torsdag 5 januari 2017

Sabine berättar om sin 18:de resa till Phyllis!

Phyllis Memorial, December 2016

Jag vaknade mitt i natten med panik! Jag ska åka härifrån imorgon...
Jag vill stanna, det är lika svårt varje gång ( 18 hittills ) att lämna barnen.
Barnens goa kramar, deras härliga leenden när vi ses, alla deras frågor om mitt liv och om Sverige. Och den största frågan; Varför stannar du inte längre? När kommer du tillbaka?


Underbart att träffa aunties och uncles. Ruth,vår manager, var på sin första semester någonsin i 3 veckor! Innan har hon varit iväg 2 -3 dagar som mest. Denna gången var Jacinta bestämd - du SKA iväg! Så det gjorde susen, Ruth åkte till sin syster. När hon kom tillbaka var hon sååå glad, hon har verkligen kunnat koppla av. Det var hon väl unnat.
Underbara Ruth, vår manager som är fantastisk i det arbete hon utför och ljuvlig som människa.
Ni skulle sett när hon kom tillbaka från semestern. ALLA blev så så glada och kastade sig över henne och hon blev överröst med kramar och många glädjefyllda ord. Att se detta bara bekräftar återigen vilken fin kärleksfylld stämning det är här.

Jag var hos en granne som odlar sötpotatis och paprika. Han berättar att tidigare fick han dåliga skördar pga det smutsiga vattnet han köpte. Nu blir allt perfekt sedan han började köpa vårt rena vatten! Förra året hörde vi många berätta om hur de som dricker vårt vatten är mycket mer friska jämfört med tidigare och nu hör jag att det påverkar folks grödor också. Toppen!

Jacinta har kontakt med Lions Club i Nakuru. En man, fd militär, sträng och strikt sådan, har hört Jacinta pratat om Phyllis Memorial. Han ville granska verksamheten och dök upp en dag oanmäld.
Han pratade med barnen och tyckte att de var väldigt annorlunda jämfört med barn på andra ställen. Våra barn är så öppna och sociala OCH det fanns ingen regel att en anställd behövde vara med!


Han bad Ruth om att få se bokföringen och han blev väldigt chockad över att hon gick och hämtade den direkt och visade att han kunde sitta i lugn och ro på kontoret och gå igenom den. Han var också välkommen att ställa frågor. Efter hans genomgång behövde han en stund för att hämta sig, detta var unikt. Överallt annars när han frågat efter bokföringen hade han fått till svar: kom nästa vecka och liknande. Han sade att Phyllis Childrens home är det enda barnhem han litar på!  Han blev så imponerad över allt att han skänkte en massa mat! Han har också lovat att sponsra två av våra barn som gått grundskolan med bra betyg. Känner jag Jacinta rätt, kommer hon att se till att det blir tre barn. 


Vi har en volontär från Nya Zeeland som har planterat vattenmelonfrön. Vi hoppas det blir lyckat.
Tidigare volontärer samlade ihop pengar till ett växthus. Det är fantastiskt! 8 x 30 meter. Det sköts perfekt och har gett väldigt många tomater och just nu är det paprikor.
I vattenkiosken på Phyllis finns nu även lite mat, godis, cigaretter, läsk mm. De äldre ungdomarna sköter det så lär de sig mycket.
 
Vår underbara auntie Sara. Hon pratade med de som gått ut high- school; När ni får ett jobb, så tar ni en del av er lön till att hjälpa ett annat barn. Innan ni gör det the game is not over. Kom ihåg var ni kom från och vad ni har idag tack vare andra hjälpte er!!!  Ungdomarna lyssnade. De träffades dagen efter och gjorde lite planer....
 

På Kenyas självständighetsdag, 12 december, hade vi fest! Barnen fick goda mandazi till frukost ( en sorts kaka ). Till lunch blev det getkött. Ingen fest är ju komplett utan kött i detta landet! Flera av barnen/ ungdomarna uppträdde, det har varit så roligt att följa deras utveckling, hur de lär sig att prata inför stor grupp, de sjunger och dansar och många av dem gör det utan att bli nervösa.

Joseph, nu vuxen och jobbar i storkök, var sååå rolig då han ledde festligheterna. Han är en stand-up komiker, som han fick alla att skratta. Och de ungdomarna som Sara hade pratat med visade hur mycket de uppskattar Jacinta. De höll tal och gav henne ett kort med bl a:" Du är den enda person som har stått vid vår sida trots våra livsstormar. Vi hittar inga ord för hur vi ska tacka dig för alla uppoffringar du gjort för vår skull. Utan dig hade vi haft dåliga betyg, dåligt umgänge och dåliga vanor som hade slitit itu våra liv. Vi älskar och uppskattar dig varje dag!"
Jag önskar ni hade fått uppleva hur fint det var....


Jag ville också göra något så jag läste om Emil i Lönneberga. Alla lyssnade uppmärksamt och tyckte det var jätteroligt att se de fina bilderna. Precis som tidigare när jag läst om Pippi är det även de vuxna som har lika roligt som barnen. Så kul!


David har börjat jobba som lärare och vi är så stolta. Han höll tal; " Jag vill ge tillbaka, kom och fråga mig om det ni inte förstår i skolan. Hans råd till de som är i high-school: läs inte bara reklam på er fritid. Sikta högt! Kunskap är makt. Hur kan vi betala tillbaka till Jacinta? Jo, göra gott i livet och få en bra utbildning! "

I januari kom en ny pojke, Myles, då ca 2,5 år. Hans mamma satt i häktet och hade precis dömts till fängelse i 3 år. Någon på fängelset kände till barnhemmet och ringde Jacinta. Kan ni ta pojken? Hon åkte dit och pojken kastade sig i hennes famn. Han var så sjuk, hade blöta nerkissade kläder. Han är hos oss nu. Gulligare unge får man leta efter!


Marijana, en fd volontär som är här för fjärde gången, håller på att spela in en film på barnhemmet som kommer att visas på Youtube. Det blir bra att hänvisa till. Vår hemsida håller på att göras om så vi ser fram emot när det är klart!

Tack till er där hemma för det ni gör för barnen!

Sabine

tisdag 3 januari 2017

Tobias: Andra halvlek

Som Ingrid och Kickis avskedsmiddag så gjorde vi spagetti och köttfärssås. Det är svårt att få 12kg spagetti att hålla sig al dente till serveringen. Det blev lite klibbigt i det nedre skiktet. Köttfärssåsen var däremot utmärkt. Till detta så hade vi köpt läsk och efteråt så serverade vi popcorn så att det blev ett riktigt disco. En mycket uppskattad kväll av barnen.


Efter att Ingrid och Kicki åkte så fick jag kliva in som förste grönsakshackare. De har gjort ett fint jobb under deras tid på Phyllis. Jag fick bra hjälp av barnen med hackningen och jag har ganska bra teknik från mina tidigare vistelser på Phyllis så barnen fick sin kål till middag trots att damerna lämnat. 

Det har även gjorts mycket roliga saker. Vi var och badade tillsammans med barnen som går i klass 6 och 7. Det blev en liten grupp så vi kunde tränga ihop oss i bilen och åka allesammans. Det var väldigt roligt att se barnen plaska omkring i vattnet. Barnen på Phyllis kan verka äldre än vad det är för de är så ansvarstagande men när man är iväg på roligheter så kan man verkligen se att dessa barn är lika mycket barn som alla andra.

Jag fick även mysa lite extra med mitt fadderbarn när hon ville att vi skulle dela solstol och låta solen värma oss från det kalla vattnet.


 
Mina dagar på Phyllis startar oftast vid 7 då jag säger god morgon till alla trötta barn och ungdomar och försöker få dem att vakna till. Sedan serverar jag te till dem och ser till att hunger lägger sig lite. En morgon så hittade jag Miles gråtande. Detta för att några barn hade lurat i honom att han inte fick sitt te om han inte letade på sina flipflops, och han hade ingen aning om var de var. Han fick då låna mina flipflops och genast så kom det ett leende på läpparna och det är nog första gången som jag ser en pojke under 3 år kunna springa med ett par 41:or på fötterna.


Mycket av tiden går åt till att bara umgås med barnen. Jag spelade upp lite av min favoritmusik för barnen och det är med glädje som jag kan säga att Lucy fastnade starkt för Promoes låtar. Jag fick översätta alla svenska låtar för henne och efter några dagar så kunde hon mer eller mindre sjunga med i en del av låtarna. 

En utav mina favoritstunder är när barnen gungar och sjunger. Rätt som det är så sjunger de ”En kulen natt” som jag lärde dem under 2012 tätt följt av ”Små grodorna”. Detta sjungs på ganska bra svenska måste jag erkänna. De svenska sångerna blandades med deras sånger om gud och waka waka (this time for africa) som var den officiella VM låten i fotboll 2010. 




Barnen har flätat både hår och skägg på mig och jag fick ständiga påhopp för att jag allt för sällan satte upp håret i tofs. Detta skedde oftast med ett stort skratt. Barnen var ändå ganska fascinerade av skägget och den totala tiden som de klappat och dragit i skägget måste ha varit flera timmar.


Som avslutningsmiddag så serverades det köttbullar, makaroner och grönsaksstuvning. Jag har frågat runt bland barnen om vad deras favoritmat är och det är väldigt många som säger makaroner. Jag måste dock erkänna att makaronikokningen inte blev någon succé då det blev ganska klibbigt men när man blandade det med stuvning så blev det ändå helt okej. Köttbullarna blev däremot väldigt goda med lagom mycket krydda. 

Paul ska ha en eloge för sin insats med att riva lök. Han rev nog sju lökar och tårarna sprutade samtidigt som han skrattade och vägra sluta riva. Auntie Sarah ska också ha en stor eloge för sin insats med att hjälpa till med tillagningen av köttbullarna. En vedeldad ugn med ojämn temperatur och ändå så lyckades hon få köttbullarna fasta och fina i formen men saftiga och fina på insidan. 

Sista dagen på Phyllis så blev det väldigt känslosamt. Eunice ville inte släppa min hand och hon följde efter mig vart jag än gick. Susan gjorde detsamma och hon ledde mig runt hela Phyllis en sista gång. Lille Miles kastade sig i min famn och skrattade och sa tuanane kesho (vi ses imorgon). Hur förklarar man för en pojke som är knappt tre år att vi inte ses imorgon?

Precis innan jag skulle hoppa in i bilen så stod Susan och grät och sa att hon inte ville att jag skulle åka.  Jag höll mina egna tårar tillbaka och förklarade för henne att vi kommer att ses igen. Hon fick en extra stor kram och förhoppningsvis så kändes det bättre. Som ni förstår så är det inte det lättaste att lämna barnen på Phyllis, det är mycket känslor som sköljer över en.

Jag har haft några fantastiska veckor tillsammans med barnen och personalen och jag kommer att minnas det för resten av mitt liv. Phyllis har verkligen världens bästa personal som gör allt för barnen. Jag kommer att sakna alla underbara skratt med personalen.  Underbara Sarah hade även gjort ugali och sukumawiki så att jag inte skulle gå hungrig på flygplatsen i Nairobi. Det måste ha varit bland det godaste jag ätit.

Slutligen så vill jag som vanligt tacka er alla som stödjer Kampi Ya Motos Barn och Phyllis Memorial Childrens Home. Ert engagemang och ert stöd är ovärderligt för barnen på Phyllis. Det är med er hjälp som barnen har möjlighet att utbilda sig, äta sig mätta och sova tryggt om natten. Ert stöd kommer jag alltid att vara väldigt tacksam för.

God Jul och Gott nytt År

 Kram Uncle Tobias

 

De häftigaste frisyrerna hittar man i Kenya




Ett kärt återseende

Miles åker på en aningen sliten skottkärra
Underbara barn
Underbara Jacinta
 Hon verkar ligga skönt i min sovsäck
Obama visar stolt upp sin teckning
 Underbart att bada
Brian har fullt fokus
En inte helt riskfri lek
Fina paprikor i växthuset
Sista dagen. Obama ville ta farväl

Fridah likaså
Och Anita.

torsdag 29 december 2016

Ellinore återvänder!

Äntligen! 

Sen dagen jag lämnade Phyllis har jag drömt om att återvända och nu är det dags. På fredag går planet och tidigt på nyårsafton anländer vi till Nairobi. 

När jag reste till Phyllis första gången gjorde jag det ensam men denna gång har jag med min pojkvän Calle. Att få visa honom allt jag så frekvent pratat om känns underbart och att få återuppleva allt ska bli så fantastiskt. Denna resa blir dock mycket kortare, sist spenderade jag 12 veckor på barnhemmet och denna gång blir det enbart 10 dagar. 

Oavsett längd på vistelse så kommer känslan, att få återse alla underbara personer som betyder så mycket för mig fast jag knappt tror de själva förstår det, förhoppningsvis bli magisk!

Vi har packat typ 40 kilo kläder, skolmaterial och leksaker, dessutom har jag i samband med en välgörenhetskonsert jag anordnade i november, samlat in en del pengar till organisationen.

Så snart bär det av, vi hörs i Kenya!    


Elins sista vecka på Phyllis


Hejsan!

Min sista vecka har nu kommit och det känns inte alls något bra. Kommer bli så svårt att lämna alla underbara barn. Sista veckan har jag försökt att verkligen vara med barnen så mycket det bara går. Pratat om allt och inget och bara varit.

Det har varit en toppen vecka med en massa bra samtal med dem större barnen. Uppskattar verkligen dessa samtal, har lärt mig så mycket av dem. Om livet och om olika tankar och idéer som dem har. Så kul att man kan lära av varandra.

Till lucia så bakade jag med hjälp av några utav barnen lussebullar. Jag, Sabine och Jacinta gick även luciatåg för barnen vilket dem uppskattade. Allt är möjligt bara man vill.

Det har tyvärr också varit en del jobbiga avsked. Auntie Sara åkte iväg för ett par dagar sedan vilket var super tufft då vi har fått en jättefin kontakt. Men jag har en stark känsla av att vi kommer ses igen.

Så det har varit en väldigt känslosam vecka på många sätt. Men den har även varit en av de bästa veckorna under min tid.

Vi hörs snart igen!

tisdag 13 december 2016

Mitt Afrikanska hem

Jag sitter på Landvetter med en kopp te, 60+ kilo bagage, en förhoppning om att flygbolaget låter mig passera med några kilos övervikt i väskorna och en intensiv längtan efter att komma fram till Phyllis så snart som möjligt!

Det är fyra år sedan jag för första gången steg innanför den gnisslande Phyllis-grinden och möttes av en kombination av strålande leenden och skygga blickar från barn i alla åldrar. Det är fyra år sedan jag övade barnanamn medan barnen, ett i taget, sträckte sig fram ur matkön för att få sin tallrik samtidigt som Uncle Maurice måltid efter måltid upprepade var och ett av barnens namn till mig. 

Barn vars ansikten och kala huvuden då såg likadana ut i mina ögon men som jag nu förknippar med unika personligheter som alla har sina speciella drömmar, som alla väcker olika minnen av våra delade upplevelser och som alla triggar igång olika känslor inom mig. Som jag år efter år har sett växa, utvecklas och förändras. Allt från hårstilar, smeknamn, hobbyn, drömmar, betyg, kroppsbyggnad, rörelser, röstton och sätt att närma sig andra människor har förändrats från år till år.

Detta är fjärde året i rad som jag får återvända till den röda sanden under afrikansk sol, till tuppens morgonrop i gryningen, till barnaskratt och köksskrammel, till hett morgonte i kylig morgonluft, till ett oändligt antal glädjefyllda ”Auntie!-rop”, till 87 sängkanter för att ge lika många godnattkramar, till syrsors läten under klar stjärnhimmel och till en gästhussäng under myggnät. Som jag längtar! 

Snart är jag uppe i luften & på väg! 
Och när jag ser att världen genom flygplansfönstret präglas av savann och rödbrun sand… då vet jag att jag är framme i ”mitt afrikanska hem.” 



Marijana Gutic,
Volontärsamordnare

fredag 2 december 2016

Sista dagen

Idag är vår sista dag, det känns vemodigt. Tråkigt att lämna alla barn och personal.

Tiden har gått fort. Vi har gjort pärlhalsband och armband. Varit och badat i pool samt haft 3 video kvällar för de mindre barnen.

I söndags bjöd vi på pasta och köttfärssås. Sedan popcorn läsk och disco.

Nu har vi det jobbigaste kvar det är att ta avsked av barn och personal.

Hem till Norrland.

Många hälsningar Ingrid och Kicki

torsdag 1 december 2016

Halvtid


Nu har jag varit här ungefär halva tiden och det har varit fantastiskt.


Jag fick ett otroligt fint mottagande av glada barn och Shiro började leka jaga innan jag stigit ur bilen.
Att sedan få krama om Uncle Maurice för första gången sedan Mombasa var väldigt härligt för han skrek ut sin glädje.
Sedan fick jag höra från personalen att jag äntligen är hemma igen värmer i hjärtat. 


Som ni förstår så är det många känslor som sköljer över en när man kommer tillbaka till Phyllis.
Första kvällen så satt Susan Chebet som ett plåster på mig och jag får alltid en stor godnattkram när det är läggdags.
Personalen hade gjort ugali och sukumawiki till min ankomst för de vet att jag saknat det. Mycket uppskattat.
Lille Miles som jag inte träffat tidigare kom snabbt fram och hälsade, sedan tog han min keps ur min hand och satte på sig den och gick iväg. Underbara unge.

Jag har tillsammans med volontärerna Kicki, Ingrid och Elin även gjort mycket skoj med barnen. Det har gjorts armband, målats nagellack, ritats och mycket annat. Vi har även hunnit med att bada med de lite äldre tjejerna. Det var ruggigt kallt i vattnet men solen gjorde sitt och brände mina axlar ordentligt. 


På kvällarna brukar vi spelar pingis med tre ihopsatta bord och ett hemgjort nät. I skrivandets stund så sitter 20 barn med oss i gästhuset och tittar på Tom & Jerry på en laptop och äter kakor.

Det är alltid kul att komma tillbaka till Phyllis för det har alltid hänt något nytt. Jag har fått sett växthuset och att det finns bevattningssystem både i och utanför växthuset.  Två nya skolsalar håller på att byggas vilket också är glädjande, man har öppnat en kiosk för att få in mera pengar och antalet djur har ökat. Utöver detta så har man gjort om i köket så det är inte lika rökigt som tidigare.

Jaja, nu ska jag avrunda detta inlägg men ni ska veta att det är fantastiskt att vara tillbaka på Phyllis och att få träffa de underbara barnen och den härliga personalen. 


Bilder får ni nog vänta på tills jag är i Sverige igen och har bättre internemöjligheter.

Ha det så bra.
Uncle Tobias