmet. 1100kr har de samlat ihop och dessa bestämde vi tillsammans att vi skulle laga en god måltid för. En get köptes, ris, grönsaker, läsk och efter mitt (Gabriellas) önskemål bakades det Chapati. Vilken festmåltid det blev! Mums!!! Som man saknat den Kenyanska festmaten!! 

Sedan hade även ICA Kvantum i Klippan skänkt cirka 400-500 bindor! Mensskydd är dyrt i Kenya så det var toppenbra att vi kunde ta med dem ner. 

Gabriella skriver:
Jag kommer ihåg hur ledsen jag var när vi skulle hem 2018 efter att ha varit på Phyllis i 4,5 månader.  Det var riktigt tungt och jag tror faktiskt inte jag var riktigt redo att åka hem då. Tårarna sprutade hela de 2 sista dagarna, konstant. I år kändes det mycket 'lättare'. Barnhemmet finns kvar och även om massor har ändrats, så är det så mycket som är likadant. Barnen finns ju kvar, om inte alla på barnhemmet så är de i alla fall i landet. Personalen är ju också där, bland dem Uncle Maurice med sitt snälla leende och vänliga blick. Jag kan ju åka tillbaka, och visst kommer jag göra det. Många gånger!

Men visst sprutade tårarna sista kvällen även nu. När det var dags för min favorit grej på dagen, godnatt kramar, så var det såklart lite vemodigt. Men jag tror det är viktigt för barnen att se att det är ok att vara ledsen. Många har så mycket känslor i sig, svåra och komplicerade känslor kan jag tänka mig. De liksom håller dem inom sig, vilket är 100% förståenligt. Men när de säger till mig "gråt inte, don't cry" så säger jag "det är skönt att gråta och det är helt okej om man vill gråta när man är ledsen..." 


Bild: Jag och världens snällaste, finaste, bästa Fridah och lilla söta Chibet 

Nu när jag kom tillbaka som besökare reflekterade jag över min tid som volontär. Hade jag kunnat gå tillbaka till när jag var volontär hade jag sagt till mig själv NJUT! Sluta fundera på om du är tillräcklig, sluta fundera på om du hittar på mindre eller är tråkig jämfört med tidigare volontärer, sluta jämföra, sov ut ibland, ta tid för dig själv att ladda batterierna, ät mer av den goda frukten, NJUT av varje sekund och var snäll mot dig själv, du duger och gör så gott du kan! De är lätt att vara efterklok, men de är väl en av fördelarna med att komma tillbaka. Så om du är som mig och tampas med alla dessa funderingar så vill jag bara säga DU ÄR BRA precis som du är! Så länge barnen är glada är det det viktigaste. ❤


Bild:  Christin med Mothoni, Linda och Chibet


Och så de där godnatt-kramarna, de saknar man ju redan! ❤❤❤

Vi avslutar med ett litet tänkvärt citat:

“Things you take for granted someone else is praying for”

Massor av kramar från Christin Persson och Gabriella Nilsson


Alla bilder i detta inlägg tillhör Gabriella Nilsson och Christin Persson

tisdag 9 april 2019

Roberts volontärberättelse: Phyllis, Phyllis, mitt älskade Phyllis

Phyllis, Phyllis, mitt älskade Phyllis. Nu har det gått två månader sedan jag lämnade dig. 
Sverige är stelt och kallt, men bussarna går i tid. Så mycket kärlek och skratt du gav, fastän maten var rätt trist. 

Nu sitter jag här och dagdrömmer mig tillbaka, tillbaka till att hacka kål och lyssna på Kizunguzungu, spela kubb tills mörkret lagt sig och sedan ge alla god nattkramar. 

Du är en oas mitt i det fattiga och bitvis våldsamma Kenya, du är en trygghet och värmen för alla "förlorade barn". Att med din hjälp kunna gå från att inte ha någon framtid till att ta examen i sociologi. Att från att sitta på gatan och tigga pengar, till att pirrigt vänta på jultomten och hens paket. Paket som du får för att du är du, för att någon i ett kallt land i norr älskar dig. 

Det är lätt att glömma hur tufft dessa barnen har haft det, att någons mamma blivit mördad, när dem som vilket barn som helst klagar över hur tråkigt det är med jullov. För att i nästa stund minnas att julen är till för familjen, något som är ett barns allt, är tryggheten i livet. Något som dessa barn blivit övergivna av, något som dessa barn blivit utnyttjade av, något... Hur är det ens möjligt?

Det är i dessa stunder, stunder när det otänkbara infinner sig. Som Gud visar sin nåd, med dig Phillis. Den nya familjen bestående av en trygg plats, med 'unklar & auntiesar' (ursäkta mina böjningar), faddrar & volontärer, vänner & klasskamrater. 

Här sitter jag i Sverige och drömmer om under, magi och meningen med livet. När jag är en del av det, en del av Phyllis. 

En av Roberts favoritminnen är att ha deltagit när barnen tar examen i Kenya
Top 3 minnen från Phyllis

3. Varje söndag är det Gudstjänst, varje söndag kommer grannbarnen till Phyllis för att delta. Dessa barnen är smutsiga och slitna, medan barnhemsbarnen är friska och vitala. I sann Phyllisanda bjuds barnen sedan på mat och lek under hela dagen, under denna tiden är de en del av Phyllis. När de väl går hem, så är det med mat i magen och förhoppningsvis glada över att få ha lekt en dag. Jag påminns varje gång över hur bra barnhemsbarnen har det i jämförelse. 

2. Att få vara med när barnen tar examen är otroligt. Att se hur stolta barnen eller snarare ungdomarna är, hur stolta släktingarna är och hur imponerade de andra barnhemsbarnen är. Överallt på skolan dansas det och sjungs det, på vägen hem till Phyllis sjungs det och på Phyllis firas det ännu mer. 

3. Att ge kramar är fantastiskt, men att ge godnatt kramar till alla barnen är otroligt. Och skulle jag någon gång missa någon, eller om jag skulle gå och lägga mig tidigt. Ja då får jag höra det dagen efter, men det är ju inget jag vill missa heller! Det tar ofta någon timme att säga godnatt till alla, ibland blir det sagor, ibland långa samtal och allt som oftast  ska de bara ha en kram till och en till....

Denna volontärberättelse är skriven av Robert Nilsson, Volontär vid Phyllis vintern 2018. 

onsdag 23 januari 2019

Hej då Phyllis!

Nu är det dags för mig att lämna Phyllis, för att åka till Nairobi över helgen och sedan hem till Skåne.
 
Sista veckan har i stort sett bara handlat om skolan, de äldre barnen har åkt iväg till sina skolor och en del yngre barnen har kommit för att bo här för att delta i skolan. 

Massor av tid och pengar har gått åt för att handla allt som behövs för att bo på internat och gå i skolan, även alla skolavgifter har betalats vilket verkligen testar ekonomin här. Om vi i Sverige tycker Januari kan vara tuff ekonomiskt, så kan man ju undra vilka ord Kenyanerna använder. Dessutom är Januari väldig torr och varm, så matpriserna har gått upp.

Barnen är så nöjda över att gå i skolan igen och de vill ofta berätta om nya saker de lärt sig. Men det är tufft liv att gå i skolan här. Uppstigning 5.00, skolan börjar 7.15 och håller på tills 16.00. Efter ha tvättat kläder och duschat så har de lite fritid. 19.30 är det obligatoriskt läxläsning även om dem inte har någon läxa fram till 21.30! DÅ det är läggdags. 

För mig är det mycket märkligt att de sitter uppe och pluggar så länge. De äldre från typ sexan klarar det bra, men de yngre somnar ofta i böckerna och man kan undra hur mycket kvalitet det blir innan det? 


Härom kvällen gick strömmen vid kvällsmaten, innan de ska göra sin läxläsning. 
SWOOSCH! sa det, så hade alla ätit upp och hoppat i säng där de låtsades sova. Många somnade såklart. På så sätt visste de att de inte skulle behöva gå och plugga, utan det skulle de hinna med på morgonen. Det är verkligen ett annat liv för barnen här än i Sverige, bara hur tyst och fokuserat det är i skolan är kul att se. 


Det är med glädje i hjärtat jag lämnar detta underbara ställe. Klart så känns det ledsamt för mitt ego. Men jag vet ju hur bra dem har det här och vilka fina vuxna de har runt sig. 

Phyllis, vi ses snart igen ❤️

Robert 




fredag 11 januari 2019

Jul och Nyårsfirande vid Phyllis

Jul på Phyllis är en annan upplevelse än i Sverige, det syns inte att det är jul. 
Ni vet, varmt väder, ingen direkt julpynting. 

Juldagen firades med en stor middag, med barnen och en del grannar. Vid såna här middagar känns det som att barnen kan äta hur mycket som helst, de bara älskar det.

Och sedan blev det allsång som det alltid blir här, de älskar verkligen att sjunga. 


Därefter var det dags för tomten, vilket var jag. Inga problem tänkte jag, men när jag fått på mig tomte kläderna och en kudde till mage, visste jag bättre. Det är fruktansvärt varmt och det är ju många barn, så många julklappar blev det ju med!

På kvällen var det dags för dagens stora höjdpunkt; Julhälsningar som skickats från Sverige, från gamla volontärer. Vi såg klippen flera gånger, de var så glada över att se och höra alla vänner igen. Vänner är mer värt än alla presenter i världen ❤️

Några dagar senare var det ju dags för nyårsafton, vilket många sett fram emot mer än julen. Hela områdets barn och ungdomar kom, för att fira med oss, runt 200 kids skulle jag tro.



Det blev disco och en lång gudstjänst med mycket sång och dans. Det blir väldigt häftigt när 200 barn klämmer i och sjunger. 

Och sedan tändes en brasa att värma sig runt, i den kalla natten. Framförallt att alla områdets barn och ungdomar kom, uppskattade barnen mycket, de har inte träffat dem på väldigt länge. 

På nyårdagen, blev det stor middag, de flesta barnen hade sovit över då de firat långt in på natten. Det är verkligen imponerande av personalen här att få ihop all mat till detta. 

Skolan börjar denna veckan, vilket är otroligt efterlängt. Som de har längtat, efter kompisarna, men framförallt att ha något att göra, inte bara hänga på Phyllis liksom. De är även väldigt sugna på att lära sig nytt och få bättre betyg detta året. Det bubblar verkligen hos barnen.


Robert 



tisdag 25 december 2018

Julförberedelser vid Phyllis


God jul!

Det är några dagar kvar till jul när jag skriver detta, men det känns som det är flera veckor kvar. Det är inte mycket julpynt eller ens jul reklam i Nakuru (närmaste stad), dock är där mycket mer folk och mer stress. Här på barnhemmet har livet sin vanliga sysslor, barnen pratar inte mycket om julen, utan det är något som kommer när det kommer. 

För mig och Jasinta har det dock varit andra bullar, massor av julklappar har det handlats, vilket är väldigt klurigt. Jasinta har lyckats få olika organisationer att skänka det mesta av maten, allt från ris, mjöl till getter. Getterna ska vi slakta på julafton, då barnen tycker det är väldigt kul att vara med, lite som en happening... 

Idag bakade vi pepparkakor, vi hade dock inga mallar utan gick på frihand. Min erfarenhet från Sverige sa att detta skulle bli succé, vem gillar inte att låta kreativiteten flöda? Barnen här är duktiga på mycket, men inte detta. Det blev trianglar, fyrkanter och en massa cirklar. De äldre barnen gjorde några hjärtan, men annars hade de väldigt svårt att hitta på former. Jag försökte visa dem bilder och gör egna gubbar och gummor, men icke, detta var inte deras grej. Nästa jul får det bli med pepparkaksformer för pepparkakor älskade dem

Annars spelas det kubb dag in och dag ut, de vinner ofta på 3-5 omgångar, vilket är helt otroligt!

Robert

söndag 23 december 2018

Idas volontärberättelse

Nu har jag varit hemma i tre veckor och jag vet inte om jag hunnit smälta resan som varit än. Det var så mycket intryck och jag lärde mig något nytt varje dag. 

När jag bestämde mig att åka på denna resa ville jag lära känna ett nytt land, möta en ny kultur och nya människor. Jag ville inte åka på en till ”turistresa”.



Att bo på Phyllis var en fantastisk upplevelse! Tack vare personalens öppenhet svarade de på mina frågor och gjorde att jag lärde känna Kenya som mer än turist. Personalen stöttade mig, lärde mig nya saker såsom att laga mat, bröd och rensa bönor. De var underbara personer som jag är glad över att fortfarande ha kontakt med.


Barnens nyfikenhet och disciplin imponerar mig varje dag. De flesta hade ett leende på läpparna och var väldigt pratglada varje dag. Trots att de gick upp tidigt och la sig sent var de lika energifyllda. Jag som var trött fast jag gick upp klockan 8 på morgonen. De var glada och framförallt tacksamma för de aktiviteter vi hittade på. 

I skolan skulle lärarna i Sverige säga att Phyllis eleverna är ”exemplariska” elever som lyssnar på läraren, vill svara på frågor och gör sina läxor. Inte som i Sverige, där deadline för läxor ofta skjuts upp, där eleverna ofta sover i skolbänkarna och inte vill svara på frågor (så var det i alla fall på mitt gymnasium). 


Jag och Isabelle besökte Isabelles före detta gymnasieskola i Sollentuna och höll två föreläsningar för två olika klasser. Vår föreläsning handlade om Kenya, barnhemmet och kulturkrockar. Det blev en bra föreläsning och de flesta lyssnade intresserat men det var elever som var trötta och tog fram mobiltelefonen då och då. Vilket barnen på Phyllis inte skulle göra. 

Varje gång jag tar in disken i diskmaskinen eller lägger tvätten i maskinen tänker jag på barnen på Phyllis. Barnen som diskar sin egen disk och tvättar sina egna kläder för hand. Det är verkligen ett bekvämt liv vi lever i Sverige. 


Jag och Isabelle ska hålla fler föreläsningar under våren och jag har blivit intervjuad i Uppsala nya tidning om volontärarbetet på barnhemmet. Innan jag åkte ner lovade att jag göra en reklamfilm till Phyllis, det har jag gjort och jag ska göra en till. 

Jag känner mig mer än nöjd med min resa och önskar att fler kunde åka på en sån här resa! 

God Jul och Gott nytt år!

Ida Ronholt

söndag 16 december 2018

Gissa vem som är tillbaka!!


Nu har vi återvänt till underbara Phyllis! Det var någonting vi bestämde oss för att göra så fort vi kom hem sist vi varit där, men en tillfällighet att det blev just nu. När vi anlände var det som om vi aldrig hade lämnat, barnen gav oss ett lika varmt välkomnande nu som ett ledset adjö sist.


Direkt klev vi in i Phyllisbubblan som innebär lugn, kärlek och harmoni (men också en liten känsla av panik då den kenyanska tiden ibland kan bli lite för långsam och utdragen).


Redan vår första dag efter vår ankomst fick vi följa med på en bröllopscermoni. Alla i Kenya är så välkomnande och vi blev en del av familjen direkt, alla är välkomna i Kenya. Det är så häftigt att få se den kenyanska kulturen, den är så sprudlande och härlig, och så långt ifrån vad vi är vana vid i Sverige. 


Resten av veckan var allt vårt fokus på de underbara barnen, åh vad vi har saknat varenda en av dem! 


Vi slog till med ett lussebak en av eftermiddagarna och det uppskattades väldigt! Både barnen och personalen blev fullt engagerade och skötte bakningen över all förväntan! Det bästa var ju ändå sen att få smaka på något de själva hade skapat.


Sista dagen fick vi ta del av lyckan när Jeremaiha tog examen från universitet. Det var mycket sång, dans och inspirerande tal av vår fantastiska Jacinta. Roligt att se att hårt slit ger resultat, all lycka till Jeremaiah i framtiden.


Vi har haft en helt underbar vecka, och kan heller inte denna gången bärga oss till nästa gång vi får se barnens underbara ansikten igen. Vår kenyanska familj - vi ses igen! 


Johanna & Rebecca

Foton tagna av Johanna & Rebecca

De är tillbaka!

DE ÄR TILLBAKA! 

Barnen alltså, så nu är det fart här igen. Vissa verkar ha haft det väldigt bra, typ bott hos en mormor och ätit gott och tittat TV. Medans andra ser väldigt slitna ut och är mer tillbakadragna än de var innan, de vill heller inte prata så mycket om det. Men de flesta verkar ha haft det bra och ha uppskattat att vara hos sin släkt. Och det är verkligen viktigt att att de har kvar kontakten med sina rötter och ser var de kommer ifrån. 


