Menengai!

Hej Hej!

Återigen har vi lyckats klämma in oss i en redan välpackad matatu som i överskridande fart tagit oss in till Nakuru, slagit oss ner här på Petmary intrenetcafé och gjort oss redo för att leverera en volontärberättelse som förändrar Sverige (eller var du nu befinner dig) till Kenya. Iallafall ska vi återigen försöka.

Om kommunikationen inte är bristfällig mellan oss volontärer så föll det på min lott att berätta om vår utflykt till Menengai Crater och Rift Valley Sport Club. Men innan jag skräddar ut orden om ett stup på fyra hundra meter utan stängsel (alla lever). Så meddelar jag att Phyllis Memorial Childrens Home expanderar, iallafall i antal. Det har anlänt en ny familjemedlem med det fräna namnet William Obama (gissar att hans framtida drömyrke är inom de mer publika yrkesgrupperna). Grabben är 3 år och är hämtad från Pastor Wekesas Gatubarnshem i Nakuru. För att förklara honom snabbt är han en liten oblyg, mulatfärgad, tjock cooling, som behärskar swahili till tusen och engelska till noll. Och tack vare mig, Torbjörn och Julia har han också fatt beskåda sina livs första Mzungus (Vita, Whites, Blancos).

Obama

Nu till Menengai Crater. För att läsa fakta kan ni spana in det här:http://en.wikipedia.org/wiki/Menengai_Crater. Det var alltså i tisdags som vi tvingade alla barnen att stiga upp klockan 06.00. Vi tvingade oss själva också vilket är lättare för vissa och svårare för andra. Vi bjöd på chai te och Torbjörns bakade bröd, tillägas bör att brödet har nått en oväntad popularitet, och på sina håll börjar det önskas för privata limpor istället för den tjocka (då menar jag tjock) skiva som nu delas ut. Vårt argument till ett tidigt vaknande var bussens planerande upphämtning kl 07.00, den anlände istället, föga oväntat, kl 09.00. Men ingen hängde läpp för det. Nästa uppgift var att klämma in hundra personer (barn + vuxna) i bussen som var designad för att ta det halva. Ingen hängde läpp för det heller. Iväg vi for. Det måste erkännas att under resans gång så blir det inte många meningsutbyten med barnen. Därför att de flesta försöker med olika avancerade tekniker placera sitt huvud så fördelsaktigt som möjligt. Allt för att se tåget som rullar fram söligare än vad du och jag går, eller kyrkogården som lyckats med konsten att hålla tre begravningar samtidigt. Här fick vi ett meningsutbyte. Uncle Uncle! look a train! look a funeral!

45 minuter efter påstigning var det dags för avstigning. Nu var det hög tid att stega de tre km vi hade framför oss upp till den högsta klippan för att spana in utsikten över kratern. Vi började vår stigning med att vandra upp längs en väg som jag är tacksam för att bussen inte valde att köra upp för. Vilket jag tror att vår modiga (dumdristiga) busschaufför (... det e en man med glatt humor) planerat att göra. Om så blivit fallet är jag övertygad om att mitt blogginlägg för två veckor sen skulle blivit mitt sista. Så är nu inte fallet. Upp gick vi, jag tog tag i två flickors händer som i sin tur tog tag i två händer till och sen släppade jag dem de tre km som krävdes. Uncle! can't we rest. I wan't to rest here. Vila fick de göra när vi var framme. Och fram kom vi, och här får bilderna tala. Det är inte lätt att vara poetisk.

Det var alltså fyra hundra meter ner.

Men dagen tog inte slut där. Nu var det dags för lunch, och ingen githeri (majs och bönröra). Utan efter att ha tryck in alla på samma plats i bussen begav vi oss till ett av Nakurus finare hotell

Rift Valley Sports Club for en lunch bestående av två korvar och pommes (det var najs) och när väl maten hade lagt sig till vila i våra, äntligen, mätta magar så var det dags för lek, praise the lord. Några av barnen begav sig ner i poolen och några begav sig för att spela fotboll (på gräs, praise the lord igen) men överlägset flest begav sig till lekplatsen. Det fanns gungor, ruschbanor, en sittkarusell (eller liknande) och andra helt klart lyckade lekställningar. Kan det vara en idé for framtida Phyllis? Poolen var också omåttligt populär. I slutet fick vi som var färdigbadade helt enkelt tvinga, med en utstuderad övertalningsteknik om film på Phyllis senare på kvällen, upp de envisa ungar som inte ville sluta simma trots det kalla (trodde aldrig jag skulle tycka det) regnet.

Det fick innebära slutet för utflykten, och därmed också för er.

Men jag ger er lite mer: material till byggandet i biblioteket har anlänt. Och byggandet är nu på branten till att börja. Nästa gång ska jag försöka dela med mig av lite bilder och en planritning.

Kram Oliver Mugutupu

Ps. Fotbollsresultaten har vi glömt kvar på Phyllis men vi kan kort konstatera att mitt lag Mugutupu Cheetash Fc leder med sex poäng och det är fyra matcher kvar att spela.

Påskfirande

Ganska precis två veckor har gått sedan jag anlände till Phyllis. Bokstavligt talat, var det som att somna i en värld och vakna upp i en helt ny. Livet har på Phyllis är så olikt allt jag någonsin känt till. Vilket gör det till en underbart spännande utmaning!

Barnen har påsklov, det händer grejer hela tiden och tiden bara rinner iväg. De här veckorna har gått väldigt fort, för varje dag som går så känns Phyllis mer och mer som ett "Home away from home". Jag har även upptäckt, att konsten att lära mig många namn på samma gång absolut inte är min starka sida! Men jag kämpar på, med hjälp från Torbjörn och Oliver (som för övrigt faktiskt kan alla namn, mycket imponerande tycker jag) och en del tillrättavisningar från barnen så ska det nog gå bra till slut.

Helgen som gått har vi firat påsk här på Phyllis! Till långfredagens ära hölls en stor fest. Men att hålla fest för så många människor kräver en del förberedelse. I torsdags stekte personalen & Torbjörn chapati in på långa natten! Vi bakade tre massiva kladdkakor, och till dem skulle det bjudas på fruktkompott. Vilket blev ett litet projekt i sig då det visade sig vara svårt att hitta frukt i Kampi Ya Moto på långfredagen. Men resultatet blev hur bra som helst.

Julia längst fram till höger tillsammans med två besökare

Påskfirande barn

Vi hade turen att ha besök av popcorn experten Evelina (före detta volontär på kort besök under ett par dagar), som tillsammans med Torbjörn poppade fler popcorn än jag sett under hela min livstid tror jag! Några av getterna slaktades på morgonkvisten, och det blev en riktig festmåltid. Evelina gjorde en eldshow med brinnande klot för barnen, och Oliver var DJ tillsammans med några av barnen. Det dansades i flera timmar! Jag måste säga, att påsken utan tvekan är roligare att fira i Kenya än i Sverige.

Besökaren Evelina är nöjd med resultatet

Vi tyckte dock att vi borde introducera barnen för lite Svensk påsktradition. Så vad skulle väl passa bättre än att leta påskägg (läs godispåsar) runt barnhemmet. Vi delade upp dem i små grupper, och de tyckte det var jätteroligt. Även den sista gruppen som tvingades leta i ösregn gjorde det med humöret på topp! Efter godisletandet var det dags for äggmålning. Äggen hade vi varit flitiga och stigit upp tidigt för att blåsa ur på morgonen, sa att barnen kunde få lite äggröra till söndagsfrukosten. Äggen blev riktigt fina, om än inte så långlivade. Barnen tyckte inte att det var så roligt att bara ha dem liggande som dekoration. Så ungefär en timme efter avslutad målning kunde vi beundra äggen innan alla låg krossade lite här och var. Två ägg lyckades vi rädda genom att hänga upp dem i taket. Det var Paul som så fint hade målat den Svenska och Kenyanska flaggan. Nu njuter vi av barnens sista påsklovsvecka innan det är dags för vardag på Phyllis igen.

Till vänster syns Peter som glatt målar sitt ägg och på bilden till höger syns hans tvillingbror Simon tillsammans med några av de målade äggen

Hörs snart!

Julia

Schackklubb och brunnborrning!

I schack gäller att varje bonde är en potentiell dam och på Phyllis håller detta devis kanske tydligare än någon annanstans. Varje barn får möjlighet att gå i skolan, tillgång till mat och en varm famn när livet är surt. Bara detta är helt fantastiskt när man begrundar alternativet; ett liv på gatan, med allt vad det innebär. Liknelsen stannar dock inte här. Vartenda barn jag pratar med här, likt bonden som drömmer om att bli dam, högflygande planer for sin framtid. Infrias dessa kommer Phyllis alumner inte bestå av annat än piloter, läkare och ingenjörer. Det är en smått orealistisk men samtidigt hisnande och tilltalande tanke som skvallrar om livets möjligheter och nycker.

I och med schackklubbens uppstart för några veckor sedan får kidsen också möjlighet att prova på schack. Lektionerna håller vi i biblioteket, som nu rensats från höbalar, men som helt saknar belysning (transformatorn kommer "snart"). Istället spelas det i skenet från stearinljus, en passande inramning for ett spel med tusenårig historia. Efter en kaosartad inledande lektion (där vi försökte förklara samtliga regler på en gång) har vi brutit ned undervisningen i steg där vi introducerar en ny pjäs vid varje tillfälle. Igår gjorde tornen entré och snart är det dags för huvudpersonen själv, kungen. Om någon unge beslutar sig för att sikta på Grand-Master-titeln innan vi ger oss av kan jag lämna Phyllis utan ånger.

För en vecka sedan anlände Jacinta, barnhemmets grundare, och hon är sannerligen ett knippe ren energi (en foton med andra ord). Det dröjde inte mer än några dagar innan hon fick hit en man att prospekterade efter vatten och han förde bara goda nyheter med sig.

1. Vatten finns på 200 meters djup (han tar inte ansvar för eventuella balrogar som också befinner sig på detta djup).
2. De kan börja borra på avbetalning.
3. De kan börja "snart".

Nu saknas alltså bara lite pengar och det problemet, kära läsare, överlämnar jag åt er tillsvidare.

Till helgen är det påsk och förutom påskfest med getslakt, chokladkaka och chapatis i massor tänkte vi bjuda på påskpyssel, äggletning och efter helgen spenderas resten av Thereses insamlade pengar på en bussresa för barnen till Menengai Crater med lunchpaus och bad i en resort på vägen. Tack Therese och alla hennes vänner som donerade pengar till detta.

I övrigt fortsätter livet som vanligt här borta, eller ja, några av oss åker på en 2-dagars Masai Mara safari, men det hör val till vanligheterna här borta? PFL-resultat (Phyllis fotball league), tabeller och lite bilder följer. Allt gott i världen önskas er.

Torbjörn

MCFC - PC 1-1
PC - MUtd 3-5
MCFC - MUtd 3 -1
MCFC - PC 3-0

Tabell: lag #matcher #mål #poäng
MCFC 5 11 10
PC 5 11 5
MUtd 4 10 4

Plockepin med Oliver, Evelina (fd volontar på besök), Ruth, Rachel och en väldigt trött Johnny.

Ena fotbollsmålet pryds nu av ett nät, som Julia hade med sig. 

Fotbollsturnering

Byggnads lov!

Okej, jag har förstått att ni har läst Torbjörns blogginlägg och blivit grymt imponerade. Med all rätt. Men se mig inte som latmasken i duon (eller?). Forskning har resulterat i att jag behöver inte springa för att trimma (tappa kilon) min kropp. Efter min första vägning kan vi konstatera att jag tappat i genomsnitt 1,2 kilo i veckan(!?) vilket skulle lämna mig med en viktminskning på 19.2 kilon när det väl är dags att trampa vidare mot Uganda i Juni. Aftonbladet läser ni?

Men idag ska det inte handla om bantningstips (ugali!) eller sportreferat. Utan det ska handla om det senaste projekt som vi har åtagit oss. Biblioteket.

För att förklara läget! Vi har alltså ett ganska stort rum, uppskattningsvis 30 kvm. Vi har två bokhyllor, en av dem packad med pennor, papper och ritblock, för ”the creative side in you”. Och den andra med böcker. Allt huller om buller. Det finns ett 20 tal bänkar och bord som man kan läsa och rita (mest rita) vid. Ännu låter det ju inte så illa. Svårt att argumentera att min gamla skolas bibliotek var så mycket bättre (okej, grovt överdrivet, Anette du är en hejdundrans bibliotekarie!). Tyvärr, så har också biblan blivit förvaringsrum till kossornas mat. Torbjörn och jag har uttryckt oss och sagt att där tycker vi inte det ska vara, Auntie Jacinta likaså (ja, hon kom ner härom dagen). Så nu väntar vi tålmodigt på att det ska komma någon, vagt förklarat som en man med en traktor, och plocka upp kossornas mat och föra det till, ja, kossorna.

Så nu när ni vet det, kanske ni vill veta vad åtgärderna är? Okej, det ska ni få. Planen ser ut så här!

1. Dokumentera alla böcker, kladda in dom på ett excel-dokument och sortera dem efter författare (självklart) i grupperna Fiction, Non-Fiction och Childrens books. Problemet har varit att vissa saknar författare. Bible, Author: God?

2. Bygg in böckerna så de inte riskerar att smyga sig ner i en ficka som sen smyger ut ur biblioteket och som sist försvinner för att aldrig ses igen.

3. Ge varje barn sitt personliga lånekort. Proceduren är enkel. EN bok mot deras lånekort samt ett noggrant dokumenterande av vem som lånar vad, och ett hänsynslöst jagande om boken saknas. Regelverk kommer planeras senare av en noggrant tillsatt styrelse (jag och Torbjörn! några invändningar? bra).

4. Inreda rummet så det funkar rent funktionellt. Det ska finnas, mycket plats for att läsa, plats för att rita, plats för ett antal datorer (ja, dom är på väg, slowly), samt en liten lekhörna, förslagsvis pingis.

Om ni har fler punkter som ni tycker borde vara med, lämna gärna en kommentar.

Vi räknar med att det ska vara klart i mitten av maj. Skollov och bygggubbar och gummor(?) kommer försena arbetet.

Hmmm

Okej, jag har lite svårt att sluta här, så ni får de senaste sportreferaten (jag vet att det egentligen skulle exkluderas) från PFL = Phyllis Football League.

Phyllis City FC - Mguutupu Cheetash FC (mitt lag) 5 - 1
Memorial United (Torbjorns lag) - Phyllis City FC 2 - 2
Mguutupu Cheetash FC - Memorial United 3 - 2

Kramar Oliver Hjort

PS. Pernilla, Torbjörn hälsar att han kommer spana intensivt efter Paul Tergat. Och jag hälsar att vi hälsar Agnes.

Ny volontär på väg ner! Välkommen Julia

På torsdag den 14:e april bär det av mot ett stort äventyr. Jag är jätte nervös, men längtar samtidigt så otroligt mycket efter att äntligen få komma ner och uppleva det som alla tidigare volontärer pratar så varmt om. Ju mer jag hör dem berätta, ju fler bilder jag ser och ju mer jag läser bloggen desto mer taggad känner jag mig! Äntligen är det min tur. Jag är förväntansfull och känner mig så himla lycklig över möjligheten att få lära känna den här stora familjen.

Jag heter Julia, är 21 år och bor i Malmö sedan två år tillbaka. Jag arbetar som undersköterska på en korttidsenhet i Lund. Tycker det är svårt att beskriva mig själv, men jag skulle vilja säga att jag är en spontan tjej, har alltid tio bollar i luften och kan inte sitta still. Runt mig är det aldrig tyst, jag älskar att prata och när jag inte gör det så sjunger jag. Jag hoppas att jag kommer sprida så mycket skratt och glädje och sång på Phyllis som jag bara kan!

Hörs snart igen.
Hälsningar Julia

En joggingtur förlänger livet

Om det är en sak som verkligen får befolkningen kring barnhemmet att dra på smilbanden så är det mina joggingrundor i barnhemmets närområde. De inträffar inte så ofta som jag önskade och inte heller särskilt regelbundet. Men då och då, när jag känner att fotbollsmatchen var lite för avslagen, eller att det kliar i benen på morgonkvisten ger jag mig ut på de dammiga, ojämna vägarna. Där ute möter man alltid människor på vag någonstans. Var alla människor kommer ifrån har jag fortfarande inte förstått. Barnhemmet ligger trots allt en ganska bra bit ut på landsbygden. Men oavsett om man ger sig ut på morgonkvisten eller eftermiddagen träffar man på barn i uniform på väg till eller från skolan, alkoholiserade (ofta äldre) män och kvinnor som väldigt gärna vill skaka hand med en, herdar som vallar sina kohjordar och gumman med den kutiga ryggen och det tandlösa leendet som bär en stor säck ris på ryggen men ändå ler och hälsar så glatt.

Många tycker att det är obeskrivligt lustigt att se en vit man komma springande. De ler lite snett och undrar i sitt stilla sinne varför i all världen någon skulle få för sig att fördriva sin tid med att springa när man istället kan gå, eller bara sitta på en stol och betrakta fåglarna i träden. Speciellt de lite mindre barnen blir helt till sig när jag springer förbi och många frågar, av någon anledning, om jag kan dansa. Det gör jag så gärna och barnen skrattar så att de kiknar. Om det är med mig eller åt mig är oklart och egentligen inte särskilt viktigt. Lite skratt bjuder jag gärna på.

I lördagsmorse lämnade Therese oss och även om själva flykten skedde ganska tyst och diskret var det desto ljudligare på discot och restaurangen kvällen innan. Förväntningarna var höga och sammanfattas bäst av Johns fråga/påstående om att fredagen skulle bli den bästa kvällen i deras liv. På menyn stod thailändsk kycklinggryta med ris och en kladdig banan- och chokladmuffin. Efter ett missförstånd friterades dock kycklingen i rikliga mängder majsolja innan den stoppades i grytan, så en mer korrekt menybeskrivning vore thailändsk kycklinggryta med ris, KFC style. Ett vinnande koncept om du frågar barnen, men vad jag har hört hade det varit ännu mer populärt om vi uteslutit grytdelen.

Discot var förvånansvärt likt ett svenskt högstadiedisco, men med ombytta könsroller. De coolaste killarna är de som dansar mest medan tjejerna och de andra killarna för en mer tillbakadragen tillvaro i rummets utkanter. Överlag dansades det dock betydligt mer (och bättre) än vad mina minnesbilder från mellanstadiediscon förmedlar.

Det är så mycket som händer här som jag inte hinner eller har plats att ta upp. Duschbyggen, schackklubbar, fotbollsturneringar och sjukhusbesök. Brödbak, födelsedagar, bokkatalogiseringar och utflykter. Här kommer avslutningsvis lite bilder i alla fall, sa får ni själva försöka fantisera ihop hur tillvaron här borta ser ut. Era fantasier ligger nog inte alltför långt ifrån verkligheten.

Torbjörn

Snabbt och spretigt! Pata pata time.

Koncist!

Okej, det här blir ett snabbt och kort inlägg och jag vet inte om jag kommer hinna hämta andan, alla förberedelser inför fredag (Pata Pata time) tar, eeeehhhh... tid!

Som sagt kalas på fredag, det blir restaurang och disco, och om jag inte missförstår dem helt så älskar de disco. Så då får jag väl chansen att visa upp några av mina mer avancerade dancemoves. För mitt recept till framgång är att bjuda på mig själv, vilket jag tycker att jag gjort. Jag är ju här för att sprida skratt. Grymt bra jag mår när jag kan spridda några skratt. Lättaste metoden är tveklöst att prata pojk- flickväns snack och gärna så att alla hör. Det är bara att slå sig ner med någon och föreslå att dom borde vara ihop med den där borta eller den där borta. Då spricker en hel matsal upp i breda vita (inte alltid) leenden och fnitter, sweeeet. Men det har också gett mig stämpeln som Unclen med Bad manors, men man ska inte sky några medel. Sen älskar alla kenyaner att se en Muzungo dansa eller så mycket som att guppa lite på huvudet till de lokala beatsen. "Oooh, you like the music" och ett big smile. Därför dansar jag i tid och otid, allt för det värdefulla leendet. Sen brukar vi med hjälp av allehanda redskap (mest skedar) skapa vår egna lokala musik, matkömusik kan vi kalla den. En helt ny genre.

Det härliga med skratten och leenden är de bryter ner världarna emellan oss. För världarna är stora. Det gör att alla vågar berätta om sig själva och om jag bjuder på mig själv så bjuder de på sig själv. Och visst tycker barnen att man är crazy och mad, och det hjälper inte med ett mer och mer vildvuxet skägg plus ett hår "like a girl", men äsch jag e gärna crazy med den belöningen.

Belöningen = det är därför jag e här.

Kram

Ps. E det något som e crazy så e det före detta gravida hundar, akta er för dem.

En hyllning till personalen!

Hej alla läsare!

Min första vecka på Phyllis kändes som en evighet, det var otroligt många intryck och känslor. Jag tittade tillbaka i min dagbok och där har jag skrivit att jag inte förstår att jag ska vara på Phyllis så länge som 5 veckor. Tänk de som är här i åtta veckor eller längre, det är ju sjukt lång tid!! Så kände jag första veckan men den känslan gick snart över. Redan efter två veckor kände jag lite panik över att tiden gick så snabbt. Nu har jag snart varit här i fem veckor och det känns så overkligt. Är det verkligen dags att lämna allt det här? Nej jag är inte redo! Jag har precis fått koll på livet här, tror jag! Jag börjar komma dessa härliga människor in på livet. Jag som kände att jag hade en evighet framfor mig sitter alltså och undrar vad all tid tog vägen.

Men tiden går väldigt fort när man har roligt! Det är bara att inse att jag har varit med om fantastiska upplevelser och när man mår bra så springer tiden iväg. Hemma i Sverige har jag en liten men go familj (som jag saknar) som jag spenderar fritid och högtider med. Det är trevligt men det är sällan som vi lyckas träffas allihopa vilket gör att det ofta blir en mycket liten skara. Ibland kan jag sakna att ha en stor bullrig familj. Men nu har jag en! En familj på over 100 medlemmar! Det känns fantastiskt att ha en sån stor skara människor att tänka på när man kommer hem till vardagen i Sverige. Jag kommer inte lova barnen och personalen här att jag kommer tillbaka, det vore orätt om jag faktiskt inte lyckas med det men jag vill verkligen besöka Phyllis igen. Det kommer att vara ett mål.

Jag kommer verkligen att sakna att bli kallad "aunt Theresa", det är min titel i den stora Phyllisfamiljen. Det är underbart att höra barnen ropa på mig med uppspelta röster när vi spelar fotboll eller basket. Problemet är bara att alla ropar, även de från motståndarlaget, vilket har gjort att det har blivit många felpassar! Jag får väl be mina goa elever i Sverige att börja kalla mig for "aunt Theresa" om jag saknar det för mycket.

Mitt sista blogginlägg måste bara innehålla en hyllning till den underbara skara människor som tar hand om "juvelerna" på Phyllis. Jag är förtrollad av deras energi, glädje och humor. Jag kommer att sakna Maurice ständiga leende och hans kramar. Jag kommer sakna att höra damerna saga "uj,uj,uj" när Oliver busar med dem. Jag kommer att sakna Maragia väldigt mycket, han har blivit en god vän. Jag önskar att fler kunde se hans lycka när han får lyssna på ABBA i min Ipod. Chiquitita är favoriten, och den nynnas frekvent. Dessa ambitiösa människor lever med barnen och de har bara ledigt varannan helg. De är, som många andra volontärer har beskrivit dem, "SUPERHJäLTAR".

Sittandes från vänster: James, Maragia, Sammy och Maggie
Ståendes från vänster: Sarah, Ruth och Maurice

Rachel

Några andra som bör få dagens ros varje dag är "grabbarna grus": Oliver och Torbjörn. De är två killar som gör ett fantastiskt jobb med barnen och underhåller personalen med deras humor och härliga personlighet. Vi har haft det väldigt roligt ihop och jag kommer verkligen att sakna dem. Jag kommer att sakna Olivers galna upptag och sångstunder, men det känns helt ok att slippa städa upp efter honom som en riktig hönsmamma! Jag kommer helt klart att sakna Torbjörns nybakta bröd varje morgon, vem ska nu baka bröd till mig!!! Har varit skönt att ha lugna Torbjörn vid min sida när jag av någon anledning fått fnatt över Kenyas ineffektiva samhälle (har varit och handlat allt till festen idag och då har jag haft stor användning av terapeuten Torbjörn). Kommer inte sakna hans utlägg om fysik och matematik för de får mig alltid att känna mig så osmart. Hallå, det är ju jag som ska vara matteläraren här!

Det är bara två dagar kvar till festen och det pirrar i magen vid tanken av hur barnen kommer att reagera. Vi har som jag skrev tidigare varit och handlat i Nakuru idag och det har tagit betydligt längre tid än vad jag trodde. Men nu sitter äntligen Maragia i en välfylld (massor med mat) matatu på väg till Phyllis. Tyvärr saknar vi alla kycklingar! Blir inte direkt någon "Chicken butcher party" om vi inte bjuder på kyckling! I panik har Maragia ringt en gammal vän som har en vän... och förhoppningsvis kommer vi att kunna hämta ca 30 kycklingar (slaktade) imorgon (torsdag) eftermiddag.

Efter den goa middagen, som kommer att serveras till barnen och personalen, så blir det disco! Barnen kommer att bli överlyckliga när vi kommer hem till Phyllis med ett helt nytt ljudsystem som vi har köpt idag. Tack vare en värdefull sponsor kommer vi dansa hela kvällen lång. Jag tror det kommer att bli en underbar fest som barnen sent kommer att glömma. Jag tror i alla fall att det kommer att bli ett minne för livet för mig.

Det är med stor stolthet och glädje som jag ser tillbaka på min tid på Phyllis. Jag är så glad att jag åkte hit! Men det är med stor ledsamhet som jag lämnar dessa fina barn och vuxna.

Tack till alla mina vänner och till de barn och föräldrar som har hjälpt till att skänka pengar. Tack vare er så har barnen fått åka och simma och tack vare er så kommer vi att ha en fantastisk fest på fredag.

Kwa heri (hej då!)

TIA och bad i Kabarak!

Vi har vid några tillfällen träffat på några svenskar här i Kenya, bland annat några som arbetar som volontärer för barnhemmets grannes organisationen. Alla använder ständigt samma uttryck när något tar lång tid här i Kenya: TIA = This is Africa!! Detta uttryck har vi inte kunnat låta bli att uttala, vi använder det nästan dagligen. Vi är vana vid Sveriges höga tempo och samhällets effektiva struktur men här i Kenya har man sällan bråttom.

