Phyllis uppträder med dikt på African Child Day

Jambo!

Marijanas första vecka har varit full med intryck och tiden har flugit förbi! Under vardagarna har Jonatan visat runt, guidat, tipsat och hjälpt Marijana med namninlärningen som är en riktig utmaning! Barnen har för det mesta varit sysselsatta med skola, läxor och andra vardagliga sysslor och personalen har jobbat minst lika hårt med deras.  

Brödtraditionen som infördes under Oliver och Torbjörns tid lever vidare och på bilden ser ni Rachel och Maggie som precis tagit ut morgondagens frukostbröd ur ugnen!

I lördags var det African Child Day och Marijana åkte tillsammans med en grupp barnhemsbarn in till en festival i Nakuru där de uppträdde med en dikt. Barn från en mängd andra barnhem var på plats och uppträdde även dem med sånger, akrobatik, dikter och dans! Till och med de vuxna fick ställa sig på scen och dansa loss, något som barnen tyckte var väldigt underhållande!

Våra barn var jätteduktiga, och efter festivalen fick de varsin fika-peng (motsvarande ca 2,5kr) som de fick handla för. För flera av dem var detta första gången i en mataffär och de hade extrem beslutsångest då det fanns så mycket gott att välja mellan! Till slut slog de ihop sina pengar i smågrupper och köpte snacks.

Barnen som representerat Phyllis Memorial på African Child festivalen fick även visa upp sitt nummer på barnhemmet. Riktigt duktiga var dem!

På kvällen var det filmdags och vi poppade tillsammans med ”Popcorn-proffset Aunt Rachel” ca 50 liter popcorn vilka uppskattades minst lika mycket av personalen som av barnen!

Under söndagen var det dags för storstädning och alla hjälptes åt med att rensa bönor, torka golv, tvätta etc. Efter lunch bjöd vi in 6 av de minsta barnen till gästhuset där de fick hjälpa oss att baka chokladbollar. Barnen, som vanligtvis är så himla busiga, tog uppgiften på största allvar och rullade upp emot 300 bollar som försvann sekundsnabbt direkt efter middagen! 25l apelsinsaft försvann lika snabbt den med!

Obama var flitig med att tjuvsmaka på chokladdegen under chokladbollsrullandet! Han var dock inte lika duktig på att dölja spåren!

Under söndagseftermiddagen arrangerade vi en ballongtävling med priser. Barnen blev uppdelade i olika grupper baserat på ålder och fick knyta var sin ballong vid foten. Tävlingen gick ut på att spräcka alla andras ballonger genom att trampa på dem. Sist kvar med hel ballong vid foten vinner, men även tvåan och trean får pris. Totalt fanns det fem grupper vilket innebär att en hel del gossedjur fick flytta från Marijanas resväska till barnens sovsalar!

Ha det så bra så hör vi av oss snart igen!

Jonatan och Marijana 

Marijanas första vecka på Phyllis

Hej allihopa! 

Efter en vecka på barnhemmet är jag helt överväldigad av det här stället och starkt imponerad av barnen! Att vara på Phyllis är lite som att leva i en härlig bubbla långt borta från en stor, kaotisk värld. Jag stortrivs! Barnhemmet ligger ute på landsbygden, ca 800m från närmaste väg och är omringat av stora gröna fält så långt ögat kan nå. Mitt bland fälten ligger Phyllis, fyllt med över 230 elever som springer runt i blå-gula skoluniformer varje dag förutom söndag då de är lediga.

Lille Johnny flörtar med kameran medan han väntar i frukostkön. 

Just nu sitter de tre minsta, Johnny, Ruth och Obama bredvid mig i gästhuset och målar i målarböckerna som jag tagit med från Sverige. De går i förskolan och slutar tidigare än de andra barnen vilket innebär att de ofta får en stund själva med någon av volontärerna innan de övriga barnen rusar ut ur klassrummen. Oftast brukar vi flyga drake under den tiden men idag tar vi det lugnt med lite musik och målar-mys.

Mys med minstingarna, Johnny, Obama och Ruth.  

De yngre barnen är otroligt söta, blyga men så nyfikna! På väg till och från förskolan bråkar de om vem som ska få hålla mig i handen. Jag brukar säga att de får dela på mina händer och då är de upp till tre per hand som istället knuffas om vem som ska få hålla i flest fingrar.

