fredag 30 juli 2010

Jocke Österberg – 30 juli 2010.

Tidigare veckor har jag (även om det kanske inte har märkts) försökt planera mitt inlägg.
Ha någon slags struktur, ha något slags syfte.
Det tänker jag strunta i denna veckan.
Jag sitter här på internetcafét och tänker skriva exakt vad jag känner här och nu.

För det första, nu har skolan slutat.

Det betyder en dryg månads sommarlov (eller nej, just det. någon slags vinterlov) för dels de 111 barnen som inte bor på barnhemmet utan alltså bara går i skolan på Phyllis och sen åker hem varje eftermiddag och dels de cirka 30 så kallade "boarders", det vill säga barn som har ett annat hem men som bor på barnhemmet året runt förutom på loven.

Detta betyder följande:
Det blir väldigt mycket mindre att göra för The Superhero Maurice, då till exempel githari- (bön- och majsröran som vi äter varje lunch. Ni ska höra Simon säga det på malmöitiska. Bön- och majsröra, alltså. Inte githari på malmöitiska. Det skulle väl bli något i stil med "gidajrrri".)-kön har minskat från 215 till ca 65 på lunchen.

Det betyder även att skoluniformerna har försvunnit, vilket är väldigt roligt för helt plötsligt ter sig något slags försök till en hiphop-dude här och något slags försök till cool jeans-tjej där.

Det är märkligt, skoluniformerna har gjort att det enda jag fortfarande ser är de 65 förtrollande personligheterna.

Men den största skillnaden är naturligtvis att kidsen är lediga och springer omkring på Phyllis.... ja, lediga...

Fast jag har inte hunnit märka av det så mycket än eftersom jag i onsdags och igår var hembjuden till Patrick, Alice, Vallary, Purity och Winnies hem i Lake Baringo.

När Patrick frågade mig om jag ville komma och hälsa på var jag minst sagt ärad.

Och vilket äventyr det blev.

Det här såg jag framför mig innan vi åkte:

En bil kommer och hämtar mig, Patrick, Alice, Vallary, Winnie och Purity.
I bilen sitter Patricks pappa och möjligtvis en förare som kör bilen.
Vi kör sedan i några timmar till deras hem där pappa Dixon, mamma Margret, barnen Patrick, Alice, Vallary, Purity och Winnie och uncle Joakim äter middag (förmodloigen ugali i deras hem).
Jag tänkte: 5 barn, det är rätt många.
Jag tänkte: Margret måste vara en osannolikt vacker kvinna för jag kan säga att de fyra tjejerna ser ut som något som jag endast kan kalla potentiella fotomodeller.
Jag frågade mig själv: Undra om deras familj är rik (utan internationell jämförelse)?
Jag var till och med lite nervös för att deras pappa skulle vara en mäktig man som skulle ifrågasätta mig och om jag verkligen gjorde något för hans fem, förtrollande barn.

Hmm....

Hmm igen...

Detta var vad som hände:

En bil kom och hämtade mig, Patrick, Alice, Vallary, Winnie och Purity.
Och...
Marion, Cylvia, Silla, Jessica, Lyneth, Lucy, Lorna, Lydia, Sipporah och Marcy.
Och en förare körde bilen.
Och Cylvias pappa.
Och Lydias pappa.
Och Patricks pappa Dixon.

20 personer.

TIA.

This Is Africa, my friend.

Pappa Dixon var faktiskt lite som jag trodde.

Svart kostym, vit skjorta, röd slips.

Skön gungande men likväl auktoritärt handslag.

Men ett stort vitt leende när han såg mig.
Jag kände mig trygg.

Bilfärden från Phyllis till deras hem i Lake Baringo tog cirka 7 timmar.

Först blev Purity åksjuk i bilen.
Sen blev Vallary åksjuk i bilen.
Sen kom vi till Merigat där vi åt en underbar lunch.
Där kom jag för övrigt på något sätt in i en diskussion med vad som verkade vara hela lokalbefolkningen om världspolitik och USA och Kenyas konstitution och Gud vet vad.
Herregud, där sitter Jocke på en kenyanska bakgårdsbänk och diskuterar politik trots att han inte har en susning om någonting.
De kenyanska dudesen var trevliga as hell om än väldigt bestämda och arga på många saker med den nya konstitutionen (som det ska röstas om den 4 augusti).
Vi åt upp, jag gick och pinkade på den lokala (fantastiskt fräscha och gulli-gull-mysiga "toaletten").
Sorry, alltså jag bryr mig faktiskt inte ett dugg.
Men när du går och gör Number 2, dude, se till att sikta ner i hålet så den nästa broder mår så bra som han förtjänar.

Sen släppte vi iallafall av alla andra kidsen som blev hämtade (hoppas jag) av sina föräldrar.

Sen började ett nytt äventyr.

Först Lake Baringo Snake Farm.
Bakfulla, förlamade stackars ormar i minimala rum som man knappt kunde se in i då fönstren inte hade blivit tvättade sedan 1973.
Visserligen lite coola sköldpaddor men överlag inte någon höjdarupplevelse.

Sedan kom någon sjukt jobbig snubbe och ville få med oss i båten ut på Lake Baringo och eftersom han tydligen hade jobbat för "The Counsellor" (Pappa Dixons titel och uteslutande tilltal) så hängde vi med.

Det blev jag så småningom väldigt glad över.

