måndag 7 augusti 2023

Sabine Gartners upplevelser och reflektioner under sitt senaste besök på Phyllis Memorial Children´s Home.

Nu har jag avnjutit min frukost i guesthouse, gott kenyanskt kaffe och solmogen avokado från våra egna träd. Underbart gott. Ni som har bott här skulle känna igen er direkt, allt är sig likt och tänk att jag sov i mitt gamla rum så det var en härlig känsla. Barnen berättar att det fortfarande kallas Sabinas room. Ytterdörren står öppen och de ljud som hörs är ösregn och ljud från barnen, det är mycket skratt. De båda ljuden betyder lycka. Regnet den senaste tiden innebär liv för väldigt många så de kan skörda på sin tomt. Efter en lång period av torka och svårigheter på grund av pandemin med bland annat fem månaders lockdown och färre möjligheter att tjäna pengar. Aldrig tidigare har jag hört så många prata om hur dåligt regeringen skött ekonomin. Allt har gått upp i pris och få saker tycker jag är billigt som tidigare.
Många upplever en hopplöshet på ett nytt sätt. Det finns många desperata människor som lämnar sina barn och flyr iväg. Tycker ni det låter tokigt? Självklart är det så och samtidigt har vi konsekvenserna av föräldrarnas agerande hos oss på Phyllis. Efter att polisen kontaktat manager Sarah vid tre olika tillfällen har vi nu 3 barn i 1-årsåldern i familjen. Tillfälligt. Polisen letar efter föräldrarna och planen är att föräldrar och barn ska återförenas. Det har hänt mycket i landet bara de senaste åren vad gäller hur polis och andra myndigheter tar tag i problem och försöker hitta en lösning. Världens gulligaste är de tre småttingarna och dagligen ser jag det som är unikt i denna storfamilj, det självklara kärleksfulla hos alla här när de tar hand om de små liven. Allt bara flyter på, de små har både vuxna och barn som tar hand om dem. De stora barnen går inte bara förbi de små utan att ta upp dem i famnen. Det är magiskt för mig att uppleva detta. Allt detta kärleksfulla är så självklart här i Phyllisfamiljen. Efter jag och mina vänner från Sverige har varit iväg är det slående hur vi slappnar av när vi kommer innanför portarna och det känns härligt att vara hemma i lugnet och de fina energierna.
Tänk barnhemmets första 10 år. Vi hade få besökare och de som kom ville få ut något av det för egen vinning. En högt uppsatt politiker visade stort intresse och gjorde mycket för oss och efter ett tag visade det sig att hon ville ha en bit av vår mark som ”tack”. Behöver jag säga att efter vi sa nej så slutade hon höra av sig. Andra har bett om pengar pengar och pengar.
Tänk när vi startade skolan 2006. Då ville föräldrar lämna sina barn här tills de förstod att det bodde föräldralösa barn här som också skulle gå i skolan. Anledningen till att vi startade skolan var att först var våra barn inte välkomna till byskolan för att de var föräldralösa, de kan väl inte lära sig något, inte värda att satsa tid och energi på men Jacinta stod på sig och var tydlig med att de inte var föräldralösa, hon är deras mamma och de är värda lika mycket som alla andra barn. Rektorn ville inte ta emot dem men så klart såg Jacinta till att de började skolan men det visade sig att de fick ingen bra undervisning. Det enda rätta var att starta Phyllis Memorial Academy. Succesivt insåg folk utanför Phyllis att vi har en bra skola. Till och med upptäckte de att våra barn är intelligenta och fick jättebra betyg. Självklart kunde de också vara bra vänner.
Mycket har ändrats. Vi får ofta besök av skolelever, församlingsmedlemmar och av vanliga privatpersoner som vill ge av sin tid och hjälper till med det som behövs just den dagen. De får en glädje i att möta våra barn utan att vilja ha något tillbaka.