Jeremiah, Ruth, Obama och Kevin (tror jag, men är fortfarande osäker på många namn!) ligger i gräset och vilar efter drakflygningen häromdagen!

Lewis och David har avslutat skolan och ska börja studera vid universitetet till hösten. Jag är grymt imponerad av dessa två grabbar. Så fort jag kom hit kom de fram till mig och frågade vad jag kunde om datorer. ”Vi vill att du lär oss allt du kan, för våra universitetsstudier!” sa dem. Sedan dess har vi suttit i datorrummet om kvällarna och börjat gå igenom word, powerpoint, picasa och photoshop. Killarna har tagit fram en tidning och vill lära sig att göra likadan layout på datorn. Jag visar, de provar, jag hjälper. Sedan raderar de allt och börjar från början, om och om igen, inte en, två eller tre, utan fyra, fem och sex gånger, ända tills det jag visat sitter ordentligt! Detta gör de till sent på kvällen, efter en lång arbetsdag på bygget. I väntan på att börja universitetet jobbar de nämligen. Och inte en enda gång har jag hört dem klaga över att något är jobbigt, att de är trötta eller att de inte orkar.

Att vara här ger en verkligen perspektiv på saker och ting. Man inser vilken lyx det är att göra ”normala” saker som att kunna spola efter sig i toaletten, att diska med diskmedel, att tvätta i rent vatten, att kunna dricka kranvatten, att ha råd att krydda maten, att stå under en varm dusch! Här diskar man i mer eller mindre brunt vatten, här äter man samma okryddade mat varje dag och här duschar man ståendes i en hink, hällandes kallt vatten över sig med en annan hink! Så alla där hemma som har lyxen att duscha under en varm dusch ikväll – passa på och njut ordentligt, helt enkelt för att ni kan!

Nu har minstingarna hittat mina post-it lappar och klurat ut att de går att sätta fast precis överallt, så jag måste rycka in innan gästhuset blir omtapetserat till gult!

Hörs snart igen!

Marijana

Ny volontär på väg till Phyllis!

Hej!

Jag heter Marijana Gutic och är en psykologistuderande, chokladälskande & dykberoende 25-årig tjej med rötter i Bosnien och Hercegovina. Jag är uppväxt vid havet i underbara Lysekil, men lever för tillfället studentlivet i Örebro där jag läser psykologprogrammet. Min tid spenderar jag helst med vänner & familj, söker mig gärna till naturen och är inte sällan på vift efter äventyr på resande fot. Min stora passion är dykning och få känslor slår den av att sväva tyngdlöst mitt i det blå bland alla undervattenvärldens vackra former och färger! Somrarna spenderar jag vanligtvis precis så - under ytan i något av världens magiska hav - men denna sommar väntar nya och spännande äventyr ovanför ytan på en annan, av allt att döma, minst lika magisk plats - Phyllis Memorial!

Afrika har, som för många andra så även för mig, länge varit en dröm som väntat på att bli uppfylld. Att göra resan dit som volontär har varit en självklarhet då mina tidigare volontärerfarenheter från arbete med barn och ungdomar med funktionshinder, har varit bland de mest givande och lärorika upplevelser som jag har varit med om. Dels är känslan av att kunna ge någonting av sig själv till någon annan underbar, men framförallt tycker jag att man får så otroligt mycket tillbaka då man reser på det här sättet. När jag hittade till Kampi Ya Motos hemsida och läste om deras syn på barnen visste jag direkt att jag hade hittat rätt plats för mig att åka till. Redan då var jag förväntansfull inför det som komma skulle, och idag, med bara några dagar kvar till avresan så är jag överväldigad av allting som jag sedan dess har fått läsa, se och höra från personer som under årens lopp har varit involverade i barnen och barnhemmet. Just nu har jag ingen aning om vad jag kan förvänta mig, men en sak har tidigare volontärer övertygat mig om - att oavsett vad det är och oavsett hur tufft det stundvis kan komma att bli, så kommer det att vara något underbart!

I väntan på avresa har jag i samarbete med SalsaSocialDance arrangerat en salsafest i Örebro där ett 60-tal dansare fick se bilder och höra berättelsen om barnhemmet. Genom att dansa, köpa lotter, fika och fylla en "Phyillis-gris" tjock på pengar bidrog de med över 5500kr! Familj och vänner har bidragit genom att hjälpa mig att sälja barnhemskalendrar, en vän har blivit barnhemsfadder och en annan blev inspirerad till att själv anordna en välgörenhetsmiddag för sina vänner där vi informerade om barnhemmet och fick ihop 1750kr! Ner till Kenya har jag även med mig lite "aktivitetspengar" som jag tjänat ihop genom att fotografera dykare och som kommer att spenderas på någon rolig utflykt! Under de senaste veckorna har jag samlat in kläder och leksaker som jag fyllt resväskorna med och hoppas att barnen kommer att bli glada av. Bland annat ligger en karaokemaskin bland alla kläder och gossedjur så förhoppningsvis blir det några schysta karaokekvällar framöver!

 

Ska bli riktigt spännande att äntlingen få möta dessa härliga barn!
Ta hand om er allihop så hörs vi snart igen!
Marijana

Tankar kring livet på Phyllis

Sedan sist har Ella lämnat Phyllis och åkte hem till Sverige. Hejdå, Ella, det var verkligen trevligt att lära känna dig.

Jag ska inte ljuga, det är roligare att ha sällskap än att vara ensam volontär på Phyllis. Det är inget problem att vara själv, nej, men det blir trots allt ganska mycket ensamtid. I regel är det åtminstone två volontärer på plats samtidigt. Dom kan ha olika längd på sin vistelse vilket gör att det ibland kan vara fler än två och ibland, som nu, är jag själv för några veckor innan nästa volontär kommer hit.

Jag har tänkt på det, egentligen enda sedan jag kom hit i februari, att man tycks lära känna sina volontärkollegor väldigt väl på väldigt kort tid. Detta beror förstås på att man bor tillsammans och spenderar i stort sett all den vakna tiden med varandra. Därför tycker jag, känns det alltid extra tomt och ensamt de första dagarna efter att mina volontärkollegor åker hem.

Jag har skrivit om det förr, jag vet. Jag vet också att det är en så någorlunda uttjatad klyscha. Men detta med hur fort tiden passerar här, tidsperspektivet överhuvudtaget, är liksom svårt att få grepp om. Samtidigt som det känns som att jag har varit hemifrån väldigt länge, så passerar dagarna, veckorna och månaderna så otroligt fort. Det är redan juni. I mitten av denna månad har jag varit på Phyllis i fyra månader, alltså 17 veckor. Herregud! Jag har förstått att det är sommar i Sverige nu. Det var vinter -25 och snöstorm när jag åkte. Detta tjat om att tiden går så fort hit och dit på Phyllis, det kanske kan vara svårt för vissa att förstå. Men jag är övertygad om att förre detta volontärer vet precis vad jag menar och hur jag känner.

Jag trivs mycket bra på Phyllis. Ibland när jag tänker på det känns det nästan overkligt att jag faktiskt har en tillvaro och en vardag i Afrika. Det känns suveränt. Jag har aldrig någonsin ångrat att jag kom hit. Detta är verkligen en erfarenhet och minnen för livet.

I lördag hade vi disco. Som jag har skrivit om tidigare så är musik och dans ett stort intresse bland många här. Det blev en lyckad kväll. I övrigt har det varit en ganska lugn vecka. Vad det verkar så är regnaperioden över och det är något varmare nu också. Kvällarna är härliga, de sista timmarna innan solen går ner påminner lite om en fin sommarkväll hemma i Sverige. Davir och Lewis, grabbarna som börjar på universitetet i augusti, har bett mig ge dem lite datorundervisning och dem hur word fungerar. Det ska bli roligt, jag ska göra mitt bästa och jag tror att det kan vara bra att ha någrlunda hyffsade datorkunskaper när man kommer till universitetet.

Hälsningar Jonatan

Dagen D

Då var dagen kommen

Det känns märkligt att mina 6 veckor på Phyllis nu tagit slut. Jag minns att jag när jag läste de andra volontärernas berättelser, som står skrivna i en bok i gästhuset, undrade hur det kom sig att alla hade tyckt att deras tid här gått så otroligt fort. Jag har faktiskt ingen aning om det nu heller men jag kan intyga att dagarna flyger iväg. Det spelar ingen roll om schemat varit fullspäckat eller om man bara legat och läst hela dagen, plötsligt har barnen slutat skolan och det har blivit dags att öppna biblioteket och sedan är det kvällsmat och läggdags.

Under min tid här har jag lärt mig mycket från barnen. Att se dem diska, städa och tvätta varje dag utan att någonsin ifrågasätta varför gör det så tydligt hur enkel och fridfull uppväxt de flesta av oss i Sverige haft. När jag var liten och ombads hjälpa till med något bad jag ofta om en anledning. Varför var just jag tvungen att diska efter maten? Jag diskade ju igår.. Här är allting så självklart. Under mina veckor här har jag aldrig någonsin hört någon varken klaga eller ifrågasätta. Att alla hjälper till är lika självklart som att ta hand om varandra. För samhörigheten barnen emellan är otrolig. Det är så vackert att se hur de alla är syskon och hur barnhemmet utgör en enda stor familj. De hjälps åt med läxor, tröstar och kramas och turas om att fläta varandras hår. Ålder spelar ingen roll, alla får vara med eftersom alla är en del av familjen.

Jag åker inte hem det minsta sorgsen från Phyllis, även om känslorna kom som en våg över mig när det var dags att säga hej då. Även om det känns tungt i hjärtat att många av barnen bär på historier som hade varit jobbiga bara att läsa om så har de det väldigt bra nu. De har tak över huvudet, de får mat och utbildning. Men framförallt så får de kärlek. Även om otroligt mycket finns kvar att utveckla och förändra så visar vad som redan gjorts på hopp om vad som mer kan göras.

Nu lämnar jag Jonatan ensam ett par veckor innan den nya volontären får äran att bli hans medarbetare. Jag har trivts otroligt bra och är så glad att jag gjorde denna resa.

Kram till er alla,

Ella.

Muffinsbak!

Hej!

Tiden och dagarna fortsätter att passera i rask takt på Phyllis. Det känns otroligt att det snart är juni månad. Tydligen är det nästan sommar i Sverige. Vi har det väldigt bra. Ella repade sig efter sjukhusvistelsen. Regnperioden verkar, i skrivande stund, vara på väg att avta. Det regnar mycket mindre än tidigare, helt enkelt. 

Det har varit friidrottstävling. Några av barnen på Phyllis var iväg och kämpade tappert mot några andra skolor i området. De var mycket duktiga och vann flera grenar. Och sanna våra ord när vi säger det; barnen på Phyllis kan verkligen springa fort. Jonatan försökte utmana några av de äldre grabbarna, men var chanslös.

Barnen har skrivit brev till sina faddrar och före detta volontärer i Sverige som Ella tar med sig när hon åker hem i morgon. Innan Ellas hemresa ville hon ordna med någon tillställning så därför spenderade vi halva dan idag med att baka 150 kladdkaksmuffins. Två av grabbarna, John och Andrew, var med och hjälpte till och det lyste om dem när de fick ansvaret att ta hand om resterna. Tanken var att vi senare på kvällen även skulle ha ett disco. Elen var dock frånvarande och fest utan musik går ju inte, så vi fick skjuta upp discot till nästa helg. Men kakorna gjorde ändå kvällen lite mer speciell!

Den här helgen fick vi även besök. Hanna, som var på Phyllis för 6 år sedan kom förbi med sin väninna. Vi kan tänka oss att det förändrats väldigt mycket sedan hon var här. Förutom nya byggnader så har ju antalet barn på barnhemmet mer än tredubblats. Det var dock väldigt roligt att se vänner återuppleva 6 år gamla minnen tillsamman och se hur lätt det är att komma tillbaka.

Glad sommar på er!

Hälsningar 

Ella och Jonatan

Kabarak University

Hej!

Kabarak University är ett universitetsområde cirka 5 kilometer från Phyllis. Detta område är enormt, nästan som en liten stad. Här finns, förutom diverse skolbyggnader och bostäder, även supermarket, bank, pool, basket- och fotbollsplan mm. Och ett sjukhus. Detta skulle vi tyvärr bli tvungna att besöka, mer om det längre ner. Det var sista veckan på skollovet och vi frågade om barnen hade förslag på aktiviteter. Att gå till Kabarak och bada i poolen och spela fotboll var ett önskemal. Dessvärre har priset för att nyttja poolen fördubblats sedan sist, så vi nöjde oss med att packa med matsäck, promenera till Kabarak och spela fotboll och helt enkelt bara hänga. Vi gick med grabbarna ena dagen, med tjejerna dagen efter. Detta verkade uppskattat, och dom tyckte att det var trevligt med utflykt.

