Avskedsinlägg från Terese

VAR SKALL JAG BÖRJA...

Idag är det 50 dagar sedan jag svängde in på den gropiga sandvägen till Phyllis. 50 dagar och det känns som igår. Den här resan har verkligen varit en resa full av glädje, skratt, kärlek och sorg. Första veckorna var lite förvirrande eftersom det var nytt land och ny kultur. Över hundra barn att lära känna och en ny personal att samarbeta med och lära sig av. Det var en stor omställning från livet i Finland till den tidslösa fridfulla vardagen här. Nu efter 50 dagar så kommer det att vara en omställning att komma hem tillbaks igen. I början trodde jag inte att jag skulle vänja mig med ständigt smutsiga fötter, ugali till kvällsmat, myggnät och matatu o.s.v. Nu har jag svårt att förstå att jag kommer att lämna det snart. For att inte tala om barnen som jag kommer att ta farväl av på torsdag kväll.

Som sagt var det i början svårt att hitta ett sätt att prata med barnen eftersom de var många och man kände lite press på att lära känna precis alla så snabbt som möjligt. Nu har jag många fina minnen att se tillbaka på. Några exempel är poolutflykterna till Kabarak när jag fick se ivern och glädjen när barnen skulle få simma, lördagskvällarna när vi skruvade upp volymen och dansade i matsalen, vardagskvällarna när jag läste sagor för de yngsta barnen eller satt med de äldre barnen och de flätade mitt hår eller så spelade vi spel. Jag har hur många minnen som helst som jag får tänka tillbaka på och med tårar i ögonen för jag kommer verkligen att sakna livet på Phyllis.

När jag kom hit var jag medveten om att jag mestadels kom hit för min egen skull, och det har jag sagt till barn och personal att jag hoppas de tycker att jag har gjort bra saker för dem men att de skall veta att de har gett mig så otroligt mycket. Jag vill verkligen och skall verkligen tacka alla barn och personal för att de har gjort den här sommaren till den bästa hittills. Man får verkligen så mycket kärlek här av människorna. Inte bara på barnhemmet utan även av människorna på gatan och i matatun som alltid hälsar glatt. De här härliga människorna kommer att finnas i mitt hjärta för evigt.

Någon annan som kommer att finnas i mitt hjärta och som jag kommer att sakna enormt är min kära Lina som jag har fått dela den här upplevelsen med. vi hade verkligen tur som var så lika för skulle man inte trivts ihop med den andra volontären så skulle inte den här resan blivit så lyckad. MEN det blev den verkligen. Jag har nu en kenyansk familj och en otroligt fin vän när jag åker hem.

Vi har även fått vara med om när livet på barnhemmet blev mer praktiskt. Elektricitet finns nu vilket betyder att datorerna fungerar, vilket betyder att vi kommer att kunna ha kontakt med barnen via mail och det är ju en väldig lyx. Som Lina och Sammy sade häromdagen, det måste vara något magiskt med oss två volontärer för hör och häpna. I helgen hittades vatten långt ner i marken. Arbetarna är nu i full gång med att borra hål och installera allt så snart finns det även rinnande vatten i husen på barnhemmet.

Det har verkligen gått framåt under sommaren och jag är så glad över att ha fått se glädjen i barnens ögon när dessa saker blivit gjorda. Jag glömmer inte den dagen när barnen pekade stolt på en utelampa som lyste och elektriciteten hade kommit. När jag lämnar Phyllis på fredag morgon så vet jag att jag lämnar barnen på ett helt otroligt fint barnhem som blir alltmer bekvämare nu med el och vatten.

Jag är även glad över vissa i personalen som jag har sett ger barnen trygghet och kärlek. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få träffa dessa fina barn igen och kanske även någon av dem i Finland en dag. Det jag säger och verkligen uppmuntrar barnen till är att bara de tar vara på sin skoltid och har drömmar så har varendaste en av dom en chans till ett bra arbete och ett bra liv när de blir äldre och det är dags att stå på egna ben. "Sky is the limit".

Nu återstår det min födelsedags/vårt avslutningskalas som skall bestå av fiskedamm och paj. Det kommer som sagt bli oerhört tufft att lämna barnen på fredag morgon men jag skall verkligen försöka komma tillbaka en dag och hälsa på.

Nu tackar jag för mig. Tack till organisationen Kampi ya Motos Barn som gjorde den här resan möjlig för mig och tack till min älskade familj på Phyllis Memorial Children´s Home.

Terese

Avskedsinlägg från Lina

Habari!

Nu är dagen kommen, dagen då jag och Terese skriver vårt sista inlägg på denna blogg. Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att vi enbart har tre dagar kvar på Phyllis. Två månader har sprungit förbi och på fredag är det dags för att vidga våra kenyanska vyer innan det är dags för den svenska vardagen igen.

Jag har haft en otrolig sommar i Kenya och även om det ska bli otroligt skönt att komma hem till min egen vardag med tillgångar, bekvämlighet och nära och kära. Så vet jag ändå att tiden på barnhemmet har varit en av de bästa i mitt liv. Jag har mött fantastiska människor, sett otroliga saker, lärt mig att uppskatta saker som jag inte ens la märke till i Sverige. Och fast jag ibland har tyckt att det har varit jobbigt med vissa saker som till exempel det som jag nämnde i mitt tidigare inlägg "kulturkrock", så har det alltid funnits saker som har förvandlat det negativa till något positivt. Jag har många att tacka för detta. Uncle Maurice från personalen har varit en ängel sänd från ovan. Min kära kompanjon Terese har varit den perfekta kollegan och vännen som har funnits där i alla lägen. Vi har under de senaste två månaderna levt en vardag som skulle kunna få vem som helst att vilja strypa den andra. Men icke, båda två är fortfarande i livet. Vi har fungerat hur bra som helst tillsammans. Vi har delat glädje och sorg. Vi har varit sjuka, övertrötta, överlyckliga och förtvivlade. Men oavsett humör och hälsa så har vi alltid matchat varandra otroligt bra. Det har funnits de dagar då man bara har velat vara tyst och de då man måste prata av sig. Oavsett hur dagen har varit så har vi alltid fått varandra att skratta. Vilket är något som jag tror har gjort min vistelse här på Phyllis till den bästa. Och sen självklart har jag alla barn och resten av folket att tacka för två fantastiska månader. När jag kommer hem till Sverige har jag en till familj att tänka på. Min kenyanska familj som innehåller mer än 100 personer.

Självklart står vissa av dessa människor mig närmre, det finns de som har gett mig så mycket kärlek så mitt hjärta snart inte ryms i min kropp längre. Min syster Ann och mina bröder Kimani, Joseph och David kommer alltid att finnas i mina tankar. Och förhoppningsvis ses vi igen i framtiden. Jag kommer att sakna deras kramar, pratstunder, skratt, skämt, leende och mycket mycket mer. Mina kära high schoolers Paul och Joel får mina smilband att arbeta varje gång jag ser dem. Min otroliga vän Samuel har flera gånger om bevisat för mig hur mycket en person kan göra för en annan. Att en kille som går i sjätte klass kan vara så öppen, mogen och ärlig är helt makalöst. Jag har nog aldrig stött på någon som har fått mig att känna mig så uppskattad förr. Denna kille har i brev och pratstunder bevisat att vänskap och kärlek är det finaste på denna jord. "Your love can kill an enemy", det är en mening jag aldrig kommer att glömma. Små killar som Simon och Boaz har enbart kunnat le mot mig för att förgylla min dag. Och tvillingarna Simon och Peter vet alltid vad som behövs för att få alla på bra humör.

Men även de lite blygare barnen som egentligen inte säger så mycket eller visar sig så ofta har visat hur mycket de uppskattar vår tid här på Phyllis, något som vi lägger märke till mer och mer desto närmre slutet man kommer.

Jag har fått ett antal brev av barnen, brev som jag ska förvara på bästa tänkbara stället. Och när jag sitter där i min gungstol om 70 år, så ska jag ta upp och läsa dem och tänka tillbaka på mina kära vänner och min tid på Phyllis Memorial Children´s home. Vem vet, en vacker dag sitter jag kanske här igen. Barnen frågar ofta när jag ska komma tillbaka. Det är lika jobbigt varje gång att berätta att man inte kan lova att det kommer att ske. Men däremot kommer de till Sverige så förväntar jag mig att de kommer och hälsar på mig. Jag önskar innerligt att jag får träffa dessa barn igen och att de kommer att lyckas med sina liv. Jag hoppas att de aldrig glömmer bort mig och det jag lärt dem. Jag hoppas att de aldrig slutar drömma och att deras drömmar går i uppfyllelse en vacker dag.

Jag säger det till barnen och jag säger det till dig som läser detta inlägg: Dina drömmar är manualen till din egen verklighet. Ta vara på varenda dag för du vet aldrig om det blir din sista. Lev, älska och lär. Det finns inga hinder, allt sitter djupt inom dig själv. Hakuna Matata, no worries, inga bekymmer.

Jag kan fortsätta detta inlägg i all oändlighet jag har så otroligt mycket att säga. Men allt har sitt slut och tyvärr är det dags att tacka för mig.

Jag kan helhjärtat säga att jag älskar barnen på Phyllis Memorial Children´s home. Och att torsdagen den 28:e juli 2011, kvällen då vi ska säga hejdå innan vi lämnar barnhemmet morgonen därpå, kommer att bli en av de jobbigaste dagarna i mitt liv.

Det är med glädje och sorg som jag för sista gången i denna blogg skriver:

Hakuna Matata

Lina Almekvist

Kimani, Lina och Ann

Bänkarna i biblioteket är nu gröna och fina

Boaz

Kocken Maurice och Lina

Obama och Lina

Paul

Simonn och Lina

Tack för oss! Lina och Terese

Gudstjänst i Kenya

Hej!

Den senaste veckan har gått fort igen. På lördagen skulle vi ta den tredje gruppen till poolen i Kabarak. När vi äntligen kom dit med barnen så visade det sig att mannen som skulle släppa in oss var sjuk. Så poolen var stängd och det var bara att återvända hem med barnen igen. Det var ju synd eftersom vi redan tagit oss dit, men nu på lördag skall vi ta den gruppen och den fjärde och sista gruppen och simma för sista gången. På lördagskvällen visade vi komedifilmen Babys day out och den gjorde verkligen succé bland både barn och personal som vek sig av skratt. Det var ju positivt eftersom det har blivit bestämt nu att barnen skall sluta se på våldsamma filmer.

På söndagen hade vi en lekdag på fältet uppe vid skolan. Barnen fick välja mellan fotboll, brännboll och stafetter. Det var roligt och bra för barnen att komma ut och leka lite för annars tittar de oftast på film på söndagarna. När vi hade lekt färdigt kom alla tillbaka till matsalen och vi bjöd på saft och kakor.

Biblioteket öppnas igen i början av nästa vecka då alla bänkar och bord är färdigmålade gröna. Nu är det väldigt fint i biblioteket när allt är nymålat och barnen kan börja sitta där igen och läsa sina läxor och biblioteksböcker.

I söndags blev Lina och jag bjudna till två Kenyanska hem vilket var jätteintressant. Runt lunch hämtades vi av grannen Joshua som ville bjuda med oss till kyrkan som hölls den dagen ute på hans gård bredvid barnhemmet. Vi var inte alls beredda på vad som skulle ske och vi blev faktiskt lite chockade när vi kom fram. Där satt det en grupp av äldre såväl yngre människor som skulle ha gudstjänst. Vi satte oss ner med dem i varsin fåtölj och de började kyrkan med sång. De dansade och sjöng och spela på instrument. Trumman de spelade på gjorde sången väldigt mäktig. De levde verkligen sig in i sången och jag satt och rös under hela sången för det var verkligen något annat än att gå i kyrka hemma i Finland.

Här har alla människor verkligen rytm i sig och sjunger med sådan inlevelse så man blir alldeles rörd varje gång man hör sång och musik här. Det spelar ingen roll om personen är 2 år eller 80 år så har de fortfarande samma rymt och rörelse i kroppen. När de hade sjungit så började en i taget att ställa sig upp och säga vad de var tacksamma över eller läste något ur bibeln. Lina och jag kunde också delta eftersom en av männen översatte allt till engelska som de andra sade. Sen var det våran tur att ställa oss upp och berätta vilka vi var osv. Det översatte mannen till swahili så att de som inte kunde engelska också förstod.

När kyrkan var färdig satte sig alla och bad en stund för sig själva. Innan det var dags för oss att gå tillbaka till barnhemmet så blev vi bjudna på chai. När vi kom hem hade vi lekdagen och på kvällen var vi bjudna till Wendo och Shaees på te. Det var också en otrolig upplevelse eftersom de har utsikt över berget och farmen där deras kor betar på. Det var en utsikt som man bara sett på film hittills och jag trodde verkligen inte att det landskapet låg så nära barnhemmet. Vi rör ju oss bara på barnhemmet och vägen till Nakuru och där är det inte så mycket utsikt. Wendo och Shaees var jättetrevliga och vi är väldigt tacksamma över att de bjuder hem oss volontärer dit.

Nästa vecka kommer vårt sista blogginlägg och innan dess skall vi till poolen på lördag och Linas vän kommer hit. Sedan på onsdag är det min födelsedag som vi skall fira med gräddtårta till alla barn och fiskedamm.

Ha det bra!

Kram Terese

(skrivet 21:e juli)

Senaste nytt från veckan som gått

Hej!

Tiden börjar gå fort på barnhemmet. Vi hinner bara stiga upp så är det kväll igen. Måndagar blir snabbt söndagar. Vi börjar bara ha ca 2 veckor kvar på Phyllis och det märks både på oss volontärer och på barnen. Vi spenderar verkligen all tid vi har med varandra. Den senaste veckan har jag och Lina spenderat tid i biblioteket och målat om borden och bänkarna. Nästa vecka borde det vara färdigt och då är borden och bänkarna gröna och det fina datorbordet som Uncle Sammy och några high school pojkar har gjort är gult. Vi har haft roligt när vi målat och spelat musik vilket har uppskattats av eleverna som har kommit ner dansande från skolan på lunchrasten. De har dansat en stund och beundrat de nymålade borden.

Efter skolan har vi spenderat tid med barnen. Vi har haft biblioteket öppet vilket fungerar mycket bra. Det är fler barn som lånar böcker nu och inte bara bilderböcker utan även tjockare böcker. Efter middagen har jag läst sagor för de yngre barnen och de har börjat förstå och säga lite engelska ord nu så det betyder att det är bra att läsa för de på engelska innan läggdags. Efter det har jag pratat och sjungit med de äldre flickorna i deras sovsal. Slutligen har vi varit i pojkarna sovsal där det är liv och rörelse innan läggdags. De senaste kvällarna har jag och några andra pojkar spelat sänka skepp vilket de tycker är mycket roligt. De har även fått låna min telefon och spelat ett spel på den så nu är det full tävling om vem som skall slå nästa rekord. Annars har vi bara suttit och pratat med pojkarna som tycker det är mycket roligt när vi umgås med dem innan läggdags.

Det börjar som sagt märkas att tiden för oss på Phyllis snart är över. Många av barnen som kanske inte pratat så mycket förut kommer nu fram och vill visa sina läxor eller spela spel eller vadsomhelst för att umgås en stund med oss. De har också börjat fråga hur vi skall hålla kontakten sedan och vill ha våra adresser. Det kommer att bli svårt att lämna de fina barnen som vi har fått bra kontakt med men det positiva är att datorerna håller på att installeras och när det är klart så kan vi ha e-mail kontakt med barnen. Kanske även skype med webbkameror. Lina har haft lite dataundervisning med några ur personalen eftersom kontorsdatorn fungerar nu.

För en tid sedan frågade jag barnen om det är något de vill göra så länge vi är här. De ville att vi skulle ha picknick. Så den här söndagen skall vi ha en picknick ute på fältet vid skolan efter kyrkan. Vi skall kalasa på saft,kakor, muffins och leka lekar. På lördagskvällen kommer vi att titta på en komedifilm, ensam hemma. Det har visat sig att barnen föredrar filmer där de slåss och skjuter människor. Nackdelen med detta är att främst pojkarna på barnhemmet börjar leka med varandra så som de sett på tv vilket betyder att de slåss på skoj. Det är inte bra eftersom när de äldre pojkarna gör det så börjar tom det yngsta barnen att sparka varandra. Så nu på lördag skall vi försöka fånga deras intresse med en komedifilm och hoppas de tycker om den och börjar intressera sig för andra filmer med minde våld i.

Det här var nytt för den här veckan!
Terese Backlund

Den perfekta volontären

Habari!

Jag och Terese har valt att skriva ett gemensamt inlägg idag. Ibland kan det vara svårt att bestämma sig för vad man ska skriva om, då vardagen på Phyllis ofta är densamma (med små ändringar beroende på aktiviteter). Vi skulle kunna skriva om hur det var när vi tog barnen till poolen i lördags. Om lekdagen i söndags då vi introducerade leken "hela havet stormar", som har blivit den nya favoritleken på Phyllis. Eller så hade vi kunnat skriva om brödbakningen i lördags som fick personalen att vika sig av skratt. Men mer än såhär tänker vi inte nämna om detta. Istället kommer dagens inlägg att handla om ett ämne som berör oss väldigt mycket.

Nämligen livet som volontär. Hur skall man vara som en perfekt volontär?

Det är en väldigt bra fråga, som har tusen olika svar. Först och främst vill jag förklara för er hemma i Sverige hur en dag på Phyllis KAN se ut. Vi vaknar på morgonen, börjar dagen med att hjälpa Maurice i köket genom att hacka kål, lök, tomater, sukuma wiki etc. Vi hämtar vatten, hjälper till i trädgårdslandet, rensar bönor, ärtor och majs. Tvättar och diskar. Hjälper till att servera maten. Följer barnen till skolan och får också tillfälle att hålla i lektioner. Ja som ni ser så finns det en del saker som görs dagligen och som är valfritt för oss volontärer att göra. Förutom dessa sysslor så finns det även över 100 barn att leka med och ett helt område att ordna om man så vill. Jag och Terese ska till exempel måla om alla bord och stolar i biblioteket och datorsalen denna veckan.

Men tillbaka till den stora frågan. Hur är den perfekta volontären?

Mitt svar på den frågan är att det inte finns någon volontär som är perfekt. Alla väljer hur man vill spendera sin vistelse här, man är ju trots allt här för sin egen skull. Jag anser att en bra volontär är en som vågar se sina egna styrkor och svagheter. Har man inte möjlighet att ge 110% till 108 barn 24/7, så gör man inte det. Vill man ta två lediga dagar i veckan till att åka till Nakuru (som dessutom inte är helt lediga, då man bland annat köper saker till barnhemmet, bloggar, skickar viktiga mejl, samt tar reda på information inför kommande aktiviteter etc.). Väljer man att ta två sådana dagar i veckan för att hinna med allt och även för att suga åt sig ny energi eller bara för att få ha lite egen tid för sig själv, ja då tar man den tiden. För om de få timmarna kan göra så att du trivs bättre och kan ge mer, då har du gjort ett val som förbättrar dig som volontär (enligt mig).

Det är ingen mening att försöka efterlikna någon annan eller att tillfredsställa andras behov om man själv inte känner att det är rätt. Det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv. Ställa sig frågan: Vad klarar jag av? Vad gör mig glad? För om jag inte är glad och känner att jag kan gå in helhjärtat med mina projekt, då märker både personalen och barnen det väldigt snabbt och då försämras vistelsen här.

Vissa dagar är oerhört tuffa här på Phyllis. Det finns de tillfällen då man förstår hur bra vi har det hemma i Sverige. Vi har föräldrar som dagligen säger att de älskar oss. Vänner som finns där i alla lägen. Lärare som hjälper en att förverkliga sina drömmar etc. Självklart gäller inte detta alla, men jämför man med barnen på barnhemmet så ser Sverige ut som min beskrivning. De flesta barnen på Phyllis har inga föräldrar som ger dem den uppmärksamhet de behöver. De har inte alla tillgångar som vi önskar att de skulle haft. Men de har vänner. Många vänner...

Jag anser att Phyllis är en bra plats att växa upp på. De har tak över huvudet, tillräckligt med mat och någon att prata med om dagarna. De går till och med i skolan. Men, det var först när jag såg en finsk flicka (Terese) gråta som jag insåg hur tufft det måste vara att leva på detta sättet.

Det finns en ung tjej på barnhemmet som jag fattade tycke för redan vid dag ett. Denna tjej är väldigt gullig mot oss volontärer, men när vi ger uppmärksamhet till ett annat barn i samma ålder så blir hon elak mot det barnet. Något som Terese tårar gjorde mig väl medveten om varför. Jo, för att den uppmärksamhet och kärlek som hon får utav oss och personalen är den enda denna flicka får av en vuxen människa. Jag vet inte om hon vet hur det känns att bli älskad. Jag tror inte att hon har fått höra orden "jag älskar dig" eller "Nakupenda" som det så fint heter på kiswahili.

Jag är medveten om att barnen på barnhemmet inte behöver bli räddade. De har det bra här. Men jag känner ändå att den dagliga kram jag ger till dessa barn uppskattas och behövs. Man behöver inte alla saker i världen för att bli lycklig. Du kan spela fotboll utan ett mål med nät. Du behöver inte ett gummiband för att hoppa "in-apart", du kan knyta två linor. Men något du behöver är närhet, en äkta vän, en kram eller ett leende.

Jag anser att jag redan har växt som både volontär och person och jag har väldigt många att tacka för detta. Men främst en tjej som jag förhoppningsvis kommer att behålla som en nära vän resten av mitt liv. Nämligen tjejen som nu ska fortsätta detta inlägg...

Hakuna Matata

Lina Almekvist

När man är på Phyllis som volontär så kan det hända att man känner sig ganska vilsen och otillräcklig ibland. Åtminstone jag. Det är så många barn och man tror att man skall lära känna alla barnen och ge hundratjugo procent av sig själv hela tiden. Jag har nu insett att för så kommer det inte att bli så. Jag pratar med alla och leker allmänna lekar och läser sagor i sovsalarna osv. men då finns det vissa man kommer närmare. Det märker man när någon kommer med sin lilla påse med bilder och brev i från sin tid före Phyllis. När de vill berätta om sina syskon som kanske är vuxna idag och bor på annat håll. Eller ett foto på sin hund de hade som liten. Det är då man känner sig lyckad som volontär när ett barn anförtror sig åt en med sitt förflutna. Det värmer verkligen och betyder mycket när ett barn vill öppna sig.

De första veckorna är det för det mesta ytligt och man frågar namn, ålder, intressen osv. Nu börjar man känna sig lite mera hemma på barnhemmet och stressen har släppt lite. Med stress menar jag frågor som "vad skall vi hitta på i helgen, nu slutar barnen skolan nu måste vi vara över hela stället och prata och skratta med alla, vad skall vi baka, när skall vi ha disco osv." Jag har också insett att det inte finns någon regelbok för hur man skall vara som volontär. Det avgör man själv. De allmänna aktiviteterna är ju självfallet det som alla volontärer kan göra, simning, lekar, filmkvällar osv. Men det jag menar är hur man är under tiden mellan aktiviteterna. Det är det man måste komma underfund med själv. Jag personligen sitter gärna med en eller flera barn och pratar på kvällarna och det är då man kommer närmare dem. Volontärer är också olika människor med olika personligheter så nu när jag är här så pratar jag lite mer med vissa barn och när nästa volontär kommer så kanske den pratar mer med andra. Det viktigaste för mig var när jag insåg att jag skall vara mig själv. Visst är det bra att få råd av tidigare volontärer men slutligen så är det min resa och min upplevelse på barnhemmet och om man skall mäta sig med andra så blir det inte bra.

Som sagt så har det varit lite flummigt och vilset de första veckorna men nu börjar jag hitta rutin i vardagen och börjar känna mig säker i min roll som volontär. Det som stärker mitt självförtroende här är när ett barn säger att de vill att man skall stanna längre eller komma tillbaka till barnhemmet en annan gång. Då blir man verkligen lycklig och känner sig uppskattad. Jag har ett exempel på det här. De äldre flickorna är de som kan vara lite knepiga att få kontakt med. Jag vet inte om det är för att de förstår att man kommer en stund in i deras liv och sedan försvinner igen. Det är även alltid samma frågor vad de heter osv som förmodligen varje volontär börjar med i sina första konversationer. Nu är det en flicka som jag har försökt prata med ibland men hon svarar oftast kort och avvikande. Men för någon dag sedan började vi att prata och jag nämnde att jag kommer att lämna barnhemmet i slutet av juli. Det var då mitt hjärta tog ett glädjeskutt när hon tittade in i mina ögon och sade allvarligt: "I'm really gonna miss you when you leave us. I hope you come back someday." Det här är vad jag anser är att lyckas som volontär, när man hör de orden.