Vi promenerar ut till vägen och ställer oss och väntar på att en matatu (minibuss) ska dyka upp. Det kan ta alltifrån en minut till en timme beroende på var man är, hur många man är och vilket girigt humor chauffören är på. Oftast tar det inte lång tid innan en matatu kommer tutande men man vet inte riktigt säkert. Det finns inga tidtabeller här! Man ska undvika att vara större sällskap då man inte kan räkna med att få plats i en matatu. Många är proppfulla och då menar jag verkligen proppfulla, så man kan retligt nog se ett antal matatus passera innan man lyckas ta plats i en bil. Här är man inte så noga med att följa lagen och vi åker allt annat än säkert när vi är ute på resande fot. TIA! Vi leker oftast leken "hur många personer, kycklingar och rissäckar kan man trycka in i en och samma matatu"!!

I fredags gjorde jag, Maragia och ett av de äldre barnen sällskap till sjukhuset St: Marys. Jag tog med mig en bok, lite vatten och lite godis och tänkte att vi kommer säkerligen stanna och äta lunch någonstans. Det var bara det att jag tänkte inte riktigt på TIA = This is Africa!

Vi lämnade Phyllis tidigt på morgonen, åkte till Kabarak för att betala för simningen (vilket i sig är en helt galen historia som ni kan ta del av längre ner) för att sedan ta oss till Nakuru där vi promenerade genom staden för att ta en annan matatu som åker förbi sjukhuset. Det tog säkert en halvtimme innan matatun var fylld så att vi kunde komma iväg. Sedan tog det drygt ytterligare en halvtimme till sjukhuset. När vi kom fram tog det så klart tid, det är ju sjukhus vi talar om och det kan vi ju inte direkt skryta om att det går snabbt i Sverige heller. Magen hade för länge sedan skrikit högt! Nu är det dags att äta men ingen lunch verkade aktuell på ett bra tag. När vi skulle ta en matatu tillbaka till Nakuru fick vi stå vid vägen i ca en timme innan vi alla tre lyckades ta plats i en trång matatu. Klockan var över 16 när vi kom till Nakuru och då var Therese matt och slak som en blöt vante. LUNCH!!! Fick till slut äta mat innan vi tog sista matatun för dagen hem till Phyllis. TIA!

Den spännande fortsättningen av "projekt simning" fortsätter här. Denna berättelse går också under temat TIA. Nämnde i mitt tidigare inlägg att vi har suttit ner med den man som är ansvarig för bokningen av poolen vid Kabaraks Universitet. Efter 3 timmars förhandling trodde vi att vi gått vinnande ur striden och var överlyckliga. Vi fick ett dokument som sade att vi regelbundet kunde använda poolen om vi bara ringde först. Kanon, tänkte jag! Nu kan barnen verkligen lära sig simma! Men dagen efter ringde han tillbaka och till var stora besvikelse sa chockhöjdes priset med nästan det dubbla. Vi hade då redan berättat den goda nyheten for barnen: att vi skulle åka och simma, allihop!

Vi gjorde flera försök att övertala att den poolansvarige skulle sänka priset men utan framgång. Han gick med på att diskutera det vidare tillsammans med sin chef då man kunde höra i hans röst att han nog hade lite samvetskval kring detta. Vi informerade att vi skulle komma kl. 14 på lördag och söndag och att vi skulle betala det högre priset denna gång då vi inte ville göra barnen besvikna. Han lovade att kontakta poolvakten så att han fanns på plats när vi kom.

När vi efter mycket om och men lyckats transportera 25 barn i tre olika matatu till poolen (fick vänta över 40 min på en beställd matatu) möts vi av en stängd grind! Jag ringer mannen jag pratat mer med i telefon denna vecka än någon annan för att höra vad som är fel. Han sade att han skulle ringa poolvakten direkt så att han kunde komma och öppna. Det tog bara en och en halv timme innan han dök upp. TIA! Detta var tufft för oss tre svenskar att ta med en klackspark medan barnen hade ett fantastiskt tålamod. Väl inne på det lilla poolområdet (nu kommer vi till veckans höjdpunkt) rådde ren och skär lycka blandat med lite spänning och rädsla. Det var magiskt att se dessa barns ansiktsuttryck när de nedtryckta i sina simringar sprattlade runt i vattnet. Var nog en av de starkaste upplevelserna under min vistelse har på Phyllis. Det var bara att glömma att ha någon gemensam simundervisning, alla var så uppspelta och glada att det var omöjligt att genomföra. Vi fick ta en i taget så gott det gick. Som ni säkert förstår så var det här värt allt krångel. TIA är helt ok om resultatet blir så lyckat.

Therese med några glada barn!

Oliver och glada badandes barn!

Trots att jag har skrivit om hur TIA kan reta gallfeber ur en så finns det verkligen en helt underbar fördel! Samma sak som här är nackdel, tempot! Var länge sen jag kände mig sa lugn. Vad är stress?

Har lovat att rapportera om hur det går med införandet av elektricitet på Phyllis och jag kan meddela att just nu står det still. Arbetare har varit här och gjort alla förberedelser, så nu väntar vi bara på att en transformator ska kopplas in. Ingen vet när den kan dyka upp!

Om några dagar får jag och hela Phyllis besök av min mamma och några av mina bästa vänner. Vi hälsar Mamma Ulla, kompisarna Julia, Emilie och deras mammor välkomna till Nakuru och Phyllis. De kommer att hjälpa till att genomföra den stora fest vi ska ha för barnen den 1:a april. Jag skriver mer om den festen i nästa inlägg.

Många kramar till alla Phyllisanhängare

Therese

Och så en bild på slakten, som inte kom med i förra inlägget

Att baka på Phyllis

En stor del av tillfredställelsen med att baka eget bröd ligger i att kunna titta på brödet, precis innnan man skär sin första skiva och veta precis vad som är i. Vilka steg och processer som varit inblandade, varför det sprack upp som det gjorde och varför det är lite bränt närmast luftutblåset på ugnen. Jämfört med att köpa en Pågenlimpa ger det hembakta brödet en känsla av kontroll i en vardag där allt fler moment sker utan att vi är medvetna om dem. Det är ett sätt att ta några kliv bakåt i tid och rum och se helheten i saker och ting. Ett sätt att slippa mellanhänder.

Att baka på Phyllis är att ta den effekten ytterligare några steg. Här finns inga degblandare, inga träslevar, inga plastbunkar. Det saknas måttsatser, vågar och mjölsorter. Rågmjöl? Vad är det? Det utomordentligt fina är att det går utmärkt att baka ändå. När vi bakar frukostbröd i gästhuset blandas degen i en urdrucken och uppklippt 5-liters vattendunk. Vetesurdegen bor i en gammal tomatsåsburk. Man tar vad man har och gör så gott man kan med det.

Ungefar en-två gånger i veckan cyklar Maurice med cirka 40 kg torkad majs till kvarnen. Egentligen är det för väl att vi i Sverige sedan länge slutat ta vårt spannmål till kvarnen för att sedan släpa hem de tunga mjölsäckarna. Hur skulle vi annars ha tid att gå på gymmet, sitta i bilkö och titta på solsidan? Tag mig inte på för stort allvar. Självklart vore det fantastiskt om Maurice istället kunde köpa färdigt majsmjöl i affären och samtidigt avnjuta all den materiella och sociala välfärd och trygghet vi har i Sverige. Till syvende och sist är det nog en oundviklig och nödvändig konsekvens av framväxten av ett rikare och starkare samhälle i Kenya att majsmalning får stryka på foten. En utveckling som jag verkligen uppmuntrar och hoppas på. Men det finns ändå något väldigt fint och naturligt i nuvarande ordning som jag hoppas att de inte helt överger.

Det är fullkomligt fascinerande att iaktta det lilla kretsloppet på barnhemmet. Hönorna som sprätter runt och städar upp resterna efter majs- och risrensningen. Korna som matas med spillet från morgonens kålhackning och ger mjölk i retur. Getterna som slaktas till helgen. Dyngan som sprids på åkrarna. Allting köps och odlas lokalt.

I helgen bakade vi söndagsbröd till barnen. Det är utan tvekan den största deg jag någonsin satt, 10kg. Hur knådar man en sådan? Det gör man inte för hand i alla fall, men med vik- och spanntekniken gick det utmärkt. Resultatet blev bra (se bilden) och uppskattat, men det är förvånansvärt få personer som spontant säger det till en. Egentligen säger väl dock sättet de tittade på och höll i brödbitarna mer än några ord. Så jag känner mig inte särskilt modfälld.

Om ni någon gång ska baka bröd till cirka 100 hungriga barnhemsbarn och personal bifogar jag följande recept:

Fördeg:4 kg vetemjöl
~2.5 liter vatten
3 matskedar (bokstavligen) torrjast
3 nävar salt

Rör ihop och låt stå över natten eller tills bubblig.

Huvuddeg: Fördegen
~1/2 liter vatten
2 kg vetemjöl fullkorn
1 kg vetemjöl
3 nävar salt

Rör ihop och låt vila en timme. Vik och spänn därefter degen tre gånger med en halvtimmas mellanrum. Baka ut till 17 limpor och låt jäsa 1 timme. Grädda i hög värme i 40 minuter.

Torbjörn