I måndags började skolan igen. Efter mer än 3 veckors ledighet var det nu dags att återkomma till diverse rutiner. Men barnen var glada och förväntansfulla inför skolstarten. Boarders:arna har börjat komma tillbaka till Phyllis i och med skolstarten. Det är mycket trevligt att återse dom!

Vi har åtgärdat barnens toaletter, som alltså saknade belysning och var således väldigt mörka kvälls- och nattetid, men att helt enkelt skruva upp glödlampor. Tavlan, det inramade fotot, på det vinnande laget i fotbollsturneringen har också kommit upp på väggen.

Och sa var det här med sjukhusvistelsen. I måndagsnatt, vid klockan 3, väcktes Jonatan av Ella. Hon mådde då riktigt dåligt; magproblem, illamående, yrsel med mera. Vi tog oss till sjukhuset i Kabarak, där Ella fick några piller och höra att vi skulle återkomma dagen efter, då doktorn var där och diverse prover kunde tas. På tisdag morgon återvände vi, doktorn undersökte Ella, hon mådde inte alls bra. Hon fick behandling och medicin att knapra på. I skrivande stund är Ella på bättringsvägen. Det är svårt att säga vad som var fel på henne, eventuell matförgiftning men doktorn kunde inte vara saker.

Hälsningar Jonatan och Ella

Ellas första intryck på Phyllis

Hej hej hej!

Nu har jag varit på Phyllis i en vecka men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att tiden gått fort eller inte. Samtidigt som det lika gärna hade kunnat vara igår som jag kom hit så har jag varit med om så otroligt mycket, även om jag egentligen inte gjort så mycket..

En fotbollsturnering hade satts igång precis innan jag kom och har hållit på fram tills igår då vi hade final. Nästan alla har varit involverade, även de som inte spelat. Sport verkar vara en aktivitet som uppskattas här och under de två veckor som barnen har kvar på sitt lov kommer vi garanterat att ordna fler energikrävande lekar.

Det jag kommit fram till under den här veckan är framförallt hur bra de här barnen har det. De lever alla tillsammans 24 timmar om dygnet men jag har aldrig sett någon bråka, om man bortser från de mindre när någon tagit deras leksak. Det märks tydligt att de är en familj, en familj på över sjuttio personer vilket jag tycker är fantastiskt! De äldre tar hand om de mindre, tröstar dem och hjälper till att hålla dem varma. Jag är dessutom väldigt impad över hur duktiga de är på att hålla rent. Lite smuts på golvet och kläderna går såklart inte att undvika, men disken är ren sekunden efter att maten ätits upp och klädstrecken är ständigt fulla. Att hjälpa till är en självklarhet och ingen har någonsin klagat. Dock går det inte att bortse från att barnhemmet är beroende av hjälp från andra. Bristen på hela kläder och skor är tydlig och det är sällan de får mat utöver det vanliga. ”Lyxprodukter” är självklart inte prio ett men precis som barn hemma i Sverige älskar de att titta på film, Pippi Långstrump är en solklar favorit. Problemet är bara att de missar halva filmen när DVDn konstant hackar sig fram.

Min första vecka här har varit över förväntan och jag är spänd över att få se vad nästa för med sig. Jag är även väldigt glad över att få vara här tillsammans med Jonatan. Han har verkligen fått mig att känna mig välkommen och det har behövts. Trots alla fina barn och trevlig personal är det svårt att komma till en helt ny miljö och kultur och dessutom förväntas leva i den. Jag tror dock inte att det kommer bli något problem framöver!

Ha det bäst!

Ella.

Phyllis Football Cup 2012

Hej.

Musik och dans är ett stort intresse i många afrikanska länder. Så även i Kenya och på Phyllis. Här är musik verkligen glädje, och många har svårt att sitta still då musik sätts på. Dom är så duktiga alltså, dom har verkligen rytmen i kroppen. Det har dock inte en annan, jag är ganska stelbent när det kommer till dans, men jag tycker att det är väldigt roligt att se att det finns en sådan glädje musik, sång och dans här.

En person som har ett stort musikintresse är highschool-eleven Joel. Han är hemma på Phyllis över skollovet. När han såg mig springa runt och fota med min kamera, så hade han en önskan om att jag skulle filma honom när han sjöng och dansade. Självklart, sa jag. Joel var mycket kreativ i hur han ville arrangera det. Det var kul att se, tycker jag. Han pratade med sina kompisar här, som mer än gärna ställde upp som dj och dansare. Resultatet av videon blev lyckat och Joel var riktigt nöjd med allt. Kul! Jag tror inte att det är möjligt att lägga upp filmer här på bloggen tyvärr, det hade varit kul att visa resultatet, men de videoklipp vi har spelat in finns förstås på datorn på Phyllis, om framtida volontärer eller besökare vill skåda det.

Den före detta volontären Elna har varit på besök med sin kille Fredrico. Bland annat ordnade dom med en utflykt till The Lodge, där det bland annat finns en lekplats. Regnperioden är således närvarande och vi fick söka skydd under tak. Där bjöd Elna med sällskap på läsk så barnen var rätt nöjda ändå. De äldre grabbarna fick sedan stanna kvar, när de andra vandrade tillbaka till Phyllis, och se en Premier Legue-match på storbilds-tv. Otroligt uppskattat! Kvällen innan Elna och Fredrico åkte hem anordnade dom middag med efterföljande disco. Musik och dans alltså...

”Phyllis Footbaal Cup 2012” har under den gångna veckan spelats, en match varje dag, och med den avslutande finalen i måndags. Det vinnande laget – jag och Ella kämpade tappert i motståndarlaget i finalen – fick en pokal. En bild togs och ska ramas in och sättas upp på väggen. Disco denna kväll också.

Ha det bra!

// Jonatan Bertilsson

Vinnare av Phyllis Football Cup 2012

Jonatan berättar om tillvaron & det väntade skollovet på Phyllis

Hej!

Först och främst vill jag säga att jag är glad över att vara på Phyllis och i Kenya. Det känns verkligen bra alltså. Och det är otroligt intressant att få leva och ha en tillvaro i en helt annan typ av kultur och vardag mot vad man är van vid. Jag inser, att om några veckor har jag varit på Phyllis halva min vistelse. Tiden går som sagt fort när man har det trevligt.

Jag var förbi konsulatet tidigare idag och skulle förlänga mitt visum. Det finns historier om svenskar som blivit nekade förlängning, andra som tvingats muta sig till den och annat strul, sa jag var lite spänd och nervös inför besöket. Jag hade missförstått datumen, har 1 månad kvar på mitt nuvarande visum, sa jag får återkomma i mitten av maj månad. 

Lina åkte hem tidigare I veckan. Hej då Lina, ta hand om dig och lycka till med redigeringen av dokumentärfilmen. Innan Lina lämnade Phyllis hann hon dock uppleva sin födelsedag. Den var under Påskhelgen. Lina hade bestämt att vi skulle laga mat till alla barnen, och jag fick vara assistent. Utöver den ordinarie menyn, så inhandlades diverse kolhuvuden, morrötter, tomater … och kycklingar. När man ska köpa kyckling här i Kenya sa säljs dom livs levande, så att säga. Kycklingarna slaktades och jag fick blodiga händer på mitt samvete, bokstavligt talat. Det är ju inte varje dag man lagar mat till över 120 barn, men det gick bra. Och det var verkligen roligt att se hur barnen uppskattade detta. Det blev på riktigt hysteri i matkön när de såg vad som väntade.

På onsdagen halverades befolkningen på Phyllis när det blev dags för skollov. Alla boarders, internatare, åkte hem. Och highshool-barnen, som vanligtvis bor på sina skolor, kom tillbaka. Så i omkring 3 veckor är dom lediga. Det ska bli väldigt roligt att umgås med dom aven på dagtid. Vi har planerat att ha en fotbollsturnering nästa vecka! Ett spel som har uppskattats mycket är boule. Jag har spelat det med highschool:arna ett par gånger och det tycker verkligen att de tar kul.

Regnperioden har som tidigare nämnts börjat. Det regnar på eftermiddagar, kvällar och nätter. Vattnet ar väldigt behovligt för många människor. Och i och med att regnet kommer sa skördas det som skördas ska.

Med vänlig hälsning

Jonatan Bertilsson