måndag 1 maj 2017

Elins volontärberättelse

Det har nu gått en tid sedan jag kom hem ifrån Kenya och barnhemmet. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Tiden på barnhemmet var helt fantastisk. Stundvis var det väldigt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Men de stunderna var betydligt färre än de gånger man bara njöt av att få andas in den kenyanska luften. De gångerna man bara hängde med barnen och pratade om allt mellan himmel och jord. De gånger man lekte för fullt och skrattade tills tårarna börja rinna. Allt jag fick uppleva under de tio veckor som jag var där går inte att jämföra med något annat som jag gjort. 

Alla dessa underbara barn som jag fick chansen att lära känna. Och personalen som tog så väl hand om mig. Jag har lärt mig extremt mycket om den kenyanska kulturen och hur man ser på saker och ting. Att ha fått den kunskapen gör mig väldigt glad. Och det är något som jag kommer bära med mig för alltid. Det finns så mycket kärlek att att del av på barnhemmet, det är svårt att beskriva hur det känns när man är där. Jag tror att det är något man själv måste uppleva för att kunna veta. 

De första veckorna efter att jag kommit hem var väldigt jobbiga. Jag kunde inte sluta tänka på barnen och personalen. Och hur mycket jag fått uppleva och varit med om. Och hur tacksam jag är som just kom till Phyllis. Ville inget annat än att åka tillbaka och träffa alla igen. Men nu efter ett tag så känns det okej, och speciellt nu när jag vet att jag kommer hälsa på inom en snar framtid.

Tack och hej för mig, på återseende!

Mvh 
Elin

söndag 30 april 2017

Marijanas återresa Del 3: Utbildning i riskzonen – Barnen agerar!



I takt med att barnen växer är det allt svårare att få ihop tillräckligt med pengar för att betala de äldre barnens skolavgifter när de når högre utbildningsnivåer. Därför har det samstämmigt bestämts att alla donationer och intäkter utöver det som används till grundläggande förnödenheter ska gå till just skolavgifterna. 

Redan i början av min vistelse lyfter jag temat med barnen. Det är viktigt att de förstår att de volontärer som framöver kommer på besök inte kommer att göra lika många utflykter som tidigare, samt att de vet varför. Barnen inte bara förstår och håller med (förutom de minsta för vilka alla dessa begrepp som har att göra med ekonomi är något abstrakta) utan börjar klura på olika sätt som de kan bidra till att samla ihop pengar till skolavgifterna. 

Några föreslår att pengarna från deras egenodlade grödor ska läggas in i skolpotten. Andra vill starta hantverksprojekt och sälja sina skapelser för att tjäna pengar till skolavgifterna. Som del av hantverksprojektet börjar barnen att göra armband och halsband till försäljning. Vi köper pärlor för pengar som individer från Sverige har donerat inför min avresa. Barnen älskar att pärla och sätter självmant igång med projektet innan jag ens hunnit göra det officiellt. De mindre insisterar på att hjälpa till. Några sitter i matsalen, andra ute i gräset. Medan de pärlar sjunger de, gosar med volontärer och roar sig.

De använder flitigt de köpta pärlorna men skapar även egna pärlor av återvunna tidningar. De klipper i timmar, rullar och klistrar och trots att jag uppmanar dem till att ta en paus och leka så tycker de att det är så roligt att de hellre fortsätter pärla. I bakgrunden spelar några barn piano och det pratas och skrattas flera dagar i rad medan över hundra unika smycken blir till i alla möjliga färgkombinationer och mönster. 

Vi kommer också överens om att skapa en videokampanj tillsammans. I den ska barnen berätta om sin syn på utbildning. Jag ställer upp som frivillig videograf och inspelningarna ger mig möjlighet till egentid med de äldre barnen. 

Samtalen blir mycket intressanta, en del barn berättar om sina bakgrunder och flera gånger glömmer vi inspelningen och hamnar i förtroendefulla samtal som berör både mig och dem till tårar. Vi kramas och känner hur vår relation stärks. 

Barnens berättelser får mig att förstå djupare än någonsin vad Phyllis Memorial är… Det är inte bara en plats där föräldralösa barn växer upp. Det är så mycket mer, för vart och en av dessa barn. Det är trygghet, kärlek, glädje, vänskap, familj, ro, drömmar.

Det är en sak att höra Jacinta eller Gidraph berätta om barnens bakgrunder och veta att de får sina behov tillgodosedda här, men det är en helt annan sak att höra barnens egna versioner. Att se sorgen i deras ögon när de minns tillbaka, att se skammen över sådant som de tidigare tvingats utstå, att höra dem berätta om sina farhågor när de först kom till barnhemmet och notera lättnaden som följde när de insåg att de kommit till en bra plats. Att se hur överraskade de blir när de svarar ”nej” på frågan ”Känner du dig någonsin rädd här?” och att se glimten i deras ögon när de berättar om den trygghet, vänskap och kärlek som de upplever. Kärlek som de berättar aldrig fanns i deras liv innan. 

Några av barnen väljer att lägga till något ”eget” mot slutet av videona. Ibland ensamma, ibland tillsammans med en vän. En hälsning eller en låt, och vi skrattar och busar tillsammans. När vi spelar in tillsammans ser jag så tydligt allt som skapats i relationen mellan två eller flera barn. I blickarna de delar med varandra, i sättet de håller om och busar med varandra, i glädjen de bringar varandra.. de relationerna, de vänskapen och den känslan av tillhörighet.. det är något som inte var ämnat åt dessa barn förrän Phyllis skapades och de kom hit. 

Det berör mig djupt. Videostunderna blir några av de värdefullaste stunder som jag får dela med barnen. Tacksamheten jag känner är bortom ord.







torsdag 23 februari 2017

Marijanas återresa Del 2: Det mysigaste strömavbrottet någonsin


En kväll medan barnen tittade på film fick vi ett strömavbrott som varade resten av kvällen. Det blev det mysigaste strömavbrottet jag någonsin varit med om. Alla barn lämnade sina platser framför TV-skärmen och sprang ut i mörkret utanför matsalen. Jag följde dem ut med försiktiga trevande steg, och kom på mig själv med att plötsligt stanna upp mitt i en inandning, tagen av den så starkt lysande stjärnhimlens magi.

Ståendes där ute hör jag hur barnafötter springer runt i den rödbruna sanden tjutandes av skratt. Jag hör att jag är omringad och plötsligt känner jag hur små barnahänder omfamnar mina ben och kramar från både små och stora barn översköljer mig från alla håll. 

Jag fångar vart och ett och känner på deras huvuden för att förstå vem det är som håller om mig. Jag bli positivt överraskad av att se att många av barnen som nu springer fram och håller om länge är de barn som vanligtvis är blygare och som inte alltid vågar närma sig lika mycket som de skulle vilja. I tryggheten av mörkret passar de på. 

Fler springer fram och fyller på kramen runt oss, lager efter lager av barn, och vi hamnar i en enorm gruppkram där vi står länge, gungandes lätt och skrattandes. Efter en stund börjar händerna som håller om mig att kittla mig och ju mer jag våndas desto mer förtjusning hör jag i barnens skratt. Vi springer runt, jagar varandra och kittlar varandra tills jag tappar andan. 

De är outtröttliga, men jag behöver sätta mig. Så vi sätter oss på betongen utanför köket. Fyra – fem barn sätter sig på varje sida och lutar sig mot mig eller mot varandra.
”Look at the stars auntie!” säger en av flickorna och vi gör precis det. Hållandes om så många barn mina händer kan nå där vi sitter intill varandra tittar vi på stjärnhimlen tillsammans, pratar, sjunger och gosar. 

Runt omkring oss hör jag de äldre barnen sitta och snacka i närheten. Några barn har tänt en brasa och sitter och sjunger och berättar roliga historier. Syrsorna sjunger sin nattsång.


Gungan utanför matsalen som en hel hög med barn klättrat upp på gnisslar intensivt. De håller hårt i sig, tar i med kraft och får upp farten så att jag blir något orolig. De hoppar ner från gungan och blir kvar sittandes på marken, skrattandes så mycket att de får ont i magarna och inte förmår att röra sig av skratt! Min automatiska tanke är att säga åt dem att vara försiktiga, att inte förstöra gungan, att inte ramla av. Men jag stoppar mig själv. Den här gången låter jag bli att reagera som en vuxen. ”Hakuna matata, de är Kenyanska barn, de har klättrat innan de lärt sig gå, de har koll på läget” tänker jag för mig själv. Istället stannar jag bara kvar i stunden och låter deras hjärtliga barnaskratt pränta sig fast i mitt minne.  

Några timmar senare börjar de mindre barnen bege sig mot sovsalarna. Istället dyker några av de äldre pojkarna upp. Vi sätter oss på trappan till förrådet och blir kvar där, pratandes tills allt omkring oss förutom vi själva och syrsorna har tystnat. Vi pratar om livet i Kenya och framförallt livet som tonåring, om utmaningar, grupptryck, om önskan att passa in, om respekt och självrespekt. Om rädslor och oron, om nyfikenhet, drömmar och vägval.

Det är sent och kyligt när vi går mot sovsalarna för att säga god natt och jag ger barnen en godnattkram var. I flickornas sovsal väcker några av flickorna varandra när jag kommer. Det visar sig att de har lovat att göra det för att de som varit för trötta för att hålla sig vakna inte vill gå miste om sin godnattkram. 

Vi pratar om liknande teman som med pojkarna med några av de äldre tjejerna. Alla berörs av dem, och alla finner dem viktiga. De berättar att de äldre barnen har kommit på besök och berättat för dem om livet, och om vikten att ta vara på möjligheterna istället för att slarva bort dem. Det har fått dem att tänka till, särskilt när de barn som stött på svåra utmaningar utanför Phyllis har berättat. Det har fått dem att inte ta det goda livet för givet utan att kämpa. Skillnaden märks i deras sätt att resonera, agera och relatera till både sig själva och andra. 

Vi alla uttrycker tacksamhet för pratstunden och jag känner mig ärad över att kunna följa deras utveckling under alla dessa år. De är kloka barn, och medan jag tyst går mot gästhuset i nattmörkret känner jag överraskande starkt att jag älskar dem något så oerhört.


lördag 11 februari 2017

Marijanas återresa: Världens bästa kramar finns på Phyllis


Den röda sanden bildar moln runt bilen medan vi kör in på barnhemsvägen. Kroppen fylls på av allt intensivare känslor ju närmare vi kommer. Den blågula grinden står öppen och innanför möts jag av välkända leenden och glimtande ögon. Hjärtat sväller medan barnen skyndar fram och överöser mig med långa, goa kramar. Det finns ingen annan plats i världen där man kan få så många och så himla härliga kramar som på Phyllis!


Små barn omfamnar snabbt mina ben och händer och slänger sig upp i famnen. Stora grabbarna skyndar sig för att hjälpa till att bära bagaget till gästhuset och de äldre flickorna börjar omgående dra interna skämt och busa precis som vi gjorde senast vi sågs. Allt och inget har förändrats på samma gång.

 


Jag hittar fyra nya ansikten. Minstingen Miles: liten och urgullig, född att vara en ”boss.”



Mellangrabben Masila, som är något försiktig kring mig i början men som mot slutet av min vistelse rusar fram för sina kramar precis som de andra barnen.



Tonårspojken Jacob som jag inte riktigt hunnit lära känna så väl som jag hoppats på den här gången.


Och unga Ann som berör med sin röst och som med sin underbara personlighet snabbt kommer mig inpå livet.

Det tar tre dagar innan jag hinner se allt nytt. Nya klassrum håller på att byggas och bygget har kommit långt men avstannat innan insidan hann färdigställas pga. att pengarna tagit slut, något som inte var helt oväntat. Så fort mer pengar finns kommer bygget att avslutas och klassrummen börja nyttjas av årskurs ett och två. Alla förberedelser är gjorda. 

Växthuset är fantastiskt! Det är stort och rymligt. Tidigare växte där tomater. Nu är det säsong för grön paprika som plockas i stora mängder.  Trots att januari är årets torraste månad är det fortfarande relativt grönt på barnhemmet tack vare att man senaste året kan vattna grödorna.


Mango, avokado, guava, banan och citrusträd växer. Skumawiki, lök, örter, morötter och potatis har planterats. En volontär från Nya Zeeland har tillsammans med barnen gjort försök att plantera vattenmelon och gurka. Barnen som nu går ut gymnasiet har i väntan på skolreslutat – något som kan dröja flera månader i Kenya – börjat ett grönsaksprojekt vid skolfältet där de odlar egna grönsaker som de planerar att sälja i syfte att skapa sig en meningsfull och produktiv sysselsättning och möjligtvis tjäna en liten peng.  

Några av pojkarna har sparat sin fickpeng och köpt djur för dessa. Två av pojkarna har köpt kaniner för motsvarande ca 30kr/styck och planerar att sälja några när de förökats. Andra har köpt hönor, någon har fått låna en tupp av en vän. En av hönorna har fått fem kycklingar som växer till sig och pojken som skaffade hönan är mycket nöjd med resultatet!  Personalen och jag skrattar åt deras påhitt och imponeras av deras initiativ. 

Kiosken bemannas av två av de äldre barnen. Sammy har ansvarat för kiosken senaste månaderna, och han lär nu upp Zipporah som i sin tur kommer kunna lära upp fler av de äldre tonåringarna. I kiosken säljs alla möjliga vardagsförnödenheter såsom socker, ägg, matfett, toapapper, mobilpåladdning, vatten, läsk m.m. Det finns slangar för att fylla mindre hinkar med vatten, och det finns ett rör som fyller vattentankar med större mängder vatten. Varje dag kommer kunder från närområdet och handlar. 

Uncle Maurice kommer tillbaka från semester under min fjärde dag på barnhemmet. Det är härligare än någonsin att se honom!


Under tiden som han har varit borta har uncle Gidraph och de äldre pojkarna tagit över matlagningen. Barnen har alla olika sysslor som de hjälper till med, precis som barn i en vanlig familj. De vet vem som sköter vad vilken dag och de turas om. Fördelningen görs utifrån ålder och förmåga och barnen sköter det jättebra! Vanligast är att de äldre pojkarna hjälper till med matlagning och byggarbeten medan de mindre hjälper till med grönsaksvattning, plockning och djurskötsel. Flickorna hjälper huvudsakligen till med brödbakning, grönsakshackning, disk, städning och liknande. 

En sak som överraskar mig i år är att barnen den här gången faktiskt KAN spela piano! Jacinta har tidigare tagit med sig ett piano som hon fått donerat till barnhemmet och som alla barnen vill spela på, men i ärlighetens namn visste tidigare ingen av dem vad de sysslade med. Det lät riktigt illa och till råga på allt spelade barnen alltid med trumpeteffekt vilket resulterade i örontortyr för oss besökare. I år däremot imponerar barnen med sina musikaliska färdigheter och spelandet (som fortfarande pågår non stop hela dagarna) låter riktigt bra! 

Något extra roligt i år är att Sabine också är i Kenya och att vi får möjlighet att prata, lära känna varandra bättre och planera framåt alla tillsammans. Tyvärr träffar jag henne och volontären Elin i bara ett par dagar innan det är dags för dem att åka hem, men de känns viktiga de dagarna. 

Eftersom julen närmar sig under min vistelse kommer många Kenyanska besökare med julgåvor till barnhemmet; kläder, torrvaror och godis. En ungdomsgrupp spenderar flera dagar på barnhemmet där de övernattar, gör aktiviteter med barnen och hjälper till med allt möjligt.


Brasa tänds ofta om kvällarna och det sjungs och dansas under klar stjärnhimmel. 

Jag är framme i mitt Afrikanska hem!


Mari

torsdag 5 januari 2017

Sabine berättar om sin 18:de resa till Phyllis!

Phyllis Memorial, December 2016

Jag vaknade mitt i natten med panik! Jag ska åka härifrån imorgon...
Jag vill stanna, det är lika svårt varje gång ( 18 hittills ) att lämna barnen.
Barnens goa kramar, deras härliga leenden när vi ses, alla deras frågor om mitt liv och om Sverige. Och den största frågan; Varför stannar du inte längre? När kommer du tillbaka?


Underbart att träffa aunties och uncles. Ruth,vår manager, var på sin första semester någonsin i 3 veckor! Innan har hon varit iväg 2 -3 dagar som mest. Denna gången var Jacinta bestämd - du SKA iväg! Så det gjorde susen, Ruth åkte till sin syster. När hon kom tillbaka var hon sååå glad, hon har verkligen kunnat koppla av. Det var hon väl unnat.
Underbara Ruth, vår manager som är fantastisk i det arbete hon utför och ljuvlig som människa.
Ni skulle sett när hon kom tillbaka från semestern. ALLA blev så så glada och kastade sig över henne och hon blev överröst med kramar och många glädjefyllda ord. Att se detta bara bekräftar återigen vilken fin kärleksfylld stämning det är här.

Jag var hos en granne som odlar sötpotatis och paprika. Han berättar att tidigare fick han dåliga skördar pga det smutsiga vattnet han köpte. Nu blir allt perfekt sedan han började köpa vårt rena vatten! Förra året hörde vi många berätta om hur de som dricker vårt vatten är mycket mer friska jämfört med tidigare och nu hör jag att det påverkar folks grödor också. Toppen!

Jacinta har kontakt med Lions Club i Nakuru. En man, fd militär, sträng och strikt sådan, har hört Jacinta pratat om Phyllis Memorial. Han ville granska verksamheten och dök upp en dag oanmäld.
Han pratade med barnen och tyckte att de var väldigt annorlunda jämfört med barn på andra ställen. Våra barn är så öppna och sociala OCH det fanns ingen regel att en anställd behövde vara med!


Han bad Ruth om att få se bokföringen och han blev väldigt chockad över att hon gick och hämtade den direkt och visade att han kunde sitta i lugn och ro på kontoret och gå igenom den. Han var också välkommen att ställa frågor. Efter hans genomgång behövde han en stund för att hämta sig, detta var unikt. Överallt annars när han frågat efter bokföringen hade han fått till svar: kom nästa vecka och liknande. Han sade att Phyllis Childrens home är det enda barnhem han litar på!  Han blev så imponerad över allt att han skänkte en massa mat! Han har också lovat att sponsra två av våra barn som gått grundskolan med bra betyg. Känner jag Jacinta rätt, kommer hon att se till att det blir tre barn. 


Vi har en volontär från Nya Zeeland som har planterat vattenmelonfrön. Vi hoppas det blir lyckat.
Tidigare volontärer samlade ihop pengar till ett växthus. Det är fantastiskt! 8 x 30 meter. Det sköts perfekt och har gett väldigt många tomater och just nu är det paprikor.
I vattenkiosken på Phyllis finns nu även lite mat, godis, cigaretter, läsk mm. De äldre ungdomarna sköter det så lär de sig mycket.
 
Vår underbara auntie Sara. Hon pratade med de som gått ut high- school; När ni får ett jobb, så tar ni en del av er lön till att hjälpa ett annat barn. Innan ni gör det the game is not over. Kom ihåg var ni kom från och vad ni har idag tack vare andra hjälpte er!!!  Ungdomarna lyssnade. De träffades dagen efter och gjorde lite planer....
 

På Kenyas självständighetsdag, 12 december, hade vi fest! Barnen fick goda mandazi till frukost ( en sorts kaka ). Till lunch blev det getkött. Ingen fest är ju komplett utan kött i detta landet! Flera av barnen/ ungdomarna uppträdde, det har varit så roligt att följa deras utveckling, hur de lär sig att prata inför stor grupp, de sjunger och dansar och många av dem gör det utan att bli nervösa.

Joseph, nu vuxen och jobbar i storkök, var sååå rolig då han ledde festligheterna. Han är en stand-up komiker, som han fick alla att skratta. Och de ungdomarna som Sara hade pratat med visade hur mycket de uppskattar Jacinta. De höll tal och gav henne ett kort med bl a:" Du är den enda person som har stått vid vår sida trots våra livsstormar. Vi hittar inga ord för hur vi ska tacka dig för alla uppoffringar du gjort för vår skull. Utan dig hade vi haft dåliga betyg, dåligt umgänge och dåliga vanor som hade slitit itu våra liv. Vi älskar och uppskattar dig varje dag!"
Jag önskar ni hade fått uppleva hur fint det var....


Jag ville också göra något så jag läste om Emil i Lönneberga. Alla lyssnade uppmärksamt och tyckte det var jätteroligt att se de fina bilderna. Precis som tidigare när jag läst om Pippi är det även de vuxna som har lika roligt som barnen. Så kul!


David har börjat jobba som lärare och vi är så stolta. Han höll tal; " Jag vill ge tillbaka, kom och fråga mig om det ni inte förstår i skolan. Hans råd till de som är i high-school: läs inte bara reklam på er fritid. Sikta högt! Kunskap är makt. Hur kan vi betala tillbaka till Jacinta? Jo, göra gott i livet och få en bra utbildning! "

I januari kom en ny pojke, Myles, då ca 2,5 år. Hans mamma satt i häktet och hade precis dömts till fängelse i 3 år. Någon på fängelset kände till barnhemmet och ringde Jacinta. Kan ni ta pojken? Hon åkte dit och pojken kastade sig i hennes famn. Han var så sjuk, hade blöta nerkissade kläder. Han är hos oss nu. Gulligare unge får man leta efter!


Marijana, en fd volontär som är här för fjärde gången, håller på att spela in en film på barnhemmet som kommer att visas på Youtube. Det blir bra att hänvisa till. Vår hemsida håller på att göras om så vi ser fram emot när det är klart!

Tack till er där hemma för det ni gör för barnen!

Sabine

tisdag 3 januari 2017

Tobias: Andra halvlek

Som Ingrid och Kickis avskedsmiddag så gjorde vi spagetti och köttfärssås. Det är svårt att få 12kg spagetti att hålla sig al dente till serveringen. Det blev lite klibbigt i det nedre skiktet. Köttfärssåsen var däremot utmärkt. Till detta så hade vi köpt läsk och efteråt så serverade vi popcorn så att det blev ett riktigt disco. En mycket uppskattad kväll av barnen.


Efter att Ingrid och Kicki åkte så fick jag kliva in som förste grönsakshackare. De har gjort ett fint jobb under deras tid på Phyllis. Jag fick bra hjälp av barnen med hackningen och jag har ganska bra teknik från mina tidigare vistelser på Phyllis så barnen fick sin kål till middag trots att damerna lämnat. 

Det har även gjorts mycket roliga saker. Vi var och badade tillsammans med barnen som går i klass 6 och 7. Det blev en liten grupp så vi kunde tränga ihop oss i bilen och åka allesammans. Det var väldigt roligt att se barnen plaska omkring i vattnet. Barnen på Phyllis kan verka äldre än vad det är för de är så ansvarstagande men när man är iväg på roligheter så kan man verkligen se att dessa barn är lika mycket barn som alla andra.

Jag fick även mysa lite extra med mitt fadderbarn när hon ville att vi skulle dela solstol och låta solen värma oss från det kalla vattnet.


 
Mina dagar på Phyllis startar oftast vid 7 då jag säger god morgon till alla trötta barn och ungdomar och försöker få dem att vakna till. Sedan serverar jag te till dem och ser till att hunger lägger sig lite. En morgon så hittade jag Miles gråtande. Detta för att några barn hade lurat i honom att han inte fick sitt te om han inte letade på sina flipflops, och han hade ingen aning om var de var. Han fick då låna mina flipflops och genast så kom det ett leende på läpparna och det är nog första gången som jag ser en pojke under 3 år kunna springa med ett par 41:or på fötterna.


