torsdag 5 augusti 2010

Jocke Österberg – 5 augusti 2010.

Här sitter jag på återigen på internetcafét i Nakuru då ytterligare en vecka har ångat förbi i rasande fart.
Rasande fart är dock ingen beskrivning som riktigt funkar på kidsen på Phyllis för tillfället.
Det är sommarlov nu.
Det känns i luften. Det märks på barnen.
Ett par situationer som exemplifierar sommarlovet.
Jocke kommer gåendes från köket där han precis har hackat klart dagens kål (the cabbage) och känner sig allmänt glad och nöjd. I raska steg går han med tygpåsen i höger hand. I den finns kålresterna som Phyllis två svarta kor ska få smaska i sig likt en förmiddagskanelbulle i Bjärred. (Ingen aning varför det blev Bjärred. Först tänkte jag på Burlövs Center, fråga mig inte varför.)
På vägen möter han Diba.
Diba går i klass 8 och är utan tvekan den mest tekniska fotbollspelaren på Phyllis.
Han har ett otroligt gott hjärta och brukar vara lite av Jockes "under cover-agent" för att ta reda på vad pojkarna snackar om när det ibland råder lite konflikter mellan Jocke och the boys.
Diba har, denna måndag förmiddag då det är cirka 25 grader varmt , tagit beslutet att bära gallonbyxor i kombination med en juste Planet Hollywood-piké och ett par robusta vinterkängor à la hip-hip-stajlish.
Med långa, långsamma steg rör han sig mot Jocke.

J: ”Diba, Mr. Dude, habari?”
Diba ler som vanligt men förröker också som vanligt dölja det då Jocke nog har gjort något de senaste dagarna som inte Diba gillade, dock vet Jocke inte vad han har gjort.
D: ”Mzuri.”
Diba slinker förbi den förvirrade Jocke, som fortsätter mot korna.
Efter 20 meter vänder sig Jocke om.
Diba har kommit cirka en halv meter.
Om han är svettig eller inte med sina gallonbyxor står fortfarande oklart.

Jag har kommit närmre in på livet på tjejerna nu.
Det har inte varit hundratals dudes på Phyllis tidigare så det är inte världens enklaste jobb, men det går framåt.
Peris, Marcy, Catherine (som jag av någon oförklarlig anledning tidigare har stavat Kathryn), Alice, Virginia, Judy, Maureen m.fl. m.fl. (såklart) börjar sakteliga göra små charmiga försök till lite klassiskt försvarsmekanismsmobbning, vad annars ska de göra?
Ann försöker alltid skämta, men förstår aldrig att jag försöker skämta tillbaka.
Situation häromdan:
Jocke går från köket ut på andra sidan (alltså inte mot korna utan andra sidan. Alltså andra sidan.) mot diskplatsen.
Där står ofta ett gäng tjejer och antingen bara hänger eller diskar tallrikarna (sahani), skedarna (gichikos) och byttorna (suforia). Stavning ej kontrollerat.
(Ej heller om "byttor" är är en korrekt benämning på en monstruöst stor kastrull. Vad jag iallafall kan konstatera är att det är ett fruktansvärt fult ord. "Byttor".)
Cirka en gång i veckan (eller varannan eller nåt) så fixar de håret på sig själv och varandra.
Pojkarnas arbete är något simplare än tjejernas:
Lördagkväll. Bensin ner i generatorn. Strömmen på. TV:n också på.
Fram till Sammy som har en rakapparat i höger hand.
Snabba, koncisa drag i nån minut.
Klar, nyrakad. Inga krusiduller.

Tjejerna (de som har braids) är en livsupplevelse i sig att bevittna.
Fläta ut i några timmar.
Kamma ut i några timmar.
Resultat:
De förtrollande tjejerna fullkomligt chockar omgivningen (eller nej, egentligen ingen. Bara Jocke.) när de kammar ut sitt hår till en 100% real afro-frilla där vi snackar en halvmeter hår rakt upp i luften.
Tyvärr är jag kass på att fota så jag har inga bilder.

Enorm frilla, iallafall.

Denna dagen när tjejerna stod och flätade ut sitt hår vid diskplatsen försökte Ann som sagt som vanligt att skämta med Jocke.
Jocke fattar alltid att hon skämtar.
Ann är en väldigt smart tjej. Duktig på engelska.
Hennes ansiktsuttryck påminner om Judys (som jag har beskrivit tidigare).
Man är aldrig riktigt säker om hon är så där intellektuellt skeptisk eller förvirrad.
Jocke kommer iallafall ut med skärbrädan och kniven (som han ja, har hackat kål med) för att diska.
Ann (med ett oerhört domderande tonläge): "Wash everything."
Ann pekar på den fulla "byttan" (numera inofficiellt utsett till svenskans fulaste ord) som är full med skedar och tallrikar.
Jocke vet att hon skämtar.
Han ställer sig upp (var låg han innan?) och stirrar argt på Ann.
Jocke (på engelska med kraftig swahilibrytning och ännu mer domderande tonläge, som likvärdig respons på Anns kommentar): "Eeeeeh, you wash!"
Potentialen till något av en humoristisk scen med replikutbyten mellan Jocke och Ann uppstår.
Då tvivlar Ann. Det blinkar till i hennes ögon.
Ann: "Uncle, I'm only joking."
Jockes hjärta smälter. Han ler och tittar henne i ögonen.
J: "I know, Ann. I'm also joking. Do you think I would scream at you like that? I'm just playing along."
Ann förstår men förstår ändå inte riktigt.
Hon har redan på något jobbigt sätt bestämt sig för att hon har gjort fel.
"Hoppas inte Uncle Joakim är arg på mig nu", typ.
Jocke gör några patenterade danssteg och sjunger något förfärligt samtidigt som han går in till The Superhero i köket igen.
Tjejerna skrattar som vanligt. Även Ann. She will be fine.
Humor är en komplicerad värld och ibland fattar inte ens komikern Jocke varför de skrattar.
Gränsen mellan att skratta med och att skratta åt har aldrig varit mer hårfin.

På lördag är det 10-årsjubileum för Phyllis.
Fantastiskt vad som har åstadkommits.
Superaunt Jacinta är här nu.
Första gången jag träffade henne var i måndags.
Superkvinna.

Jag läste John 3:16 även i lördags.
De är för roliga, barnen.
Under dagen var de så jävla ignorerande mot mig så jag undrade om jag hade gjort något.
Jag tänkte, ska jag verkligen läsa idag? De kanske har tröttnat på mig.
Och så kommer ögonblicket då alla vänder sig mot mig i matsalen under Evening Devotion.
Jag ställer mig upp med The Holy Bible i högerhanden och frågar:
"Do you want me to read?"
Ett dånande "Yes" fyller lokalen.
Jag går fram där framme och betar av på svenska (det är underbart roligt för mig, men jag vet vad de väntar på.)
Franskan har sina ögonblick men är klar nästjumbo.
Kiswahilin börjar till och med sitta där för mig nu, men jag har mycket svårt för vissa ord så de skrattar väldigt mycket.
Avslutningsvis kommer det de har väntat på.
Vietnamesiskan.
Jag har ingen aning om jag är i närheten av att härma det asiatiska språket, men vad gör det?
De gillar det.

För finns det en sak, ett element, en känsla som 100 % av världens befolkning har 100 % gemensamt så är det skrattet.

Det är den gåva som gör oss till de vi är i vår renaste form.

Oj, helsicke vilka formuleringar.
Hur pretentiös kommer jag att vara när jag åker härifrån?

The Holy Bible i höger hand och snack om gåvor för människan.

Lugn nu, Jocke.

Avslutningsvis vill jag återigen uttrycka min beundran för The Superhero Maurice.
Vår relation börjar mer och mer likna den jag hade till min underbara far i tonåren.
Man kämpade och kämpade för hans bekräftelse.
Den kom sällan men när den väl kom så var allting värt det.
Maurice är professionell i köket och väntar sig att jag också ska vara det.
Därför är det: "Gör det.", inte "Kan du vara så gullig att göra det?".
Häromdan hade jag precis hackat klart kålen (för tredje gången, gör jag inget annat?) och visste att det var dags att hämta lök på åkern.
J: "Superhero, I go for onions."
M: "You know it, it's your office."

Min bänk där jag hackar är "mitt kontor."
Det sa Superhero till mig en av de första dagarna.
Jag gillade det så mycket så jag har själv tryckt på det ibland kanske lite för hårt.
Varje gång Maurice tillkännager mig och "my office" värmer det i hjärtat.
Fan vad jag kommer att sakna honom när jag åker härifrån.
Tack för att jag får vara här.
Asante sana!

ps. Ett stort supergrattis till min förtrollande farmor som idag fyller 88 år. I love you, farmor!

Eftersom jag är så kass på att ta bilder så kommer här några random pics, vissa några veckor gamla.
Superhero at work

Bön- och majsröra-Simon

Marcelyn (future surgeon), Marcy (the brilliant one), Winny (hängde jag med till Lake Baringo med), Sarah (glimrande lillasystern till Simon, John, James och Stephen), En pajas och Rutho.

Rutho, Mombi (Joyce. Tror och hoppas jag. Kan vara hennes tvillingsyster Salome), Purity, Marcy, Lydia, Superlady Maggie, Sylvia, Ann (inte skämtandes Ann utan Mrs. Armbroken-lady).

Random boys.

2 kommentarer:

  1. Hej Jocke!
    Tack för dina inlägg, de är underbart intressanta och roliga att läsa! Jag och min vän var volontärer på Phyllis förra sommaren och det är så himla kul att kunna uppdatera sig på hur de har det.

    Keep up the good work!
    /Linn

    SvaraRadera
  2. Tack jocke att jag fick möta dej på Phyllis!!!
    Kramiz Gunnel

    SvaraRadera