Kulturkrock

Habari!

Fler namn och kiswahili fraser börjar sätta sig på minnet. Det börjar bli svårt att utläsa om bonnabrännan på fötterna kommer från solen eller från den röda jorden. Och jag börjar mer och mer förstå hur det kenyanska folket fungerar. Ett folk som jag vid första anblick ansåg vara ett enkelt och harmoniskt folk, men som jag mer och mer börjar inse har lika mycket bekymmer som det svenska folket. Nu menar jag inte bekymmer som att vattnet tar slut, tvätten inte blir ren eller att bensinkostnaden blir högre. Utan jag menar saker som jag anser komplicerar mitt förhållande till lokalbefolkningen.

Ett exempel på detta är följande. Häromdagen inträffade ett litet missforstand mellan två grupper. Den ena gruppen var personalen och den andra innehöll mig och två av barnen på barnhemmet. Det var ingen stor händelse, men den var tillräckligt stor för att barnen som var inblandade skulle få skäll.

Inget konstigt med det, eftersom utskällningen uppstod då personalen enbart hade varit oroliga och därmed var den egentligen menad väl. Det jobbiga här var att detta inträffade på kvällen, så jag gick till gästhuset för att sova. I dåläget visste jag inget om att någon var sur, vilket vi snabbt upptäckte då vi hörde personalen skrika på barnen. Efter ett samtal till Sverige, så bestämde jag mig för att vänta till morgonen därpå med att prata med personalen. Vilket visade sig bli svårt, eftersom det inte fanns något att diskutera, då de spelade som att inget hade hänt.

Jag vet inte riktigt om jag har förklarat detta rätt, så att ni förstår. Men i helhet så är det jobbiga att sanningen oftast undanhålls från oss volontärer, då de inte vill att vi ska bli ledsna eller sårade på något sätt. Vilket självklart är bra, men när det kommer till sådana här saker, då jag själv var inblandad, så vill jag gärna ta en diskussion så allt reds ut. Men med olika normer och regler kan detta ibland bli lite komplicerat, tyvärr.

Anledningen till varför jag tar upp detta i bloggen är inte för att få någon att framstå som negativ, utan för att visa en verklig bild av hur det egentligen är här i Kenya. Livet är inte en dans på rosor. Och fast detta kanske inte verkar vara en "big deal", så vill jag ändå påpeka att det är ganska tufft att inte "vara som alla andra". Att inte leva under samma omständigheter, inte kunna veta om svaret man får är ärligt eller om saker undanhålls av en anledning.

Sådär! Nu är det negativa klart! Dags att berätta om veckan som har gått. Veckan har bestått av allt från guppiga cykelturer, fotbollsmatcher, festmåltider och sorgliga avsked. Det är nu snart en vecka sedan Torbjörn och Oliver lämnade barnhemmet. I onsdags for de vidare ut i Afrika, vilket vi "firade" med att ha en avskedsmiddag med grillat kött, ris och sketcher. Dagen därpå var det dags för mig och Terese att gnugga geniknölarna och komma på roliga saker som vi kan göra med barnen. Vi har nu tagit över killarnas brödbakning, fotbollslirande och bibliotekssysslor. Utöver detta har vi även bjudit barnen på köttsoppa, vilket de verkligen njöt av. Vi har varit med om säsongens första fotbollsmatch, vilket tyvärr slutade med en förlust (0-4). Men matchen var ändå väldigt intressant då hälften av spelarna spelade utan skor. Kor betade vid sidan av planen. Domarna använde vita t-shirts som flaggor och målen saknade nät. Självklart samlades publiken runt mig och Terese eftersom vi är såkallade "Mzungu" (vit människa), men detta är något vi är ganska vana vid, vid detta laget. Just nu blir vi chockade varje gång man går förbi någon utan att de hälsar på en. Annars leker livet! Hoppas att ni hade en bra midsommar hemma i Sverige, sköt om er så hörs vi om ett tag!

Hakuna Matata!

/Lina Almekvist

Flickornas sovsal

Lina och Ruth

Barnen ställer mer än gärna upp på bild!

Dags att göra om flätorna i håret

Terése och Lina på fotbollsmatch

Phyllis lag laddar upp