Och så var det ju examen! Jag följde med till två universitet för att fira två av eleverna. 
Till den ena skolan tog vi skolbussen och fyllde den med familjemedlemmar och åkte iväg. Detta var en stor skola, ca. 3000 elever som tog examen! Och självklart var det anhöriga efter det. Tänk 10 släktingar per elev och vi har nästan en festival. Med allt från folk som säljer mat, krimskrams och har satt uppfoto studios. Massor av tal, musik och allt vad som tillhör en examen. 
Men det häftiga var när alla familjerna mötte sina barn som tagit studenten, de sjöng & dansade, de var så otroligt stolta. 


Och när vår elev kom var det samma sak, vi dansade och sjöng i närmare en timme. Och väl tillbaka på barnhemmet sjöngs det och dansades det ännu mer.
 
Dagen efter var det stor fest för de 9 som tagit studenten, mer sång & dans och massor av mat. 
Det är verkligen häftigt att se att dessa nu vuxna barnen som har tagit examen, trots deras tuffa start på livet. Att ta sig från föräldralös och utan framtid till att komma till barnhemmet och nu ta examen i till exempel sociologi, det borde ju vara omöjligt.


Så till er som inte har ett fadder barn, SKAFFA DET! 
Till er som har ett fadder barn, lämna in er semesteransökan för nästa års examen redan nu. 

Till er som bidragit på något till Phyllis på något sätt, ge er själva en klapp på axeln, det är tack vare er hjälp dem kan ta examen 💞

Robert

lördag 8 december 2018

Lovaktiviteter och finbesök!


Denna veckan har varit ännu lugnare än vanligt, vi är nu nere på 17 barn. Så vi har passat på att åka till Lake Nakuru, den stora parken med massor av djur. Barnen tyckte det var väldigt roligt men även skönt att bara se något annat. Vi såg allt från giraffer, noshörning till flamingos, dock hittade vi inte något lejon. Barnens favorit var helt klart babianerna, som lekte och hoppade runt.


Vi har även tagit långa promenader, för att bara komma utanför murarna. Barnen traskar på bra, inget gnäll som det lätt blir i Sverige. Ena dagen gick vi i fyra timmar, minstingen Milies tröttnade på slutet, då är han FYRA!


Sista dagarna har jag fått sällskap av 3 rutinerade tjejer, Kerstin, Rebecca och Johanna. De har varit här innan så barnen är väldigt glada över att se dem igen. 

Julen börjar närma sig även här, idag har vi gjort lussebullar. Barnen rullade och rullade, det blev typ 200stycken. Hade barnen fått välja hade vi gjort minst dubbelt så många, inte främst för att äta, utan för det är kul att snurra och fläta dem. Och tillskillnad från barnen hemma så smakade ingen på degen och de gjorde dem väldigt tålmodigt och fina. Så skoj!


Imorgon kommer alla barnen tillbaka och på lördag är det examensfest för dem som gjort klart universitet. 

Robert




Tonåringar är som tonåringar är, världen runt.

Barnen gör nu nästan allt känns det som, de lagar maten, tar hand om djuren, sår nya grönsaker och så mycket mer. De är verkligen duktiga.

Men de är sååå uttråkade, som bara tonåringar kan bli. De yngre kidsen är det inga problem att hitta på saker med och de kommer även på aktiviteter själva. Men de äldre alltså...

Vi har varit och badat vilket var uppskattat, det betyder mycket bara att byta miljö genom att komma bort från Phyllis. Som alla barn så älskar dem att bada och är faktiskt helt okej på att simma. Men de tycker det är så kallt, då är det väl närmare 20 i vattnet och stelhet i luften. Vissa verkar inte vara berörda medan andra huttrar och skakar, men det ska ju badas!




Jag tog även fram mig ipad som det finns en del pedagogiska spel på. De blev överlyckliga över att få använda den. Dock blir det ett evigt tjat om när de ska gå använda den och vem som ska få använda den. Som barnen hemma i Sverige blir de helt besatta vilket gör mig lite trött på den, men det är ju trots allt bra spel de spelar. 


Ha det fint,


Robert