Astalavista Baby!

Hög tid att packa de sista prylarna, klämma ner de sista kläderna och massera de fortfarande vita skinkorna på locket till väskan för att ens ha en ringa chans till att stänga den.

Det skulle varit något! eller hur?

Men...

Nu är det inte så. Min ryggsäck, som jag inte har för vana att sitta på, har (precis som jag) förlorat väsentligt i vikt. Och i båda fallen känns det bra. Med lättare packning på ryggen beger vi oss och utforskar landet, som enligt rykten ska ligga, väster ut. Dags att lämna hemmet och luffa vidare.

Och fylla, det blir det i helgen! En fylla grundad på lek, dans och en rumpskakning som kommer få Turning Torso (ja, i Sverige) att gunga. 3 1/2 månads hårdträning kommer få sitt uttryck i helgen. Barnen på Phyllis Memorial ska få se att aven Mr. Uncle Mguuchafo kan få skinkorna och dallra som den färskaste gelé.

"Cuz if I'm going out, I'm going out with style"

Tränar

Med fortsatta bakat vibrationer sammanfattar vi, med style, även "Livet på ett barnhem en vår 2011". Enbart på denna blogg.

Men först en nyhet!

Det tog sin tid, det är inte enkelt att ringa eller hitta fyra olika rektorer för fyra olika skolor. Allt för ett möte. Men jag känner på mig, ett litet frö kan växa upp till den vackraste blomma. En fotbolls liga är nu planterad i Phyllis bördiga jord. Om inga ogräs konkurrerar om växyta med fotbollsligan, så ska ni se att det kommer blomma varje söndag mellan september till december.

Det dyraste, men också det mest värdefulla, frö jag någonsin planterat.

Med frön i åtanke, lämnar vi John "JJ" Kimani med ett ansvar att få Phyllis kryddträdgård att gro. Upp spirar i skrivande stund koriander, Salvia, Basilika, Pili-Pili, Rosmarin och även okryddade varianter som rädisor, tomat och gurka. Förutom min kära mor, så har Kimani de grönaste av fingrar.

Kimani

Två projekt som hålls flyttande ven när vi landkrabbor åter igen befinner oss på säker mark. För vi kan segla utan vind. Vi rör oss framåt i stiltje. I ett land där religion är en diktatur. Där tradition är ett krav. Det var först som en gigantisk mur. Men känslan är desto finare när den är raserad och en vänskap är etablerad mellan religös fanatiker och hedning från norr, mellan flickor och pojkar.

Vi kan också ro utan åror. Ro projekt i hamn. Inga rövarhistorier. Och, i någon skruvad egensinnad tanke, önskar man att historier eller rövarhistorier om Uncle Mguuchafo och Uncle TB kommer eka i väggarna på Phyllis i en tid framöver. Historier om Uncle Mguuchafo som springer runt i flickornas sovsal och skriker "SKAKA RUMPA" till det kännbara priset av att bli portad. Eller historier om hur han kunde lugna ner sig och få den vildaste 3 åring att somna i hans knä. Rövarhistorier om hur bröddeg rann som vax ur Uncle TBs öron, därför att han inte hade vett att sluta baka.

Frågan är om vi kan skiljas från vänner utan att fälla tårar?

Mr. Uncle Mguuchafo