onsdag 23 januari 2019

Hej då Phyllis!

Nu är det dags för mig att lämna Phyllis, för att åka till Nairobi över helgen och sedan hem till Skåne.
 
Sista veckan har i stort sett bara handlat om skolan, de äldre barnen har åkt iväg till sina skolor och en del yngre barnen har kommit för att bo här för att delta i skolan. 

Massor av tid och pengar har gått åt för att handla allt som behövs för att bo på internat och gå i skolan, även alla skolavgifter har betalats vilket verkligen testar ekonomin här. Om vi i Sverige tycker Januari kan vara tuff ekonomiskt, så kan man ju undra vilka ord Kenyanerna använder. Dessutom är Januari väldig torr och varm, så matpriserna har gått upp.

Barnen är så nöjda över att gå i skolan igen och de vill ofta berätta om nya saker de lärt sig. Men det är tufft liv att gå i skolan här. Uppstigning 5.00, skolan börjar 7.15 och håller på tills 16.00. Efter ha tvättat kläder och duschat så har de lite fritid. 19.30 är det obligatoriskt läxläsning även om dem inte har någon läxa fram till 21.30! DÅ det är läggdags. 

För mig är det mycket märkligt att de sitter uppe och pluggar så länge. De äldre från typ sexan klarar det bra, men de yngre somnar ofta i böckerna och man kan undra hur mycket kvalitet det blir innan det? 


Härom kvällen gick strömmen vid kvällsmaten, innan de ska göra sin läxläsning. 
SWOOSCH! sa det, så hade alla ätit upp och hoppat i säng där de låtsades sova. Många somnade såklart. På så sätt visste de att de inte skulle behöva gå och plugga, utan det skulle de hinna med på morgonen. Det är verkligen ett annat liv för barnen här än i Sverige, bara hur tyst och fokuserat det är i skolan är kul att se. 


Det är med glädje i hjärtat jag lämnar detta underbara ställe. Klart så känns det ledsamt för mitt ego. Men jag vet ju hur bra dem har det här och vilka fina vuxna de har runt sig. 

Phyllis, vi ses snart igen ❤️

Robert 




fredag 11 januari 2019

Jul och Nyårsfirande vid Phyllis

Jul på Phyllis är en annan upplevelse än i Sverige, det syns inte att det är jul. 
Ni vet, varmt väder, ingen direkt julpynting. 

Juldagen firades med en stor middag, med barnen och en del grannar. Vid såna här middagar känns det som att barnen kan äta hur mycket som helst, de bara älskar det.

Och sedan blev det allsång som det alltid blir här, de älskar verkligen att sjunga. 


Därefter var det dags för tomten, vilket var jag. Inga problem tänkte jag, men när jag fått på mig tomte kläderna och en kudde till mage, visste jag bättre. Det är fruktansvärt varmt och det är ju många barn, så många julklappar blev det ju med!

På kvällen var det dags för dagens stora höjdpunkt; Julhälsningar som skickats från Sverige, från gamla volontärer. Vi såg klippen flera gånger, de var så glada över att se och höra alla vänner igen. Vänner är mer värt än alla presenter i världen ❤️

Några dagar senare var det ju dags för nyårsafton, vilket många sett fram emot mer än julen. Hela områdets barn och ungdomar kom, för att fira med oss, runt 200 kids skulle jag tro.



Det blev disco och en lång gudstjänst med mycket sång och dans. Det blir väldigt häftigt när 200 barn klämmer i och sjunger. 

Och sedan tändes en brasa att värma sig runt, i den kalla natten. Framförallt att alla områdets barn och ungdomar kom, uppskattade barnen mycket, de har inte träffat dem på väldigt länge. 

På nyårdagen, blev det stor middag, de flesta barnen hade sovit över då de firat långt in på natten. Det är verkligen imponerande av personalen här att få ihop all mat till detta. 

Skolan börjar denna veckan, vilket är otroligt efterlängt. Som de har längtat, efter kompisarna, men framförallt att ha något att göra, inte bara hänga på Phyllis liksom. De är även väldigt sugna på att lära sig nytt och få bättre betyg detta året. Det bubblar verkligen hos barnen.


Robert 



tisdag 25 december 2018

Julförberedelser vid Phyllis


God jul!

Det är några dagar kvar till jul när jag skriver detta, men det känns som det är flera veckor kvar. Det är inte mycket julpynt eller ens jul reklam i Nakuru (närmaste stad), dock är där mycket mer folk och mer stress. Här på barnhemmet har livet sin vanliga sysslor, barnen pratar inte mycket om julen, utan det är något som kommer när det kommer. 

För mig och Jasinta har det dock varit andra bullar, massor av julklappar har det handlats, vilket är väldigt klurigt. Jasinta har lyckats få olika organisationer att skänka det mesta av maten, allt från ris, mjöl till getter. Getterna ska vi slakta på julafton, då barnen tycker det är väldigt kul att vara med, lite som en happening... 

Idag bakade vi pepparkakor, vi hade dock inga mallar utan gick på frihand. Min erfarenhet från Sverige sa att detta skulle bli succé, vem gillar inte att låta kreativiteten flöda? Barnen här är duktiga på mycket, men inte detta. Det blev trianglar, fyrkanter och en massa cirklar. De äldre barnen gjorde några hjärtan, men annars hade de väldigt svårt att hitta på former. Jag försökte visa dem bilder och gör egna gubbar och gummor, men icke, detta var inte deras grej. Nästa jul får det bli med pepparkaksformer för pepparkakor älskade dem

Annars spelas det kubb dag in och dag ut, de vinner ofta på 3-5 omgångar, vilket är helt otroligt!

Robert

söndag 23 december 2018

Idas volontärberättelse

Nu har jag varit hemma i tre veckor och jag vet inte om jag hunnit smälta resan som varit än. Det var så mycket intryck och jag lärde mig något nytt varje dag. 

När jag bestämde mig att åka på denna resa ville jag lära känna ett nytt land, möta en ny kultur och nya människor. Jag ville inte åka på en till ”turistresa”.



Att bo på Phyllis var en fantastisk upplevelse! Tack vare personalens öppenhet svarade de på mina frågor och gjorde att jag lärde känna Kenya som mer än turist. Personalen stöttade mig, lärde mig nya saker såsom att laga mat, bröd och rensa bönor. De var underbara personer som jag är glad över att fortfarande ha kontakt med.


Barnens nyfikenhet och disciplin imponerar mig varje dag. De flesta hade ett leende på läpparna och var väldigt pratglada varje dag. Trots att de gick upp tidigt och la sig sent var de lika energifyllda. Jag som var trött fast jag gick upp klockan 8 på morgonen. De var glada och framförallt tacksamma för de aktiviteter vi hittade på. 

I skolan skulle lärarna i Sverige säga att Phyllis eleverna är ”exemplariska” elever som lyssnar på läraren, vill svara på frågor och gör sina läxor. Inte som i Sverige, där deadline för läxor ofta skjuts upp, där eleverna ofta sover i skolbänkarna och inte vill svara på frågor (så var det i alla fall på mitt gymnasium). 


Jag och Isabelle besökte Isabelles före detta gymnasieskola i Sollentuna och höll två föreläsningar för två olika klasser. Vår föreläsning handlade om Kenya, barnhemmet och kulturkrockar. Det blev en bra föreläsning och de flesta lyssnade intresserat men det var elever som var trötta och tog fram mobiltelefonen då och då. Vilket barnen på Phyllis inte skulle göra. 

Varje gång jag tar in disken i diskmaskinen eller lägger tvätten i maskinen tänker jag på barnen på Phyllis. Barnen som diskar sin egen disk och tvättar sina egna kläder för hand. Det är verkligen ett bekvämt liv vi lever i Sverige. 


Jag och Isabelle ska hålla fler föreläsningar under våren och jag har blivit intervjuad i Uppsala nya tidning om volontärarbetet på barnhemmet. Innan jag åkte ner lovade att jag göra en reklamfilm till Phyllis, det har jag gjort och jag ska göra en till. 

Jag känner mig mer än nöjd med min resa och önskar att fler kunde åka på en sån här resa! 

God Jul och Gott nytt år!

Ida Ronholt

söndag 16 december 2018

Gissa vem som är tillbaka!!


Nu har vi återvänt till underbara Phyllis! Det var någonting vi bestämde oss för att göra så fort vi kom hem sist vi varit där, men en tillfällighet att det blev just nu. När vi anlände var det som om vi aldrig hade lämnat, barnen gav oss ett lika varmt välkomnande nu som ett ledset adjö sist.


Direkt klev vi in i Phyllisbubblan som innebär lugn, kärlek och harmoni (men också en liten känsla av panik då den kenyanska tiden ibland kan bli lite för långsam och utdragen).


Redan vår första dag efter vår ankomst fick vi följa med på en bröllopscermoni. Alla i Kenya är så välkomnande och vi blev en del av familjen direkt, alla är välkomna i Kenya. Det är så häftigt att få se den kenyanska kulturen, den är så sprudlande och härlig, och så långt ifrån vad vi är vana vid i Sverige. 


Resten av veckan var allt vårt fokus på de underbara barnen, åh vad vi har saknat varenda en av dem! 


Vi slog till med ett lussebak en av eftermiddagarna och det uppskattades väldigt! Både barnen och personalen blev fullt engagerade och skötte bakningen över all förväntan! Det bästa var ju ändå sen att få smaka på något de själva hade skapat.


Sista dagen fick vi ta del av lyckan när Jeremaiha tog examen från universitet. Det var mycket sång, dans och inspirerande tal av vår fantastiska Jacinta. Roligt att se att hårt slit ger resultat, all lycka till Jeremaiah i framtiden.


Vi har haft en helt underbar vecka, och kan heller inte denna gången bärga oss till nästa gång vi får se barnens underbara ansikten igen. Vår kenyanska familj - vi ses igen! 


Johanna & Rebecca

Foton tagna av Johanna & Rebecca

De är tillbaka!

DE ÄR TILLBAKA! 

Barnen alltså, så nu är det fart här igen. Vissa verkar ha haft det väldigt bra, typ bott hos en mormor och ätit gott och tittat TV. Medans andra ser väldigt slitna ut och är mer tillbakadragna än de var innan, de vill heller inte prata så mycket om det. Men de flesta verkar ha haft det bra och ha uppskattat att vara hos sin släkt. Och det är verkligen viktigt att att de har kvar kontakten med sina rötter och ser var de kommer ifrån. 


Och så var det ju examen! Jag följde med till två universitet för att fira två av eleverna. 
Till den ena skolan tog vi skolbussen och fyllde den med familjemedlemmar och åkte iväg. Detta var en stor skola, ca. 3000 elever som tog examen! Och självklart var det anhöriga efter det. Tänk 10 släktingar per elev och vi har nästan en festival. Med allt från folk som säljer mat, krimskrams och har satt uppfoto studios. Massor av tal, musik och allt vad som tillhör en examen. 
Men det häftiga var när alla familjerna mötte sina barn som tagit studenten, de sjöng & dansade, de var så otroligt stolta. 


Och när vår elev kom var det samma sak, vi dansade och sjöng i närmare en timme. Och väl tillbaka på barnhemmet sjöngs det och dansades det ännu mer.
 
Dagen efter var det stor fest för de 9 som tagit studenten, mer sång & dans och massor av mat. 
Det är verkligen häftigt att se att dessa nu vuxna barnen som har tagit examen, trots deras tuffa start på livet. Att ta sig från föräldralös och utan framtid till att komma till barnhemmet och nu ta examen i till exempel sociologi, det borde ju vara omöjligt.


Så till er som inte har ett fadder barn, SKAFFA DET! 
Till er som har ett fadder barn, lämna in er semesteransökan för nästa års examen redan nu. 

Till er som bidragit på något till Phyllis på något sätt, ge er själva en klapp på axeln, det är tack vare er hjälp dem kan ta examen 💞

Robert

lördag 8 december 2018

Lovaktiviteter och finbesök!


Denna veckan har varit ännu lugnare än vanligt, vi är nu nere på 17 barn. Så vi har passat på att åka till Lake Nakuru, den stora parken med massor av djur. Barnen tyckte det var väldigt roligt men även skönt att bara se något annat. Vi såg allt från giraffer, noshörning till flamingos, dock hittade vi inte något lejon. Barnens favorit var helt klart babianerna, som lekte och hoppade runt.


Vi har även tagit långa promenader, för att bara komma utanför murarna. Barnen traskar på bra, inget gnäll som det lätt blir i Sverige. Ena dagen gick vi i fyra timmar, minstingen Milies tröttnade på slutet, då är han FYRA!


Sista dagarna har jag fått sällskap av 3 rutinerade tjejer, Kerstin, Rebecca och Johanna. De har varit här innan så barnen är väldigt glada över att se dem igen. 

Julen börjar närma sig även här, idag har vi gjort lussebullar. Barnen rullade och rullade, det blev typ 200stycken. Hade barnen fått välja hade vi gjort minst dubbelt så många, inte främst för att äta, utan för det är kul att snurra och fläta dem. Och tillskillnad från barnen hemma så smakade ingen på degen och de gjorde dem väldigt tålmodigt och fina. Så skoj!


Imorgon kommer alla barnen tillbaka och på lördag är det examensfest för dem som gjort klart universitet. 

Robert




Tonåringar är som tonåringar är, världen runt.

Barnen gör nu nästan allt känns det som, de lagar maten, tar hand om djuren, sår nya grönsaker och så mycket mer. De är verkligen duktiga.

Men de är sååå uttråkade, som bara tonåringar kan bli. De yngre kidsen är det inga problem att hitta på saker med och de kommer även på aktiviteter själva. Men de äldre alltså...

Vi har varit och badat vilket var uppskattat, det betyder mycket bara att byta miljö genom att komma bort från Phyllis. Som alla barn så älskar dem att bada och är faktiskt helt okej på att simma. Men de tycker det är så kallt, då är det väl närmare 20 i vattnet och stelhet i luften. Vissa verkar inte vara berörda medan andra huttrar och skakar, men det ska ju badas!




Jag tog även fram mig ipad som det finns en del pedagogiska spel på. De blev överlyckliga över att få använda den. Dock blir det ett evigt tjat om när de ska gå använda den och vem som ska få använda den. Som barnen hemma i Sverige blir de helt besatta vilket gör mig lite trött på den, men det är ju trots allt bra spel de spelar. 


Ha det fint,


Robert



Ruth besökte Sverige!


Vår kära Ruth, Phyllis Memorials manager och en av de underbara aunties som alla vi som besökt barnhemmet känner så väl, besökte Sverige i slutet av sommaren 2018. Under två veckor hann hon med mycket, både i Skåne och i Stockholm. 


Styrelsen i Kampi Ya Motos Barn tillsammans med Ruth. Flera av våra styrelsemedlemmar har ännu inte varit i Kenya och besökt barnhemmet, därför var det extra roligt för oss att få träffa Ruth i Sverige, hemma hos Gert. Gert Isgren (längst ner i mitten på bilden) är Kampi Ya Motos Barns grundare och det är hemma i hans kök vi har alla våra styrelsemöten. Det var en härlig kväll med mycket skratt och oersättliga samtal om barnen och barnhemmets framtid. 

Innan avfärd från barnhemmet var barnen oroliga att hon inte skulle komma tillbaka, hon svarade att ”Jag åker inte för min skull, jag åker för er skull, för att träffa styrelsen i Sverige.” Då blev alla barnen lugna. 


På besök i en förskoleklass. Ruth är utbildad förskolelärare och hennes första tjänst på barnhemmet innan hon blev manager och ansvarig för barnhemmets ekonomi var att arbeta i barnhemmets skola. Det var spännande att se hur det ser ut i en svensk skola. Mycket är likt, och mycket är olikt. 


Adentity är företaget som har designat och betalat för tryckkostnaderna för vår fantastiska kalender och våra broschyrer under alla dessa år. Ett helt ovärderligt samarbete för oss. Ruth, Sabine och Caroline besökte dem och berättade om barnhemmet och visade bilder. 


Fritidsklubben St. Hansgården i Lund har stöttat oss mycket under åren genom intäkterna från deras årliga julmarknad, så ett besök där var givet. När vi var där kom även några lärare från den intilliggande skolan för att få höra om barnhemmet. Ruth hade många frågor om verksamheten och kände sig som hemma bland alla barnen och djuren. Många av djuren som finns på S:t Hansgården är samma som de som finns på Phyllis Memorial: får, getter, höns och kaniner. 


I Stockholm besökte Jacinta och Ruth Women's Peace Group i Brännkyrka som har stöttat Phyllis Memorial i flera år.


Ruth flög till Sverige på sin födelsedag så självklart firades det när hon kom fram. Det var första gången hon blev firad på sin födelsedag, för det är inte så vanligt i Kenya. Eftersom hon inte är van vid att äta så mycket sött tog hon bara små bitar av tårtorna. 


Sång och dans på kalaset!


”Kom alla bara för mig?” undrade Ruth, berörd av allas värme och uppskattning. 


Mary var en av de första föräldralösa barnen på Phyllis Memorial, från när barnhemmet grundades år 2000. Nu bor hon i Sverige med sin familj. När Mary träffade Ruth i Sverige berättade hon hur mycket hon uppskattade att Ruth alltid fanns där för henne: ”Du var min mamma, du tog mig i handen och guidade mig. Du visade mig kärlek.


Med Sabine i en svensk skog. Det är något helt annat än Kampi Ya Motos torra miljö. 


Biodling hemma hos Kerstin, läskigt men efter en stund vågade sig Ruth fram. 


Vad odlas i en svensk villaträdgård?


Jacinta och Ruth träffas i Sverige, det trodde de aldrig skulle hända! 


fredag 30 november 2018

Idas farväl till Phyllis


De sista två veckorna på Phyllis var fullproppade med aktiviteter. Varje dag var det något vi behövde hinna med. Det var nästan att det blev stressigt att hinna med allting. Vi tog med barnen i grupper på picknick, vi gick promenader, pärlade och mycket annat. 

Under den sista vecka hjälpte Gidrof oss att anordna en utflykt till ”Kenyas Grand Canyon” som var formaterade sandhögar. Jag, Isabelle och Robert bjöd alla barn och vuxna på lunch på restaurang innan vi fortsatte med bussen till grottorna. Lunchen var god och man fick mycket mat så att alla var mätta och belåtna när vi åkte därifrån. Barnen sprang runt mellan sand formationerna och tyckte det var kul att gömma sig i de olika gångarna som fanns. 


Därefter åkte vi till Ekvatorn där vi fick en sabb genomgång innan regnet kom. Då sprang alla fort in i bussen. Sista stoppet vi gjorde var att bjuda alla på läsk. Det var en väldigt lyckad utflykt. 

Dagen efter åkte vi med skolbussen och alla barn till Egerton castle. Det var en spännande upplevelse, inget är som man förväntar sig här i Kenya. Utsidan på det stora huset var verkligen vackert men när vi kom in luktade det nymålat. Guiden som tog med oss var alldeles för snabb och verkade trött på sitt jobb. Jag och Isabelle fick säga åt att han att han skulle vänta på alla och att han skulle förklara vad varje rum var till för. Han suckade och sa ”jaja… Men alla är ju så olika snabba, en del springer och en del är så långsamma!” Vi sa att han ändå fick vänta på alla förklara. Det gjorde han. ”Det här är vardagsrummet!” Det var så han sa när han skulle förklara om rummen. Han var den mest värdelösa guiden jag någonsin mött. Vilket gjorde det hela lite roligt… Jag kommer aldrig glömma bort den här upplevelsen… När guidningen var klar gick vi ut på den stora gräsmattan. En del lekte medans en del satt och chillade. Det var en mysig upplevelse trots att guiden inte var så bra. 


Sista dagen på Phyllis tillbringade vi med att gå promenad med high school eleverna och Paul som inte fått gå på picknick. De tog vi med till Kampi ya moto marknaden. I matsalen satte jag och Isabelle upp A4 bilder från aktiviteter vi gjort med barnen och personalen. Efter maten bjöd vi alla på glass och vi hade ett disco. Det var ett lyckat disco, barnen ville inte sluta dansa. Till personalen gav vi hemgjorda kort med en kort personbeskrivning i. 


Vi lämnade Phyllis på morgonen den 19 november. Tiden att lämna Phyllis kände trots allt rätt. För under de två veckorna hade flera barn åkt till dras släktningar och halva personalstyrkan hade åkt hem. Det var inte många kvar när vi åkte. Vi var ca 70 stycken och när vi åkte var vi runt 30 personer kvar. Det var stor skillnad. Men det gjorde det enklare att säga hejdå till Phyllis. Jag och Isabelle hade ju mer äventyr som väntade. Sola i Mombasa och stadsliv i Nairobi är det som väntar innan vi säger hej till Sverige. 


Soliga hälsningar,

Ida