Kampi ya Motos Barns Blogg: Avskedsinlägg från Lina

Habari!

Nu är dagen kommen, dagen då jag och Terese skriver vårt sista inlägg på denna blogg. Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att vi enbart har tre dagar kvar på Phyllis. Två månader har sprungit förbi och på fredag är det dags för att vidga våra kenyanska vyer innan det är dags för den svenska vardagen igen.

Jag har haft en otrolig sommar i Kenya och även om det ska bli otroligt skönt att komma hem till min egen vardag med tillgångar, bekvämlighet och nära och kära. Så vet jag ändå att tiden på barnhemmet har varit en av de bästa i mitt liv. Jag har mött fantastiska människor, sett otroliga saker, lärt mig att uppskatta saker som jag inte ens la märke till i Sverige. Och fast jag ibland har tyckt att det har varit jobbigt med vissa saker som till exempel det som jag nämnde i mitt tidigare inlägg "kulturkrock", så har det alltid funnits saker som har förvandlat det negativa till något positivt. Jag har många att tacka för detta. Uncle Maurice från personalen har varit en ängel sänd från ovan. Min kära kompanjon Terese har varit den perfekta kollegan och vännen som har funnits där i alla lägen. Vi har under de senaste två månaderna levt en vardag som skulle kunna få vem som helst att vilja strypa den andra. Men icke, båda två är fortfarande i livet. Vi har fungerat hur bra som helst tillsammans. Vi har delat glädje och sorg. Vi har varit sjuka, övertrötta, överlyckliga och förtvivlade. Men oavsett humör och hälsa så har vi alltid matchat varandra otroligt bra. Det har funnits de dagar då man bara har velat vara tyst och de då man måste prata av sig. Oavsett hur dagen har varit så har vi alltid fått varandra att skratta. Vilket är något som jag tror har gjort min vistelse här på Phyllis till den bästa. Och sen självklart har jag alla barn och resten av folket att tacka för två fantastiska månader. När jag kommer hem till Sverige har jag en till familj att tänka på. Min kenyanska familj som innehåller mer än 100 personer.

Självklart står vissa av dessa människor mig närmre, det finns de som har gett mig så mycket kärlek så mitt hjärta snart inte ryms i min kropp längre. Min syster Ann och mina bröder Kimani, Joseph och David kommer alltid att finnas i mina tankar. Och förhoppningsvis ses vi igen i framtiden. Jag kommer att sakna deras kramar, pratstunder, skratt, skämt, leende och mycket mycket mer. Mina kära high schoolers Paul och Joel får mina smilband att arbeta varje gång jag ser dem. Min otroliga vän Samuel har flera gånger om bevisat för mig hur mycket en person kan göra för en annan. Att en kille som går i sjätte klass kan vara så öppen, mogen och ärlig är helt makalöst. Jag har nog aldrig stött på någon som har fått mig att känna mig så uppskattad förr. Denna kille har i brev och pratstunder bevisat att vänskap och kärlek är det finaste på denna jord. "Your love can kill an enemy", det är en mening jag aldrig kommer att glömma. Små killar som Simon och Boaz har enbart kunnat le mot mig för att förgylla min dag. Och tvillingarna Simon och Peter vet alltid vad som behövs för att få alla på bra humör.

Men även de lite blygare barnen som egentligen inte säger så mycket eller visar sig så ofta har visat hur mycket de uppskattar vår tid här på Phyllis, något som vi lägger märke till mer och mer desto närmre slutet man kommer.

Jag har fått ett antal brev av barnen, brev som jag ska förvara på bästa tänkbara stället. Och när jag sitter där i min gungstol om 70 år, så ska jag ta upp och läsa dem och tänka tillbaka på mina kära vänner och min tid på Phyllis Memorial Children´s home. Vem vet, en vacker dag sitter jag kanske här igen. Barnen frågar ofta när jag ska komma tillbaka. Det är lika jobbigt varje gång att berätta att man inte kan lova att det kommer att ske. Men däremot kommer de till Sverige så förväntar jag mig att de kommer och hälsar på mig. Jag önskar innerligt att jag får träffa dessa barn igen och att de kommer att lyckas med sina liv. Jag hoppas att de aldrig glömmer bort mig och det jag lärt dem. Jag hoppas att de aldrig slutar drömma och att deras drömmar går i uppfyllelse en vacker dag.

Jag säger det till barnen och jag säger det till dig som läser detta inlägg: Dina drömmar är manualen till din egen verklighet. Ta vara på varenda dag för du vet aldrig om det blir din sista. Lev, älska och lär. Det finns inga hinder, allt sitter djupt inom dig själv. Hakuna Matata, no worries, inga bekymmer.

Jag kan fortsätta detta inlägg i all oändlighet jag har så otroligt mycket att säga. Men allt har sitt slut och tyvärr är det dags att tacka för mig.

Jag kan helhjärtat säga att jag älskar barnen på Phyllis Memorial Children´s home. Och att torsdagen den 28:e juli 2011, kvällen då vi ska säga hejdå innan vi lämnar barnhemmet morgonen därpå, kommer att bli en av de jobbigaste dagarna i mitt liv.

Det är med glädje och sorg som jag för sista gången i denna blogg skriver:

Hakuna Matata

Lina Almekvist