Min första vecka på Phyllis kändes som en evighet, det var otroligt många intryck och känslor. Jag tittade tillbaka i min dagbok och där har jag skrivit att jag inte förstår att jag ska vara på Phyllis så länge som 5 veckor. Tänk de som är här i åtta veckor eller längre, det är ju sjukt lång tid!! Så kände jag första veckan men den känslan gick snart över. Redan efter två veckor kände jag lite panik över att tiden gick så snabbt. Nu har jag snart varit här i fem veckor och det känns så overkligt. Är det verkligen dags att lämna allt det här? Nej jag är inte redo! Jag har precis fått koll på livet här, tror jag! Jag börjar komma dessa härliga människor in på livet. Jag som kände att jag hade en evighet framfor mig sitter alltså och undrar vad all tid tog vägen.
Men tiden går väldigt fort när man har roligt! Det är bara att inse att jag har varit med om fantastiska upplevelser och när man mår bra så springer tiden iväg. Hemma i Sverige har jag en liten men go familj (som jag saknar) som jag spenderar fritid och högtider med. Det är trevligt men det är sällan som vi lyckas träffas allihopa vilket gör att det ofta blir en mycket liten skara. Ibland kan jag sakna att ha en stor bullrig familj. Men nu har jag en! En familj på over 100 medlemmar! Det känns fantastiskt att ha en sån stor skara människor att tänka på när man kommer hem till vardagen i Sverige. Jag kommer inte lova barnen och personalen här att jag kommer tillbaka, det vore orätt om jag faktiskt inte lyckas med det men jag vill verkligen besöka Phyllis igen. Det kommer att vara ett mål.
Jag kommer verkligen att sakna att bli kallad "aunt Theresa", det är min titel i den stora Phyllisfamiljen. Det är underbart att höra barnen ropa på mig med uppspelta röster när vi spelar fotboll eller basket. Problemet är bara att alla ropar, även de från motståndarlaget, vilket har gjort att det har blivit många felpassar! Jag får väl be mina goa elever i Sverige att börja kalla mig for "aunt Theresa" om jag saknar det för mycket.
Mitt sista blogginlägg måste bara innehålla en hyllning till den underbara skara människor som tar hand om "juvelerna" på Phyllis. Jag är förtrollad av deras energi, glädje och humor. Jag kommer att sakna Maurice ständiga leende och hans kramar. Jag kommer sakna att höra damerna saga "uj,uj,uj" när Oliver busar med dem. Jag kommer att sakna Maragia väldigt mycket, han har blivit en god vän. Jag önskar att fler kunde se hans lycka när han får lyssna på ABBA i min Ipod. Chiquitita är favoriten, och den nynnas frekvent. Dessa ambitiösa människor lever med barnen och de har bara ledigt varannan helg. De är, som många andra volontärer har beskrivit dem, "SUPERHJäLTAR".
Ståendes från vänster: Sarah, Ruth och Maurice
Några andra som bör få dagens ros varje dag är "grabbarna grus": Oliver och Torbjörn. De är två killar som gör ett fantastiskt jobb med barnen och underhåller personalen med deras humor och härliga personlighet. Vi har haft det väldigt roligt ihop och jag kommer verkligen att sakna dem. Jag kommer att sakna Olivers galna upptag och sångstunder, men det känns helt ok att slippa städa upp efter honom som en riktig hönsmamma! Jag kommer helt klart att sakna Torbjörns nybakta bröd varje morgon, vem ska nu baka bröd till mig!!! Har varit skönt att ha lugna Torbjörn vid min sida när jag av någon anledning fått fnatt över Kenyas ineffektiva samhälle (har varit och handlat allt till festen idag och då har jag haft stor användning av terapeuten Torbjörn). Kommer inte sakna hans utlägg om fysik och matematik för de får mig alltid att känna mig så osmart. Hallå, det är ju jag som ska vara matteläraren här!
Det är bara två dagar kvar till festen och det pirrar i magen vid tanken av hur barnen kommer att reagera. Vi har som jag skrev tidigare varit och handlat i Nakuru idag och det har tagit betydligt längre tid än vad jag trodde. Men nu sitter äntligen Maragia i en välfylld (massor med mat) matatu på väg till Phyllis. Tyvärr saknar vi alla kycklingar! Blir inte direkt någon "Chicken butcher party" om vi inte bjuder på kyckling! I panik har Maragia ringt en gammal vän som har en vän... och förhoppningsvis kommer vi att kunna hämta ca 30 kycklingar (slaktade) imorgon (torsdag) eftermiddag.
Efter den goa middagen, som kommer att serveras till barnen och personalen, så blir det disco! Barnen kommer att bli överlyckliga när vi kommer hem till Phyllis med ett helt nytt ljudsystem som vi har köpt idag. Tack vare en värdefull sponsor kommer vi dansa hela kvällen lång. Jag tror det kommer att bli en underbar fest som barnen sent kommer att glömma. Jag tror i alla fall att det kommer att bli ett minne för livet för mig.
Det är med stor stolthet och glädje som jag ser tillbaka på min tid på Phyllis. Jag är så glad att jag åkte hit! Men det är med stor ledsamhet som jag lämnar dessa fina barn och vuxna.
Tack till alla mina vänner och till de barn och föräldrar som har hjälpt till att skänka pengar. Tack vare er så har barnen fått åka och simma och tack vare er så kommer vi att ha en fantastisk fest på fredag.
Kwa heri (hej då!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar