Menengai!

Hej Hej!

Återigen har vi lyckats klämma in oss i en redan välpackad matatu som i överskridande fart tagit oss in till Nakuru, slagit oss ner här på Petmary intrenetcafé och gjort oss redo för att leverera en volontärberättelse som förändrar Sverige (eller var du nu befinner dig) till Kenya. Iallafall ska vi återigen försöka.

Om kommunikationen inte är bristfällig mellan oss volontärer så föll det på min lott att berätta om vår utflykt till Menengai Crater och Rift Valley Sport Club. Men innan jag skräddar ut orden om ett stup på fyra hundra meter utan stängsel (alla lever). Så meddelar jag att Phyllis Memorial Childrens Home expanderar, iallafall i antal. Det har anlänt en ny familjemedlem med det fräna namnet William Obama (gissar att hans framtida drömyrke är inom de mer publika yrkesgrupperna). Grabben är 3 år och är hämtad från Pastor Wekesas Gatubarnshem i Nakuru. För att förklara honom snabbt är han en liten oblyg, mulatfärgad, tjock cooling, som behärskar swahili till tusen och engelska till noll. Och tack vare mig, Torbjörn och Julia har han också fatt beskåda sina livs första Mzungus (Vita, Whites, Blancos).

Obama

Nu till Menengai Crater. För att läsa fakta kan ni spana in det här:http://en.wikipedia.org/wiki/Menengai_Crater. Det var alltså i tisdags som vi tvingade alla barnen att stiga upp klockan 06.00. Vi tvingade oss själva också vilket är lättare för vissa och svårare för andra. Vi bjöd på chai te och Torbjörns bakade bröd, tillägas bör att brödet har nått en oväntad popularitet, och på sina håll börjar det önskas för privata limpor istället för den tjocka (då menar jag tjock) skiva som nu delas ut. Vårt argument till ett tidigt vaknande var bussens planerande upphämtning kl 07.00, den anlände istället, föga oväntat, kl 09.00. Men ingen hängde läpp för det. Nästa uppgift var att klämma in hundra personer (barn + vuxna) i bussen som var designad för att ta det halva. Ingen hängde läpp för det heller. Iväg vi for. Det måste erkännas att under resans gång så blir det inte många meningsutbyten med barnen. Därför att de flesta försöker med olika avancerade tekniker placera sitt huvud så fördelsaktigt som möjligt. Allt för att se tåget som rullar fram söligare än vad du och jag går, eller kyrkogården som lyckats med konsten att hålla tre begravningar samtidigt. Här fick vi ett meningsutbyte. Uncle Uncle! look a train! look a funeral!

45 minuter efter påstigning var det dags för avstigning. Nu var det hög tid att stega de tre km vi hade framför oss upp till den högsta klippan för att spana in utsikten över kratern. Vi började vår stigning med att vandra upp längs en väg som jag är tacksam för att bussen inte valde att köra upp för. Vilket jag tror att vår modiga (dumdristiga) busschaufför (... det e en man med glatt humor) planerat att göra. Om så blivit fallet är jag övertygad om att mitt blogginlägg för två veckor sen skulle blivit mitt sista. Så är nu inte fallet. Upp gick vi, jag tog tag i två flickors händer som i sin tur tog tag i två händer till och sen släppade jag dem de tre km som krävdes. Uncle! can't we rest. I wan't to rest here. Vila fick de göra när vi var framme. Och fram kom vi, och här får bilderna tala. Det är inte lätt att vara poetisk.

Det var alltså fyra hundra meter ner.

Men dagen tog inte slut där. Nu var det dags för lunch, och ingen githeri (majs och bönröra). Utan efter att ha tryck in alla på samma plats i bussen begav vi oss till ett av Nakurus finare hotell

Rift Valley Sports Club for en lunch bestående av två korvar och pommes (det var najs) och när väl maten hade lagt sig till vila i våra, äntligen, mätta magar så var det dags för lek, praise the lord. Några av barnen begav sig ner i poolen och några begav sig för att spela fotboll (på gräs, praise the lord igen) men överlägset flest begav sig till lekplatsen. Det fanns gungor, ruschbanor, en sittkarusell (eller liknande) och andra helt klart lyckade lekställningar. Kan det vara en idé for framtida Phyllis? Poolen var också omåttligt populär. I slutet fick vi som var färdigbadade helt enkelt tvinga, med en utstuderad övertalningsteknik om film på Phyllis senare på kvällen, upp de envisa ungar som inte ville sluta simma trots det kalla (trodde aldrig jag skulle tycka det) regnet.

Det fick innebära slutet för utflykten, och därmed också för er.

Men jag ger er lite mer: material till byggandet i biblioteket har anlänt. Och byggandet är nu på branten till att börja. Nästa gång ska jag försöka dela med mig av lite bilder och en planritning.

Kram Oliver Mugutupu

Ps. Fotbollsresultaten har vi glömt kvar på Phyllis men vi kan kort konstatera att mitt lag Mugutupu Cheetash Fc leder med sex poäng och det är fyra matcher kvar att spela.