En hälsning från Christel och Jannice som är tillbaka i Sverige igen efter några veckor på Phyllis Memorial:
I två år har det bara varit en dröm, för mig och min mamma, att få besöka Kenya och Kampi ya Motos barn. När möjligheten i samband med 10-årsjubileumet kom, tog vi snabbt chansen att förverkligade vår dröm!
Vi spenderade två fantastiska veckor på barnhemmet. Under denna tid fick vi flera nya upplevelser, mycket skratt, oförglömliga minnen och många nya vänner.
Trots att vi båda varit i Afrika tidigare, fick vi denna gången se Afrika på ”riktigt” Bara det var en upplevelse! Men det var på barnhemmet vi hade våra bästa stunder och därifrån alla minnen kommer och dit våra tankar går när vi nu tänker tillbaka.
Livet på Phyllis var nog inte riktigt som vanligt under vår vistelse, dels hade barnen lov från skolan, Jacinta var nere och förberedelser och förväntningar inför 10 års jubileumet var i full gång. Men med detta fick vi också spendera hela dagarna med barnen!
Kenya och vistelsen gav oss inte bara fantastiska mötet med barnen, personalen, och grannarna till Phyllis, vi fick också tillfället att möta många jättefina människor från Sverige som engagerar sig otroligt mycket för barnhemmet.
Våra dagar på barnhemmet medförde lek med barnen med allt vad det innebär; frivillig (?) "hår-docka", kast med liten strumpa stoppad med papper, kortspel, ny variant av bro bro breja men också jungfru jungfru skär MED rörelser, läsning, sång och bara allmänt prat. Lite mer arbetsrelaterade aktiviteter var rensning av, öppnande, och avplockning av majs, ibland bönor. Mamma tog också tag i lagning av kläder och utsågs till en ”riktig symaskin” av barnen.
Resan var inte bara en dans på rosor, men så är det väl alltid, men Afrikas fantastiska rytmer sitter kvar i minnet och vi längtar redan tillbaka!
/Christel & Jannice
torsdag 23 september 2010
söndag 19 september 2010
Hej Alla Härliga människor!
Vi har träffat Shaees och Wendo som har ett guesthouse 30 minuters promenad från Phyllis. Shaees hämtade oss på Nairobi flygplats och det var skönt att få skjuts direkt till Phyllis. Han är mycket trevlig och bra att prata med. Han förstår allt man säger och svarar på alla våra frågor. Han bjöd in oss till dem när vi helst vill komma på te. Vi har varit där två gånger, första gången för att duscha och ladda kamera och mobil och även för att fika. De berättade då att Wendo har startat en organisation för kvinnor som har HIV och för att berätta för tjejer om HIV och förebygga sjukdomar, graviditet mm. Häromdagen var vi där för att fika och ladda våra elektriska saker. Vi var ”modiga” och hoppade över duschen (dvs vi tyckte väl att vi kunde vara lite smutsiga ett tag till).. De bor i ett stort hus (med våra ögon mätt för kenyaner) med elektricitet och dusch. Deras rum som man kan hyra är enkla och mycket charmiga.
Föreläsning
En eftermiddag var vi med på en föreläsning (som wendos organisation höll i) på ett gymnasie med enbart tjejer. Robert, en svensk man, berättade hur man kan nå sin dröm/sina drömmar. Wendo pratade och frågade om vänskap som övergår i relation, hur vet man när den gör det? Om sex och varför man ska skydda sig, om HIV, att tycka om sig själv och vara stolt över den man är mm. Det var mycket givande för både tjejerna och oss. Tjejerna visste troligen allt hon sa om HIV men det skadar inte att få det upprepat för sig. De var till en början blyga och vågade knappt prata och svara på hennes frågor men efterhand så var de modigare. Den kenyanska undervisningen går en del ut på att eleverna fyller i sista ordet i meningen eller att de upprepar några ord som läraren säger. Detta hände även nu när Wendo pratade. Det låter konstigt i våra öron men jag kan känna att det är bra för då är eleverna aktiva och får själva säga det de behöver lära sig. T ex så sa Wendo “What I’m talking about is what happens after school.” Så upprepade hon “What I’m talking about is what happens after….” Eleverna fyllde i ”school”. Det är väldigt viktigt här att de lär sig att man har sex efter avslutad skola/gymnasie så de inte blir gravida (och självklart sjukdomar, det är ju alltid viktigt). Hon pratade mycket om det ”farliga” som sjukdomar och att bli gravid för tidigt. Hon gjorde det på ett mycket bra sätt och det var roligt att höra tjejerna svara och komma med egna förslag till olika saker.
Skola
Carin var med på en mattelektion med 5-6-åringar, det var roligt. De tittade mycket på henne istället för läraren, men efter ett tag var de mer uppmärksamma framåt på tavlan och läraren Ruth. Hon var bra och gjorde det roligt genom att använda barnen själva när de räknar. De fick ställa sig vid tavlan som 3+4 och så räknade de allesammans. Känns som min stil av undervisning. De sjöng en del också. Jag är gärna med på fler lektioner. Vi har inte fått tillfälle att prata med rektorn än, men hoppas att han kommer till lunchen i morgon. Då vill vi prata om att Carin vill hjälpa till med att undervisa i engelska som extra lärare för de mindre barnen och Jessiva vill träna barnen i friidrott. Jessica började dock sin träning i friidrott i onsdags. Läraren Douglas sa att det var okej, så kan hon prata med rektorn senare. Hon visade klass 5 hur man stöter kula (se bild), de är 24 barn men alla kunde tyvärr inte vara med eftersom några var sopare, dvs sopade golven i klassrummen. Ingen av barnen hade provat på det tidigare så de tyckte det var kul. De var duktiga och lärde sig snabbt. Tanken är att hon ska träna dem på skoltiden då de har games vilket är 16-16.30.
De barn vi pratat med tycker om att gå i skolan och under lovets sista dagar längtade de att börja. De väcks 5.30 för att göra sig i ordning. 6.30 är det frukost och skolan börjar 7.00. 11.00 är det kort rast för att dricka gröt och sedan är det lektion till ca 12.30-13.00 då det är lunch. 14.00 börjar lektioner igen och varar till15 eller 16 beroende på hur gammal man är. 16-16.30är det games och det spelas mycket fotboll.
Sjukdom
Carin har varit magsjuk. Hon vet inte vad det berodde på. Kanske pga maten. Man äter bönor varje lunch och det är flera som inte äter det av barnen eftersom deras magar inte tål det. Kanske pga vattnet, men hon har druckit flaskvatten hela tiden förutom två glas kokt vatten och är det kokt ska det vara okej. Tyvärr hjälpte inte tabletterna så bra utan hon fick härda ut en hel natt. Det var förfärligt, men allt går ju över med tiden. Hon tog det lugnt i gästhuset två dagar. Jessica är nu förkyld och kunde därför utan problem äta den starka såsen på restaurangen som vi åt på i dag. Vi använder internet, äter kött och duschar på Merica hotel och det känns skönt att lyxa till det en gång i veckan, även om vi känner att det känns lite konstigt att ha sådan lyx omkring oss. Vi mår väldigt bra på barnhemmet och har inga problem med att inte kunna duscha där eller vara utan elektricitet. Det finns solcellslampor i vårt hus och även i matsalen där barnen både leker, äter och pluggar på kvällen.
Härliga kommentarer som barnen har sagt
En flicka sa till Jessica att hon var smutsig vid halsen-axeln. Jessica sa ”då får jag tvätta mig”, men förstod inte hur hon hade blivit smutsig där. När hon träffade Carin berättade hon detta och Carin såg att hon hade blivit solbränd!
Carin frågade två yngre pojkar om de var kära i någon. Den ena svarade direkt ”I´m in love with all of them” och visade med handen på alla de barn som var i matsalen. Carin frågade den andra killen och han sa likadant!
Jessica frågade Catherine i klass 5 vilket som var hennes favoritdjur. Hon svarade kon för den ger mjölk. Något annat? undrade Jessica. Kyckling för det är gott, svarade Catherine.
Vänliga hälsningar från Carin och Jessica
Jessica hoppar hopprep med barnen
Lille Johnny charmar alla volontärer!
Barnen hjälper till!
Charmtroll!!
Föreläsning
En eftermiddag var vi med på en föreläsning (som wendos organisation höll i) på ett gymnasie med enbart tjejer. Robert, en svensk man, berättade hur man kan nå sin dröm/sina drömmar. Wendo pratade och frågade om vänskap som övergår i relation, hur vet man när den gör det? Om sex och varför man ska skydda sig, om HIV, att tycka om sig själv och vara stolt över den man är mm. Det var mycket givande för både tjejerna och oss. Tjejerna visste troligen allt hon sa om HIV men det skadar inte att få det upprepat för sig. De var till en början blyga och vågade knappt prata och svara på hennes frågor men efterhand så var de modigare. Den kenyanska undervisningen går en del ut på att eleverna fyller i sista ordet i meningen eller att de upprepar några ord som läraren säger. Detta hände även nu när Wendo pratade. Det låter konstigt i våra öron men jag kan känna att det är bra för då är eleverna aktiva och får själva säga det de behöver lära sig. T ex så sa Wendo “What I’m talking about is what happens after school.” Så upprepade hon “What I’m talking about is what happens after….” Eleverna fyllde i ”school”. Det är väldigt viktigt här att de lär sig att man har sex efter avslutad skola/gymnasie så de inte blir gravida (och självklart sjukdomar, det är ju alltid viktigt). Hon pratade mycket om det ”farliga” som sjukdomar och att bli gravid för tidigt. Hon gjorde det på ett mycket bra sätt och det var roligt att höra tjejerna svara och komma med egna förslag till olika saker.
Skola
Carin var med på en mattelektion med 5-6-åringar, det var roligt. De tittade mycket på henne istället för läraren, men efter ett tag var de mer uppmärksamma framåt på tavlan och läraren Ruth. Hon var bra och gjorde det roligt genom att använda barnen själva när de räknar. De fick ställa sig vid tavlan som 3+4 och så räknade de allesammans. Känns som min stil av undervisning. De sjöng en del också. Jag är gärna med på fler lektioner. Vi har inte fått tillfälle att prata med rektorn än, men hoppas att han kommer till lunchen i morgon. Då vill vi prata om att Carin vill hjälpa till med att undervisa i engelska som extra lärare för de mindre barnen och Jessiva vill träna barnen i friidrott. Jessica började dock sin träning i friidrott i onsdags. Läraren Douglas sa att det var okej, så kan hon prata med rektorn senare. Hon visade klass 5 hur man stöter kula (se bild), de är 24 barn men alla kunde tyvärr inte vara med eftersom några var sopare, dvs sopade golven i klassrummen. Ingen av barnen hade provat på det tidigare så de tyckte det var kul. De var duktiga och lärde sig snabbt. Tanken är att hon ska träna dem på skoltiden då de har games vilket är 16-16.30.
De barn vi pratat med tycker om att gå i skolan och under lovets sista dagar längtade de att börja. De väcks 5.30 för att göra sig i ordning. 6.30 är det frukost och skolan börjar 7.00. 11.00 är det kort rast för att dricka gröt och sedan är det lektion till ca 12.30-13.00 då det är lunch. 14.00 börjar lektioner igen och varar till15 eller 16 beroende på hur gammal man är. 16-16.30är det games och det spelas mycket fotboll.
Sjukdom
Carin har varit magsjuk. Hon vet inte vad det berodde på. Kanske pga maten. Man äter bönor varje lunch och det är flera som inte äter det av barnen eftersom deras magar inte tål det. Kanske pga vattnet, men hon har druckit flaskvatten hela tiden förutom två glas kokt vatten och är det kokt ska det vara okej. Tyvärr hjälpte inte tabletterna så bra utan hon fick härda ut en hel natt. Det var förfärligt, men allt går ju över med tiden. Hon tog det lugnt i gästhuset två dagar. Jessica är nu förkyld och kunde därför utan problem äta den starka såsen på restaurangen som vi åt på i dag. Vi använder internet, äter kött och duschar på Merica hotel och det känns skönt att lyxa till det en gång i veckan, även om vi känner att det känns lite konstigt att ha sådan lyx omkring oss. Vi mår väldigt bra på barnhemmet och har inga problem med att inte kunna duscha där eller vara utan elektricitet. Det finns solcellslampor i vårt hus och även i matsalen där barnen både leker, äter och pluggar på kvällen.
Härliga kommentarer som barnen har sagt
En flicka sa till Jessica att hon var smutsig vid halsen-axeln. Jessica sa ”då får jag tvätta mig”, men förstod inte hur hon hade blivit smutsig där. När hon träffade Carin berättade hon detta och Carin såg att hon hade blivit solbränd!
Carin frågade två yngre pojkar om de var kära i någon. Den ena svarade direkt ”I´m in love with all of them” och visade med handen på alla de barn som var i matsalen. Carin frågade den andra killen och han sa likadant!
Jessica frågade Catherine i klass 5 vilket som var hennes favoritdjur. Hon svarade kon för den ger mjölk. Något annat? undrade Jessica. Kyckling för det är gott, svarade Catherine.
Vänliga hälsningar från Carin och Jessica
Jessica hoppar hopprep med barnen
Lille Johnny charmar alla volontärer!
Barnen hjälper till!
Charmtroll!!
fredag 10 september 2010
Hälsa Jessica och Carin välkomna!
Nu har barnhemmet fått två nya volontärer Jessica Lantz och Carin Stern, båda från Malmö. Jessica och Carin har varit aktiva i Malmö-Aktivgruppen under våren och har nu äntligen åkt iväg på sin volontärresa till barnhemmet. Carin är lärare och kommer försöka vara mycket i Skolan och hjälpa lärarna och vara ett stöd till barnen då de gör läxor. Jessica är ekonom och har sysslat mycket med fri-idrott och kommer vara aktiv med barnen så mycket som möjligt med lekar, tävlingar och evenemang.
Läs deras första inlägg nedan:
Carin och Jessica's forsta vecka pa Phyllis!
Nu har vi (Carin och Jessica) varit pa Phyllis i en vecka och vi trivs bra. Det ar saklart en stor omstallning jamfort med hemma men vi borjar komma in i det. Vi fick ett varmt valkomnade redan forsta kvallen. Barnen sjong 3 sanger och dansade for oss och darefter gick de fram i grupper och upptradde. De var sa duktiga. Darefter halsade en av tjejerna och en av killarna oss valkomna genom att halla ett mindre tal. Personalen har ocksa visat stor gastvanlighet vilket sa klart underlatar for oss volontarer.
Vara morgnar brukar borja med att vi hjalper Maurice i koket med att skara vitkal, hacka tomat och graslok, diska samt tvatta golvet. Pa eftermiddagarna leker vi med barnen, spelar fotboll, parlar, kastar boll, hoppar hopprep m.m. Vi har ocksa tagit med nagra av barnen till Kampi Ya Moto pa utflykt. Det var en varm och solig dag varfor de 1,5 km det ar till Kampi Ya Moto tog ca 40 minuter att ga. Nar vi kom fram var vi alla torstiga sa vi bjod pa lask och kaka, vilket uppskattades. Vi gick en runda i byn och sen var vi tvungna att skynda oss tillbaka eftersom vi skulle hinna hem till lunchen. Det blev "swedish stile" tillbaka till Phyllis dvs en snabb promenad.
Barnen ar verkligen harliga och glada och verkar ma bra. Nagra av dem kommer fram och pratar med oss andra ar med blyga. Barnen borjade skolan i mandags efter en manads ledighet sa de aldsta barnen har akt i vag till sina high schools och internatbarnen har kommit. Vi har varit med pa en lektion i skolan, vilket var kul.
Vi hors snart igen
Kram Carin och Jessica
Läs deras första inlägg nedan:
Carin och Jessica's forsta vecka pa Phyllis!
Nu har vi (Carin och Jessica) varit pa Phyllis i en vecka och vi trivs bra. Det ar saklart en stor omstallning jamfort med hemma men vi borjar komma in i det. Vi fick ett varmt valkomnade redan forsta kvallen. Barnen sjong 3 sanger och dansade for oss och darefter gick de fram i grupper och upptradde. De var sa duktiga. Darefter halsade en av tjejerna och en av killarna oss valkomna genom att halla ett mindre tal. Personalen har ocksa visat stor gastvanlighet vilket sa klart underlatar for oss volontarer.
Vara morgnar brukar borja med att vi hjalper Maurice i koket med att skara vitkal, hacka tomat och graslok, diska samt tvatta golvet. Pa eftermiddagarna leker vi med barnen, spelar fotboll, parlar, kastar boll, hoppar hopprep m.m. Vi har ocksa tagit med nagra av barnen till Kampi Ya Moto pa utflykt. Det var en varm och solig dag varfor de 1,5 km det ar till Kampi Ya Moto tog ca 40 minuter att ga. Nar vi kom fram var vi alla torstiga sa vi bjod pa lask och kaka, vilket uppskattades. Vi gick en runda i byn och sen var vi tvungna att skynda oss tillbaka eftersom vi skulle hinna hem till lunchen. Det blev "swedish stile" tillbaka till Phyllis dvs en snabb promenad.
Barnen ar verkligen harliga och glada och verkar ma bra. Nagra av dem kommer fram och pratar med oss andra ar med blyga. Barnen borjade skolan i mandags efter en manads ledighet sa de aldsta barnen har akt i vag till sina high schools och internatbarnen har kommit. Vi har varit med pa en lektion i skolan, vilket var kul.
Vi hors snart igen
Kram Carin och Jessica
måndag 30 augusti 2010
Jocke Österberg – Avsked 30 augusti 2010.
Jocke här. För sista gången.
Jag har inte skrivit något sedan 5 augusti.
Om någon bryr sig, jag är ledsen för det.
Mycket, mycket grejer har hänt sedan mitt senaste inlägg.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Först och främst. 10-årsjubileumsfesten.
Eller rättare sagt, förarbetet.
För jag gjorde det.
Jag freaking gjorde det.
Skar halsen av en get.
Herregud, vilken grej. Inte många som har det på cv:t.
OK, I'll walk you through it.
Som jag skrev förra gången vi (alltså inte jag då utan jag vara bara med och höll geten) slaktade en get så gick det väldigt smärtfritt till.
Geten var med på noterna och kämpade inte emot allt för mycket.
En höll munnen stängd så det var tyst.
Ena minuten var det en get, andra minuten kött.
Smärtfritt, respektfullt, smidigt.
Det gick inte riktigt till så när jag gjorde det.
Först och främst så var det en skäggig rackare, vilket gjorde det desto svårare att se halsen.
Cirka 8 dudes håller geten. Jag tar kniven i min hand.
Går igenom händelseförloppet ett par gånger. Övar hugg- och skärteknik.
Pulsen ökar. Adrenalinet pumpar.
Nu är det dags.
Jag frågar om ingen ska hålla getens mun såsom vi gjorde förra gången.
Inget svar.
"Come on, Joakim. It's time."
Jag spänner min vänsterarm till bristingsgränsen då jag tar geten om munnen så att den inte ska låta.
Under getens huvud har jag en stor tom, oblodig bytta som nu skär in i mitt vänstra smalben på grund av min position.
Det känns inte. Too much adrenalin.
Ett stort andetag. Let's go.
Jag tar kniven i huggrepp. Pulsådern är målet.
Hugg.
Jag känner hur kniven glider genom huden som om geten var gjord av papper.
Den rycker till, kämpar emot.
Jag tänker att jag måste hålla munnen stängd, den måste vara tyst.
Jag anstränger min vänstra arm som aldrig förr. "Det var en stark jävla get."
Då händer det oförutsägbara.
Min axel går ur led.
Eller, den liksom klickar ur sitt läge.
Smärtan är där men jag känner inget. Too much adrenalin.
Inget val än att bara fortsätta. Ingen återvändo nu.
Den tidigare oblodiga byttan är nu alldeles röd.
Blodet forsar från den skakande geten.
Jag byter grepp till skärgrepp.
Börjar skära av halsen nerifrån och upp mot huvudet.
Kniven glider lätt igenom.
Halsen en decimeter helt öppen nu.
Då händer nästa oförutsägbarhet.
Kräkande, skrålande, geggiga, högljudda ljud kommer ut från halsen.
Helvete, nu är det på riktigt.
Jag fortsätter att skära.
Min kropp är fullkomligt vid liv, varenda cell i min kropp är på helspänn.
Halsen nästan helt öppen nu.
Blodet slutar att rinna.
Några enstaka ryckningar från min motståndare.
Sen stillhet.
Min puls går ner.
Jag tittar på getens ögon.
De stirrar livlöst ut på den kenyanska landsbygden.
"Now it's official", hör jag grannen Joshua (80+-aren till granne som normalt tar hand om getslaktandet).
Jag andas ut. Tar ett steg tillbaka.
De andra pojkarna börjar ta itu med resten av jobbet.
I'm done.
Känslan obeskrivlig.
Sjukt jävla grej, alltså.
Två getter till skulle slaktas någon timme senare.
Jag var inte intresserad.
En räckte mer än väl.
Skulle jag göra det igen?
Hmm...
Jag är otroligt glad att jag gjorde det men det var ingen dans på rosor, det kan jag säga.
10-årsjubiluemsfesten var kenyanskt underbar, med allt vad det innebär.
Energisk, kaosartad, livfull.
Jag är oerhört tacksam att jag var på Phyllis under denna tiden.
Jag fick äran att som representant för volontärerna hålla tal.
Jag gjorde det på både engelska och kiswahili.
Maragia hjälpte mig att översatta allt jag skulle säga dagen innan.
Det gick över förväntan.
Det gick fanimig så bra så att tiotalet människor oberoende av varandra kom fram till mig efteråt och pratade kiswahili, helt sålda på tanken att jag kunde prata.
Jag LÄSTE alltså mitt tal på kiswahili.
I det hyllade jag Phyllis, Jacinta, de 8 superhjältarna (Speciellt Maurice) och uttryckte min tacksamhet för att de har tagit mig till sig.
Själva festen var annars väldigt mycket tal, väldigt mycket böner.
Och skådespeleri från ett gäng Phyllis-kids, förstås.
Peter gjorde stor succé med sin ultra-tolkning av scenskådespeleri där han tog uttrycket overacting till en ny nivå.
Hans passion och inlevelse var magisk och hans humoristiska uttryck var briljant.
De sjöng, de dansade, de dominerade.
När sedan 2-300 kenyaner bjuds på gratis mat blir det oundvikligen kaos.
Jag serverade ciapatti.
Fick inte äta förrän vid 16, men då var det värt det.
Min relation till kidsen tog några kliv efter mitt tal, tror jag.
Det tar tid att komma de här rackarna in på livet.
Men den eftermiddagen var den klart bästa på hela min tid på Phyllis.
För första gången så tyckte jag mig se i deras mörka, glimmande ögon att jag kanske inte är så konstig ändå.
Jag kanske är ganska lik dem.
Veckan efter rullade på i det semesterbetonade, lullande tempot.
På lördagen var det dags för ännu en fest.
Bröllop på samma plats (Phyllis fotbollsplan) som 10-årsjubileumsfesten, liknande upplägg.
Med skillnaden att det denna dagen skulle vigas ett par.
Jörgen och Winnie.
Winnie är Jacintas släkting och bor nu i Sverige.
Århundradets coolaste präst vigde de, ett fantastiskt vackert bröllop.
Kenyanskt kaosartat till viss del men på helt rätt nivå.
Grattis, Jörgen och Winnie!
Ni var briljant vackra!
Sen åkte kidesn till Masai Mara 16 augusti och jag sen till Lamu 17 augusti där jag var fram till i lördags då jag återvände till Phyllis.
Idag är det måndag och jag sa farväl till de förtrollande personligheterna för två timmar sen.
Detta känner jag just nu (Och har du problem med att jag svär, förlåt men ibland måste man göra det...):
Fy fan vad jag glad jag är för att jag fick möjlighet att komma till Phyllis.
Fy fan vad underbart det är ibland på Phyllis. Fy fan vad horribelt det är ibland på Phyllis.
Barnen är underbara. Magiska. Förtrollande. De gillar mig nog.
Och taskiga. Ignorerande. Hårda. Orättvisa. Ibland gillar de mig nog inte.
Hur man än vänder och vrider på det så finns det inget som är så underbart som när sanningen är god.
När saker är goda men inte rimmar med sanningen, då är det inte gott.
Ojojoj, vilka kryptiska rader.
Vad jag försöker säga är att allt är inte strålande på Phyllis.
Det hjälper ingen att försöka säga det.
Ibland har de där jävla barnen varit så taskiga mot mig så det har gjort riktigt ont i mitt hjärta.
Men det är exakt så den typen av människor är.
Barn.
Jag har någorlunda lärt känna vartenda person på Phyllis och jag kan från botten av mitt hjärta säga att vartenda själ på Phyllis har en själ av guld.
Trots allt det jobbiga, eller kanske rent av tack vare, så uppskattar jag vartenda sekund av min tid på Phyllis.
Från tre timmars grönsakshackande till vedhuggning till kacklande med The Superladies i köket, till getslakt, till oändliga frågor till 104 (numera 105. Varmt välkommen, Stacey!) förtrollande personligheter till ögonblicket då konstant leende Elijah tar min hand bara för att han vill.
Tack så hemskt mycket alla barn!
Tack så hemskt mycket Maragia, James, Sammy, Maurice, Rachael, Ruth, Maggie, Sarah!
Tack för att jag fick chansen att lära mig saker av er.
Som jag har skrivit tidigare så är Superhero Maurice den finaste mannen jag har träffat.
Det har varit en ära att jobba under honom och varje volontär som åker ner till Phyllis ska vara jävligt tacksamma över att få träffa en sån man som honom.
På Phyllis finns en volontärhandbok som man ska skriva i när man åker.
"Tips till kommande volontärer."
Igår skrev jag 10-12 sidor i den.
Och eftersom jag jag är en ärlig (ibland kanske för ärlig) människa så måste jag även här uttrycka vad jag uttryckte där.
Vissa kanske tycker att mina åsikter är kontroversiella. Vad vet jag.
Detta är iallafall mina åsikter. Som jag har bollat med SuperAunt Jacinta.
– Det är inte synd om barnen på Phyllis.
– De lever ett gott liv.
– Sekunden de förstår att livet är tufft och att deras framtid inte hänger på om någon ska ge de saker, förbättrar de sin situation och hopp om framtiden med 1000%.
– Vill man åka till Phyllis och jobba som volontär så tycker jag att man ska fråga sig: "Varför gör jag det här?"
Det är inte självklart. Det finns lika många svar som individer.
Jag åkte till Phyllis för att lära mig saker om mig själv och om "livet".
Jag åkte inte dit för att "hjälpa" barnen.
Alltså, på ett sätt ja. Men inte på ett annat.
Phyllis är en fantastisk institution som kommer att leva för evigt.
Oavsett om svenskar kommer dit och lever med dem några månader.
Jag är evigt tacksam för vartenda ögonblick på Phyllis (ja, nu börjar jag upprepa mig. Jag är snart klar...) och de förtrollande personligheterna har lärt mig massor om livet och om att ha perspektiv.
Nu är det snart över.
Eller det är rättare sagt över.
Jag har kramat de Farväl och vi får se när jag träffar dem härnäst.
Tack för att du har läst dessa rader.
Tacka dig själv om du ska åka till Phyllis i framtiden.
Tack Phyllis och ALLT vad det står för för att ni tog mig till er och behandlade mig som en av er.
Bästa hälsningar Jocke Österberg
Random Pics i någon form av ordning.
Förarbete Getslakt.
Getslakt.
Mary och Sipporah.
Boaz, en pajas och Simon.
Pippi Långstrump-tittande (De gamla klassiska.)
Thuglife med Peter och Stephen.
SuperAunt Jacinta.
Everyday Life.
Superchildren posing for "Ultimate Fighting Magazine".
Andrew, vilken makalöst underbart fantastisk liten pojke.
Hans leende får bli min avslutande symbol från Phyllis.
Jag har inte skrivit något sedan 5 augusti.
Om någon bryr sig, jag är ledsen för det.
Mycket, mycket grejer har hänt sedan mitt senaste inlägg.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Först och främst. 10-årsjubileumsfesten.
Eller rättare sagt, förarbetet.
För jag gjorde det.
Jag freaking gjorde det.
Skar halsen av en get.
Herregud, vilken grej. Inte många som har det på cv:t.
OK, I'll walk you through it.
Som jag skrev förra gången vi (alltså inte jag då utan jag vara bara med och höll geten) slaktade en get så gick det väldigt smärtfritt till.
Geten var med på noterna och kämpade inte emot allt för mycket.
En höll munnen stängd så det var tyst.
Ena minuten var det en get, andra minuten kött.
Smärtfritt, respektfullt, smidigt.
Det gick inte riktigt till så när jag gjorde det.
Först och främst så var det en skäggig rackare, vilket gjorde det desto svårare att se halsen.
Cirka 8 dudes håller geten. Jag tar kniven i min hand.
Går igenom händelseförloppet ett par gånger. Övar hugg- och skärteknik.
Pulsen ökar. Adrenalinet pumpar.
Nu är det dags.
Jag frågar om ingen ska hålla getens mun såsom vi gjorde förra gången.
Inget svar.
"Come on, Joakim. It's time."
Jag spänner min vänsterarm till bristingsgränsen då jag tar geten om munnen så att den inte ska låta.
Under getens huvud har jag en stor tom, oblodig bytta som nu skär in i mitt vänstra smalben på grund av min position.
Det känns inte. Too much adrenalin.
Ett stort andetag. Let's go.
Jag tar kniven i huggrepp. Pulsådern är målet.
Hugg.
Jag känner hur kniven glider genom huden som om geten var gjord av papper.
Den rycker till, kämpar emot.
Jag tänker att jag måste hålla munnen stängd, den måste vara tyst.
Jag anstränger min vänstra arm som aldrig förr. "Det var en stark jävla get."
Då händer det oförutsägbara.
Min axel går ur led.
Eller, den liksom klickar ur sitt läge.
Smärtan är där men jag känner inget. Too much adrenalin.
Inget val än att bara fortsätta. Ingen återvändo nu.
Den tidigare oblodiga byttan är nu alldeles röd.
Blodet forsar från den skakande geten.
Jag byter grepp till skärgrepp.
Börjar skära av halsen nerifrån och upp mot huvudet.
Kniven glider lätt igenom.
Halsen en decimeter helt öppen nu.
Då händer nästa oförutsägbarhet.
Kräkande, skrålande, geggiga, högljudda ljud kommer ut från halsen.
Helvete, nu är det på riktigt.
Jag fortsätter att skära.
Min kropp är fullkomligt vid liv, varenda cell i min kropp är på helspänn.
Halsen nästan helt öppen nu.
Blodet slutar att rinna.
Några enstaka ryckningar från min motståndare.
Sen stillhet.
Min puls går ner.
Jag tittar på getens ögon.
De stirrar livlöst ut på den kenyanska landsbygden.
"Now it's official", hör jag grannen Joshua (80+-aren till granne som normalt tar hand om getslaktandet).
Jag andas ut. Tar ett steg tillbaka.
De andra pojkarna börjar ta itu med resten av jobbet.
I'm done.
Känslan obeskrivlig.
Sjukt jävla grej, alltså.
Två getter till skulle slaktas någon timme senare.
Jag var inte intresserad.
En räckte mer än väl.
Skulle jag göra det igen?
Hmm...
Jag är otroligt glad att jag gjorde det men det var ingen dans på rosor, det kan jag säga.
10-årsjubiluemsfesten var kenyanskt underbar, med allt vad det innebär.
Energisk, kaosartad, livfull.
Jag är oerhört tacksam att jag var på Phyllis under denna tiden.
Jag fick äran att som representant för volontärerna hålla tal.
Jag gjorde det på både engelska och kiswahili.
Maragia hjälpte mig att översatta allt jag skulle säga dagen innan.
Det gick över förväntan.
Det gick fanimig så bra så att tiotalet människor oberoende av varandra kom fram till mig efteråt och pratade kiswahili, helt sålda på tanken att jag kunde prata.
Jag LÄSTE alltså mitt tal på kiswahili.
I det hyllade jag Phyllis, Jacinta, de 8 superhjältarna (Speciellt Maurice) och uttryckte min tacksamhet för att de har tagit mig till sig.
Själva festen var annars väldigt mycket tal, väldigt mycket böner.
Och skådespeleri från ett gäng Phyllis-kids, förstås.
Peter gjorde stor succé med sin ultra-tolkning av scenskådespeleri där han tog uttrycket overacting till en ny nivå.
Hans passion och inlevelse var magisk och hans humoristiska uttryck var briljant.
De sjöng, de dansade, de dominerade.
När sedan 2-300 kenyaner bjuds på gratis mat blir det oundvikligen kaos.
Jag serverade ciapatti.
Fick inte äta förrän vid 16, men då var det värt det.
Min relation till kidsen tog några kliv efter mitt tal, tror jag.
Det tar tid att komma de här rackarna in på livet.
Men den eftermiddagen var den klart bästa på hela min tid på Phyllis.
För första gången så tyckte jag mig se i deras mörka, glimmande ögon att jag kanske inte är så konstig ändå.
Jag kanske är ganska lik dem.
Veckan efter rullade på i det semesterbetonade, lullande tempot.
På lördagen var det dags för ännu en fest.
Bröllop på samma plats (Phyllis fotbollsplan) som 10-årsjubileumsfesten, liknande upplägg.
Med skillnaden att det denna dagen skulle vigas ett par.
Jörgen och Winnie.
Winnie är Jacintas släkting och bor nu i Sverige.
Århundradets coolaste präst vigde de, ett fantastiskt vackert bröllop.
Kenyanskt kaosartat till viss del men på helt rätt nivå.
Grattis, Jörgen och Winnie!
Ni var briljant vackra!
Sen åkte kidesn till Masai Mara 16 augusti och jag sen till Lamu 17 augusti där jag var fram till i lördags då jag återvände till Phyllis.
Idag är det måndag och jag sa farväl till de förtrollande personligheterna för två timmar sen.
Detta känner jag just nu (Och har du problem med att jag svär, förlåt men ibland måste man göra det...):
Fy fan vad jag glad jag är för att jag fick möjlighet att komma till Phyllis.
Fy fan vad underbart det är ibland på Phyllis. Fy fan vad horribelt det är ibland på Phyllis.
Barnen är underbara. Magiska. Förtrollande. De gillar mig nog.
Och taskiga. Ignorerande. Hårda. Orättvisa. Ibland gillar de mig nog inte.
Hur man än vänder och vrider på det så finns det inget som är så underbart som när sanningen är god.
När saker är goda men inte rimmar med sanningen, då är det inte gott.
Ojojoj, vilka kryptiska rader.
Vad jag försöker säga är att allt är inte strålande på Phyllis.
Det hjälper ingen att försöka säga det.
Ibland har de där jävla barnen varit så taskiga mot mig så det har gjort riktigt ont i mitt hjärta.
Men det är exakt så den typen av människor är.
Barn.
Jag har någorlunda lärt känna vartenda person på Phyllis och jag kan från botten av mitt hjärta säga att vartenda själ på Phyllis har en själ av guld.
Trots allt det jobbiga, eller kanske rent av tack vare, så uppskattar jag vartenda sekund av min tid på Phyllis.
Från tre timmars grönsakshackande till vedhuggning till kacklande med The Superladies i köket, till getslakt, till oändliga frågor till 104 (numera 105. Varmt välkommen, Stacey!) förtrollande personligheter till ögonblicket då konstant leende Elijah tar min hand bara för att han vill.
Tack så hemskt mycket alla barn!
Tack så hemskt mycket Maragia, James, Sammy, Maurice, Rachael, Ruth, Maggie, Sarah!
Tack för att jag fick chansen att lära mig saker av er.
Som jag har skrivit tidigare så är Superhero Maurice den finaste mannen jag har träffat.
Det har varit en ära att jobba under honom och varje volontär som åker ner till Phyllis ska vara jävligt tacksamma över att få träffa en sån man som honom.
På Phyllis finns en volontärhandbok som man ska skriva i när man åker.
"Tips till kommande volontärer."
Igår skrev jag 10-12 sidor i den.
Och eftersom jag jag är en ärlig (ibland kanske för ärlig) människa så måste jag även här uttrycka vad jag uttryckte där.
Vissa kanske tycker att mina åsikter är kontroversiella. Vad vet jag.
Detta är iallafall mina åsikter. Som jag har bollat med SuperAunt Jacinta.
– Det är inte synd om barnen på Phyllis.
– De lever ett gott liv.
– Sekunden de förstår att livet är tufft och att deras framtid inte hänger på om någon ska ge de saker, förbättrar de sin situation och hopp om framtiden med 1000%.
– Vill man åka till Phyllis och jobba som volontär så tycker jag att man ska fråga sig: "Varför gör jag det här?"
Det är inte självklart. Det finns lika många svar som individer.
Jag åkte till Phyllis för att lära mig saker om mig själv och om "livet".
Jag åkte inte dit för att "hjälpa" barnen.
Alltså, på ett sätt ja. Men inte på ett annat.
Phyllis är en fantastisk institution som kommer att leva för evigt.
Oavsett om svenskar kommer dit och lever med dem några månader.
Jag är evigt tacksam för vartenda ögonblick på Phyllis (ja, nu börjar jag upprepa mig. Jag är snart klar...) och de förtrollande personligheterna har lärt mig massor om livet och om att ha perspektiv.
Nu är det snart över.
Eller det är rättare sagt över.
Jag har kramat de Farväl och vi får se när jag träffar dem härnäst.
Tack för att du har läst dessa rader.
Tacka dig själv om du ska åka till Phyllis i framtiden.
Tack Phyllis och ALLT vad det står för för att ni tog mig till er och behandlade mig som en av er.
Bästa hälsningar Jocke Österberg
Random Pics i någon form av ordning.
Förarbete Getslakt.
Getslakt.
Mary och Sipporah.
Boaz, en pajas och Simon.
Pippi Långstrump-tittande (De gamla klassiska.)
Thuglife med Peter och Stephen.
SuperAunt Jacinta.
Everyday Life.
Superchildren posing for "Ultimate Fighting Magazine".
Andrew, vilken makalöst underbart fantastisk liten pojke.
Hans leende får bli min avslutande symbol från Phyllis.
söndag 22 augusti 2010
Lite om 10-årsfesten
Sandra Petersson har varit nere på 10-årsjubileumet tillsammans med sin mormor! Läs mer om dem två på hemsidan. Här kommer ett litet inlägg om vad som pågick därnere för oss som inte kunde åka. Joakim kommer också snart att skriva sitt avskedsinlägg. Håll utikik
10 års festen. Det var full fart på alla, dagen och kvällen innan den stora dagen. Det kom grannar till Phyllis och dem hjälpte till med maten och på natten gjordes otroligt många chapatis.
På morgonen sattes tälten upp, med bord och stolar ute på fältet och det dekorerades med hjälp av Wendo. Foton sattes upp i biblioteket och alla barnen hade på sig sina nya gula t – shirts. Vilket dem hade fått av Jacinta kvällen innan. Runt 10.00 den 7 Augusti var nästan alla samlade utanför den nya byggnaden. Där stod alla barnen samlade och Beth höll i sången. Dem var otroligt duktiga och sjöng så fint trots att det var väldigt varmt och mängden människor som stod och tittade på dem. Därefter klippte Lotta och jag bandet och det nya biblioteket var därmed invigt. En snabb titt därinne sedan var det dags att bege sig upp till fältet.
Där pratade prästen, vänner till Phyllis och Jacinta. Joakim höll sitt tal som både var på engelska och kiswahili. Jacinta pratade lite och ett flertal gåvor gavs till henne och Phyllis. Barnen visade upp sin tacksamhet till Jacinta genom en otroligt rolig pjäs. Den handlade om en ond kung och en god drottning, där kungen tillslut gav med sig och behandlade alla väl. Barnen underhöll också oss med sång medans lunchen blev fram plockad.
Därefter blev lunchen serverad och det var väldigt många gäster. Det hade räknats runt 600st och det var nog inte långt ifrån. Därefter var det lite fler tal och fler gåvor gavs ut. Sen blev så klart tårtan delad och utdelad till alla, med hjälp av Wendo. Gästerna droppade av allt eftersom och barnen dansade till musiken som Dj:n höll igång. Det var en mycket lyckad dag och alla var glada och nöjda!!
Tack från Sandra!
10 års festen. Det var full fart på alla, dagen och kvällen innan den stora dagen. Det kom grannar till Phyllis och dem hjälpte till med maten och på natten gjordes otroligt många chapatis.
På morgonen sattes tälten upp, med bord och stolar ute på fältet och det dekorerades med hjälp av Wendo. Foton sattes upp i biblioteket och alla barnen hade på sig sina nya gula t – shirts. Vilket dem hade fått av Jacinta kvällen innan. Runt 10.00 den 7 Augusti var nästan alla samlade utanför den nya byggnaden. Där stod alla barnen samlade och Beth höll i sången. Dem var otroligt duktiga och sjöng så fint trots att det var väldigt varmt och mängden människor som stod och tittade på dem. Därefter klippte Lotta och jag bandet och det nya biblioteket var därmed invigt. En snabb titt därinne sedan var det dags att bege sig upp till fältet.
Där pratade prästen, vänner till Phyllis och Jacinta. Joakim höll sitt tal som både var på engelska och kiswahili. Jacinta pratade lite och ett flertal gåvor gavs till henne och Phyllis. Barnen visade upp sin tacksamhet till Jacinta genom en otroligt rolig pjäs. Den handlade om en ond kung och en god drottning, där kungen tillslut gav med sig och behandlade alla väl. Barnen underhöll också oss med sång medans lunchen blev fram plockad.
Därefter blev lunchen serverad och det var väldigt många gäster. Det hade räknats runt 600st och det var nog inte långt ifrån. Därefter var det lite fler tal och fler gåvor gavs ut. Sen blev så klart tårtan delad och utdelad till alla, med hjälp av Wendo. Gästerna droppade av allt eftersom och barnen dansade till musiken som Dj:n höll igång. Det var en mycket lyckad dag och alla var glada och nöjda!!
Tack från Sandra!
torsdag 5 augusti 2010
Jocke Österberg – 5 augusti 2010.
Här sitter jag på återigen på internetcafét i Nakuru då ytterligare en vecka har ångat förbi i rasande fart.
Rasande fart är dock ingen beskrivning som riktigt funkar på kidsen på Phyllis för tillfället.
Det är sommarlov nu.
Det känns i luften. Det märks på barnen.
Ett par situationer som exemplifierar sommarlovet.
Jocke kommer gåendes från köket där han precis har hackat klart dagens kål (the cabbage) och känner sig allmänt glad och nöjd. I raska steg går han med tygpåsen i höger hand. I den finns kålresterna som Phyllis två svarta kor ska få smaska i sig likt en förmiddagskanelbulle i Bjärred. (Ingen aning varför det blev Bjärred. Först tänkte jag på Burlövs Center, fråga mig inte varför.)
På vägen möter han Diba.
Diba går i klass 8 och är utan tvekan den mest tekniska fotbollspelaren på Phyllis.
Han har ett otroligt gott hjärta och brukar vara lite av Jockes "under cover-agent" för att ta reda på vad pojkarna snackar om när det ibland råder lite konflikter mellan Jocke och the boys.
Diba har, denna måndag förmiddag då det är cirka 25 grader varmt , tagit beslutet att bära gallonbyxor i kombination med en juste Planet Hollywood-piké och ett par robusta vinterkängor à la hip-hip-stajlish.
Med långa, långsamma steg rör han sig mot Jocke.
J: ”Diba, Mr. Dude, habari?”
Diba ler som vanligt men förröker också som vanligt dölja det då Jocke nog har gjort något de senaste dagarna som inte Diba gillade, dock vet Jocke inte vad han har gjort.
D: ”Mzuri.”
Diba slinker förbi den förvirrade Jocke, som fortsätter mot korna.
Efter 20 meter vänder sig Jocke om.
Diba har kommit cirka en halv meter.
Om han är svettig eller inte med sina gallonbyxor står fortfarande oklart.
Jag har kommit närmre in på livet på tjejerna nu.
Det har inte varit hundratals dudes på Phyllis tidigare så det är inte världens enklaste jobb, men det går framåt.
Peris, Marcy, Catherine (som jag av någon oförklarlig anledning tidigare har stavat Kathryn), Alice, Virginia, Judy, Maureen m.fl. m.fl. (såklart) börjar sakteliga göra små charmiga försök till lite klassiskt försvarsmekanismsmobbning, vad annars ska de göra?
Ann försöker alltid skämta, men förstår aldrig att jag försöker skämta tillbaka.
Situation häromdan:
Jocke går från köket ut på andra sidan (alltså inte mot korna utan andra sidan. Alltså andra sidan.) mot diskplatsen.
Där står ofta ett gäng tjejer och antingen bara hänger eller diskar tallrikarna (sahani), skedarna (gichikos) och byttorna (suforia). Stavning ej kontrollerat.
(Ej heller om "byttor" är är en korrekt benämning på en monstruöst stor kastrull. Vad jag iallafall kan konstatera är att det är ett fruktansvärt fult ord. "Byttor".)
Cirka en gång i veckan (eller varannan eller nåt) så fixar de håret på sig själv och varandra.
Pojkarnas arbete är något simplare än tjejernas:
Lördagkväll. Bensin ner i generatorn. Strömmen på. TV:n också på.
Fram till Sammy som har en rakapparat i höger hand.
Snabba, koncisa drag i nån minut.
Klar, nyrakad. Inga krusiduller.
Tjejerna (de som har braids) är en livsupplevelse i sig att bevittna.
Fläta ut i några timmar.
Kamma ut i några timmar.
Resultat:
De förtrollande tjejerna fullkomligt chockar omgivningen (eller nej, egentligen ingen. Bara Jocke.) när de kammar ut sitt hår till en 100% real afro-frilla där vi snackar en halvmeter hår rakt upp i luften.
Tyvärr är jag kass på att fota så jag har inga bilder.
Enorm frilla, iallafall.
Denna dagen när tjejerna stod och flätade ut sitt hår vid diskplatsen försökte Ann som sagt som vanligt att skämta med Jocke.
Jocke fattar alltid att hon skämtar.
Ann är en väldigt smart tjej. Duktig på engelska.
Hennes ansiktsuttryck påminner om Judys (som jag har beskrivit tidigare).
Man är aldrig riktigt säker om hon är så där intellektuellt skeptisk eller förvirrad.
Jocke kommer iallafall ut med skärbrädan och kniven (som han ja, har hackat kål med) för att diska.
Ann (med ett oerhört domderande tonläge): "Wash everything."
Ann pekar på den fulla "byttan" (numera inofficiellt utsett till svenskans fulaste ord) som är full med skedar och tallrikar.
Jocke vet att hon skämtar.
Han ställer sig upp (var låg han innan?) och stirrar argt på Ann.
Jocke (på engelska med kraftig swahilibrytning och ännu mer domderande tonläge, som likvärdig respons på Anns kommentar): "Eeeeeh, you wash!"
Potentialen till något av en humoristisk scen med replikutbyten mellan Jocke och Ann uppstår.
Då tvivlar Ann. Det blinkar till i hennes ögon.
Ann: "Uncle, I'm only joking."
Jockes hjärta smälter. Han ler och tittar henne i ögonen.
J: "I know, Ann. I'm also joking. Do you think I would scream at you like that? I'm just playing along."
Ann förstår men förstår ändå inte riktigt.
Hon har redan på något jobbigt sätt bestämt sig för att hon har gjort fel.
"Hoppas inte Uncle Joakim är arg på mig nu", typ.
Jocke gör några patenterade danssteg och sjunger något förfärligt samtidigt som han går in till The Superhero i köket igen.
Tjejerna skrattar som vanligt. Även Ann. She will be fine.
Humor är en komplicerad värld och ibland fattar inte ens komikern Jocke varför de skrattar.
Gränsen mellan att skratta med och att skratta åt har aldrig varit mer hårfin.
På lördag är det 10-årsjubileum för Phyllis.
Fantastiskt vad som har åstadkommits.
Superaunt Jacinta är här nu.
Första gången jag träffade henne var i måndags.
Superkvinna.
Jag läste John 3:16 även i lördags.
De är för roliga, barnen.
Under dagen var de så jävla ignorerande mot mig så jag undrade om jag hade gjort något.
Jag tänkte, ska jag verkligen läsa idag? De kanske har tröttnat på mig.
Och så kommer ögonblicket då alla vänder sig mot mig i matsalen under Evening Devotion.
Jag ställer mig upp med The Holy Bible i högerhanden och frågar:
"Do you want me to read?"
Ett dånande "Yes" fyller lokalen.
Jag går fram där framme och betar av på svenska (det är underbart roligt för mig, men jag vet vad de väntar på.)
Franskan har sina ögonblick men är klar nästjumbo.
Kiswahilin börjar till och med sitta där för mig nu, men jag har mycket svårt för vissa ord så de skrattar väldigt mycket.
Avslutningsvis kommer det de har väntat på.
Vietnamesiskan.
Jag har ingen aning om jag är i närheten av att härma det asiatiska språket, men vad gör det?
De gillar det.
För finns det en sak, ett element, en känsla som 100 % av världens befolkning har 100 % gemensamt så är det skrattet.
Det är den gåva som gör oss till de vi är i vår renaste form.
Oj, helsicke vilka formuleringar.
Hur pretentiös kommer jag att vara när jag åker härifrån?
The Holy Bible i höger hand och snack om gåvor för människan.
Lugn nu, Jocke.
Avslutningsvis vill jag återigen uttrycka min beundran för The Superhero Maurice.
Vår relation börjar mer och mer likna den jag hade till min underbara far i tonåren.
Man kämpade och kämpade för hans bekräftelse.
Den kom sällan men när den väl kom så var allting värt det.
Maurice är professionell i köket och väntar sig att jag också ska vara det.
Därför är det: "Gör det.", inte "Kan du vara så gullig att göra det?".
Häromdan hade jag precis hackat klart kålen (för tredje gången, gör jag inget annat?) och visste att det var dags att hämta lök på åkern.
J: "Superhero, I go for onions."
M: "You know it, it's your office."
Min bänk där jag hackar är "mitt kontor."
Det sa Superhero till mig en av de första dagarna.
Jag gillade det så mycket så jag har själv tryckt på det ibland kanske lite för hårt.
Varje gång Maurice tillkännager mig och "my office" värmer det i hjärtat.
Fan vad jag kommer att sakna honom när jag åker härifrån.
Tack för att jag får vara här.
Asante sana!
ps. Ett stort supergrattis till min förtrollande farmor som idag fyller 88 år. I love you, farmor!
Eftersom jag är så kass på att ta bilder så kommer här några random pics, vissa några veckor gamla.
Superhero at work
Bön- och majsröra-Simon
Marcelyn (future surgeon), Marcy (the brilliant one), Winny (hängde jag med till Lake Baringo med), Sarah (glimrande lillasystern till Simon, John, James och Stephen), En pajas och Rutho.
Rutho, Mombi (Joyce. Tror och hoppas jag. Kan vara hennes tvillingsyster Salome), Purity, Marcy, Lydia, Superlady Maggie, Sylvia, Ann (inte skämtandes Ann utan Mrs. Armbroken-lady).
Random boys.
Rasande fart är dock ingen beskrivning som riktigt funkar på kidsen på Phyllis för tillfället.
Det är sommarlov nu.
Det känns i luften. Det märks på barnen.
Ett par situationer som exemplifierar sommarlovet.
Jocke kommer gåendes från köket där han precis har hackat klart dagens kål (the cabbage) och känner sig allmänt glad och nöjd. I raska steg går han med tygpåsen i höger hand. I den finns kålresterna som Phyllis två svarta kor ska få smaska i sig likt en förmiddagskanelbulle i Bjärred. (Ingen aning varför det blev Bjärred. Först tänkte jag på Burlövs Center, fråga mig inte varför.)
På vägen möter han Diba.
Diba går i klass 8 och är utan tvekan den mest tekniska fotbollspelaren på Phyllis.
Han har ett otroligt gott hjärta och brukar vara lite av Jockes "under cover-agent" för att ta reda på vad pojkarna snackar om när det ibland råder lite konflikter mellan Jocke och the boys.
Diba har, denna måndag förmiddag då det är cirka 25 grader varmt , tagit beslutet att bära gallonbyxor i kombination med en juste Planet Hollywood-piké och ett par robusta vinterkängor à la hip-hip-stajlish.
Med långa, långsamma steg rör han sig mot Jocke.
J: ”Diba, Mr. Dude, habari?”
Diba ler som vanligt men förröker också som vanligt dölja det då Jocke nog har gjort något de senaste dagarna som inte Diba gillade, dock vet Jocke inte vad han har gjort.
D: ”Mzuri.”
Diba slinker förbi den förvirrade Jocke, som fortsätter mot korna.
Efter 20 meter vänder sig Jocke om.
Diba har kommit cirka en halv meter.
Om han är svettig eller inte med sina gallonbyxor står fortfarande oklart.
Jag har kommit närmre in på livet på tjejerna nu.
Det har inte varit hundratals dudes på Phyllis tidigare så det är inte världens enklaste jobb, men det går framåt.
Peris, Marcy, Catherine (som jag av någon oförklarlig anledning tidigare har stavat Kathryn), Alice, Virginia, Judy, Maureen m.fl. m.fl. (såklart) börjar sakteliga göra små charmiga försök till lite klassiskt försvarsmekanismsmobbning, vad annars ska de göra?
Ann försöker alltid skämta, men förstår aldrig att jag försöker skämta tillbaka.
Situation häromdan:
Jocke går från köket ut på andra sidan (alltså inte mot korna utan andra sidan. Alltså andra sidan.) mot diskplatsen.
Där står ofta ett gäng tjejer och antingen bara hänger eller diskar tallrikarna (sahani), skedarna (gichikos) och byttorna (suforia). Stavning ej kontrollerat.
(Ej heller om "byttor" är är en korrekt benämning på en monstruöst stor kastrull. Vad jag iallafall kan konstatera är att det är ett fruktansvärt fult ord. "Byttor".)
Cirka en gång i veckan (eller varannan eller nåt) så fixar de håret på sig själv och varandra.
Pojkarnas arbete är något simplare än tjejernas:
Lördagkväll. Bensin ner i generatorn. Strömmen på. TV:n också på.
Fram till Sammy som har en rakapparat i höger hand.
Snabba, koncisa drag i nån minut.
Klar, nyrakad. Inga krusiduller.
Tjejerna (de som har braids) är en livsupplevelse i sig att bevittna.
Fläta ut i några timmar.
Kamma ut i några timmar.
Resultat:
De förtrollande tjejerna fullkomligt chockar omgivningen (eller nej, egentligen ingen. Bara Jocke.) när de kammar ut sitt hår till en 100% real afro-frilla där vi snackar en halvmeter hår rakt upp i luften.
Tyvärr är jag kass på att fota så jag har inga bilder.
Enorm frilla, iallafall.
Denna dagen när tjejerna stod och flätade ut sitt hår vid diskplatsen försökte Ann som sagt som vanligt att skämta med Jocke.
Jocke fattar alltid att hon skämtar.
Ann är en väldigt smart tjej. Duktig på engelska.
Hennes ansiktsuttryck påminner om Judys (som jag har beskrivit tidigare).
Man är aldrig riktigt säker om hon är så där intellektuellt skeptisk eller förvirrad.
Jocke kommer iallafall ut med skärbrädan och kniven (som han ja, har hackat kål med) för att diska.
Ann (med ett oerhört domderande tonläge): "Wash everything."
Ann pekar på den fulla "byttan" (numera inofficiellt utsett till svenskans fulaste ord) som är full med skedar och tallrikar.
Jocke vet att hon skämtar.
Han ställer sig upp (var låg han innan?) och stirrar argt på Ann.
Jocke (på engelska med kraftig swahilibrytning och ännu mer domderande tonläge, som likvärdig respons på Anns kommentar): "Eeeeeh, you wash!"
Potentialen till något av en humoristisk scen med replikutbyten mellan Jocke och Ann uppstår.
Då tvivlar Ann. Det blinkar till i hennes ögon.
Ann: "Uncle, I'm only joking."
Jockes hjärta smälter. Han ler och tittar henne i ögonen.
J: "I know, Ann. I'm also joking. Do you think I would scream at you like that? I'm just playing along."
Ann förstår men förstår ändå inte riktigt.
Hon har redan på något jobbigt sätt bestämt sig för att hon har gjort fel.
"Hoppas inte Uncle Joakim är arg på mig nu", typ.
Jocke gör några patenterade danssteg och sjunger något förfärligt samtidigt som han går in till The Superhero i köket igen.
Tjejerna skrattar som vanligt. Även Ann. She will be fine.
Humor är en komplicerad värld och ibland fattar inte ens komikern Jocke varför de skrattar.
Gränsen mellan att skratta med och att skratta åt har aldrig varit mer hårfin.
På lördag är det 10-årsjubileum för Phyllis.
Fantastiskt vad som har åstadkommits.
Superaunt Jacinta är här nu.
Första gången jag träffade henne var i måndags.
Superkvinna.
Jag läste John 3:16 även i lördags.
De är för roliga, barnen.
Under dagen var de så jävla ignorerande mot mig så jag undrade om jag hade gjort något.
Jag tänkte, ska jag verkligen läsa idag? De kanske har tröttnat på mig.
Och så kommer ögonblicket då alla vänder sig mot mig i matsalen under Evening Devotion.
Jag ställer mig upp med The Holy Bible i högerhanden och frågar:
"Do you want me to read?"
Ett dånande "Yes" fyller lokalen.
Jag går fram där framme och betar av på svenska (det är underbart roligt för mig, men jag vet vad de väntar på.)
Franskan har sina ögonblick men är klar nästjumbo.
Kiswahilin börjar till och med sitta där för mig nu, men jag har mycket svårt för vissa ord så de skrattar väldigt mycket.
Avslutningsvis kommer det de har väntat på.
Vietnamesiskan.
Jag har ingen aning om jag är i närheten av att härma det asiatiska språket, men vad gör det?
De gillar det.
För finns det en sak, ett element, en känsla som 100 % av världens befolkning har 100 % gemensamt så är det skrattet.
Det är den gåva som gör oss till de vi är i vår renaste form.
Oj, helsicke vilka formuleringar.
Hur pretentiös kommer jag att vara när jag åker härifrån?
The Holy Bible i höger hand och snack om gåvor för människan.
Lugn nu, Jocke.
Avslutningsvis vill jag återigen uttrycka min beundran för The Superhero Maurice.
Vår relation börjar mer och mer likna den jag hade till min underbara far i tonåren.
Man kämpade och kämpade för hans bekräftelse.
Den kom sällan men när den väl kom så var allting värt det.
Maurice är professionell i köket och väntar sig att jag också ska vara det.
Därför är det: "Gör det.", inte "Kan du vara så gullig att göra det?".
Häromdan hade jag precis hackat klart kålen (för tredje gången, gör jag inget annat?) och visste att det var dags att hämta lök på åkern.
J: "Superhero, I go for onions."
M: "You know it, it's your office."
Min bänk där jag hackar är "mitt kontor."
Det sa Superhero till mig en av de första dagarna.
Jag gillade det så mycket så jag har själv tryckt på det ibland kanske lite för hårt.
Varje gång Maurice tillkännager mig och "my office" värmer det i hjärtat.
Fan vad jag kommer att sakna honom när jag åker härifrån.
Tack för att jag får vara här.
Asante sana!
ps. Ett stort supergrattis till min förtrollande farmor som idag fyller 88 år. I love you, farmor!
Eftersom jag är så kass på att ta bilder så kommer här några random pics, vissa några veckor gamla.
Superhero at work
Bön- och majsröra-Simon
Marcelyn (future surgeon), Marcy (the brilliant one), Winny (hängde jag med till Lake Baringo med), Sarah (glimrande lillasystern till Simon, John, James och Stephen), En pajas och Rutho.
Rutho, Mombi (Joyce. Tror och hoppas jag. Kan vara hennes tvillingsyster Salome), Purity, Marcy, Lydia, Superlady Maggie, Sylvia, Ann (inte skämtandes Ann utan Mrs. Armbroken-lady).
Random boys.
fredag 30 juli 2010
Jocke Österberg – 30 juli 2010.
Tidigare veckor har jag (även om det kanske inte har märkts) försökt planera mitt inlägg.
Ha någon slags struktur, ha något slags syfte.
Det tänker jag strunta i denna veckan.
Jag sitter här på internetcafét och tänker skriva exakt vad jag känner här och nu.
För det första, nu har skolan slutat.
Det betyder en dryg månads sommarlov (eller nej, just det. någon slags vinterlov) för dels de 111 barnen som inte bor på barnhemmet utan alltså bara går i skolan på Phyllis och sen åker hem varje eftermiddag och dels de cirka 30 så kallade "boarders", det vill säga barn som har ett annat hem men som bor på barnhemmet året runt förutom på loven.
Detta betyder följande:
Det blir väldigt mycket mindre att göra för The Superhero Maurice, då till exempel githari- (bön- och majsröran som vi äter varje lunch. Ni ska höra Simon säga det på malmöitiska. Bön- och majsröra, alltså. Inte githari på malmöitiska. Det skulle väl bli något i stil med "gidajrrri".)-kön har minskat från 215 till ca 65 på lunchen.
Det betyder även att skoluniformerna har försvunnit, vilket är väldigt roligt för helt plötsligt ter sig något slags försök till en hiphop-dude här och något slags försök till cool jeans-tjej där.
Det är märkligt, skoluniformerna har gjort att det enda jag fortfarande ser är de 65 förtrollande personligheterna.
Men den största skillnaden är naturligtvis att kidsen är lediga och springer omkring på Phyllis.... ja, lediga...
Fast jag har inte hunnit märka av det så mycket än eftersom jag i onsdags och igår var hembjuden till Patrick, Alice, Vallary, Purity och Winnies hem i Lake Baringo.
När Patrick frågade mig om jag ville komma och hälsa på var jag minst sagt ärad.
Och vilket äventyr det blev.
Det här såg jag framför mig innan vi åkte:
En bil kommer och hämtar mig, Patrick, Alice, Vallary, Winnie och Purity.
I bilen sitter Patricks pappa och möjligtvis en förare som kör bilen.
Vi kör sedan i några timmar till deras hem där pappa Dixon, mamma Margret, barnen Patrick, Alice, Vallary, Purity och Winnie och uncle Joakim äter middag (förmodloigen ugali i deras hem).
Jag tänkte: 5 barn, det är rätt många.
Jag tänkte: Margret måste vara en osannolikt vacker kvinna för jag kan säga att de fyra tjejerna ser ut som något som jag endast kan kalla potentiella fotomodeller.
Jag frågade mig själv: Undra om deras familj är rik (utan internationell jämförelse)?
Jag var till och med lite nervös för att deras pappa skulle vara en mäktig man som skulle ifrågasätta mig och om jag verkligen gjorde något för hans fem, förtrollande barn.
Hmm....
Hmm igen...
Detta var vad som hände:
En bil kom och hämtade mig, Patrick, Alice, Vallary, Winnie och Purity.
Och...
Marion, Cylvia, Silla, Jessica, Lyneth, Lucy, Lorna, Lydia, Sipporah och Marcy.
Och en förare körde bilen.
Och Cylvias pappa.
Och Lydias pappa.
Och Patricks pappa Dixon.
20 personer.
TIA.
This Is Africa, my friend.
Pappa Dixon var faktiskt lite som jag trodde.
Svart kostym, vit skjorta, röd slips.
Skön gungande men likväl auktoritärt handslag.
Men ett stort vitt leende när han såg mig.
Jag kände mig trygg.
Bilfärden från Phyllis till deras hem i Lake Baringo tog cirka 7 timmar.
Först blev Purity åksjuk i bilen.
Sen blev Vallary åksjuk i bilen.
Sen kom vi till Merigat där vi åt en underbar lunch.
Där kom jag för övrigt på något sätt in i en diskussion med vad som verkade vara hela lokalbefolkningen om världspolitik och USA och Kenyas konstitution och Gud vet vad.
Herregud, där sitter Jocke på en kenyanska bakgårdsbänk och diskuterar politik trots att han inte har en susning om någonting.
De kenyanska dudesen var trevliga as hell om än väldigt bestämda och arga på många saker med den nya konstitutionen (som det ska röstas om den 4 augusti).
Vi åt upp, jag gick och pinkade på den lokala (fantastiskt fräscha och gulli-gull-mysiga "toaletten").
Sorry, alltså jag bryr mig faktiskt inte ett dugg.
Men när du går och gör Number 2, dude, se till att sikta ner i hålet så den nästa broder mår så bra som han förtjänar.
Sen släppte vi iallafall av alla andra kidsen som blev hämtade (hoppas jag) av sina föräldrar.
Sen började ett nytt äventyr.
Först Lake Baringo Snake Farm.
Bakfulla, förlamade stackars ormar i minimala rum som man knappt kunde se in i då fönstren inte hade blivit tvättade sedan 1973.
Visserligen lite coola sköldpaddor men överlag inte någon höjdarupplevelse.
Sedan kom någon sjukt jobbig snubbe och ville få med oss i båten ut på Lake Baringo och eftersom han tydligen hade jobbat för "The Counsellor" (Pappa Dixons titel och uteslutande tilltal) så hängde vi med.
Det blev jag så småningom väldigt glad över.
Inte på grund av de tre "extremely poisonous scorpions" som duden hade gömt under tre stenar våren 1973 och sedan matat med heroin som han utan problem la på sin kind, utan på grund av båtturen.
För faktum är att i den sjön så finns 15000 livs levande afrikanska krokodiler.
Och 5000 flodhästar.
Vi såg dem.
De var bara någon meter från båten.
Det var nästan lika fett som Masai Mara lördag-måndag då jag fick se elefanter, bufflar, lejon, zebror, giraffer, krokodiler, flodhästar, gamar och till slut en jagande Gepard up close, men det är en annan story, detta ska handla om Phyllis och drogade skorpioner.
Hursomhelst så åkte vi därifrån mot familjen Lenasolios hem nära Lake Baringo.
Då kommer ögonblicket då familjesituationen förklaras för den totalt ovetande Jocke.
Så här briljant är det ju då nämligen i familjen Lenasolio:
Dixon har 3 fruar.
Lillian, Margret och Josephine.
De bor alla 3 i samma område.
Dixon har sammanlagt 18 barn (nej, förlåt 19. Margret födde tydligen en son dan innan jag kom.)
Lillian är Winnie och Patricks mamma.
Margret är Alice mamma.
Josephine är Vallary och Puritys mamma.
De bor i flertalet lerhus ute i det vilda.
Det är väldigt svårt att beskriva naturen ute vid deras hus men man kan säga att det både är sjukt torrt och sjukt blött.
Det är torrt som fan på marken, stora bara slätter men eftersom det ligger vid en sjö så rinner små bäckar som gjorde det till värsta Öråds-utmaningen att ta sig till deras hem.
45 minuter terräng kan man säga.
Till slut kom vi allafall fram då fler kulturella skillnader uppenbarade sig.
Men innan jag beskriver dem så vill jag klargöra en sak.
Någonting som jag tror är väldigt viktigt i många avseenden och nu är Jocke igång och klappar sig själv för bröstet igen och bla, bla, bla..
Men det är skillnad mellan att respektera och ställa frågor.
Och att respektlöst ifrågasätta.
För är det något jag har lärt mig (nej, fan jag har lärt mig en massa annat också).
OK, en sak jag iallafall har lärt mig i Kenya är att om vi ska lösa problemen som finns mellan vita och svarta och rika och fattiga och glada och sura (totalt irrelevant här men likväl..) så måste vi kommunicera om våra problem.
Våga ställa frågor och därmed respektera andra människor genom att öppet våga kommunicera vad vi känner.
Hursomhelst så var det inte en familjemiddag som ägde rum i onsdagskväll.
Det var bara männen som fick äta den mat som kvinnorna hade lagat.
Inte kvinnorna. Inte barnen.
Jag, Dixon och Dixons bror Joseph åt getkött (som jag tror de hade slaktat för min skull. Också lite jobbigt..) och ugali.
Det var mycket trevligt och vi hade fina snack om konstitutionen (counsellor är alltså inom politiken) men det gick ju inte att undgå att ställa frågor för mig.
– Hur är det att ha 3 fruar?
– Äter du aldrig med dina barn?
– Vem har lagat maten?
– var är de andra fruarna?
– Hur ofta spenderar du tid med dina fruar?
– Vad händer om du är mer sugen på att gå hem till en fru än en annan?
Och så vidare, och så vidare, och så vidare..
Men inte en promille i min kropp dömer Dixon eller hans fruar eller hans barn eller hans getter eller hans kor för sitt sätt att leva.
Diskussionen om jämställdheten i Kenya och resten av världen gled av förklarliga skäl lite åt sidan, men Dixon är en intelligent, emotionellt oerhört förstående man och han fattade allting (ok, nästan, nästan) jag sa men vi tyckte helt enkelt olika.
Så jag släpper det och bara konstaterar att jag kommer att fetsakna de 5 underbara kidsen.
Alice är en magisk tjej.
Hennes uppsyn och leende gör att det är omöjligt att tänka dåliga tankar om världen.
(Förutom det här jävla Aftonbladet som ska skriva en massa jävla lögner om att Zlatan ska hit eller dit.. Fan, alltså!
Oj, sorry...
Förtrollande.
Mitt safeword.
Jag kommer att se de 5 vid jubileet nästa lördag men utan det så kommer jag inte att se de ca 30 "boarders" mer för den här gången.
T.ex:
Virginias för jävla roliga frågor.
Judys fullkomligt oförklarliga svar.
Som t.ex:
Jocke: "Judy, do you have any brothers or sisters?"
Judy: "Yes."
Jocke: "Which?" Ofrånkomligt skratt när hon svarar så direkt på min iofs stängda fråga.
Judy: "One brother and one sister."
Jocke: "How old are they?"
Judy: "8 and 10."
Jocke: "How old are you?"
Judy: "14."
Jocke: "So you're the oldest like me?"
Judy: "No, I'm second last."
Jocke: Ofrånkomligt skratt.
Judy tittar oförstående på mig.
Hennes blick är helt blank.
Hon fattar ingenting.
Sen är det som om hon återvänder till jorden och hennes intellekt (som i många stunder är hur stort som helst) vaknar till liv.
Hon börjar skratta.
Judy: "Yes, I'm the oldest."
Tack för att jag får vara här.
Jocke
Random pics.
Kenyansk landsbygd
Rutho (och nån pajas)
Githari
The Superhero och nån pajas
Teachers and dudes
Ha någon slags struktur, ha något slags syfte.
Det tänker jag strunta i denna veckan.
Jag sitter här på internetcafét och tänker skriva exakt vad jag känner här och nu.
För det första, nu har skolan slutat.
Det betyder en dryg månads sommarlov (eller nej, just det. någon slags vinterlov) för dels de 111 barnen som inte bor på barnhemmet utan alltså bara går i skolan på Phyllis och sen åker hem varje eftermiddag och dels de cirka 30 så kallade "boarders", det vill säga barn som har ett annat hem men som bor på barnhemmet året runt förutom på loven.
Detta betyder följande:
Det blir väldigt mycket mindre att göra för The Superhero Maurice, då till exempel githari- (bön- och majsröran som vi äter varje lunch. Ni ska höra Simon säga det på malmöitiska. Bön- och majsröra, alltså. Inte githari på malmöitiska. Det skulle väl bli något i stil med "gidajrrri".)-kön har minskat från 215 till ca 65 på lunchen.
Det betyder även att skoluniformerna har försvunnit, vilket är väldigt roligt för helt plötsligt ter sig något slags försök till en hiphop-dude här och något slags försök till cool jeans-tjej där.
Det är märkligt, skoluniformerna har gjort att det enda jag fortfarande ser är de 65 förtrollande personligheterna.
Men den största skillnaden är naturligtvis att kidsen är lediga och springer omkring på Phyllis.... ja, lediga...
Fast jag har inte hunnit märka av det så mycket än eftersom jag i onsdags och igår var hembjuden till Patrick, Alice, Vallary, Purity och Winnies hem i Lake Baringo.
När Patrick frågade mig om jag ville komma och hälsa på var jag minst sagt ärad.
Och vilket äventyr det blev.
Det här såg jag framför mig innan vi åkte:
En bil kommer och hämtar mig, Patrick, Alice, Vallary, Winnie och Purity.
I bilen sitter Patricks pappa och möjligtvis en förare som kör bilen.
Vi kör sedan i några timmar till deras hem där pappa Dixon, mamma Margret, barnen Patrick, Alice, Vallary, Purity och Winnie och uncle Joakim äter middag (förmodloigen ugali i deras hem).
Jag tänkte: 5 barn, det är rätt många.
Jag tänkte: Margret måste vara en osannolikt vacker kvinna för jag kan säga att de fyra tjejerna ser ut som något som jag endast kan kalla potentiella fotomodeller.
Jag frågade mig själv: Undra om deras familj är rik (utan internationell jämförelse)?
Jag var till och med lite nervös för att deras pappa skulle vara en mäktig man som skulle ifrågasätta mig och om jag verkligen gjorde något för hans fem, förtrollande barn.
Hmm....
Hmm igen...
Detta var vad som hände:
En bil kom och hämtade mig, Patrick, Alice, Vallary, Winnie och Purity.
Och...
Marion, Cylvia, Silla, Jessica, Lyneth, Lucy, Lorna, Lydia, Sipporah och Marcy.
Och en förare körde bilen.
Och Cylvias pappa.
Och Lydias pappa.
Och Patricks pappa Dixon.
20 personer.
TIA.
This Is Africa, my friend.
Pappa Dixon var faktiskt lite som jag trodde.
Svart kostym, vit skjorta, röd slips.
Skön gungande men likväl auktoritärt handslag.
Men ett stort vitt leende när han såg mig.
Jag kände mig trygg.
Bilfärden från Phyllis till deras hem i Lake Baringo tog cirka 7 timmar.
Först blev Purity åksjuk i bilen.
Sen blev Vallary åksjuk i bilen.
Sen kom vi till Merigat där vi åt en underbar lunch.
Där kom jag för övrigt på något sätt in i en diskussion med vad som verkade vara hela lokalbefolkningen om världspolitik och USA och Kenyas konstitution och Gud vet vad.
Herregud, där sitter Jocke på en kenyanska bakgårdsbänk och diskuterar politik trots att han inte har en susning om någonting.
De kenyanska dudesen var trevliga as hell om än väldigt bestämda och arga på många saker med den nya konstitutionen (som det ska röstas om den 4 augusti).
Vi åt upp, jag gick och pinkade på den lokala (fantastiskt fräscha och gulli-gull-mysiga "toaletten").
Sorry, alltså jag bryr mig faktiskt inte ett dugg.
Men när du går och gör Number 2, dude, se till att sikta ner i hålet så den nästa broder mår så bra som han förtjänar.
Sen släppte vi iallafall av alla andra kidsen som blev hämtade (hoppas jag) av sina föräldrar.
Sen började ett nytt äventyr.
Först Lake Baringo Snake Farm.
Bakfulla, förlamade stackars ormar i minimala rum som man knappt kunde se in i då fönstren inte hade blivit tvättade sedan 1973.
Visserligen lite coola sköldpaddor men överlag inte någon höjdarupplevelse.
Sedan kom någon sjukt jobbig snubbe och ville få med oss i båten ut på Lake Baringo och eftersom han tydligen hade jobbat för "The Counsellor" (Pappa Dixons titel och uteslutande tilltal) så hängde vi med.
Det blev jag så småningom väldigt glad över.
Inte på grund av de tre "extremely poisonous scorpions" som duden hade gömt under tre stenar våren 1973 och sedan matat med heroin som han utan problem la på sin kind, utan på grund av båtturen.
För faktum är att i den sjön så finns 15000 livs levande afrikanska krokodiler.
Och 5000 flodhästar.
Vi såg dem.
De var bara någon meter från båten.
Det var nästan lika fett som Masai Mara lördag-måndag då jag fick se elefanter, bufflar, lejon, zebror, giraffer, krokodiler, flodhästar, gamar och till slut en jagande Gepard up close, men det är en annan story, detta ska handla om Phyllis och drogade skorpioner.
Hursomhelst så åkte vi därifrån mot familjen Lenasolios hem nära Lake Baringo.
Då kommer ögonblicket då familjesituationen förklaras för den totalt ovetande Jocke.
Så här briljant är det ju då nämligen i familjen Lenasolio:
Dixon har 3 fruar.
Lillian, Margret och Josephine.
De bor alla 3 i samma område.
Dixon har sammanlagt 18 barn (nej, förlåt 19. Margret födde tydligen en son dan innan jag kom.)
Lillian är Winnie och Patricks mamma.
Margret är Alice mamma.
Josephine är Vallary och Puritys mamma.
De bor i flertalet lerhus ute i det vilda.
Det är väldigt svårt att beskriva naturen ute vid deras hus men man kan säga att det både är sjukt torrt och sjukt blött.
Det är torrt som fan på marken, stora bara slätter men eftersom det ligger vid en sjö så rinner små bäckar som gjorde det till värsta Öråds-utmaningen att ta sig till deras hem.
45 minuter terräng kan man säga.
Till slut kom vi allafall fram då fler kulturella skillnader uppenbarade sig.
Men innan jag beskriver dem så vill jag klargöra en sak.
Någonting som jag tror är väldigt viktigt i många avseenden och nu är Jocke igång och klappar sig själv för bröstet igen och bla, bla, bla..
Men det är skillnad mellan att respektera och ställa frågor.
Och att respektlöst ifrågasätta.
För är det något jag har lärt mig (nej, fan jag har lärt mig en massa annat också).
OK, en sak jag iallafall har lärt mig i Kenya är att om vi ska lösa problemen som finns mellan vita och svarta och rika och fattiga och glada och sura (totalt irrelevant här men likväl..) så måste vi kommunicera om våra problem.
Våga ställa frågor och därmed respektera andra människor genom att öppet våga kommunicera vad vi känner.
Hursomhelst så var det inte en familjemiddag som ägde rum i onsdagskväll.
Det var bara männen som fick äta den mat som kvinnorna hade lagat.
Inte kvinnorna. Inte barnen.
Jag, Dixon och Dixons bror Joseph åt getkött (som jag tror de hade slaktat för min skull. Också lite jobbigt..) och ugali.
Det var mycket trevligt och vi hade fina snack om konstitutionen (counsellor är alltså inom politiken) men det gick ju inte att undgå att ställa frågor för mig.
– Hur är det att ha 3 fruar?
– Äter du aldrig med dina barn?
– Vem har lagat maten?
– var är de andra fruarna?
– Hur ofta spenderar du tid med dina fruar?
– Vad händer om du är mer sugen på att gå hem till en fru än en annan?
Och så vidare, och så vidare, och så vidare..
Men inte en promille i min kropp dömer Dixon eller hans fruar eller hans barn eller hans getter eller hans kor för sitt sätt att leva.
Diskussionen om jämställdheten i Kenya och resten av världen gled av förklarliga skäl lite åt sidan, men Dixon är en intelligent, emotionellt oerhört förstående man och han fattade allting (ok, nästan, nästan) jag sa men vi tyckte helt enkelt olika.
Så jag släpper det och bara konstaterar att jag kommer att fetsakna de 5 underbara kidsen.
Alice är en magisk tjej.
Hennes uppsyn och leende gör att det är omöjligt att tänka dåliga tankar om världen.
(Förutom det här jävla Aftonbladet som ska skriva en massa jävla lögner om att Zlatan ska hit eller dit.. Fan, alltså!
Oj, sorry...
Förtrollande.
Mitt safeword.
Jag kommer att se de 5 vid jubileet nästa lördag men utan det så kommer jag inte att se de ca 30 "boarders" mer för den här gången.
T.ex:
Virginias för jävla roliga frågor.
Judys fullkomligt oförklarliga svar.
Som t.ex:
Jocke: "Judy, do you have any brothers or sisters?"
Judy: "Yes."
Jocke: "Which?" Ofrånkomligt skratt när hon svarar så direkt på min iofs stängda fråga.
Judy: "One brother and one sister."
Jocke: "How old are they?"
Judy: "8 and 10."
Jocke: "How old are you?"
Judy: "14."
Jocke: "So you're the oldest like me?"
Judy: "No, I'm second last."
Jocke: Ofrånkomligt skratt.
Judy tittar oförstående på mig.
Hennes blick är helt blank.
Hon fattar ingenting.
Sen är det som om hon återvänder till jorden och hennes intellekt (som i många stunder är hur stort som helst) vaknar till liv.
Hon börjar skratta.
Judy: "Yes, I'm the oldest."
Tack för att jag får vara här.
Jocke
Random pics.
Kenyansk landsbygd
Rutho (och nån pajas)
Githari
The Superhero och nån pajas
Teachers and dudes
torsdag 29 juli 2010
Avskedsinlägg från Eva-Lena och Joanna
Sista veckan är här för Eva-Lena och Joanna. Tiden har gått otroligt fort och ganska långsamt på samma gång. Det är en speciell känsla att vara gäst samtidigt som man försöker göra sig hemmastadd. Det är också ganska intensivt att leva så nära på så många nya människor, det gäller sannerligen att vara både flexibel och öppen för det mesta.
Listan på saker vi lärt oss under tiden här kan göras lång, det känns ända på något satt som viktiga saker att kunna hantera. Vi kan lungt konstatera att vi uppskattar livet hemma i mycket större utsträckning än tidigare. Alla småsaker, som en extra frukt efter kvällsmålet eller ljus när du måste gå upp till toan mitt i natten, finner vi mycket tacksammare nu.
De stora barnen har haft sina examinationer inför kommande läsår pa gymnasiet. Imorgon, onsdag blir det skolavslutning för alla barnen, sedan väntar midterm-lov.
Byggnaden som ska husera bibliotek, sjukstuga och kontor börjar bli färdig och är snart färdig att använda! Vädret har varit mer likt vårt svenska än vi kanske hoppats på. Kyliga vindar och regn moln ligger som tjockt täcke över himlen, det där med vinter var kanske ingen överdrift ända. Desto bättre är det för växligheten, det är väldigt grönt och vackert! Och vatten ar alltid välkommet!
Förra veckan fick vi besök av Elnas föräldrar några dagar, det var de som bjöd pa geten! (Vilken Joakim beskrivit släkten på tidigare).
Förberedelserna inför jubileeumet fortsätter och det börjar närma sig. Det har varit riktigt roligt att följa utvecklingen från de första stapplande replikerna till det nästan färdiga uppträdanet.
För kommande volontärer kan vi rekommendera att ta med oömma och mörka kläder, smutsen är väldigt envis och bestämd. Vill ni köpa presenter till barnen kan ni göra det har eftersom det är mycket billigare. Sagoböcker, målarbocker och ritpapper är saker som gärna går åt.
Det har varit en fantastisk tid med många känslor och nya upplevelser. Tack för oss!
Listan på saker vi lärt oss under tiden här kan göras lång, det känns ända på något satt som viktiga saker att kunna hantera. Vi kan lungt konstatera att vi uppskattar livet hemma i mycket större utsträckning än tidigare. Alla småsaker, som en extra frukt efter kvällsmålet eller ljus när du måste gå upp till toan mitt i natten, finner vi mycket tacksammare nu.
De stora barnen har haft sina examinationer inför kommande läsår pa gymnasiet. Imorgon, onsdag blir det skolavslutning för alla barnen, sedan väntar midterm-lov.
Byggnaden som ska husera bibliotek, sjukstuga och kontor börjar bli färdig och är snart färdig att använda! Vädret har varit mer likt vårt svenska än vi kanske hoppats på. Kyliga vindar och regn moln ligger som tjockt täcke över himlen, det där med vinter var kanske ingen överdrift ända. Desto bättre är det för växligheten, det är väldigt grönt och vackert! Och vatten ar alltid välkommet!
Förra veckan fick vi besök av Elnas föräldrar några dagar, det var de som bjöd pa geten! (Vilken Joakim beskrivit släkten på tidigare).
Förberedelserna inför jubileeumet fortsätter och det börjar närma sig. Det har varit riktigt roligt att följa utvecklingen från de första stapplande replikerna till det nästan färdiga uppträdanet.
För kommande volontärer kan vi rekommendera att ta med oömma och mörka kläder, smutsen är väldigt envis och bestämd. Vill ni köpa presenter till barnen kan ni göra det har eftersom det är mycket billigare. Sagoböcker, målarbocker och ritpapper är saker som gärna går åt.
Det har varit en fantastisk tid med många känslor och nya upplevelser. Tack för oss!
fredag 23 juli 2010
Jocke Österberg – 23 juli.
Detta har nog varit den bästa veckan hittills.
Det tog mig ett tag att lära mig alla namnen, nu har jag haft tid att så smått börja lära känna alla lite mer personligt.
Smeknamnen börjar sitta, gångstilar, speciella vanor, ansiktsuttryck, vem är kompis med vem.
Vem är lite utanför och behöver den där extra pushen.
"Project Asante" fortskrider i rasande fart och är inget annat än en succé.
Igår sa alla det när de fick sin tallrik med getkött (berättar mer om slakten längre ner), cabbage och ciabatti.
Jag tror att alla börjar känna min vibe nu.
Jag är inte längre främmande.
De vet vad de kan vänta sig av mig.
Det vill säga total oförutsägbarhet.
Jag kan säga att jag försöker att ge mitt hjärta och själ till de 104 personligheterna.
Jag börjar känna att de är tillräckligt trygga med att ge mig en liten, liten del av sitt.
Det räcker mer än väl.
Man vet att de börjar känna viben när de ignorerar mig.
Det är konstigt nog den bästa känslan.
När det känns som att jag för ett ögonblick är en av dem.
Att vi trots allt inte är så olika.
Denna veckan ska jag hylla superhjältarna.
För på Phyllis arbetar 8 stycken superhjältar som överhuvudtaget får barnhemmet att gå runt.
Som går upp tidigt på morgonen för att de 104 förtrollande personligheterna (215 inkl. skolan) ska få mat.
Ordet inspiration används i överflöd i vårt avlånga land, tycker jag.
En Big Ben-reklam om ris eller ett halvtaskigt tal på tv kan uppfattas som inspirerande.
Det funkar inte i Jockes värld.
Här snackar vi ren och riktig inspiration.
The Superhero
Maurice Shiakachi Itayo
Född: 1 januari 1962.
Familj: Fru Felister. Barn: Edwin, Eric och Silas. (inte boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Uncle Maurice, Superhero, Iron Man
OK, Maurice är en sådan man jag vill vara.
Hans inre glöd och passion fullständigt ryker ur öronen på honom.
Han är stark som en oxe och ödmjuk som en hundvalp.
Han krigar från tidigt, tidigt på morgonen till efter middag.
Enbart så att kidsen ska gå sin porrage, gethari och ugali.
Jag beundrar Maurice av hela mitt hjärta.
Jag säger det till honom lite då och då.
Jag vet inte om han bryr sig så mycket.
Och varför skulle han göra det?
Vetskapen om det han gör varenda jävla dag är nog belöning nog.
Följande samtal utspelade sig häromdan:
J: "Superhero, how old are you?"
M: "You tell me." Patenterat leende.
J: "Hmm. I guess 46."
M: "Ooooh, you know it. I was born in 1962." Patenterat leende.
J: "How long do you think you will work here?"
M: "Johnny's graduation"
J: "Ahaa, I see. And he's like 3 now (han återkommer längre ner som Ruths lille son), so about 13 years more or so."
M: "Haha, yes. He will be a grown-up then." Patenterat storgarv.
Fy fan vad jag kommer att sakna honom när jag åker.
The Beautiful One
Rachel Wanjiku
Född: 6 juni 1973
Familj: Barn: Ester. (boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Aunt Rachel, The beautiful one, superlady
Först ut av de superladies.
Jag kallar henne The Beutiful One. Av den enkla anledningen att jag tycker att hon är förbannat vacker.
Hon är som plockad ur en film.
Schablonen av den afrikanska hårt arbetande kvinnan.
Tolv ton skinn på näsan i kombination med den finaste damens graciösitet.
Jag skojar ofta om att jag ska ta med henne till Sverige i framtiden.
"Ujujuj", är hennes favoritreplik. Som att någonting spektakulärt har hänt.
Hon är fan glad 99 % av all tid och har så många kvaliteter som jag hoppas finna i min egen Superlady. I framtiden.
The SuperMom
Sarah Muthoni
Född: 1 mars 1975.
Familj: Barn: Ruth, Wilfred, Ziporah. (Alla tre boendes på barnhemmet.)
Smeknamn: Mama Rutho, Superlady
Sarah är snällhet personifierad.
Timid, något tillbakadragen, vänlig.
Men precis som de tre andra superladies, inte rädd för att sluta tag i spaden och stå och gräva i timmar.
Hon har tagit "Project Asante" på fullt allvar.
"Säg asante", hör man henne domdera när barnen har glömt det.
Hennes yngsta dotter Ruth "Rutho" är charmtrollet på Phyllis.
Deras relation är bedårande.
När Sarah står och jobbar och Rutho kommer och piper "maji" (vatten), så vet Rutho att hennes mamma försöker att inte ge henne någon special treatment.
Båda vet samtidigt att de har något speciellt.
Därför väntar Rutho i lugn och ro.
När jag skojar med Rutho och lyfter upp henne så ser jag hur Sarah står och iaktar i bakgrunden.
Det lyser i hennes ögon. Den där "mamma-blicken" som signalerar att hon kommer att gå igenom eld för lilla Rutho.
Det finns inte många saker som är bättre än mammor.
Tack, mamma!
Maggie
Margret Wambui
Född: 15 augusti 1975
Familj: Barn: Purity, Eunice, Jacinta, Mairaim (alla boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Maggie, Superlady
Maggie är lite av den defensiva grovjobbande mittfältaren på Phyllis.
Hon ångar på i full fart och är förmodligen den efter Superhero som jobbar hårdast.
Städar, jobbar i "shamba" (farmen, alltså åkern).
Hon har integritet men skrattar högst av alla.
Hon är också en Supermom, men har mer den där tonårsmamma-approachen.
När hennes dotter Jacinta (pondustjejen från förra veckan) pratar med henne är det som om de är systrar.
Jag förstår inte swahili (än?) men jag hör på tonläget att de känner varandra väl.
Jacinta vet var hon har sin mor.
Min och Maggies relation är rolig.
Varje morgon: "Choma" och så en highfive.
Hon säger "Thankyou" till mig lite för ofta.
Men jag tror hon gillar mig.
Häromdan stod jag och hackade kål (som varje morgon) och hon gick in och ut ur rummet.
På vägen ut vänder hon sitt svart-röd-braids-prydda huvud.
M: "Joakim, I love you too much."
Och så vips i väg.
Jag stod kvar. Tyst.
Och så för mig själv viskandes:
"I love you too, Maggie. I guess."
Mr. Superfarmer
James Ngigi
Född: 30 september 1980.
Familj: Singledude like myself.
Smeknamn: Uncle James, Ngigi, Mr. Superfarmer, Phoneman
James är bonden på Phyllis.
Han har ensamt ansvar för alla djuren.
Det är getter, kor, hönor, tuppar mm.
Han älskar sin mobiltelefon.
Han står och pillar på den hela dagarna. Spelar låtar, kollar videos, skickar sms.
Eftersom vi saknar elektricitet så resulterar det naturligtvis i att hans batteri konstant dör.
Det försöker han ivrigt att trotsa genom att sätta på den igen. Och så dör den. Och så på igen.
James rör sig i ett väldigt behagligt tempo.
Inte många knop i onödan.
När han inte vallar getterna, det vill säga. Då är det full fart.
Mr. Boss
Sammy Nganga
Född: 1 november 1974.
Familj: Fru Serah. Barn: Jackson, Lucy, Marcy (inte boendes på barnhemmet.)
Smeknamn: Mr. Boss, The Skier.
Sammy är managern på Phyllis.
"Managern". Fan, vad skumt det låter i detta sammanhanget.
Men men, det är han iallafall.
Sammy är ganska oberäknelig.
Ena sekunden ignorerar han mig fullständigt och man får provocera fram "Hello" bakom ryggen på honom.
Ena stunden sitter han i 40 minuter och passionerat berättar om när han och 9 andra kenyanska män blev stoppade först på en turkisk flygplats och sedan i Frankfurt. Och hur de gick igenom en säkerhetskontroll som de inte skulle gå igenom och hur Sammy tar beslutet att springa tillbaka, till vakternas förvåning.
Sagolik historia om kulturkrockar och kommunikationsbrister i nån form av extreme mode.
Jag gillar Sammy.
Han är en rakt igenom genuin kille som finns där för barnen och personalen.
Inte sällan är han klädd som om han precis kom ut ur liftkön i Gustavbacken i Lindvallen i Sälen.
Men jag har iofs också börjat tycka att det är rätt kallt.
30 grader i Sverige, I hear. Enjoy!
The Perfect One
Ruth Wairimu
Född: 28 augusti 1974
Familj: Man: Michael. Barn: Johnny (boendes på barnhemmet). Lilian (inte boendes på barnhemmet).
Smeknamn: Mama Johnny, The Perfect One, Superlady
Mama Johnny (kallas hon av alla eftersom hon är mamma till den galna, strålande pojken Johnny) är också som hämtad ur en film.
Hennes raka, finkammade hår i kombination med den rubusta, kvinnliga afrikanska hållningen gör att jag tänker att Johnny is ok. Han har en mamma som kommer att finnas där.
Ruth är förskolelärare på skolan när hon inte sliter på barnhemmet.
När hon lyssnar på mig är det som om hon ägnar all sin energi åt mig.
Hon är också förtrollande vacker och har en pondus som få kommer igenom.
Hon är den enda av kvinnorna som är gift.
Jag har inte träffat Michael, men hoppas fan han är en man av stål. Det måste man vara när man har en kvinna av guld.
Mr. President
Hezekiah Maragia Omwansa
Född: 27 juli 1987
Familj: Singledude like myself.
Smeknamn: Mr. President, Mr. Extra Superhero, Robin
Maragia är klart yngst av alla och kallas av de andra svenska volontärerna (i block och på papper jag har sett) för "socialarbetaren Maragia".
Maragia är bara 22 år men har garanterat mer "grown-up-energi" inom sig.
När Maurice är ledig (alla är ledig en helg varannan vecka) så är det Maragia som tar över taktpinnen efter Superhero.
Därav smeknamnen.
Han är något så ovanligt som en meterosexuell kenyansk man.
Skum beskrivning, jag vet. Men han har den där auran av att jag kan utan problem se honom stå och omsorgsfullt välja ut en Loreal-hudkräm innan han åker och gör ugali.
Han är lätt min bästa kompis på Phyllis.
Enormt glad, smart som fan och med en försåelse och en helhetssyn på vad jag som svennedude faktiskt gör där, som är oerhört betydelsefull.
Maragia har inte exakt bestämt vad han vill göra med sitt liv än.
Det lutar åt det politiska fältet.
Vi har diskuterat u-landsproblem och ekonomi och västvärlden och hitan och ditan många timmar.
Därför kallar jag honom Mr. President.
För det är det han ska bli.
Sky is the limit är något jag dagligen lever efter.
Och det gäller Mr. President också.
Totalt sett så är varenda del av min kropp glad och tacksam över att jag har fått möjligheten att träffa och lära känna de här 8 superhjältarna.
The Superladies
Och så avslutningsvis så vill jag berätta att jag igår var med och dödade och slaktade en get.
Jag, James, Samuel (lärare), sjundeklassaren Stephen (Sarahs storebror från förra veckan) och åttondeklassaren Samson.
De två pojkarna var resoluta och obrydda.
Det var långt ifrån första gången de dödade en get.
Det var första gången för mig.
Eller, jag dödade inte den. Jag bara höll i den när James lugnt och metodiskt skar halsen av den svarta geten bara sekunder efter att den uppenbarligen hade gett upp och blottat halsen.
Det var odramatiskt och kliniskt.
Sen på en knapp halvtimme så förvandlades det svarta djuret till kött.
Inför jubileet ska vi slakta ytterligare en get.
Då ska jag skära halsen av den.
Det känns rätt.
Ska jag äta den så kan jag lika bra vara den som tar livet ifrån den.
Varje lördag läser jag John 3:16.
So far på svenska, swahili, franska och vietnamesiska.
Tack för att jag får vara här.
Det tog mig ett tag att lära mig alla namnen, nu har jag haft tid att så smått börja lära känna alla lite mer personligt.
Smeknamnen börjar sitta, gångstilar, speciella vanor, ansiktsuttryck, vem är kompis med vem.
Vem är lite utanför och behöver den där extra pushen.
"Project Asante" fortskrider i rasande fart och är inget annat än en succé.
Igår sa alla det när de fick sin tallrik med getkött (berättar mer om slakten längre ner), cabbage och ciabatti.
Jag tror att alla börjar känna min vibe nu.
Jag är inte längre främmande.
De vet vad de kan vänta sig av mig.
Det vill säga total oförutsägbarhet.
Jag kan säga att jag försöker att ge mitt hjärta och själ till de 104 personligheterna.
Jag börjar känna att de är tillräckligt trygga med att ge mig en liten, liten del av sitt.
Det räcker mer än väl.
Man vet att de börjar känna viben när de ignorerar mig.
Det är konstigt nog den bästa känslan.
När det känns som att jag för ett ögonblick är en av dem.
Att vi trots allt inte är så olika.
Denna veckan ska jag hylla superhjältarna.
För på Phyllis arbetar 8 stycken superhjältar som överhuvudtaget får barnhemmet att gå runt.
Som går upp tidigt på morgonen för att de 104 förtrollande personligheterna (215 inkl. skolan) ska få mat.
Ordet inspiration används i överflöd i vårt avlånga land, tycker jag.
En Big Ben-reklam om ris eller ett halvtaskigt tal på tv kan uppfattas som inspirerande.
Det funkar inte i Jockes värld.
Här snackar vi ren och riktig inspiration.
The Superhero
Maurice Shiakachi Itayo
Född: 1 januari 1962.
Familj: Fru Felister. Barn: Edwin, Eric och Silas. (inte boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Uncle Maurice, Superhero, Iron Man
OK, Maurice är en sådan man jag vill vara.
Hans inre glöd och passion fullständigt ryker ur öronen på honom.
Han är stark som en oxe och ödmjuk som en hundvalp.
Han krigar från tidigt, tidigt på morgonen till efter middag.
Enbart så att kidsen ska gå sin porrage, gethari och ugali.
Jag beundrar Maurice av hela mitt hjärta.
Jag säger det till honom lite då och då.
Jag vet inte om han bryr sig så mycket.
Och varför skulle han göra det?
Vetskapen om det han gör varenda jävla dag är nog belöning nog.
Följande samtal utspelade sig häromdan:
J: "Superhero, how old are you?"
M: "You tell me." Patenterat leende.
J: "Hmm. I guess 46."
M: "Ooooh, you know it. I was born in 1962." Patenterat leende.
J: "How long do you think you will work here?"
M: "Johnny's graduation"
J: "Ahaa, I see. And he's like 3 now (han återkommer längre ner som Ruths lille son), so about 13 years more or so."
M: "Haha, yes. He will be a grown-up then." Patenterat storgarv.
Fy fan vad jag kommer att sakna honom när jag åker.
The Beautiful One
Rachel Wanjiku
Född: 6 juni 1973
Familj: Barn: Ester. (boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Aunt Rachel, The beautiful one, superlady
Först ut av de superladies.
Jag kallar henne The Beutiful One. Av den enkla anledningen att jag tycker att hon är förbannat vacker.
Hon är som plockad ur en film.
Schablonen av den afrikanska hårt arbetande kvinnan.
Tolv ton skinn på näsan i kombination med den finaste damens graciösitet.
Jag skojar ofta om att jag ska ta med henne till Sverige i framtiden.
"Ujujuj", är hennes favoritreplik. Som att någonting spektakulärt har hänt.
Hon är fan glad 99 % av all tid och har så många kvaliteter som jag hoppas finna i min egen Superlady. I framtiden.
The SuperMom
Sarah Muthoni
Född: 1 mars 1975.
Familj: Barn: Ruth, Wilfred, Ziporah. (Alla tre boendes på barnhemmet.)
Smeknamn: Mama Rutho, Superlady
Sarah är snällhet personifierad.
Timid, något tillbakadragen, vänlig.
Men precis som de tre andra superladies, inte rädd för att sluta tag i spaden och stå och gräva i timmar.
Hon har tagit "Project Asante" på fullt allvar.
"Säg asante", hör man henne domdera när barnen har glömt det.
Hennes yngsta dotter Ruth "Rutho" är charmtrollet på Phyllis.
Deras relation är bedårande.
När Sarah står och jobbar och Rutho kommer och piper "maji" (vatten), så vet Rutho att hennes mamma försöker att inte ge henne någon special treatment.
Båda vet samtidigt att de har något speciellt.
Därför väntar Rutho i lugn och ro.
När jag skojar med Rutho och lyfter upp henne så ser jag hur Sarah står och iaktar i bakgrunden.
Det lyser i hennes ögon. Den där "mamma-blicken" som signalerar att hon kommer att gå igenom eld för lilla Rutho.
Det finns inte många saker som är bättre än mammor.
Tack, mamma!
Maggie
Margret Wambui
Född: 15 augusti 1975
Familj: Barn: Purity, Eunice, Jacinta, Mairaim (alla boendes på barnhemmet)
Smeknamn: Maggie, Superlady
Maggie är lite av den defensiva grovjobbande mittfältaren på Phyllis.
Hon ångar på i full fart och är förmodligen den efter Superhero som jobbar hårdast.
Städar, jobbar i "shamba" (farmen, alltså åkern).
Hon har integritet men skrattar högst av alla.
Hon är också en Supermom, men har mer den där tonårsmamma-approachen.
När hennes dotter Jacinta (pondustjejen från förra veckan) pratar med henne är det som om de är systrar.
Jag förstår inte swahili (än?) men jag hör på tonläget att de känner varandra väl.
Jacinta vet var hon har sin mor.
Min och Maggies relation är rolig.
Varje morgon: "Choma" och så en highfive.
Hon säger "Thankyou" till mig lite för ofta.
Men jag tror hon gillar mig.
Häromdan stod jag och hackade kål (som varje morgon) och hon gick in och ut ur rummet.
På vägen ut vänder hon sitt svart-röd-braids-prydda huvud.
M: "Joakim, I love you too much."
Och så vips i väg.
Jag stod kvar. Tyst.
Och så för mig själv viskandes:
"I love you too, Maggie. I guess."
Mr. Superfarmer
James Ngigi
Född: 30 september 1980.
Familj: Singledude like myself.
Smeknamn: Uncle James, Ngigi, Mr. Superfarmer, Phoneman
James är bonden på Phyllis.
Han har ensamt ansvar för alla djuren.
Det är getter, kor, hönor, tuppar mm.
Han älskar sin mobiltelefon.
Han står och pillar på den hela dagarna. Spelar låtar, kollar videos, skickar sms.
Eftersom vi saknar elektricitet så resulterar det naturligtvis i att hans batteri konstant dör.
Det försöker han ivrigt att trotsa genom att sätta på den igen. Och så dör den. Och så på igen.
James rör sig i ett väldigt behagligt tempo.
Inte många knop i onödan.
När han inte vallar getterna, det vill säga. Då är det full fart.
Mr. Boss
Sammy Nganga
Född: 1 november 1974.
Familj: Fru Serah. Barn: Jackson, Lucy, Marcy (inte boendes på barnhemmet.)
Smeknamn: Mr. Boss, The Skier.
Sammy är managern på Phyllis.
"Managern". Fan, vad skumt det låter i detta sammanhanget.
Men men, det är han iallafall.
Sammy är ganska oberäknelig.
Ena sekunden ignorerar han mig fullständigt och man får provocera fram "Hello" bakom ryggen på honom.
Ena stunden sitter han i 40 minuter och passionerat berättar om när han och 9 andra kenyanska män blev stoppade först på en turkisk flygplats och sedan i Frankfurt. Och hur de gick igenom en säkerhetskontroll som de inte skulle gå igenom och hur Sammy tar beslutet att springa tillbaka, till vakternas förvåning.
Sagolik historia om kulturkrockar och kommunikationsbrister i nån form av extreme mode.
Jag gillar Sammy.
Han är en rakt igenom genuin kille som finns där för barnen och personalen.
Inte sällan är han klädd som om han precis kom ut ur liftkön i Gustavbacken i Lindvallen i Sälen.
Men jag har iofs också börjat tycka att det är rätt kallt.
30 grader i Sverige, I hear. Enjoy!
The Perfect One
Ruth Wairimu
Född: 28 augusti 1974
Familj: Man: Michael. Barn: Johnny (boendes på barnhemmet). Lilian (inte boendes på barnhemmet).
Smeknamn: Mama Johnny, The Perfect One, Superlady
Mama Johnny (kallas hon av alla eftersom hon är mamma till den galna, strålande pojken Johnny) är också som hämtad ur en film.
Hennes raka, finkammade hår i kombination med den rubusta, kvinnliga afrikanska hållningen gör att jag tänker att Johnny is ok. Han har en mamma som kommer att finnas där.
Ruth är förskolelärare på skolan när hon inte sliter på barnhemmet.
När hon lyssnar på mig är det som om hon ägnar all sin energi åt mig.
Hon är också förtrollande vacker och har en pondus som få kommer igenom.
Hon är den enda av kvinnorna som är gift.
Jag har inte träffat Michael, men hoppas fan han är en man av stål. Det måste man vara när man har en kvinna av guld.
Mr. President
Hezekiah Maragia Omwansa
Född: 27 juli 1987
Familj: Singledude like myself.
Smeknamn: Mr. President, Mr. Extra Superhero, Robin
Maragia är klart yngst av alla och kallas av de andra svenska volontärerna (i block och på papper jag har sett) för "socialarbetaren Maragia".
Maragia är bara 22 år men har garanterat mer "grown-up-energi" inom sig.
När Maurice är ledig (alla är ledig en helg varannan vecka) så är det Maragia som tar över taktpinnen efter Superhero.
Därav smeknamnen.
Han är något så ovanligt som en meterosexuell kenyansk man.
Skum beskrivning, jag vet. Men han har den där auran av att jag kan utan problem se honom stå och omsorgsfullt välja ut en Loreal-hudkräm innan han åker och gör ugali.
Han är lätt min bästa kompis på Phyllis.
Enormt glad, smart som fan och med en försåelse och en helhetssyn på vad jag som svennedude faktiskt gör där, som är oerhört betydelsefull.
Maragia har inte exakt bestämt vad han vill göra med sitt liv än.
Det lutar åt det politiska fältet.
Vi har diskuterat u-landsproblem och ekonomi och västvärlden och hitan och ditan många timmar.
Därför kallar jag honom Mr. President.
För det är det han ska bli.
Sky is the limit är något jag dagligen lever efter.
Och det gäller Mr. President också.
Totalt sett så är varenda del av min kropp glad och tacksam över att jag har fått möjligheten att träffa och lära känna de här 8 superhjältarna.
The Superladies
Och så avslutningsvis så vill jag berätta att jag igår var med och dödade och slaktade en get.
Jag, James, Samuel (lärare), sjundeklassaren Stephen (Sarahs storebror från förra veckan) och åttondeklassaren Samson.
De två pojkarna var resoluta och obrydda.
Det var långt ifrån första gången de dödade en get.
Det var första gången för mig.
Eller, jag dödade inte den. Jag bara höll i den när James lugnt och metodiskt skar halsen av den svarta geten bara sekunder efter att den uppenbarligen hade gett upp och blottat halsen.
Det var odramatiskt och kliniskt.
Sen på en knapp halvtimme så förvandlades det svarta djuret till kött.
Inför jubileet ska vi slakta ytterligare en get.
Då ska jag skära halsen av den.
Det känns rätt.
Ska jag äta den så kan jag lika bra vara den som tar livet ifrån den.
Varje lördag läser jag John 3:16.
So far på svenska, swahili, franska och vietnamesiska.
Tack för att jag får vara här.
fredag 16 juli 2010
Jocke Österberg – 16 juli 2010.
Man vet att man trivs på ett väldigt speciellt sätt på ett ställe när man redan flera veckor innan man ska lämna med säkerhet vet att man i framtiden kommer att känna starka, nostalgiska känslor för den genomträngande, ofrånkomliga doften av bajs från barnens utedass på vägen från och till gästhuset.
Jag kan nu alla namnen.
104 stycken.
Det som från början var en utomordentligt stor grupp identiska, svarta kenyanska barn har nu förvandlats till 104 individer med vitt skilda personligheter, humör, attityder, mål, drömmar och syn på den där jobbiga svenska killen som alltid ska gå omkring och fråga alla om deras jävla namn.
Jag testade alla häromdagen vid ugaliserveringen.
Samtidigt som jag började mitt "Mission Asante".
Att få alla att säga tack när de får maten av superhjältarna.
Är man en vit dude från Svealand som för första gången är i Afrika, så är det väldigt svårt och onödigt att inte förhålla sig till rasfrågor.
Diskussioner om etnicitet och rastillhörighet tillhör definitivt inte till prioriteterna i vårt ultra-politiskt-korrekta avlånga land.
Som tur är.
Och tyvärr.
I Kenya struntar man inte i att jag är vit.
I Kenya ignorerar man inte skillnaden mellan hudfärgerna.
Som tur är.
Och tyvärr.
Hudfärg, ras och etnicitet är bland det mest komplicerade och infekterade och jävla jobbiga som finns.
Det är roten till så jävla mycket ont och så jävla många människor över hela världen har så jävla förvrängd och inskränkt syn på människors olikheter på denna jord så man kan fan bli så jävla gråtfärdig så inget känns lönt.
Men hudfärg, ras och etnicitet kan också vara det vackraste vi har.
Alla är olika. Alla är lika.
Jag har under hela mitt liv varit jävligt öppen mot olika typer av människor från olika bakgrunder men som vit dude i Malmö har man i många fall, som ett resultat av den ultra-politiska-korrekta-mentaliteten blivit tvungen att ”ursäkta sig” för sin egen hudfärg, ras och etnicitet.
Fotbollsmatcher mellan Limhamn och Malmö BI var redan i tidig ålder komplicerade, politiska symboler för ett Sverige i förändring.
Sköna, självsäkra Mohammed, Goran och Liridon i olika lag runt om i Malmö vek inte en tum i trashtalket framför mål och de så kallade kulturkrockarna mellan mellanmjölk och börek var så här i efterhand jävligt charmiga.
Mitt i detta dyker en kille vid namn Zlatan Ibrahimovic upp i den Malmöitiska offentligheten.
Jag var på hans sida från dag 1.
Jag älskar olikheter när de respekteras.
Vita, svarta, gula, gröna, randiga, tokiga, stolliga, gulliga, galna.
Folk är vad de är och ska vara fett stolta över det.
Efter snart fem veckor på ett barnhem tillsammans med 104 personligheter med 104 olika intellekt, emotionella mönster, sovvanor, kalsongstorlekar, frisparksstyrka, bordsskick och förmåga att skratta, så konstaterar jag flera, på förhand helt otänkbara saker.
Jag är stolt och tacksam över att vara en vit man.
För det är det jag är.
Purity, Alice, Ester ,Winnie, Helen och Samantha ska således vara stolta över att vara svarta, unga kvinnor.
För det är det de är.
Ena delen av mig fick nu en impuls att radera hela detta inlägg.
”Det är för komplicerat.”
”Vem fan är jag att peka folk i sidan och ta upp jobbiga diskussioner om hudfärg, etnicitet och ras? Kan vi inte bara släppa det och le och må bra?”
Nej, det kan vi fan inte.
Det finns alltid en gräns för när uppmärksammandet av uppenbara problem blir till en belastning och man mer stjälper än hjälper genom att konstatera problemen.
Men så länge vanliga, stabila, helylleKenyanska män ställer sig upp och ger sin plats på busshållplatsen till mig på grund av min jävla hudfärg så har fan inte den gränsen kommit.
Man: ”Sit down here.”
Mannen ställer sig upp och pekar på den nu tomma sittplatsen.
J: ”What?”
Man: ”Sit down.”
J: ”You sit down, my friend.”
Mannen tvekar. Förstår inte riktigt vad jag menar.
J: ”Dude. Sit down. It was your seat. Why should I sit there?”
Mannen förstår. Ett stort förvirrat leende pryder hans ansikte. Sen sätter han sig ner. Jag står lugnt kvar med mina påsar som vilken vanlig dude på en Skånetrafikenbusshållsplats som helst.
Jag känner mig helt plötsligt arg. Förbannad.
Jag vill ruska tag i den unga mannen och fråga ut honom om varför han tänkte ge upp sin plats till mig.
För ett ögonblick skäms jag över min hudfärg, etnicitet och rastillhörighet.
Jävla jobbiga tankar med historia och britter och piss flashar förbi.
Sen tar jag ett stort andetag. Tittar längs vägen. Tittar till vänster på den unga mannen som nu sitter och pillar med sin mobil.
Jag frågar:
J: ”What’s your name, my friend?”
Man: ”John.”
J: ”Do you like football, John?”
John: ”No.”
J: ”Haha ok.”
John ignorerar mig och fortsätter pilla med sin mobil.
Jag fylls av en märklig känsla av behag över att John helt plötsligt behandlar mig som en medmänniska.
Detta skulle bli ett mysigt inlägg om att Phyllis nu har omfamnat mig till den grad att jag redan vet att jag kommer att känna nostalgi över bajsdoften (lukten?).
Om att jag nu har kommit barnen närmre in på livet och att de börjar anförtro sig år mig.
Om att jag börjar känna smygande faderskänslor för de förtrollande jävla tonåringarna när de blir sura på mig på fotbollen.
Helt plötsligt sitter jag och är upprörd på det ena och det andra.
Varför?
Kanske just därför.
Jag sitter och tänker på flera av de 104 personligheterna.
Speciellt en.
Plus en. Och en till.
OK, ett gäng.
Jag tänker på när Judy spelar fotboll.
Judy är nog längst av alla på barnhemmet. Inklusive killarna.
Hon har ett jävligt nyfiket men lika mycket ouppmärksammat ansiktsuttryck.
Varje ugalitallrik är som en ny uppfinning.
Det glimrar till i hennes kolsvarta ögon som om världen just uppenbarade sig för henne när hon tar tallriken.
Jag har aldrig sett någon sorg i hennes ögon, ingen ledsamhet.
Hon ser lika barnsligt euforisk ut varje dag.
Hon är lika slö som hon är ivrig.
Hon är så jävla söt när hon står där och dagdrömmer.
Hon är totalt förvirrad på fotbollsplanen.
Ena stunden agerar hon som en tysk libero med resolut huvudspel och organisatoriskt tänk.
Andra stunden står hon mitt på planen och sjunger för sig själv och tittar ut i intet. Leende.
Jocke: ”Judy, come on!”
Judy kommer varje gång omedelbart tillbaka till vår planet efter en fantasiutsvävning som jag hade dödat för att få uppleva.
Nu är vi uppenbarligen inne i den politiskt-korrekta-gråzonen igen och pratar om saker som man i Sverige normalt och konventionellt håller käft om.
Jag hatar hysch-hysch och onödig diskretion.
Det är ofta den som skapar fördomar som skapar osäkerhet som skapar klyftor som skapar distans mellan människor.
Många av tonårsflickorna på Phyllis är helt enkelt så jävla vackra.
Väljer man att missförstå Jocke Österberg i det här fallet så får man gärna lov att skjuta sig själv i foten och helt missa det vackra.
Ibland låter saker dock konstigare än vad de är.
Ett samtal mellan Jocke, Kathryn (skäggtjejen från för några veckor sedan), Sarah, Jacinta och Marcy äge rum förra veckan.
Kathryn är 11 år (eller 10 eller 9 eller 8. Ska fråga senare idag.)
Hennes hjässa är helrakad.
Hennes blotta närvaro får omvärlden att glimra.
För hon glimrar med en aura som är så stark så att man ibland undrar om inte storken tog henne direkt från himlen till Phyllis.
Samtalet med tjejerna den dagen blev lite skumt.
Jag hade inga som helst intentioner att transformera det banala samtalet till någon politisk värdegrundssten.
Men i efterhand hörde jag mig själv.
Och jag kunde inte undvika att le över att jag alltid ska tänka så jävla mycket.
J: ”Sarah, vad är din favoritfärg?”
Sarah glimrar också.
Hennes blyga uppsyn i kombination med den konstant uppsatta svarta ”piratskarfen” på huvudet gör henne till en av de coolaste kidsen på Phyllis.
Jag har henne som lite av ett specialuppdrag. Hon har nämligen fem storebröder (varav fyra bor på barnhemmet, Samuel är lärare i skolan):
Stephen, 14. Äldst av de fyra. Artistiskt lagd, tycker om att synas och att uppträda. Charmig dude. Respekterad av de yngre.
Exempel på konversation mellan undertecknad och Stephen (kallad Maina) för några veckor sen:
J: ”Tänker du på tjejer, Stephen?”
S: Fniss.
J: ”Tycker du om tjejer?”
S: ”Ja, jag tycker om att prata med dem.” Fniss.
J (i helt annat syfte): ”Har du några favoritartister?
S: ”Rihanna och Shakira.”
J: ”Haha, Stephen. Och du tänker inte på tjejer på det sättet?”
S: Storgarv.
Johnny, 11. (Eller 10 eller 12. Ska fråga senare idag). Näst yngst. Duktig fotbollsspelare. Orädd. Tycker om att dansa. I smyg.
James, 12. (Eller 11 eller 13.) Näst äldst. Kallad Abidal av mig för hans ofrånkomliga likhet med en viss vänsterback i Barcelona. En rakt igenom supersnäll kille. Varma ögon. Bryr sig om sina vänner. Först på plats när någon har skadat sig på fotbollsplan.
Simon, 8. Yngst. Superkille. Han jag ger ansvar för att ta tillbaka bollen efter förmiddagsfotbollen. Sprudlande energi. Smittosamt leende. Har lärt honom att säga ”sked”, ”tallrik” och ”bön- och majsröra” på svenska. Det senare heter ”gethari” på swahili och är… vad jag har försökt översätta det till.
Jag har aldrig känt mig mer skånsk än när Simon harklar fram R:et i tallrik.
Jag har nog heller aldrig känt mig mer som en wannabe-pappa än när jag rättar till Simons tröja innan han går till skolan.
Sorgligt nog så tar inte Stephen, James, Johnny och Simon riktigt omhand om sin syster Sarah.
Vid flera gånger har jag frågar Sarah:
”Tar dina bröder hand om dig?”
”Nej.”
Så henne har jag lite specialbevakning på.
Tillbaka till favoritfärgsdiskussionen.
J: ”Sarah, vad är din favoritfärg?
S: ”Gul. Och röd. Och orange.”
J: ”Kathryn, vad är din favoritfärg?”
K: ”Gul. Och röd. Och orange.”
J: ”Haha, samma? OK.”
J: ”Marcy, din då?”
M: ”Orange. Och röd.”
J: ”Inte gul?”
M: ”Jo. Och gul.”
Avslutningsvis vänder jag mig till Jacinta.
Ja, hon har samma fina namn som den fantastiska urmodern (som jag ännu inte har fått träffa) till hela Phyllis har.
Jacintas pondus är svår att missa.
Hennes utseende är av den karaktären att hade du placerat henne en meter framför en Counter Strike-tonåring i Trelleborg eller Skövde så hade pojken fått tunghäfta och inte vågat säga ett ord till Jacinta.
Så intimidating ser hon ut. På ett fantastiskt positivt sätt.
Hennes ögon utstrålar en självsäkerhet som jag själv ibland får kämpa för att komma upp i.
Skenet bedrar dock en aning.
Jo: ”Jacinta, vad är din favoritfärg?”
Jacinta gör den obligatoriska undanmanövern med händerna för ansiktet och det flyende leendet.
Så gör hon varje gång jag pratar till henne. Gömmer sig i händerna.
Jag har börjat bli jävligt trött på det.
Hon måste tro mer på sig själv.
Jo: ”Kom igen nu. Vilken är det?”
Ja: ”Gul. Och röd. Och orange.”
Glimrande Kathryn tittar på mig.
K: ”Uncle, vilken är din?”
J: ”Hmm. Blå.”
Jag erinrar mig plötsligt en diskussion jag hade haft med mig själv några månader tidigare. Jag hade haft en vit skjorta på mig och konstaterat att vit fan är den snyggaste färgen. Speciellt om man är lite solbränd.
J: ”Och vit. Även om det kanske inte är en färg. Fast det är det ju.”
Jag får helt plötsligt upp färgen svart i huvudet.
Jag tänker på en sjysst munktröja i svart och att det nog minsann också är min favoritfärg.
J: ”Och jag gillar även svart. Inte riktigt lika mycket som vit, men nästan. Det är en fin färg.”
Då hör jag samtalet ur det ultra-politiskt-korrekta-svenne-perspektivet.
Svart och vit.
Jag fylls av en något märklig känsla.
Sen tittar jag på de fyra oberörda tjejerna som börjar tvätta majs.
Jag hjälper dem.
Marcy undrar om jag har några syskon.
Jag tänker på mina glimrande Ålle, Kalle och Katrina.
Innan jag svarar tittar jag ner på min vita arm och tänker att jag nog måste se till att fixa lite solbränna innan jag åker hem till Sverige.
Sorry att jag är så dålig på att ta bilder.
Nästa vecka ska jag pumpa upp bilder på Ruth, Rachel, Sarah, Maggie, Sammy, Maurice, James och Maragia och försöka leverera ett litet personporträtt om varje superhjälte.
Jag glömde berätta att jag numera varje lördag läser versen John 3:16 inför de 104 personligheterna.
På tre språk.
Svenska, swahili och vietnamesiska.
Ibland är comedy inte så supersvårt.
Smajlie, smajlie, blinksmajlie.
Må väl!
/ Jocke
Jag kan nu alla namnen.
104 stycken.
Det som från början var en utomordentligt stor grupp identiska, svarta kenyanska barn har nu förvandlats till 104 individer med vitt skilda personligheter, humör, attityder, mål, drömmar och syn på den där jobbiga svenska killen som alltid ska gå omkring och fråga alla om deras jävla namn.
Jag testade alla häromdagen vid ugaliserveringen.
Samtidigt som jag började mitt "Mission Asante".
Att få alla att säga tack när de får maten av superhjältarna.
Är man en vit dude från Svealand som för första gången är i Afrika, så är det väldigt svårt och onödigt att inte förhålla sig till rasfrågor.
Diskussioner om etnicitet och rastillhörighet tillhör definitivt inte till prioriteterna i vårt ultra-politiskt-korrekta avlånga land.
Som tur är.
Och tyvärr.
I Kenya struntar man inte i att jag är vit.
I Kenya ignorerar man inte skillnaden mellan hudfärgerna.
Som tur är.
Och tyvärr.
Hudfärg, ras och etnicitet är bland det mest komplicerade och infekterade och jävla jobbiga som finns.
Det är roten till så jävla mycket ont och så jävla många människor över hela världen har så jävla förvrängd och inskränkt syn på människors olikheter på denna jord så man kan fan bli så jävla gråtfärdig så inget känns lönt.
Men hudfärg, ras och etnicitet kan också vara det vackraste vi har.
Alla är olika. Alla är lika.
Jag har under hela mitt liv varit jävligt öppen mot olika typer av människor från olika bakgrunder men som vit dude i Malmö har man i många fall, som ett resultat av den ultra-politiska-korrekta-mentaliteten blivit tvungen att ”ursäkta sig” för sin egen hudfärg, ras och etnicitet.
Fotbollsmatcher mellan Limhamn och Malmö BI var redan i tidig ålder komplicerade, politiska symboler för ett Sverige i förändring.
Sköna, självsäkra Mohammed, Goran och Liridon i olika lag runt om i Malmö vek inte en tum i trashtalket framför mål och de så kallade kulturkrockarna mellan mellanmjölk och börek var så här i efterhand jävligt charmiga.
Mitt i detta dyker en kille vid namn Zlatan Ibrahimovic upp i den Malmöitiska offentligheten.
Jag var på hans sida från dag 1.
Jag älskar olikheter när de respekteras.
Vita, svarta, gula, gröna, randiga, tokiga, stolliga, gulliga, galna.
Folk är vad de är och ska vara fett stolta över det.
Efter snart fem veckor på ett barnhem tillsammans med 104 personligheter med 104 olika intellekt, emotionella mönster, sovvanor, kalsongstorlekar, frisparksstyrka, bordsskick och förmåga att skratta, så konstaterar jag flera, på förhand helt otänkbara saker.
Jag är stolt och tacksam över att vara en vit man.
För det är det jag är.
Purity, Alice, Ester ,Winnie, Helen och Samantha ska således vara stolta över att vara svarta, unga kvinnor.
För det är det de är.
Ena delen av mig fick nu en impuls att radera hela detta inlägg.
”Det är för komplicerat.”
”Vem fan är jag att peka folk i sidan och ta upp jobbiga diskussioner om hudfärg, etnicitet och ras? Kan vi inte bara släppa det och le och må bra?”
Nej, det kan vi fan inte.
Det finns alltid en gräns för när uppmärksammandet av uppenbara problem blir till en belastning och man mer stjälper än hjälper genom att konstatera problemen.
Men så länge vanliga, stabila, helylleKenyanska män ställer sig upp och ger sin plats på busshållplatsen till mig på grund av min jävla hudfärg så har fan inte den gränsen kommit.
Man: ”Sit down here.”
Mannen ställer sig upp och pekar på den nu tomma sittplatsen.
J: ”What?”
Man: ”Sit down.”
J: ”You sit down, my friend.”
Mannen tvekar. Förstår inte riktigt vad jag menar.
J: ”Dude. Sit down. It was your seat. Why should I sit there?”
Mannen förstår. Ett stort förvirrat leende pryder hans ansikte. Sen sätter han sig ner. Jag står lugnt kvar med mina påsar som vilken vanlig dude på en Skånetrafikenbusshållsplats som helst.
Jag känner mig helt plötsligt arg. Förbannad.
Jag vill ruska tag i den unga mannen och fråga ut honom om varför han tänkte ge upp sin plats till mig.
För ett ögonblick skäms jag över min hudfärg, etnicitet och rastillhörighet.
Jävla jobbiga tankar med historia och britter och piss flashar förbi.
Sen tar jag ett stort andetag. Tittar längs vägen. Tittar till vänster på den unga mannen som nu sitter och pillar med sin mobil.
Jag frågar:
J: ”What’s your name, my friend?”
Man: ”John.”
J: ”Do you like football, John?”
John: ”No.”
J: ”Haha ok.”
John ignorerar mig och fortsätter pilla med sin mobil.
Jag fylls av en märklig känsla av behag över att John helt plötsligt behandlar mig som en medmänniska.
Detta skulle bli ett mysigt inlägg om att Phyllis nu har omfamnat mig till den grad att jag redan vet att jag kommer att känna nostalgi över bajsdoften (lukten?).
Om att jag nu har kommit barnen närmre in på livet och att de börjar anförtro sig år mig.
Om att jag börjar känna smygande faderskänslor för de förtrollande jävla tonåringarna när de blir sura på mig på fotbollen.
Helt plötsligt sitter jag och är upprörd på det ena och det andra.
Varför?
Kanske just därför.
Jag sitter och tänker på flera av de 104 personligheterna.
Speciellt en.
Plus en. Och en till.
OK, ett gäng.
Jag tänker på när Judy spelar fotboll.
Judy är nog längst av alla på barnhemmet. Inklusive killarna.
Hon har ett jävligt nyfiket men lika mycket ouppmärksammat ansiktsuttryck.
Varje ugalitallrik är som en ny uppfinning.
Det glimrar till i hennes kolsvarta ögon som om världen just uppenbarade sig för henne när hon tar tallriken.
Jag har aldrig sett någon sorg i hennes ögon, ingen ledsamhet.
Hon ser lika barnsligt euforisk ut varje dag.
Hon är lika slö som hon är ivrig.
Hon är så jävla söt när hon står där och dagdrömmer.
Hon är totalt förvirrad på fotbollsplanen.
Ena stunden agerar hon som en tysk libero med resolut huvudspel och organisatoriskt tänk.
Andra stunden står hon mitt på planen och sjunger för sig själv och tittar ut i intet. Leende.
Jocke: ”Judy, come on!”
Judy kommer varje gång omedelbart tillbaka till vår planet efter en fantasiutsvävning som jag hade dödat för att få uppleva.
Nu är vi uppenbarligen inne i den politiskt-korrekta-gråzonen igen och pratar om saker som man i Sverige normalt och konventionellt håller käft om.
Jag hatar hysch-hysch och onödig diskretion.
Det är ofta den som skapar fördomar som skapar osäkerhet som skapar klyftor som skapar distans mellan människor.
Många av tonårsflickorna på Phyllis är helt enkelt så jävla vackra.
Väljer man att missförstå Jocke Österberg i det här fallet så får man gärna lov att skjuta sig själv i foten och helt missa det vackra.
Ibland låter saker dock konstigare än vad de är.
Ett samtal mellan Jocke, Kathryn (skäggtjejen från för några veckor sedan), Sarah, Jacinta och Marcy äge rum förra veckan.
Kathryn är 11 år (eller 10 eller 9 eller 8. Ska fråga senare idag.)
Hennes hjässa är helrakad.
Hennes blotta närvaro får omvärlden att glimra.
För hon glimrar med en aura som är så stark så att man ibland undrar om inte storken tog henne direkt från himlen till Phyllis.
Samtalet med tjejerna den dagen blev lite skumt.
Jag hade inga som helst intentioner att transformera det banala samtalet till någon politisk värdegrundssten.
Men i efterhand hörde jag mig själv.
Och jag kunde inte undvika att le över att jag alltid ska tänka så jävla mycket.
J: ”Sarah, vad är din favoritfärg?”
Sarah glimrar också.
Hennes blyga uppsyn i kombination med den konstant uppsatta svarta ”piratskarfen” på huvudet gör henne till en av de coolaste kidsen på Phyllis.
Jag har henne som lite av ett specialuppdrag. Hon har nämligen fem storebröder (varav fyra bor på barnhemmet, Samuel är lärare i skolan):
Stephen, 14. Äldst av de fyra. Artistiskt lagd, tycker om att synas och att uppträda. Charmig dude. Respekterad av de yngre.
Exempel på konversation mellan undertecknad och Stephen (kallad Maina) för några veckor sen:
J: ”Tänker du på tjejer, Stephen?”
S: Fniss.
J: ”Tycker du om tjejer?”
S: ”Ja, jag tycker om att prata med dem.” Fniss.
J (i helt annat syfte): ”Har du några favoritartister?
S: ”Rihanna och Shakira.”
J: ”Haha, Stephen. Och du tänker inte på tjejer på det sättet?”
S: Storgarv.
Johnny, 11. (Eller 10 eller 12. Ska fråga senare idag). Näst yngst. Duktig fotbollsspelare. Orädd. Tycker om att dansa. I smyg.
James, 12. (Eller 11 eller 13.) Näst äldst. Kallad Abidal av mig för hans ofrånkomliga likhet med en viss vänsterback i Barcelona. En rakt igenom supersnäll kille. Varma ögon. Bryr sig om sina vänner. Först på plats när någon har skadat sig på fotbollsplan.
Simon, 8. Yngst. Superkille. Han jag ger ansvar för att ta tillbaka bollen efter förmiddagsfotbollen. Sprudlande energi. Smittosamt leende. Har lärt honom att säga ”sked”, ”tallrik” och ”bön- och majsröra” på svenska. Det senare heter ”gethari” på swahili och är… vad jag har försökt översätta det till.
Jag har aldrig känt mig mer skånsk än när Simon harklar fram R:et i tallrik.
Jag har nog heller aldrig känt mig mer som en wannabe-pappa än när jag rättar till Simons tröja innan han går till skolan.
Sorgligt nog så tar inte Stephen, James, Johnny och Simon riktigt omhand om sin syster Sarah.
Vid flera gånger har jag frågar Sarah:
”Tar dina bröder hand om dig?”
”Nej.”
Så henne har jag lite specialbevakning på.
Tillbaka till favoritfärgsdiskussionen.
J: ”Sarah, vad är din favoritfärg?
S: ”Gul. Och röd. Och orange.”
J: ”Kathryn, vad är din favoritfärg?”
K: ”Gul. Och röd. Och orange.”
J: ”Haha, samma? OK.”
J: ”Marcy, din då?”
M: ”Orange. Och röd.”
J: ”Inte gul?”
M: ”Jo. Och gul.”
Avslutningsvis vänder jag mig till Jacinta.
Ja, hon har samma fina namn som den fantastiska urmodern (som jag ännu inte har fått träffa) till hela Phyllis har.
Jacintas pondus är svår att missa.
Hennes utseende är av den karaktären att hade du placerat henne en meter framför en Counter Strike-tonåring i Trelleborg eller Skövde så hade pojken fått tunghäfta och inte vågat säga ett ord till Jacinta.
Så intimidating ser hon ut. På ett fantastiskt positivt sätt.
Hennes ögon utstrålar en självsäkerhet som jag själv ibland får kämpa för att komma upp i.
Skenet bedrar dock en aning.
Jo: ”Jacinta, vad är din favoritfärg?”
Jacinta gör den obligatoriska undanmanövern med händerna för ansiktet och det flyende leendet.
Så gör hon varje gång jag pratar till henne. Gömmer sig i händerna.
Jag har börjat bli jävligt trött på det.
Hon måste tro mer på sig själv.
Jo: ”Kom igen nu. Vilken är det?”
Ja: ”Gul. Och röd. Och orange.”
Glimrande Kathryn tittar på mig.
K: ”Uncle, vilken är din?”
J: ”Hmm. Blå.”
Jag erinrar mig plötsligt en diskussion jag hade haft med mig själv några månader tidigare. Jag hade haft en vit skjorta på mig och konstaterat att vit fan är den snyggaste färgen. Speciellt om man är lite solbränd.
J: ”Och vit. Även om det kanske inte är en färg. Fast det är det ju.”
Jag får helt plötsligt upp färgen svart i huvudet.
Jag tänker på en sjysst munktröja i svart och att det nog minsann också är min favoritfärg.
J: ”Och jag gillar även svart. Inte riktigt lika mycket som vit, men nästan. Det är en fin färg.”
Då hör jag samtalet ur det ultra-politiskt-korrekta-svenne-perspektivet.
Svart och vit.
Jag fylls av en något märklig känsla.
Sen tittar jag på de fyra oberörda tjejerna som börjar tvätta majs.
Jag hjälper dem.
Marcy undrar om jag har några syskon.
Jag tänker på mina glimrande Ålle, Kalle och Katrina.
Innan jag svarar tittar jag ner på min vita arm och tänker att jag nog måste se till att fixa lite solbränna innan jag åker hem till Sverige.
Sorry att jag är så dålig på att ta bilder.
Nästa vecka ska jag pumpa upp bilder på Ruth, Rachel, Sarah, Maggie, Sammy, Maurice, James och Maragia och försöka leverera ett litet personporträtt om varje superhjälte.
Jag glömde berätta att jag numera varje lördag läser versen John 3:16 inför de 104 personligheterna.
På tre språk.
Svenska, swahili och vietnamesiska.
Ibland är comedy inte så supersvårt.
Smajlie, smajlie, blinksmajlie.
Må väl!
/ Jocke
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)