När jag och mina vänner kom till Phyllis trötta och hungriga efter resan möttes vi av en massa besökare, musik och någon pratade i mikrofon med hög volym. Det var fest och de som arrangerade festen var tre elever från ett college i Nakuru. En av killarna känner två av våra pojkar som vuxit upp på Phyllis och har varit på besök flera gånger. Han valde att fira sin födelsedag här på Phyllis med familj och vänner för att han ville dela sitt firande med våra barn. Vilken stämning! Min hunger och trötthet försvann och jag gick in i glädjen med sång och dans tillsammans med de andra. Så roligt alla hade.
En dag kom tre elever från Kabarak University som ligger några kilometer bort. Två av dem studerar juridik och en till lärare. De tycker det är roligt att komma hit och erbjuder mentorskap till våra barn som vill läsa samma ämnen. När jag frågade varför de väljer att komma hit så svarade de att det känns bra att våra barn har det bra, de ser att våra barn är lyckliga.
Tidigare såg jag alltid flera män som satt ute på grusvägen nära barnhemmet påverkade av hembränt eller droger. Jacinta brukade ringa polisen som motvilligt kom och sa till männen att flytta på sig. På dessa två veckor har jag inte sett en enda sittandes på vägen. Det är nya tider. Männen har pushats till att arbeta och se till att lönen har går till deras familjer. Inga fler dåliga förebilder för de unga utan inställningen är att alla måste få ordning på sina liv och alla behöver hjälpas åt att bygga ett starkt Kenya.
Något som värmde mitt hjärta extra mycket var när några som vuxit upp här kom och hälsade på. De är vuxna nu, har eget boende och bra arbeten. Så så roligt att träffa dem. De berättade fina minnen de har av Phyllis och vad det har inneburit för dem att ha bott här. De alla säger att de har en fantastisk familj och de håller kontakten med de anställda här, det vill säga mammorna och papporna. En av dem, Sammi tog initiativ till att starta en What´s Up grupp för alla syskon som flyttat hemifrån. Det var nästan så tårarna föll när jag hörde honom berätta hur bra kontakt de har med varandra och att de har koll på hur alla mår. En har det sådär men säger att allt är bra så Patrick ska åka hem till henne oanmäld och kolla läget. I december brukar alla ha kontakt med varandra för att planera julfirandet med familjen på Phyllis. I julas köpte Sammi och Patrick två getter och de andra bidrog med vad som var möjligt för dem. De tycker att det är viktigt att ge tillbaka. Sammi kommer till Phyllis i snitt varje månad och sår nya frön, senast planterade han som skulle bli foder till korna.
Kvällen innan vår hemresa vill mina svenska vänner ordna fest. En dag mötte jag socialarbetaren Gidraph när han kom med bilen och vi hälsade medan han öppnade bagageluckan och gissa vad som låg där? En get. Det är typiskt kenyanskt (jag har sett mycket värre). Medan vi pratar stänger han luckan igen och jag reagerar ganska rejält men han skulle bara hämta ett par av de stora pojkarna som ska ta hand om den så den blev utsläppt kort därefter. Samma dag som festen sköter Sammi, vår djurskötare, slakten och vid lunchtid när jag gick in i köket – varning för känsliga! – låg getens huvud och skulle kokas till en buljong som är en delikatess. Till festen skalades massor med potatisar och det hackades grönsaker. Inte en enda gnällde över att behöva hjälpa till. Det bara flöt på och alla hade sina roller och visste vad man skulle göra och, viktigt, vi hade roligt under tiden. Festen var fantastiskt rolig med några inbjudna vänner. Festen avslutades med tal efter tal efter tal. Jag började och sedan pratade mina vänner och sedan ett par av barnen, en av lärarna, Mr Mbugua och ett par andra gäster och de anställda. Vilken gemenskap!









Socialarbetare Gidraph tillsammans med sin fru och dotter.


Manager Sarah