Mycket av tiden går åt till att bara umgås med barnen. Jag spelade upp lite av min favoritmusik för barnen och det är med glädje som jag kan säga att Lucy fastnade starkt för Promoes låtar. Jag fick översätta alla svenska låtar för henne och efter några dagar så kunde hon mer eller mindre sjunga med i en del av låtarna. 

En utav mina favoritstunder är när barnen gungar och sjunger. Rätt som det är så sjunger de ”En kulen natt” som jag lärde dem under 2012 tätt följt av ”Små grodorna”. Detta sjungs på ganska bra svenska måste jag erkänna. De svenska sångerna blandades med deras sånger om gud och waka waka (this time for africa) som var den officiella VM låten i fotboll 2010. 




Barnen har flätat både hår och skägg på mig och jag fick ständiga påhopp för att jag allt för sällan satte upp håret i tofs. Detta skedde oftast med ett stort skratt. Barnen var ändå ganska fascinerade av skägget och den totala tiden som de klappat och dragit i skägget måste ha varit flera timmar.


Som avslutningsmiddag så serverades det köttbullar, makaroner och grönsaksstuvning. Jag har frågat runt bland barnen om vad deras favoritmat är och det är väldigt många som säger makaroner. Jag måste dock erkänna att makaronikokningen inte blev någon succé då det blev ganska klibbigt men när man blandade det med stuvning så blev det ändå helt okej. Köttbullarna blev däremot väldigt goda med lagom mycket krydda. 

Paul ska ha en eloge för sin insats med att riva lök. Han rev nog sju lökar och tårarna sprutade samtidigt som han skrattade och vägra sluta riva. Auntie Sarah ska också ha en stor eloge för sin insats med att hjälpa till med tillagningen av köttbullarna. En vedeldad ugn med ojämn temperatur och ändå så lyckades hon få köttbullarna fasta och fina i formen men saftiga och fina på insidan. 

Sista dagen på Phyllis så blev det väldigt känslosamt. Eunice ville inte släppa min hand och hon följde efter mig vart jag än gick. Susan gjorde detsamma och hon ledde mig runt hela Phyllis en sista gång. Lille Miles kastade sig i min famn och skrattade och sa tuanane kesho (vi ses imorgon). Hur förklarar man för en pojke som är knappt tre år att vi inte ses imorgon?

Precis innan jag skulle hoppa in i bilen så stod Susan och grät och sa att hon inte ville att jag skulle åka.  Jag höll mina egna tårar tillbaka och förklarade för henne att vi kommer att ses igen. Hon fick en extra stor kram och förhoppningsvis så kändes det bättre. Som ni förstår så är det inte det lättaste att lämna barnen på Phyllis, det är mycket känslor som sköljer över en.

Jag har haft några fantastiska veckor tillsammans med barnen och personalen och jag kommer att minnas det för resten av mitt liv. Phyllis har verkligen världens bästa personal som gör allt för barnen. Jag kommer att sakna alla underbara skratt med personalen.  Underbara Sarah hade även gjort ugali och sukumawiki så att jag inte skulle gå hungrig på flygplatsen i Nairobi. Det måste ha varit bland det godaste jag ätit.

Slutligen så vill jag som vanligt tacka er alla som stödjer Kampi Ya Motos Barn och Phyllis Memorial Childrens Home. Ert engagemang och ert stöd är ovärderligt för barnen på Phyllis. Det är med er hjälp som barnen har möjlighet att utbilda sig, äta sig mätta och sova tryggt om natten. Ert stöd kommer jag alltid att vara väldigt tacksam för.

God Jul och Gott nytt År

 Kram Uncle Tobias

 

De häftigaste frisyrerna hittar man i Kenya




Ett kärt återseende

Miles åker på en aningen sliten skottkärra
Underbara barn
Underbara Jacinta
 Hon verkar ligga skönt i min sovsäck
Obama visar stolt upp sin teckning
 Underbart att bada
Brian har fullt fokus
En inte helt riskfri lek
Fina paprikor i växthuset
Sista dagen. Obama ville ta farväl

Fridah likaså
Och Anita.

torsdag 29 december 2016

Ellinore återvänder!

Äntligen! 

Sen dagen jag lämnade Phyllis har jag drömt om att återvända och nu är det dags. På fredag går planet och tidigt på nyårsafton anländer vi till Nairobi. 

När jag reste till Phyllis första gången gjorde jag det ensam men denna gång har jag med min pojkvän Calle. Att få visa honom allt jag så frekvent pratat om känns underbart och att få återuppleva allt ska bli så fantastiskt. Denna resa blir dock mycket kortare, sist spenderade jag 12 veckor på barnhemmet och denna gång blir det enbart 10 dagar. 

Oavsett längd på vistelse så kommer känslan, att få återse alla underbara personer som betyder så mycket för mig fast jag knappt tror de själva förstår det, förhoppningsvis bli magisk!

Vi har packat typ 40 kilo kläder, skolmaterial och leksaker, dessutom har jag i samband med en välgörenhetskonsert jag anordnade i november, samlat in en del pengar till organisationen.

Så snart bär det av, vi hörs i Kenya!    


Elins sista vecka på Phyllis


Hejsan!

Min sista vecka har nu kommit och det känns inte alls något bra. Kommer bli så svårt att lämna alla underbara barn. Sista veckan har jag försökt att verkligen vara med barnen så mycket det bara går. Pratat om allt och inget och bara varit.

Det har varit en toppen vecka med en massa bra samtal med dem större barnen. Uppskattar verkligen dessa samtal, har lärt mig så mycket av dem. Om livet och om olika tankar och idéer som dem har. Så kul att man kan lära av varandra.

Till lucia så bakade jag med hjälp av några utav barnen lussebullar. Jag, Sabine och Jacinta gick även luciatåg för barnen vilket dem uppskattade. Allt är möjligt bara man vill.

Det har tyvärr också varit en del jobbiga avsked. Auntie Sara åkte iväg för ett par dagar sedan vilket var super tufft då vi har fått en jättefin kontakt. Men jag har en stark känsla av att vi kommer ses igen.

Så det har varit en väldigt känslosam vecka på många sätt. Men den har även varit en av de bästa veckorna under min tid.

Vi hörs snart igen!

tisdag 13 december 2016

Mitt Afrikanska hem

Jag sitter på Landvetter med en kopp te, 60+ kilo bagage, en förhoppning om att flygbolaget låter mig passera med några kilos övervikt i väskorna och en intensiv längtan efter att komma fram till Phyllis så snart som möjligt!

Det är fyra år sedan jag för första gången steg innanför den gnisslande Phyllis-grinden och möttes av en kombination av strålande leenden och skygga blickar från barn i alla åldrar. Det är fyra år sedan jag övade barnanamn medan barnen, ett i taget, sträckte sig fram ur matkön för att få sin tallrik samtidigt som Uncle Maurice måltid efter måltid upprepade var och ett av barnens namn till mig. 

Barn vars ansikten och kala huvuden då såg likadana ut i mina ögon men som jag nu förknippar med unika personligheter som alla har sina speciella drömmar, som alla väcker olika minnen av våra delade upplevelser och som alla triggar igång olika känslor inom mig. Som jag år efter år har sett växa, utvecklas och förändras. Allt från hårstilar, smeknamn, hobbyn, drömmar, betyg, kroppsbyggnad, rörelser, röstton och sätt att närma sig andra människor har förändrats från år till år.

Detta är fjärde året i rad som jag får återvända till den röda sanden under afrikansk sol, till tuppens morgonrop i gryningen, till barnaskratt och köksskrammel, till hett morgonte i kylig morgonluft, till ett oändligt antal glädjefyllda ”Auntie!-rop”, till 87 sängkanter för att ge lika många godnattkramar, till syrsors läten under klar stjärnhimmel och till en gästhussäng under myggnät. Som jag längtar! 

Snart är jag uppe i luften & på väg! 
Och när jag ser att världen genom flygplansfönstret präglas av savann och rödbrun sand… då vet jag att jag är framme i ”mitt afrikanska hem.” 



Marijana Gutic,
Volontärsamordnare