Habari!
Jag och Terese har valt att skriva ett gemensamt inlägg idag. Ibland kan det vara svårt att bestämma sig för vad man ska skriva om, då vardagen på Phyllis ofta är densamma (med små ändringar beroende på aktiviteter). Vi skulle kunna skriva om hur det var när vi tog barnen till poolen i lördags. Om lekdagen i söndags då vi introducerade leken "hela havet stormar", som har blivit den nya favoritleken på Phyllis. Eller så hade vi kunnat skriva om brödbakningen i lördags som fick personalen att vika sig av skratt. Men mer än såhär tänker vi inte nämna om detta. Istället kommer dagens inlägg att handla om ett ämne som berör oss väldigt mycket.
Nämligen livet som volontär. Hur skall man vara som en perfekt volontär?
Det är en väldigt bra fråga, som har tusen olika svar. Först och främst vill jag förklara för er hemma i Sverige hur en dag på Phyllis KAN se ut. Vi vaknar på morgonen, börjar dagen med att hjälpa Maurice i köket genom att hacka kål, lök, tomater, sukuma wiki etc. Vi hämtar vatten, hjälper till i trädgårdslandet, rensar bönor, ärtor och majs. Tvättar och diskar. Hjälper till att servera maten. Följer barnen till skolan och får också tillfälle att hålla i lektioner. Ja som ni ser så finns det en del saker som görs dagligen och som är valfritt för oss volontärer att göra. Förutom dessa sysslor så finns det även över 100 barn att leka med och ett helt område att ordna om man så vill. Jag och Terese ska till exempel måla om alla bord och stolar i biblioteket och datorsalen denna veckan.
Men tillbaka till den stora frågan. Hur är den perfekta volontären?
Mitt svar på den frågan är att det inte finns någon volontär som är perfekt. Alla väljer hur man vill spendera sin vistelse här, man är ju trots allt här för sin egen skull. Jag anser att en bra volontär är en som vågar se sina egna styrkor och svagheter. Har man inte möjlighet att ge 110% till 108 barn 24/7, så gör man inte det. Vill man ta två lediga dagar i veckan till att åka till Nakuru (som dessutom inte är helt lediga, då man bland annat köper saker till barnhemmet, bloggar, skickar viktiga mejl, samt tar reda på information inför kommande aktiviteter etc.). Väljer man att ta två sådana dagar i veckan för att hinna med allt och även för att suga åt sig ny energi eller bara för att få ha lite egen tid för sig själv, ja då tar man den tiden. För om de få timmarna kan göra så att du trivs bättre och kan ge mer, då har du gjort ett val som förbättrar dig som volontär (enligt mig).
Det är ingen mening att försöka efterlikna någon annan eller att tillfredsställa andras behov om man själv inte känner att det är rätt. Det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv. Ställa sig frågan: Vad klarar jag av? Vad gör mig glad? För om jag inte är glad och känner att jag kan gå in helhjärtat med mina projekt, då märker både personalen och barnen det väldigt snabbt och då försämras vistelsen här.
Vissa dagar är oerhört tuffa här på Phyllis. Det finns de tillfällen då man förstår hur bra vi har det hemma i Sverige. Vi har föräldrar som dagligen säger att de älskar oss. Vänner som finns där i alla lägen. Lärare som hjälper en att förverkliga sina drömmar etc. Självklart gäller inte detta alla, men jämför man med barnen på barnhemmet så ser Sverige ut som min beskrivning. De flesta barnen på Phyllis har inga föräldrar som ger dem den uppmärksamhet de behöver. De har inte alla tillgångar som vi önskar att de skulle haft. Men de har vänner. Många vänner...
Jag anser att Phyllis är en bra plats att växa upp på. De har tak över huvudet, tillräckligt med mat och någon att prata med om dagarna. De går till och med i skolan. Men, det var först när jag såg en finsk flicka (Terese) gråta som jag insåg hur tufft det måste vara att leva på detta sättet.
Det finns en ung tjej på barnhemmet som jag fattade tycke för redan vid dag ett. Denna tjej är väldigt gullig mot oss volontärer, men när vi ger uppmärksamhet till ett annat barn i samma ålder så blir hon elak mot det barnet. Något som Terese tårar gjorde mig väl medveten om varför. Jo, för att den uppmärksamhet och kärlek som hon får utav oss och personalen är den enda denna flicka får av en vuxen människa. Jag vet inte om hon vet hur det känns att bli älskad. Jag tror inte att hon har fått höra orden "jag älskar dig" eller "Nakupenda" som det så fint heter på kiswahili.
Jag är medveten om att barnen på barnhemmet inte behöver bli räddade. De har det bra här. Men jag känner ändå att den dagliga kram jag ger till dessa barn uppskattas och behövs. Man behöver inte alla saker i världen för att bli lycklig. Du kan spela fotboll utan ett mål med nät. Du behöver inte ett gummiband för att hoppa "in-apart", du kan knyta två linor. Men något du behöver är närhet, en äkta vän, en kram eller ett leende.
Jag anser att jag redan har växt som både volontär och person och jag har väldigt många att tacka för detta. Men främst en tjej som jag förhoppningsvis kommer att behålla som en nära vän resten av mitt liv. Nämligen tjejen som nu ska fortsätta detta inlägg...
Hakuna Matata
Lina Almekvist
När man är på Phyllis som volontär så kan det hända att man känner sig ganska vilsen och otillräcklig ibland. Åtminstone jag. Det är så många barn och man tror att man skall lära känna alla barnen och ge hundratjugo procent av sig själv hela tiden. Jag har nu insett att för så kommer det inte att bli så. Jag pratar med alla och leker allmänna lekar och läser sagor i sovsalarna osv. men då finns det vissa man kommer närmare. Det märker man när någon kommer med sin lilla påse med bilder och brev i från sin tid före Phyllis. När de vill berätta om sina syskon som kanske är vuxna idag och bor på annat håll. Eller ett foto på sin hund de hade som liten. Det är då man känner sig lyckad som volontär när ett barn anförtror sig åt en med sitt förflutna. Det värmer verkligen och betyder mycket när ett barn vill öppna sig.
De första veckorna är det för det mesta ytligt och man frågar namn, ålder, intressen osv. Nu börjar man känna sig lite mera hemma på barnhemmet och stressen har släppt lite. Med stress menar jag frågor som "vad skall vi hitta på i helgen, nu slutar barnen skolan nu måste vi vara över hela stället och prata och skratta med alla, vad skall vi baka, när skall vi ha disco osv." Jag har också insett att det inte finns någon regelbok för hur man skall vara som volontär. Det avgör man själv. De allmänna aktiviteterna är ju självfallet det som alla volontärer kan göra, simning, lekar, filmkvällar osv. Men det jag menar är hur man är under tiden mellan aktiviteterna. Det är det man måste komma underfund med själv. Jag personligen sitter gärna med en eller flera barn och pratar på kvällarna och det är då man kommer närmare dem. Volontärer är också olika människor med olika personligheter så nu när jag är här så pratar jag lite mer med vissa barn och när nästa volontär kommer så kanske den pratar mer med andra. Det viktigaste för mig var när jag insåg att jag skall vara mig själv. Visst är det bra att få råd av tidigare volontärer men slutligen så är det min resa och min upplevelse på barnhemmet och om man skall mäta sig med andra så blir det inte bra.
Som sagt så har det varit lite flummigt och vilset de första veckorna men nu börjar jag hitta rutin i vardagen och börjar känna mig säker i min roll som volontär. Det som stärker mitt självförtroende här är när ett barn säger att de vill att man skall stanna längre eller komma tillbaka till barnhemmet en annan gång. Då blir man verkligen lycklig och känner sig uppskattad. Jag har ett exempel på det här. De äldre flickorna är de som kan vara lite knepiga att få kontakt med. Jag vet inte om det är för att de förstår att man kommer en stund in i deras liv och sedan försvinner igen. Det är även alltid samma frågor vad de heter osv som förmodligen varje volontär börjar med i sina första konversationer. Nu är det en flicka som jag har försökt prata med ibland men hon svarar oftast kort och avvikande. Men för någon dag sedan började vi att prata och jag nämnde att jag kommer att lämna barnhemmet i slutet av juli. Det var då mitt hjärta tog ett glädjeskutt när hon tittade in i mina ögon och sade allvarligt: "I'm really gonna miss you when you leave us. I hope you come back someday." Det här är vad jag anser är att lyckas som volontär, när man hör de orden.
Jag har också tidigare nämnt att jag gärna leker med de yngsta barnen och det gör jag verkligen så ofta som möjligt. De förstår ju inte riktigt vilka vi är och när vi åker hem så kommer de inte komma ihåg oss på samma sätt som de äldre barnen. Men det är också de som förgyller ens dagar här när de vill att man skall komma och natta dem när de skall lägga sig eller när de kommer springande på morgonen och sträcker sina armar och vill upp i famnen. De ger jag gärna så många kramar till som möjligt under en dag för det slog mig för några dagar sedan och det slog mig så hårt att jag började gråta. De har inga föräldrar, de får inte den närheten som barn får i Finland och Sverige. Därför har vi volontärer en viktig roll att ge dem kärlek och trygghet så att dessa barn också för det när de växer upp. Men då måste jag också nämna att barnen till varandra är helt otroliga att visa varandra kärlek. De går ofta och håller varandra i hand och tar hand om varandra. Det är väldigt fint att se att de har en stark sammanhållning på barnhemmet. Men som sagt det är när man hör uppskattande meningar och får kramar av barnen, det är då man känner att man gör något bra på den här resan.
Kram Terese Backlund