Jag har också tidigare nämnt att jag gärna leker med de yngsta barnen och det gör jag verkligen så ofta som möjligt. De förstår ju inte riktigt vilka vi är och när vi åker hem så kommer de inte komma ihåg oss på samma sätt som de äldre barnen. Men det är också de som förgyller ens dagar här när de vill att man skall komma och natta dem när de skall lägga sig eller när de kommer springande på morgonen och sträcker sina armar och vill upp i famnen. De ger jag gärna så många kramar till som möjligt under en dag för det slog mig för några dagar sedan och det slog mig så hårt att jag började gråta. De har inga föräldrar, de får inte den närheten som barn får i Finland och Sverige. Därför har vi volontärer en viktig roll att ge dem kärlek och trygghet så att dessa barn också för det när de växer upp. Men då måste jag också nämna att barnen till varandra är helt otroliga att visa varandra kärlek. De går ofta och håller varandra i hand och tar hand om varandra. Det är väldigt fint att se att de har en stark sammanhållning på barnhemmet. Men som sagt det är när man hör uppskattande meningar och får kramar av barnen, det är då man känner att man gör något bra på den här resan.

Kram Terese Backlund

Elen är här!

I måndags när vi kom hem från Nakuru möttes vi av leende barn överallt. Vi frågade vad som hade hänt och de pekade stolt på en utelampa som LYSTE. Elen har alltså kommit och fungerar i alla hus. Varje kväll när det blir mörkt så sätts lamporna på och det är verkligen stor skillnad sen tidigare. Det är väldigt trevligt nu när vi serverar middagen när det lyser i köket och i matsalen. Efter middagen går barnen över till biblioteket för att göra sina läxor där nu istället för i den mörka matsalen. Det går också att låna böcker i biblioteket nu när det blir mörkt och det är populärt att läsa en bok efter läxorna. Utelamporna som lyser vid grinden och utanför husen gör det också hemtrevligt och mysigt. Det är nog den största nyheten och glädjen just nu på Phyllis. Nästa vi skall göra som kommer att bli roligt är att vi skall åka och simma med barnen. Det kommer att bli fyra grupper så det blir varje lördag i juli.

De senaste dagarna har Lina och jag hjälpt till att rensa bönor, ärter och majs. Lina har också kommit på att leka lejon med de yngsta barnen och de är så ivriga när hon jagar dem att de skrattar och gråter om vartannat. Det är mycket trevligt på eftermiddagarna när vi umgås med personalen under bönrensningen. Ibland bjuder även någon av auntisarna på sig själva och hoppar iväg med ett hopprep. Mycket dans och musik blir det också när uncle James kommer med sin bandspelare.
Det här var veckans rapport från Phyllis!

/Terése

Kulturkrock

Habari!

Fler namn och kiswahili fraser börjar sätta sig på minnet. Det börjar bli svårt att utläsa om bonnabrännan på fötterna kommer från solen eller från den röda jorden. Och jag börjar mer och mer förstå hur det kenyanska folket fungerar. Ett folk som jag vid första anblick ansåg vara ett enkelt och harmoniskt folk, men som jag mer och mer börjar inse har lika mycket bekymmer som det svenska folket. Nu menar jag inte bekymmer som att vattnet tar slut, tvätten inte blir ren eller att bensinkostnaden blir högre. Utan jag menar saker som jag anser komplicerar mitt förhållande till lokalbefolkningen.

Ett exempel på detta är följande. Häromdagen inträffade ett litet missforstand mellan två grupper. Den ena gruppen var personalen och den andra innehöll mig och två av barnen på barnhemmet. Det var ingen stor händelse, men den var tillräckligt stor för att barnen som var inblandade skulle få skäll.

Inget konstigt med det, eftersom utskällningen uppstod då personalen enbart hade varit oroliga och därmed var den egentligen menad väl. Det jobbiga här var att detta inträffade på kvällen, så jag gick till gästhuset för att sova. I dåläget visste jag inget om att någon var sur, vilket vi snabbt upptäckte då vi hörde personalen skrika på barnen. Efter ett samtal till Sverige, så bestämde jag mig för att vänta till morgonen därpå med att prata med personalen. Vilket visade sig bli svårt, eftersom det inte fanns något att diskutera, då de spelade som att inget hade hänt.

Jag vet inte riktigt om jag har förklarat detta rätt, så att ni förstår. Men i helhet så är det jobbiga att sanningen oftast undanhålls från oss volontärer, då de inte vill att vi ska bli ledsna eller sårade på något sätt. Vilket självklart är bra, men när det kommer till sådana här saker, då jag själv var inblandad, så vill jag gärna ta en diskussion så allt reds ut. Men med olika normer och regler kan detta ibland bli lite komplicerat, tyvärr.

Anledningen till varför jag tar upp detta i bloggen är inte för att få någon att framstå som negativ, utan för att visa en verklig bild av hur det egentligen är här i Kenya. Livet är inte en dans på rosor. Och fast detta kanske inte verkar vara en "big deal", så vill jag ändå påpeka att det är ganska tufft att inte "vara som alla andra". Att inte leva under samma omständigheter, inte kunna veta om svaret man får är ärligt eller om saker undanhålls av en anledning.

Sådär! Nu är det negativa klart! Dags att berätta om veckan som har gått. Veckan har bestått av allt från guppiga cykelturer, fotbollsmatcher, festmåltider och sorgliga avsked. Det är nu snart en vecka sedan Torbjörn och Oliver lämnade barnhemmet. I onsdags for de vidare ut i Afrika, vilket vi "firade" med att ha en avskedsmiddag med grillat kött, ris och sketcher. Dagen därpå var det dags för mig och Terese att gnugga geniknölarna och komma på roliga saker som vi kan göra med barnen. Vi har nu tagit över killarnas brödbakning, fotbollslirande och bibliotekssysslor. Utöver detta har vi även bjudit barnen på köttsoppa, vilket de verkligen njöt av. Vi har varit med om säsongens första fotbollsmatch, vilket tyvärr slutade med en förlust (0-4). Men matchen var ändå väldigt intressant då hälften av spelarna spelade utan skor. Kor betade vid sidan av planen. Domarna använde vita t-shirts som flaggor och målen saknade nät. Självklart samlades publiken runt mig och Terese eftersom vi är såkallade "Mzungu" (vit människa), men detta är något vi är ganska vana vid, vid detta laget. Just nu blir vi chockade varje gång man går förbi någon utan att de hälsar på en. Annars leker livet! Hoppas att ni hade en bra midsommar hemma i Sverige, sköt om er så hörs vi om ett tag!

Hakuna Matata!

/Lina Almekvist

Flickornas sovsal

Lina och Ruth

Barnen ställer mer än gärna upp på bild!

Dags att göra om flätorna i håret

Terése och Lina på fotbollsmatch

Phyllis lag laddar upp

Veckan som gått

Hallå!

Nu har jag varit ca 2 veckor på barnhemmet. I mitt senaste inlägg skrev jag att jag höll på att lära mig namnen på barnen. Nu har jag börjat känna igen de flesta och lärt mig några namn så att de sitter. Den senaste veckan har gått bra, jag har bl.a. varit med på en lektion för de yngsta barnen i skolan. Lina och jag har lärt barnen att fläta vänskapsband i olika färger osv.

Senaste helgen så hände det mycket roligt. På lördagen åkte Uncle Sammy, Torbjörn, Oliver, Lina, två flickor från barnhemmet och jag till ett high school för att hälsa på elever från barnhemmet. Det var besöksdag på skolan så hela skolgården och en stor gräsmatta var fullsatt av familjer och vänner till eleverna. Alla satt och åt mat som besökarna hade med sig. Det var väldigt fint väder och en perfekt dag för picknic. När vi parkerat bilen så kom flickorna springandes och det var verkligen roligt att se när de kramade om sina småsystrar som hade följt med oss. När alla hade hälsat så satte vi oss på gräsmattan och dukade fram mat och dricka som vi hade med oss. Alla åt med god aptit och pratade och skrattade. När vi ätit så gick vi runt på skolområdet och tittade på skolan och sovsalarna där de bodde. Efter några timmar med flickorna blev det dags att åka hem och vi avslutade besöket med glass i solskenet.

På kvällen ordnade vi ett disco som blev sista discot for Torbjörn och Oliver. Vi hade gjort bål, popcorn och godis. Alla dansade och hade jätteroligt. Vi hade också en jättefin discokula i taket gjord av en boll och en krossad spegel som limmades på bollen.

På söndagen åkte jag med åtta flickor som skulle till frisören och flätade håret. Det var verkligen intressant att se hur de flätar dessa små och spända flätor. Eftersom jag är utbildad frisör så var det roligt att få åka till en salong här och se hur det går till. De började med att föna håret rakt och sedan delade frisören in håret och gjorde små små flätor och det gick verkligen snabbt. Jag satt och tittade ivrigt i ca 6 timmar på flätningen. I mitten av dagen gick jag och köpte läsk åt alla för det behövdes i värmen och de satt ju ganska länge och blev flätade så det var uppskattat med lite dricka.

Det här var några saker som hänt den senaste veckan. På onsdag åker pojkarna vidare och Lina och jag lämnas kvar på barnhemmet så då blir det dags för att planera vad vi skall hitta på för roliga aktiviteter med barnen resten av sommaren!

Terése

Astalavista Baby!

Hög tid att packa de sista prylarna, klämma ner de sista kläderna och massera de fortfarande vita skinkorna på locket till väskan för att ens ha en ringa chans till att stänga den.

Det skulle varit något! eller hur?

Men...

Nu är det inte så. Min ryggsäck, som jag inte har för vana att sitta på, har (precis som jag) förlorat väsentligt i vikt. Och i båda fallen känns det bra. Med lättare packning på ryggen beger vi oss och utforskar landet, som enligt rykten ska ligga, väster ut. Dags att lämna hemmet och luffa vidare.

Och fylla, det blir det i helgen! En fylla grundad på lek, dans och en rumpskakning som kommer få Turning Torso (ja, i Sverige) att gunga. 3 1/2 månads hårdträning kommer få sitt uttryck i helgen. Barnen på Phyllis Memorial ska få se att aven Mr. Uncle Mguuchafo kan få skinkorna och dallra som den färskaste gelé.

"Cuz if I'm going out, I'm going out with style"

Tränar

Med fortsatta bakat vibrationer sammanfattar vi, med style, även "Livet på ett barnhem en vår 2011". Enbart på denna blogg.

Men först en nyhet!

Det tog sin tid, det är inte enkelt att ringa eller hitta fyra olika rektorer för fyra olika skolor. Allt för ett möte. Men jag känner på mig, ett litet frö kan växa upp till den vackraste blomma. En fotbolls liga är nu planterad i Phyllis bördiga jord. Om inga ogräs konkurrerar om växyta med fotbollsligan, så ska ni se att det kommer blomma varje söndag mellan september till december.

Det dyraste, men också det mest värdefulla, frö jag någonsin planterat.

Med frön i åtanke, lämnar vi John "JJ" Kimani med ett ansvar att få Phyllis kryddträdgård att gro. Upp spirar i skrivande stund koriander, Salvia, Basilika, Pili-Pili, Rosmarin och även okryddade varianter som rädisor, tomat och gurka. Förutom min kära mor, så har Kimani de grönaste av fingrar.

Kimani

Två projekt som hålls flyttande ven när vi landkrabbor åter igen befinner oss på säker mark. För vi kan segla utan vind. Vi rör oss framåt i stiltje. I ett land där religion är en diktatur. Där tradition är ett krav. Det var först som en gigantisk mur. Men känslan är desto finare när den är raserad och en vänskap är etablerad mellan religös fanatiker och hedning från norr, mellan flickor och pojkar.

Vi kan också ro utan åror. Ro projekt i hamn. Inga rövarhistorier. Och, i någon skruvad egensinnad tanke, önskar man att historier eller rövarhistorier om Uncle Mguuchafo och Uncle TB kommer eka i väggarna på Phyllis i en tid framöver. Historier om Uncle Mguuchafo som springer runt i flickornas sovsal och skriker "SKAKA RUMPA" till det kännbara priset av att bli portad. Eller historier om hur han kunde lugna ner sig och få den vildaste 3 åring att somna i hans knä. Rövarhistorier om hur bröddeg rann som vax ur Uncle TBs öron, därför att han inte hade vett att sluta baka.

Frågan är om vi kan skiljas från vänner utan att fälla tårar?

Mr. Uncle Mguuchafo

Löften om saft och kakor

Det tog mig knappt en kvart att sopa de drygt 15 kvadratmeter som utgör bibliotekets datorsal. I hörnet står två stora travar termitsäkra stolar och dammet som kvasten river upp lägger sig i ett tunt lager ovanpå. Väggen är ännu bar, timmer och spånskivor och spikar sticker ut, och den gröna färgen på dörren kletar fläckvis.

Om fyra timmar är väggen täckt i Kenyas färger. Svart för folket, vitt för freden, rött för blodet och grönt för moder jord. Betonggolvet är renare, men den som tittar närmre finner rödskimrande spår av kvastens framfart i dammet som ännu ligger kvar.

Om ytterligare någon vecka är kanske elektriciteten kommen och rummets bord tyngs av skärmar och dess bänkar av nyfikna rumpor. I nuläget står emellertid bord och bänkar tomma, men golvet är sopat och rummet därmed klart för invigningen.

Det är i mitten av juni och regnen drar in från norr ungefär vid niotiden. En timme innan ovädret börjar blixtarna lysa upp husfasaderna och de två röda plastkoppar som majsleveranskillarna drack saft ur tidigare under dagen och som glömdes bort på golvets utskjutande plankor.

Trots att klockan bara nyligen passerade fem är vi oroliga för att det ska börja regna innan alla är samlade för biblioteksinvigningen. Löften om saft och kakor får dock även kenyanska barn att ta ut stegen och knappt 20 minuter senare klipper Milliscent av det gröna sidenbandet och fullbordar nyinvigningen.

På många sätt fullbordar Milliscent även vår vistelse här. Arbetet med biblioteket har varit en fast punkt i närmare en månads tid. Planering, struliga färginköp, en desperat jakt på bokhandlar i Nairobi. Det är ett projekt som innehållit det mesta och som förhoppningsvis ska fortsätta att glädja barnen när minnena av uncle Oliver och Torbjörn bleknat till myter.

Tack för att ni läst,

Torbjörn

Bokylla i biblioteket

Datorsal

Biblioteket

Milicent klipper bandet

Barnen utanför biblioteket på återinvigningen