Inte på grund av de tre "extremely poisonous scorpions" som duden hade gömt under tre stenar våren 1973 och sedan matat med heroin som han utan problem la på sin kind, utan på grund av båtturen.

För faktum är att i den sjön så finns 15000 livs levande afrikanska krokodiler.

Och 5000 flodhästar.

Vi såg dem.

De var bara någon meter från båten.

Det var nästan lika fett som Masai Mara lördag-måndag då jag fick se elefanter, bufflar, lejon, zebror, giraffer, krokodiler, flodhästar, gamar och till slut en jagande Gepard up close, men det är en annan story, detta ska handla om Phyllis och drogade skorpioner.

Hursomhelst så åkte vi därifrån mot familjen Lenasolios hem nära Lake Baringo.

Då kommer ögonblicket då familjesituationen förklaras för den totalt ovetande Jocke.

Så här briljant är det ju då nämligen i familjen Lenasolio:

Dixon har 3 fruar.
Lillian, Margret och Josephine.
De bor alla 3 i samma område.
Dixon har sammanlagt 18 barn (nej, förlåt 19. Margret födde tydligen en son dan innan jag kom.)
Lillian är Winnie och Patricks mamma.
Margret är Alice mamma.
Josephine är Vallary och Puritys mamma.

De bor i flertalet lerhus ute i det vilda.

Det är väldigt svårt att beskriva naturen ute vid deras hus men man kan säga att det både är sjukt torrt och sjukt blött.

Det är torrt som fan på marken, stora bara slätter men eftersom det ligger vid en sjö så rinner små bäckar som gjorde det till värsta Öråds-utmaningen att ta sig till deras hem.

45 minuter terräng kan man säga.

Till slut kom vi allafall fram då fler kulturella skillnader uppenbarade sig.

Men innan jag beskriver dem så vill jag klargöra en sak.
Någonting som jag tror är väldigt viktigt i många avseenden och nu är Jocke igång och klappar sig själv för bröstet igen och bla, bla, bla..

Men det är skillnad mellan att respektera och ställa frågor.
Och att respektlöst ifrågasätta.

För är det något jag har lärt mig (nej, fan jag har lärt mig en massa annat också).
OK, en sak jag iallafall har lärt mig i Kenya är att om vi ska lösa problemen som finns mellan vita och svarta och rika och fattiga och glada och sura (totalt irrelevant här men likväl..) så måste vi kommunicera om våra problem.
Våga ställa frågor och därmed respektera andra människor genom att öppet våga kommunicera vad vi känner.

Hursomhelst så var det inte en familjemiddag som ägde rum i onsdagskväll.

Det var bara männen som fick äta den mat som kvinnorna hade lagat.
Inte kvinnorna. Inte barnen.

Jag, Dixon och Dixons bror Joseph åt getkött (som jag tror de hade slaktat för min skull. Också lite jobbigt..) och ugali.

Det var mycket trevligt och vi hade fina snack om konstitutionen (counsellor är alltså inom politiken) men det gick ju inte att undgå att ställa frågor för mig.

– Hur är det att ha 3 fruar?
– Äter du aldrig med dina barn?
– Vem har lagat maten?
– var är de andra fruarna?
– Hur ofta spenderar du tid med dina fruar?
– Vad händer om du är mer sugen på att gå hem till en fru än en annan?
Och så vidare, och så vidare, och så vidare..

Men inte en promille i min kropp dömer Dixon eller hans fruar eller hans barn eller hans getter eller hans kor för sitt sätt att leva.

Diskussionen om jämställdheten i Kenya och resten av världen gled av förklarliga skäl lite åt sidan, men Dixon är en intelligent, emotionellt oerhört förstående man och han fattade allting (ok, nästan, nästan) jag sa men vi tyckte helt enkelt olika.

Så jag släpper det och bara konstaterar att jag kommer att fetsakna de 5 underbara kidsen.

Alice är en magisk tjej.

Hennes uppsyn och leende gör att det är omöjligt att tänka dåliga tankar om världen.
(Förutom det här jävla Aftonbladet som ska skriva en massa jävla lögner om att Zlatan ska hit eller dit.. Fan, alltså!
Oj, sorry...
Förtrollande.
Mitt safeword.

Jag kommer att se de 5 vid jubileet nästa lördag men utan det så kommer jag inte att se de ca 30 "boarders" mer för den här gången.

T.ex:
Virginias för jävla roliga frågor.
Judys fullkomligt oförklarliga svar.
Som t.ex:
Jocke: "Judy, do you have any brothers or sisters?"
Judy: "Yes."
Jocke: "Which?" Ofrånkomligt skratt när hon svarar så direkt på min iofs stängda fråga.
Judy: "One brother and one sister."
Jocke: "How old are they?"
Judy: "8 and 10."
Jocke: "How old are you?"
Judy: "14."
Jocke: "So you're the oldest like me?"
Judy: "No, I'm second last."
Jocke: Ofrånkomligt skratt.
Judy tittar oförstående på mig.
Hennes blick är helt blank.
Hon fattar ingenting.
Sen är det som om hon återvänder till jorden och hennes intellekt (som i många stunder är hur stort som helst) vaknar till liv.
Hon börjar skratta.

Judy: "Yes, I'm the oldest."

Tack för att jag får vara här.

Jocke

Random pics.


Kenyansk landsbygd

Rutho (och nån pajas)

Githari

The Superhero och nån pajas

Teachers and dudes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar