Jocke Österberg – 16 juli 2010.

Man vet att man trivs på ett väldigt speciellt sätt på ett ställe när man redan flera veckor innan man ska lämna med säkerhet vet att man i framtiden kommer att känna starka, nostalgiska känslor för den genomträngande, ofrånkomliga doften av bajs från barnens utedass på vägen från och till gästhuset.

Jag kan nu alla namnen.
104 stycken.

Det som från början var en utomordentligt stor grupp identiska, svarta kenyanska barn har nu förvandlats till 104 individer med vitt skilda personligheter, humör, attityder, mål, drömmar och syn på den där jobbiga svenska killen som alltid ska gå omkring och fråga alla om deras jävla namn.

Jag testade alla häromdagen vid ugaliserveringen.
Samtidigt som jag började mitt "Mission Asante".
Att få alla att säga tack när de får maten av superhjältarna.

Är man en vit dude från Svealand som för första gången är i Afrika, så är det väldigt svårt och onödigt att inte förhålla sig till rasfrågor.

Diskussioner om etnicitet och rastillhörighet tillhör definitivt inte till prioriteterna i vårt ultra-politiskt-korrekta avlånga land.
Som tur är.
Och tyvärr.

I Kenya struntar man inte i att jag är vit.
I Kenya ignorerar man inte skillnaden mellan hudfärgerna.
Som tur är.
Och tyvärr.

Hudfärg, ras och etnicitet är bland det mest komplicerade och infekterade och jävla jobbiga som finns.
Det är roten till så jävla mycket ont och så jävla många människor över hela världen har så jävla förvrängd och inskränkt syn på människors olikheter på denna jord så man kan fan bli så jävla gråtfärdig så inget känns lönt.

Men hudfärg, ras och etnicitet kan också vara det vackraste vi har.
Alla är olika. Alla är lika.

Jag har under hela mitt liv varit jävligt öppen mot olika typer av människor från olika bakgrunder men som vit dude i Malmö har man i många fall, som ett resultat av den ultra-politiska-korrekta-mentaliteten blivit tvungen att ”ursäkta sig” för sin egen hudfärg, ras och etnicitet.

Fotbollsmatcher mellan Limhamn och Malmö BI var redan i tidig ålder komplicerade, politiska symboler för ett Sverige i förändring.
Sköna, självsäkra Mohammed, Goran och Liridon i olika lag runt om i Malmö vek inte en tum i trashtalket framför mål och de så kallade kulturkrockarna mellan mellanmjölk och börek var så här i efterhand jävligt charmiga.
Mitt i detta dyker en kille vid namn Zlatan Ibrahimovic upp i den Malmöitiska offentligheten.
Jag var på hans sida från dag 1.

Jag älskar olikheter när de respekteras.
Vita, svarta, gula, gröna, randiga, tokiga, stolliga, gulliga, galna.
Folk är vad de är och ska vara fett stolta över det.

Efter snart fem veckor på ett barnhem tillsammans med 104 personligheter med 104 olika intellekt, emotionella mönster, sovvanor, kalsongstorlekar, frisparksstyrka, bordsskick och förmåga att skratta, så konstaterar jag flera, på förhand helt otänkbara saker.

Jag är stolt och tacksam över att vara en vit man.
För det är det jag är.

Purity, Alice, Ester ,Winnie, Helen och Samantha ska således vara stolta över att vara svarta, unga kvinnor.
För det är det de är.

Ena delen av mig fick nu en impuls att radera hela detta inlägg.
”Det är för komplicerat.”
”Vem fan är jag att peka folk i sidan och ta upp jobbiga diskussioner om hudfärg, etnicitet och ras? Kan vi inte bara släppa det och le och må bra?”

Nej, det kan vi fan inte.

Det finns alltid en gräns för när uppmärksammandet av uppenbara problem blir till en belastning och man mer stjälper än hjälper genom att konstatera problemen.

Men så länge vanliga, stabila, helylleKenyanska män ställer sig upp och ger sin plats på busshållplatsen till mig på grund av min jävla hudfärg så har fan inte den gränsen kommit.

Man: ”Sit down here.”
Mannen ställer sig upp och pekar på den nu tomma sittplatsen.
J: ”What?”
Man: ”Sit down.”
J: ”You sit down, my friend.”
Mannen tvekar. Förstår inte riktigt vad jag menar.
J: ”Dude. Sit down. It was your seat. Why should I sit there?”
Mannen förstår. Ett stort förvirrat leende pryder hans ansikte. Sen sätter han sig ner. Jag står lugnt kvar med mina påsar som vilken vanlig dude på en Skånetrafikenbusshållsplats som helst.
Jag känner mig helt plötsligt arg. Förbannad.
Jag vill ruska tag i den unga mannen och fråga ut honom om varför han tänkte ge upp sin plats till mig.
För ett ögonblick skäms jag över min hudfärg, etnicitet och rastillhörighet.
Jävla jobbiga tankar med historia och britter och piss flashar förbi.
Sen tar jag ett stort andetag. Tittar längs vägen. Tittar till vänster på den unga mannen som nu sitter och pillar med sin mobil.
Jag frågar:

J: ”What’s your name, my friend?”
Man: ”John.”
J: ”Do you like football, John?”
John: ”No.”
J: ”Haha ok.”
John ignorerar mig och fortsätter pilla med sin mobil.
Jag fylls av en märklig känsla av behag över att John helt plötsligt behandlar mig som en medmänniska.

Detta skulle bli ett mysigt inlägg om att Phyllis nu har omfamnat mig till den grad att jag redan vet att jag kommer att känna nostalgi över bajsdoften (lukten?).
Om att jag nu har kommit barnen närmre in på livet och att de börjar anförtro sig år mig.
Om att jag börjar känna smygande faderskänslor för de förtrollande jävla tonåringarna när de blir sura på mig på fotbollen.
Helt plötsligt sitter jag och är upprörd på det ena och det andra.
Varför?
Kanske just därför.

Jag sitter och tänker på flera av de 104 personligheterna.

Speciellt en.
Plus en. Och en till.
OK, ett gäng.

Jag tänker på när Judy spelar fotboll.

Judy är nog längst av alla på barnhemmet. Inklusive killarna.
Hon har ett jävligt nyfiket men lika mycket ouppmärksammat ansiktsuttryck.
Varje ugalitallrik är som en ny uppfinning.
Det glimrar till i hennes kolsvarta ögon som om världen just uppenbarade sig för henne när hon tar tallriken.

Jag har aldrig sett någon sorg i hennes ögon, ingen ledsamhet.
Hon ser lika barnsligt euforisk ut varje dag.
Hon är lika slö som hon är ivrig.
Hon är så jävla söt när hon står där och dagdrömmer.
Hon är totalt förvirrad på fotbollsplanen.
Ena stunden agerar hon som en tysk libero med resolut huvudspel och organisatoriskt tänk.
Andra stunden står hon mitt på planen och sjunger för sig själv och tittar ut i intet. Leende.
Jocke: ”Judy, come on!”
Judy kommer varje gång omedelbart tillbaka till vår planet efter en fantasiutsvävning som jag hade dödat för att få uppleva.

Nu är vi uppenbarligen inne i den politiskt-korrekta-gråzonen igen och pratar om saker som man i Sverige normalt och konventionellt håller käft om.
Jag hatar hysch-hysch och onödig diskretion.
Det är ofta den som skapar fördomar som skapar osäkerhet som skapar klyftor som skapar distans mellan människor.

Många av tonårsflickorna på Phyllis är helt enkelt så jävla vackra.

Väljer man att missförstå Jocke Österberg i det här fallet så får man gärna lov att skjuta sig själv i foten och helt missa det vackra.

Ibland låter saker dock konstigare än vad de är.
Ett samtal mellan Jocke, Kathryn (skäggtjejen från för några veckor sedan), Sarah, Jacinta och Marcy äge rum förra veckan.

Kathryn är 11 år (eller 10 eller 9 eller 8. Ska fråga senare idag.)
Hennes hjässa är helrakad.
Hennes blotta närvaro får omvärlden att glimra.
För hon glimrar med en aura som är så stark så att man ibland undrar om inte storken tog henne direkt från himlen till Phyllis.

Samtalet med tjejerna den dagen blev lite skumt.
Jag hade inga som helst intentioner att transformera det banala samtalet till någon politisk värdegrundssten.
Men i efterhand hörde jag mig själv.
Och jag kunde inte undvika att le över att jag alltid ska tänka så jävla mycket.

J: ”Sarah, vad är din favoritfärg?”

Sarah glimrar också.
Hennes blyga uppsyn i kombination med den konstant uppsatta svarta ”piratskarfen” på huvudet gör henne till en av de coolaste kidsen på Phyllis.
Jag har henne som lite av ett specialuppdrag. Hon har nämligen fem storebröder (varav fyra bor på barnhemmet, Samuel är lärare i skolan):
Stephen, 14. Äldst av de fyra. Artistiskt lagd, tycker om att synas och att uppträda. Charmig dude. Respekterad av de yngre.
Exempel på konversation mellan undertecknad och Stephen (kallad Maina) för några veckor sen:
J: ”Tänker du på tjejer, Stephen?”
S: Fniss.
J: ”Tycker du om tjejer?”
S: ”Ja, jag tycker om att prata med dem.” Fniss.
J (i helt annat syfte): ”Har du några favoritartister?
S: ”Rihanna och Shakira.”
J: ”Haha, Stephen. Och du tänker inte på tjejer på det sättet?”
S: Storgarv.
Johnny, 11. (Eller 10 eller 12. Ska fråga senare idag). Näst yngst. Duktig fotbollsspelare. Orädd. Tycker om att dansa. I smyg.
James, 12. (Eller 11 eller 13.) Näst äldst. Kallad Abidal av mig för hans ofrånkomliga likhet med en viss vänsterback i Barcelona. En rakt igenom supersnäll kille. Varma ögon. Bryr sig om sina vänner. Först på plats när någon har skadat sig på fotbollsplan.
Simon, 8. Yngst. Superkille. Han jag ger ansvar för att ta tillbaka bollen efter förmiddagsfotbollen. Sprudlande energi. Smittosamt leende. Har lärt honom att säga ”sked”, ”tallrik” och ”bön- och majsröra” på svenska. Det senare heter ”gethari” på swahili och är… vad jag har försökt översätta det till.
Jag har aldrig känt mig mer skånsk än när Simon harklar fram R:et i tallrik.
Jag har nog heller aldrig känt mig mer som en wannabe-pappa än när jag rättar till Simons tröja innan han går till skolan.

Sorgligt nog så tar inte Stephen, James, Johnny och Simon riktigt omhand om sin syster Sarah.
Vid flera gånger har jag frågar Sarah:
”Tar dina bröder hand om dig?”
”Nej.”

Så henne har jag lite specialbevakning på.

Tillbaka till favoritfärgsdiskussionen.

J: ”Sarah, vad är din favoritfärg?
S: ”Gul. Och röd. Och orange.”

J: ”Kathryn, vad är din favoritfärg?”
K: ”Gul. Och röd. Och orange.”
J: ”Haha, samma? OK.”

J: ”Marcy, din då?”
M: ”Orange. Och röd.”
J: ”Inte gul?”
M: ”Jo. Och gul.”

Avslutningsvis vänder jag mig till Jacinta.
Ja, hon har samma fina namn som den fantastiska urmodern (som jag ännu inte har fått träffa) till hela Phyllis har.
Jacintas pondus är svår att missa.
Hennes utseende är av den karaktären att hade du placerat henne en meter framför en Counter Strike-tonåring i Trelleborg eller Skövde så hade pojken fått tunghäfta och inte vågat säga ett ord till Jacinta.
Så intimidating ser hon ut. På ett fantastiskt positivt sätt.
Hennes ögon utstrålar en självsäkerhet som jag själv ibland får kämpa för att komma upp i.
Skenet bedrar dock en aning.

Jo: ”Jacinta, vad är din favoritfärg?”
Jacinta gör den obligatoriska undanmanövern med händerna för ansiktet och det flyende leendet.
Så gör hon varje gång jag pratar till henne. Gömmer sig i händerna.
Jag har börjat bli jävligt trött på det.
Hon måste tro mer på sig själv.
Jo: ”Kom igen nu. Vilken är det?”
Ja: ”Gul. Och röd. Och orange.”

Glimrande Kathryn tittar på mig.
K: ”Uncle, vilken är din?”
J: ”Hmm. Blå.”
Jag erinrar mig plötsligt en diskussion jag hade haft med mig själv några månader tidigare. Jag hade haft en vit skjorta på mig och konstaterat att vit fan är den snyggaste färgen. Speciellt om man är lite solbränd.
J: ”Och vit. Även om det kanske inte är en färg. Fast det är det ju.”
Jag får helt plötsligt upp färgen svart i huvudet.
Jag tänker på en sjysst munktröja i svart och att det nog minsann också är min favoritfärg.
J: ”Och jag gillar även svart. Inte riktigt lika mycket som vit, men nästan. Det är en fin färg.”
Då hör jag samtalet ur det ultra-politiskt-korrekta-svenne-perspektivet.
Svart och vit.
Jag fylls av en något märklig känsla.
Sen tittar jag på de fyra oberörda tjejerna som börjar tvätta majs.
Jag hjälper dem.
Marcy undrar om jag har några syskon.
Jag tänker på mina glimrande Ålle, Kalle och Katrina.
Innan jag svarar tittar jag ner på min vita arm och tänker att jag nog måste se till att fixa lite solbränna innan jag åker hem till Sverige.

Sorry att jag är så dålig på att ta bilder.
Nästa vecka ska jag pumpa upp bilder på Ruth, Rachel, Sarah, Maggie, Sammy, Maurice, James och Maragia och försöka leverera ett litet personporträtt om varje superhjälte.

Jag glömde berätta att jag numera varje lördag läser versen John 3:16 inför de 104 personligheterna.
På tre språk.
Svenska, swahili och vietnamesiska.
Ibland är comedy inte så supersvårt.
Smajlie, smajlie, blinksmajlie.

Må väl!

/ Jocke