VAR SKALL JAG BÖRJA...
Idag är det 50 dagar sedan jag svängde in på den gropiga sandvägen till Phyllis. 50 dagar och det känns som igår. Den här resan har verkligen varit en resa full av glädje, skratt, kärlek och sorg. Första veckorna var lite förvirrande eftersom det var nytt land och ny kultur. Över hundra barn att lära känna och en ny personal att samarbeta med och lära sig av. Det var en stor omställning från livet i Finland till den tidslösa fridfulla vardagen här. Nu efter 50 dagar så kommer det att vara en omställning att komma hem tillbaks igen. I början trodde jag inte att jag skulle vänja mig med ständigt smutsiga fötter, ugali till kvällsmat, myggnät och matatu o.s.v. Nu har jag svårt att förstå att jag kommer att lämna det snart. For att inte tala om barnen som jag kommer att ta farväl av på torsdag kväll.
Som sagt var det i början svårt att hitta ett sätt att prata med barnen eftersom de var många och man kände lite press på att lära känna precis alla så snabbt som möjligt. Nu har jag många fina minnen att se tillbaka på. Några exempel är poolutflykterna till Kabarak när jag fick se ivern och glädjen när barnen skulle få simma, lördagskvällarna när vi skruvade upp volymen och dansade i matsalen, vardagskvällarna när jag läste sagor för de yngsta barnen eller satt med de äldre barnen och de flätade mitt hår eller så spelade vi spel. Jag har hur många minnen som helst som jag får tänka tillbaka på och med tårar i ögonen för jag kommer verkligen att sakna livet på Phyllis.
När jag kom hit var jag medveten om att jag mestadels kom hit för min egen skull, och det har jag sagt till barn och personal att jag hoppas de tycker att jag har gjort bra saker för dem men att de skall veta att de har gett mig så otroligt mycket. Jag vill verkligen och skall verkligen tacka alla barn och personal för att de har gjort den här sommaren till den bästa hittills. Man får verkligen så mycket kärlek här av människorna. Inte bara på barnhemmet utan även av människorna på gatan och i matatun som alltid hälsar glatt. De här härliga människorna kommer att finnas i mitt hjärta för evigt.
Någon annan som kommer att finnas i mitt hjärta och som jag kommer att sakna enormt är min kära Lina som jag har fått dela den här upplevelsen med. vi hade verkligen tur som var så lika för skulle man inte trivts ihop med den andra volontären så skulle inte den här resan blivit så lyckad. MEN det blev den verkligen. Jag har nu en kenyansk familj och en otroligt fin vän när jag åker hem.
Vi har även fått vara med om när livet på barnhemmet blev mer praktiskt. Elektricitet finns nu vilket betyder att datorerna fungerar, vilket betyder att vi kommer att kunna ha kontakt med barnen via mail och det är ju en väldig lyx. Som Lina och Sammy sade häromdagen, det måste vara något magiskt med oss två volontärer för hör och häpna. I helgen hittades vatten långt ner i marken. Arbetarna är nu i full gång med att borra hål och installera allt så snart finns det även rinnande vatten i husen på barnhemmet.
Det har verkligen gått framåt under sommaren och jag är så glad över att ha fått se glädjen i barnens ögon när dessa saker blivit gjorda. Jag glömmer inte den dagen när barnen pekade stolt på en utelampa som lyste och elektriciteten hade kommit. När jag lämnar Phyllis på fredag morgon så vet jag att jag lämnar barnen på ett helt otroligt fint barnhem som blir alltmer bekvämare nu med el och vatten.
Jag är även glad över vissa i personalen som jag har sett ger barnen trygghet och kärlek. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få träffa dessa fina barn igen och kanske även någon av dem i Finland en dag. Det jag säger och verkligen uppmuntrar barnen till är att bara de tar vara på sin skoltid och har drömmar så har varendaste en av dom en chans till ett bra arbete och ett bra liv när de blir äldre och det är dags att stå på egna ben. "Sky is the limit".
Nu återstår det min födelsedags/vårt avslutningskalas som skall bestå av fiskedamm och paj. Det kommer som sagt bli oerhört tufft att lämna barnen på fredag morgon men jag skall verkligen försöka komma tillbaka en dag och hälsa på.
Nu tackar jag för mig. Tack till organisationen Kampi ya Motos Barn som gjorde den här resan möjlig för mig och tack till min älskade familj på Phyllis Memorial Children´s Home.
Terese
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar