Jocke Österberg – Avsked 30 augusti 2010.

Jocke här. För sista gången.

Jag har inte skrivit något sedan 5 augusti.
Om någon bryr sig, jag är ledsen för det.

Mycket, mycket grejer har hänt sedan mitt senaste inlägg.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Först och främst. 10-årsjubileumsfesten.
Eller rättare sagt, förarbetet.

För jag gjorde det.
Jag freaking gjorde det.
Skar halsen av en get.
Herregud, vilken grej. Inte många som har det på cv:t.
OK, I'll walk you through it.

Som jag skrev förra gången vi (alltså inte jag då utan jag vara bara med och höll geten) slaktade en get så gick det väldigt smärtfritt till.
Geten var med på noterna och kämpade inte emot allt för mycket.
En höll munnen stängd så det var tyst.
Ena minuten var det en get, andra minuten kött.
Smärtfritt, respektfullt, smidigt.

Det gick inte riktigt till så när jag gjorde det.
Först och främst så var det en skäggig rackare, vilket gjorde det desto svårare att se halsen.
Cirka 8 dudes håller geten. Jag tar kniven i min hand.
Går igenom händelseförloppet ett par gånger. Övar hugg- och skärteknik.
Pulsen ökar. Adrenalinet pumpar.
Nu är det dags.
Jag frågar om ingen ska hålla getens mun såsom vi gjorde förra gången.
Inget svar.
"Come on, Joakim. It's time."
Jag spänner min vänsterarm till bristingsgränsen då jag tar geten om munnen så att den inte ska låta.
Under getens huvud har jag en stor tom, oblodig bytta som nu skär in i mitt vänstra smalben på grund av min position.
Det känns inte. Too much adrenalin.
Ett stort andetag. Let's go.
Jag tar kniven i huggrepp. Pulsådern är målet.
Hugg.
Jag känner hur kniven glider genom huden som om geten var gjord av papper.
Den rycker till, kämpar emot.
Jag tänker att jag måste hålla munnen stängd, den måste vara tyst.
Jag anstränger min vänstra arm som aldrig förr. "Det var en stark jävla get."
Då händer det oförutsägbara.
Min axel går ur led.
Eller, den liksom klickar ur sitt läge.
Smärtan är där men jag känner inget. Too much adrenalin.
Inget val än att bara fortsätta. Ingen återvändo nu.
Den tidigare oblodiga byttan är nu alldeles röd.
Blodet forsar från den skakande geten.
Jag byter grepp till skärgrepp.
Börjar skära av halsen nerifrån och upp mot huvudet.
Kniven glider lätt igenom.
Halsen en decimeter helt öppen nu.
Då händer nästa oförutsägbarhet.
Kräkande, skrålande, geggiga, högljudda ljud kommer ut från halsen.
Helvete, nu är det på riktigt.
Jag fortsätter att skära.
Min kropp är fullkomligt vid liv, varenda cell i min kropp är på helspänn.
Halsen nästan helt öppen nu.
Blodet slutar att rinna.
Några enstaka ryckningar från min motståndare.
Sen stillhet.
Min puls går ner.
Jag tittar på getens ögon.
De stirrar livlöst ut på den kenyanska landsbygden.
"Now it's official", hör jag grannen Joshua (80+-aren till granne som normalt tar hand om getslaktandet).
Jag andas ut. Tar ett steg tillbaka.
De andra pojkarna börjar ta itu med resten av jobbet.
I'm done.
Känslan obeskrivlig.
Sjukt jävla grej, alltså.

Två getter till skulle slaktas någon timme senare.
Jag var inte intresserad.
En räckte mer än väl.

Skulle jag göra det igen?
Hmm...
Jag är otroligt glad att jag gjorde det men det var ingen dans på rosor, det kan jag säga.

10-årsjubiluemsfesten var kenyanskt underbar, med allt vad det innebär.
Energisk, kaosartad, livfull.
Jag är oerhört tacksam att jag var på Phyllis under denna tiden.
Jag fick äran att som representant för volontärerna hålla tal.
Jag gjorde det på både engelska och kiswahili.
Maragia hjälpte mig att översatta allt jag skulle säga dagen innan.

Det gick över förväntan.

Det gick fanimig så bra så att tiotalet människor oberoende av varandra kom fram till mig efteråt och pratade kiswahili, helt sålda på tanken att jag kunde prata.
Jag LÄSTE alltså mitt tal på kiswahili.

I det hyllade jag Phyllis, Jacinta, de 8 superhjältarna (Speciellt Maurice) och uttryckte min tacksamhet för att de har tagit mig till sig.

Själva festen var annars väldigt mycket tal, väldigt mycket böner.

Och skådespeleri från ett gäng Phyllis-kids, förstås.
Peter gjorde stor succé med sin ultra-tolkning av scenskådespeleri där han tog uttrycket overacting till en ny nivå.
Hans passion och inlevelse var magisk och hans humoristiska uttryck var briljant.

De sjöng, de dansade, de dominerade.

När sedan 2-300 kenyaner bjuds på gratis mat blir det oundvikligen kaos.
Jag serverade ciapatti.
Fick inte äta förrän vid 16, men då var det värt det.

Min relation till kidsen tog några kliv efter mitt tal, tror jag.

Det tar tid att komma de här rackarna in på livet.

Men den eftermiddagen var den klart bästa på hela min tid på Phyllis.

För första gången så tyckte jag mig se i deras mörka, glimmande ögon att jag kanske inte är så konstig ändå.
Jag kanske är ganska lik dem.

Veckan efter rullade på i det semesterbetonade, lullande tempot.

På lördagen var det dags för ännu en fest.

Bröllop på samma plats (Phyllis fotbollsplan) som 10-årsjubileumsfesten, liknande upplägg.
Med skillnaden att det denna dagen skulle vigas ett par.
Jörgen och Winnie.
Winnie är Jacintas släkting och bor nu i Sverige.

Århundradets coolaste präst vigde de, ett fantastiskt vackert bröllop.

Kenyanskt kaosartat till viss del men på helt rätt nivå.

Grattis, Jörgen och Winnie!
Ni var briljant vackra!

Sen åkte kidesn till Masai Mara 16 augusti och jag sen till Lamu 17 augusti där jag var fram till i lördags då jag återvände till Phyllis.

Idag är det måndag och jag sa farväl till de förtrollande personligheterna för två timmar sen.

Detta känner jag just nu (Och har du problem med att jag svär, förlåt men ibland måste man göra det...):

Fy fan vad jag glad jag är för att jag fick möjlighet att komma till Phyllis.
Fy fan vad underbart det är ibland på Phyllis. Fy fan vad horribelt det är ibland på Phyllis.
Barnen är underbara. Magiska. Förtrollande. De gillar mig nog.
Och taskiga. Ignorerande. Hårda. Orättvisa. Ibland gillar de mig nog inte.

Hur man än vänder och vrider på det så finns det inget som är så underbart som när sanningen är god.
När saker är goda men inte rimmar med sanningen, då är det inte gott.

Ojojoj, vilka kryptiska rader.

Vad jag försöker säga är att allt är inte strålande på Phyllis.
Det hjälper ingen att försöka säga det.

Ibland har de där jävla barnen varit så taskiga mot mig så det har gjort riktigt ont i mitt hjärta.

Men det är exakt så den typen av människor är.

Barn.

Jag har någorlunda lärt känna vartenda person på Phyllis och jag kan från botten av mitt hjärta säga att vartenda själ på Phyllis har en själ av guld.
Trots allt det jobbiga, eller kanske rent av tack vare, så uppskattar jag vartenda sekund av min tid på Phyllis.
Från tre timmars grönsakshackande till vedhuggning till kacklande med The Superladies i köket, till getslakt, till oändliga frågor till 104 (numera 105. Varmt välkommen, Stacey!) förtrollande personligheter till ögonblicket då konstant leende Elijah tar min hand bara för att han vill.

Tack så hemskt mycket alla barn!
Tack så hemskt mycket Maragia, James, Sammy, Maurice, Rachael, Ruth, Maggie, Sarah!
Tack för att jag fick chansen att lära mig saker av er.

Som jag har skrivit tidigare så är Superhero Maurice den finaste mannen jag har träffat.
Det har varit en ära att jobba under honom och varje volontär som åker ner till Phyllis ska vara jävligt tacksamma över att få träffa en sån man som honom.

På Phyllis finns en volontärhandbok som man ska skriva i när man åker.
"Tips till kommande volontärer."
Igår skrev jag 10-12 sidor i den.
Och eftersom jag jag är en ärlig (ibland kanske för ärlig) människa så måste jag även här uttrycka vad jag uttryckte där.
Vissa kanske tycker att mina åsikter är kontroversiella. Vad vet jag.
Detta är iallafall mina åsikter. Som jag har bollat med SuperAunt Jacinta.
– Det är inte synd om barnen på Phyllis.
– De lever ett gott liv.
– Sekunden de förstår att livet är tufft och att deras framtid inte hänger på om någon ska ge de saker, förbättrar de sin situation och hopp om framtiden med 1000%.
– Vill man åka till Phyllis och jobba som volontär så tycker jag att man ska fråga sig: "Varför gör jag det här?"
Det är inte självklart. Det finns lika många svar som individer.

Jag åkte till Phyllis för att lära mig saker om mig själv och om "livet".

Jag åkte inte dit för att "hjälpa" barnen.

Alltså, på ett sätt ja. Men inte på ett annat.

Phyllis är en fantastisk institution som kommer att leva för evigt.

Oavsett om svenskar kommer dit och lever med dem några månader.

Jag är evigt tacksam för vartenda ögonblick på Phyllis (ja, nu börjar jag upprepa mig. Jag är snart klar...) och de förtrollande personligheterna har lärt mig massor om livet och om att ha perspektiv.

Nu är det snart över.

Eller det är rättare sagt över.

Jag har kramat de Farväl och vi får se när jag träffar dem härnäst.

Tack för att du har läst dessa rader.

Tacka dig själv om du ska åka till Phyllis i framtiden.

Tack Phyllis och ALLT vad det står för för att ni tog mig till er och behandlade mig som en av er.

Bästa hälsningar Jocke Österberg

Random Pics i någon form av ordning.
Förarbete Getslakt.
Getslakt.
Mary och Sipporah.
Boaz, en pajas och Simon.
Pippi Långstrump-tittande (De gamla klassiska.)
Thuglife med Peter och Stephen.
SuperAunt Jacinta.
Everyday Life.
Superchildren posing for "Ultimate Fighting Magazine".












Andrew, vilken makalöst underbart fantastisk liten pojke.
Hans leende får bli min avslutande symbol från Phyllis.