Lizas avskedsinlägg

Hej! 

Här på Phyllis är det mycket och lite som händer på samma gång. Barnen gillar att göra vissa saker mer än andra saker så då gör vi dom sakerna mest. Jag tycker det känns viktigt att göra sånt som inkluderar alla så att ingen känner sig utanför eller bortglömd. Jag tänker att det är lätt hänt när det är såhär många barn på ett ställe. Därför kollar vi ofta på film i mindre grupper och senast igår checkade vi av Frozen på filmlistan. Att käka klubbor när vi kollar på film är himla mysigt, då kan till och med Silyon och Miles sitta still. 

Förutom att jag och Cornelia är i stan för att skriva blogginlägg så ska vi också fortsätta vår jakt på julklappar och sen ska vi även köpa ingredienser för en sista bakning med barnen. Klubbor ska också inhandlas. 

Förra veckan gick vi till Kampi Ya Moto med några barn. Det var så mysigt och vi stannade för lite chapati och pommes på vägen, innan vi gick och handlade frukt och saft. 

Vi har även varit i kyrkan med några av det äldre tjejerna i en närliggande by. Där hade människor från olika ställen runt om samlats för att tacka Gud och ha uppvisning i dans, sång och teater. Dagen avslutades med en dragkamp mellan alla medelåldersmän. Lite väl macho i min smak men roligt var det. 

För övrigt så har vi som vanligt snackat sent in på kvällarna, lyssnat på musik och kramats. Vi har även haft förmånen att gosa med grannens 9-månaders bebis de senaste veckorna. Mamma måste jobba så våra fina tjejer och auntie Maggie delar på ansvaret att ta hand om lilla Moangi på dagarna. 

Så, det här är mitt fjärde och sista inlägg som jag skriver i Kenya. I och med att vi inte har tillgång till internet på barnhemmet så har det varit svårt att hinna med att skriva och skicka in inlägg när man väl är i stan. Idag har vi varit här i exakt två månader, det är helt galet för det känns på riktigt som att vi har varit här i två veckor. 

Igår frågade Shiro mig om jag kommer gråta när jag åker. Jag sa att jag kanske kommer gråta lite men att det är okej, för det betyder ju bara att jag tycker om alla så mycket att jag måste komma tillbaka. Då sa Shiro att hon också skulle gråta lite, sen skrattade vi. Men innerst inne hoppas jag bara att vi kommer forma handen som en klo, spärra upp näsborrarna och stirra med ögonen. Det funkar alltid! När vi gör det kan vi aldrig hålla oss för skratt. Det är Brian som har kommit på det. 

Tack för dessa underbara 8 veckor alla älskade barn och personal! Mitt största och bästa minne. 

Puss! 

Liza

Elin är tillbaka!

Elin var volontär vid barnhemmet förra året och är nu på väg tillbaka för ett återbesök. Hon skriver: 

Hej allihopa! 

Imorgon så lämnar jag Sverige och får äntligen komma tillbaka till Kenya och underbara Phyllis. Denna gången har jag även med mig min mamma, Jessica. 

Min mamma har sedan en lång tid tillbaka haft en dröm om att få göra en sådan här resa och äntligen ska hon få uppfylla sin dröm. Hon är lite nervös men mest förväntansfull  och väldigt glad. 

Vi ses snart igen! 

Kram Elin & Jessica

Hemresan närmar sig

Hej bloggen!

Solen skiner och den värmer mer än tidigare här i Kampi Ya Moto. Jag är dock osäker på om det är hettan från solen eller barnens skratt som värmer mest. 

Vi har varit här i åtta veckor nu men det känns mer som två. Tiden tickar på och kärleken för Phyllis växer sig större och större. De minsta barnen har börjat fråga varför vi ska lämna Phyllis och undrar varför vi inte kan stanna här för alltid. Det är inte alla som förstår att vi faktiskt har jobb och familj hemma i Sverige. Hur mycket jag än skulle vilja stanna här ytterligare månader så måste man hem och jobba ihop lite pengar igen. Jag har dock lovat mig själv att jag måste tillbaka hit. Till soliga Kenya och till kärleksfulla Phyllis.

Under veckorna som gått har vi försökt att umgås och leka så mycket med barnen som möjligt. Det blir mycket av det barnen gillar, kolla på disneyfilmer nere i stugan, prata om kärlek och spela kubb. 

Jag och Liza har även tagit med några av barnen in till byn för att bjuda på  mat/ fika. Det har varit väldigt uppskattat. Många barn skulle klaga över kilometerna vi vandrat men inte barnen från Phyllis. När vi nämnde juice och chapati så kändes det som att de skulle kunna gå milen. 

Idag är vi inne i Nakuru igen för att inhandla lite mer julklappar till barnen och även godis till en "hejdå-fest" som vi tänkte styra upp under torsdagen. Det känns märkligt att vi ska lämna allt men samtidigt ta med oss så mycket minnen och nya vänskaper härifrån. Jag önskar jag kunde vara där över julafton och se deras miner när dom öppnar julklapparna och höra deras skratt till tomten. 

På fredag lämnar jag och Liza Phyllis och det känns tungt. Jag vill inte säga hejdå och jag är inte redo att lämna Kenya. Denna resa och min vistelse på Phyllis har givit mig så mycket. Jag är evigt tacksam för att jag fick komma hit och lära känna alla underbara människor. Denna resa kommer garanterat upprepas! 

Puss och kram

Cornelia

Elna återvänder för sjätte gången!

Hej, 

Jag heter Elna och jag är på väg att besöka barnhemmet Phyllis Memorial för sjätte gången. Första gången var 2006, då fanns ingen elektricitet och inget vatten, och på barnhemmet bodde bara 28 barn. Vi använde stearinljus om kvällarna, men under vår två månader länga vistelse installerades solcellsbelysning och stearinljusen byttes mot lysrör som precis orkade lysa ett par timmar på kvällen. 

Bland de yngsta barnen som bodde på barnhemmet 2006 fanns Mercy,  6 år gammal. Den 27 november 2017 ska jag vara med på hennes sista skoldag i high school. Hon tar alltså studenten, men då man har ett helt annat skolsystem i Kenya är det ingen fest. Det är först i januari då hon får sina betyg som vi kan veta om det finns anledning att fira. Mercy och jag kom varandra mycket nära sommaren 2008 när jag för andra gången var volontär på barnhemmet. 

Senaste gången jag besökte barnhemmet var för 5,5 år sedan. Tänk, barnen har blivit 5,5 år äldre och vissa av dem är inte längre barn! Jag har genom mitt engagemang i Kampi ya Motos styrelse följt med i alla stora förändringar som skett på barnhemmet, men det ska bli fantastiskt att få uppleva det själv.

Vi hörs snart igen! 

Hälsningar

Elna

Sammanfattning i text och bilder från Cornelia

Hej från oss på Phyllis!

Nu har ytterligare tre veckor sprungit förbi och vi har snart varit här i hela fem veckor. Då det är svårt med internet på barnhemmet och i området blir det tyvärr lite dåligt uppdaterat , jag ska försöka få med det mesta som har hänt i detta inlägg. 

Tiden går som sagt snabbt nu, veckorna rusar förbi och jag har ingen koll på dagarna. En vecka har tyvärr spenderats i sängen för min del då jag åkte på en rejäl förkylning ( det går så när man pussar på en Miles som själv har haft en snorig näsa) efter några läkarbesök och doser hostmedicin var jag på benen igen. Jag fick inte med mig mycket från den veckan då det mest var vila och dricka vatten som stod på schemat. 

En rolig tillställning vi fick ta del av under dessa veckor var Phyllis Memorial Top-Class graduation cermony. Det är ett examensfirande för barnen som går i förskoleklass och som ska börja klass ett på  “riktiga” skolan efter lovet. 

Detta var en riktig fest, det påminde lite om studentfirandet vi har hemma i Svergie, fast allt var barnvänligt såklart. Barnen fick klä sig i examenskappor och hattar, föräldrar och besökare gav dem glitter att hänga runt halsen och det skrattades en hel del. 

Vi åkte runt till olika byar i skolbussen där barnen sjöng och dansade in att de ska få börja skolan. Ibland lämnade vi bussen för att patrullera längs gatorna och visa upp oss för folk I bygden. Det hela avslutades med en fest på Phyllis, det dracks saft, åts kakor och lärarna läste upp barnens betyg. Senare bjöds det get till middag och tillsist var det disco. 

Som sagt är det svårt att hålla koll på vad vi gör om dagarna då tiden bara rullar förbi. Många dagar ser likadana ut och nu när barnen är lediga från skolan blir det mest häng och lek om dagarna. Hoppa hopprep, måla naglarna, rita i målarböcker, spela yatzy och prata om framtiden med dom äldre barnen. Det är härligt att se hur mycket barnen uppskattar nya leksaker och hur något så enkelt som nymålade naglar kan göra deras dag. Dock är det ännu härligare att se hur glada dom blir av ens  närhet och kramar. 

Liza och jag har även varit på äventyr utanför barnhemmet och byn. En helg besökte vi några bekanta I staden Gilgil, där grillade vi och umgicks hela natten lång . Vännerna vi besökte bodde på en stor farm uppe i de grönskande bergen, det var fantastiskt vackert där och väldigt givande att få komma bort ett tag. Något jag nämnt tidigare men kommer fortsätta tjata om är hur otroligt välkomnade alla är här, så fort vi klev innanför dörren till deras hus så var vi en del av familjen. 

Denna vecka har varit hektisk för dom som går i klass åtta på phyllis, i måndags startade nämligen deras nationella prov. Även om vi i Sverige tar nationella proven på stort allvar så var det ingenting jämfört med här. Här delas proven upp under fyra dagar och det var strikt förbjudet att besöka skolområdet under provperioden. Klassrummen vaktades av en beväpnad vakt vilket aldrig skulle ske i Sverige. Jag gillar inte fusk men här har dom tagit det till en helt ny nivå. 

Eleverna själva var helt lugna med det hela och var (vad dom sa) inte alls nervösa inför testen. Däremot var dom otroligt glada i torsdags när det äntligen var över.

Detta och även Lizas födelsedag som var i onsdags firade vi med fest. Jag, Liza och några av barnen bakade chockladbollar i gästhuset , vi blandade saft och köpte klubbor som det bjöds på.  När mörkret la sig över Phyllis höjde vi volymen på högtalaren och dansade till barnens favoritlåtar i matsalen. Eller ja, dom som vågade dansa inför personalen dansade haha. Det var en mysig kväll med mycket skratt, skrik och springade efter ballonger. 

Just nu sitter vi på en restaurang inne i Nakuru och skriver detta inlägg. Passar även på att ladda ner mer musik till spotifylistorna då det är väldigt mycket tjajt om just musik. Det är dock inget jag klagar på, musik är bland det bästa som finns och jag älskar hur det kan föra oss människor samman. 

Ikväll ska vi ha filmkväll på Phyllis, Jag hoppas ni har det mysigt hemma i Sverige och till alla fina faddrar, barnen älskar er! Deras ögon glittrade av glädje när dom fick läsa breven som ni sänt.

Kram från Cornelia! 

Graduation, biogasprojekt, besök och vardagsmys! En uppdatering från Liza.

Hej igen! 

De senaste veckorna på Phyllis har svischat förbi! Nu har lovet börjat och vi inledde vår tredje vecka på Phyllis med en stor fest och graduation för att fira att våra småbarn börjar skolan nästa år. Det påminde ganska mycket om studenten i Sverige, på morgonkvisten tog barnen på sig sina fina graduationkläder, vi tillsammans med barnen (även några äldre som följde med som stöd), lärare och Jacinta hoppade på bussen som vi fyllde den med sång och dans. Vistannade på lite olika ställen runt omkring kampi ya motos för att sjunga och dansa för lokalbefolkningen. 

Vi har även haft besök från några volontärer som bor hos grannen Wendo, dom tog med sig hopprep och såpbubblor som barnen älskar. Det är så kul att se hur barnen, stora som små, kan ha så roligt med såna enkla saker.

Nu har vi också delat ut alla brev från barnens faddrar i Sverige, det var härligt att se barnens ansiktsuttryck när det fick sina efterlängtade brev, men det var också lite hjärtskärande att se ansiktsuttrycket på de som inte fick brev. Som tur var förklarade Jacinta jätte fint för barnen att alla brev möjligtvis inte kommit fram och att de inte ska känna sig mindre älskade för det. Sakta men säkert ändrades ansiktsuttrycken från besvikelse till hoppfullhet. 

Sen vi kom till Phyllis har vi haft ett par byggarbetare på plats som har jobbat med att få klart Biogasen, denna ska användas för att underlätta matlagningen så att Uncle Morris inte längre ska behöva laga att mat på vedugn. Alla tar väldigt lågtid på sig här och ingen har speciellt bråttom. Så har i alla fall jag uppfattat det, men när det gäller arbete så verkar dem inte ligga på latsidan, vips så var biogasen klar och det är verkligen något stort för Phyllis. Det kommer göra stor skillnad här, då passade det väl inte bättre än utmärkt att jag och Cornelia var med och betalade för allt slit och arbete. Vi använde det pengar vi fick ihop tillsammans med vänner och familj i Sverige, Dvs. den summan vi fick ihop på loppiset. Återigen ett stort tack till alla som  var med och bidrog till detta! Tack vare er så underlättas vardagen för barnen och personalen på Phyllis. 

Annars består vardagen här till största del av att hänga och när vi hänger brukar vi rita i målarböcker, kramas,hoppa hopprep,  spela Yatzy, prata, måla tånaglar, lära oss svenska och Swahili men framförallt lyssna på musik. Jag tycker det är fascinerade och helt fantastiskt att trots att vi växt upp på olika världsdelar så ser vi nog nästan precis exakt lika mycket glädje i musik. 

1 November fyllde jag 24 år och detta firade vi med att baka chokladbollar, dricka saft och käka klubbor. Senare på kvällen stack de äldre killarna över till grannen för att låna ett par högtalare och sen dansade vi till 23.30, eller... ah, jag, Cornelia och några av det mindre barnen dansade, de äldre barnen "kunde bara dansa om lamporna var släckta" så dom ägnade mest  tid åt att hitta den mest dansanta låten genom tiderna, ifall att liksom. 

Utöver detta så har jag och Cornelia nu börjat med barnintervjuer och förberedelserna inför årets julklappar är igång. Eftersom att vi inte är här över jul så känns det jätte kul att få vara med och inhandla och bidra på det sättet. 

HEJSVEJS, HÖRS!

Liza

Två veckor på Phyllis

Idag har det gått två veckor sen jag för första gången vaknade upp till ljudet av galande tuppar, skällande hundar och springande barn. Två veckor har passerat fort på Phyllis, samtidigt känns det som jag alltid varit här. Det tog inte många dagar om ens timmar innan jag kände mig som en i den stora familjen här på Phyllis.

Jag och Liza flög över natten och var väldigt trötta men förväntansfulla när vi landande på Nairobis flygplats. Där möttes vi av gassande sol och ett hjärtligt välkomnande av Jacinta. Vi startade vår bilresa mot barnhemmet med en bil packad med förväntningar,  julklappar, glädje och brev. Färden från flygplasten varade I ungefär fem timmar, några gånger slumrade jag till men lika fort vaknade jag. Det var så mycket nytt utanför bilfönstret, så mycket att se och ta in. Jag kände dofter från någon som brände sopor längs vägkanten, hörde skrik från en man som försökte sälja på oss tuggummin i bilkön och bara njöt av den vackra naturen. Vi lämnade storstadsmiljön bakom oss och åkte ut mot landet, det första som slog mig var hur grönt det var överallt. Jag hade inte anat att det var så vackra vyer här. Något jag var förberedd på och som pappa varnat mig för är trafiken i Afrika, “ dom kör som galningar” har han sagt. Jag är beredd att hålla med om att omkörningarna inte är dom säkraste eller om några hastighetsbegränsningar existerar men jag kände mig väldigt säker med Rastas bakom ratten.

När vi passerat mängder med fält , marknader och landsvägar kommer vi tillslut fram till grusvägen som leder oss till “Phyllis Memorial Childrens home” i byn Kampi ya moto.  Mörkret har lagt sig  över Kampi ya moto och stjärnorna lyser upp vägen för oss. Väl framme möts vi av sång från matsalen. Barnen har kyrka och snart är det dags för middag. På bara några minuter har vi fullt med barn runtomkring oss som tar tag i all vår packning för att hjälpa oss bära allt till gästhuset. Jag reagerade direkt på hur otroligt hjälpsamma och glada alla var, vi fick ett riktigt varmt välkomnade från första början. Mitt hjärta fylldes direkt med värme och kärlek. Jag reflekterade direkt över hur framåt barnen var, det var en del fniss från minstingarna men dom flesta sprang fram och gav oss bamsekramar med desamma.

Första natten var det svårt att sova, det var mycket nytt att ta in och jag hade svårt att verkligen förstå att jag var framme på barnhemmet. Det var mycket nya ljud som hördes, ljud jag inte vanligtvis somnar till. Nu när två veckor passerat kan jag knappt tänka mig att somna utan alla läten.

Dagarna passerar snabbt här och det går knappt att hålla koll på vad man gör vilken dag. Just nu går barnen fortfarande i skolan och dom som går på boarding school är ej hemma. Denna vecka är dock den sista skolveckan och efter det kommer alla “homechildren” vara tillbaka på Phyllis och ha lov fram till Januari.  Då kommer vi kunna spendera mer tid till barnen.  Vi har tagit med oss en del leksaker, kläder och brev till barnen men detta ska vi inte ta fram förrän nästa vecka när skolan är slut. Det ska bli kul att se deras reaktioner när vi plockar fram allt kul vi har med oss och alla brev från deras faddrar.

Hittills har dom varit väldigt fokuserade på skolan och ibland vill man inte ens störa dem under deras studietimmar då det lätt blir fokus på annat. Därför ska det bli väldigt kul med lov, både för oss men framförallt för barnen, det är något dom verkligen förtjänar efter allt slit. Skoldisciplinen skiljer sig väldigt från hemma i Sverige , långa dagar och väldigt mycket studier hemifrån. Vi besökte en boardingschool en dag där fyra killar från Phyllis studerar just nu dom berättade att de lägger ca sexton timmar per dygn till att studera. Själv blev jag nöjd när jag pluggade tre dagar innan ett prov. 

Om dagarna har vi hjälpt till med olika saker på Phyllis, för det mesta har det blivit gos och prat med barnen i deras dorms. Både jag , Liza och barnen älskar sång och dans därför har det blivit mycket av det. Jag kan numera alla Justin Biebers låtar utantill. Vi har kollat på film, spelat fotboll och kubb ute på det stora fältet. Det har även spenderats tid i det rökiga köket med uncle Morris, där har vi hackat grönsaker, serverat gröt och skrattat en del i matsalen.

Mina två första veckor på Phyllis har verkligen gett mig mycket, det ska bli intressant att se hur känslorna och tankarna utvecklas under tiden.  Jag har redan knutit ann till många av barnen/personalen och att vara en del av Phyllisfamiljen känns underbart.

Vi hörs snart igen bloggen!

Cornelia

Mina första dagar på Phyllis

Hej! 

Nu har vi varit på Phyllis i 14 dagar, det är mycket som har hänt och dagarna har varit fyllda med intryck. Men jag skulle ändå vilja säga att vår  första tid har genomsyrat ett lugn. 

Fokus har legat på att lära känna alla underbara barn, vuxna, djur och området. 

Flygresan hit gick bra, det gick som det skulle utan hinder och efter 13 timmar så möttes vi av en glad och välkomnade Jacinta på Nairobis flygplats. Därefter dök Erastas upp med bilen och vår resa mot Phyllis på ca 5 timmar började. 

Ett utav mina finaste minnen sen jag kom till Kenya är faktiskt bilfärden, vi fick lära känna Jacinta och Erastas på ett sätt som vi kanske inte hade gjort annars och man fick även en bra överblick av vad som är Kenya. 

Ett annat väldigt fint minne är när vi anlände till Phyllis, jag kan nu i efterhand se att det första intrycket också var det rätta intrycket. Klockan var runt sju när vi anlände med bilen till Phyllis, vi kör förbi "the dining hall" och parkerar utanför köket. Det är ett tjugotal barn utanför när vi rullar förbi, några ger suspekta blickar, andra håller sig för munnen av skratt 

och resten vinkar ivrigt. Ett gäng tjejer kastar sig över bakluckan och lyfter ut våra tunga väskor. Vi hinner knappt komma ur bilen innan dem två och två bär iväg väskorna mot gästhuset som vi ska bo i dom följande 10 veckorna. Jag och Cornelia trötta som tusan följer tacksamt efter och jag får direkt en varm känsla i kroppen. 

Detta är exakt vad det första 14 dagarna på Phyllis har fått mig så förundrad över. Alla barn är så otroligt hjälpsamma och omhändertagande, likaväl mot varandra som mot oss vuxna. Jag hade nog föreställt mig att det bara skulle vara  de vuxna som stod för att barnhemmet fungerar och går runt (vilket dom absolut gör till största del), jag trodde nog att barnen bara skulle vara så som barn är. Leka, springa runt, göra onödigt höga ljud, vara jätte jobbiga emellanåt, hitta på bus, ha otrolig fantasi och vara ur gulliga på alla sätt. Det är dom här barnen, men dom är också väldigt mycket mer. 

I många fall tycker jag att dem besitter mer "vuxna egenskaper" än vad jag själv gör. Ett talande exempel är när jag och  ett utav de äldre barnen står och plockar ärtor, vi ska fylla en hel hink med ärtor och lite till, de tonåringar jag känner hade med all säkerhet suckat och ryck på axlarna åt en sådan uppgift men Anna gör det med glädje. Där står vi alltså i kvällssolen sjunger One Direction-låtar och plockar ärtor som att det vore världens vanligaste sak. 

Det är så det är här, barnen gör allt med så mycket glädje. Därför är det också extra roligt att hitta på saker med dem. Även om kan vara tufft att spela kubb, kolla på lördagsfilm eller sparka boll när ca 40 barn samtidigt strider efter ens uppmärksamhet. Om en vecka är det lov, barnen här älskar skolan så jag vet inte hur taggade dem är men jag och Cornelia längtar. Då kommer vi ha mer tid med barnen, vi ska ta fram alla saker vi köpte med oss från Sverige och även dela ut breven från alla fina faddrar. Jaja, jag skulle kunna skriva 10 sidor till men det här får räcka för nu.

Puss och kram skumbanan vi hörs om en vecka! 

/Liza 

Lär känna Cornelia!

 

Hallå där!

Här kommer mitt första inlägg på denna blogg. Jag har fått äran att åka som volontär till barnhemmet Phyllis nere I byn Kampi Ya Moto.  Mitt namn är Cornelia Eriksson och jag är 24 år gammal. Jag är född och uppvuxen I staden Västerås, har sen en tid tillbaka jobbat i en butik men har länge längtat efter att göra något helt annat. Jag är en väldigt framåt person som gillar allt från lek och skoj till djupa konversationer över en kopp te. Mina drömmar är många dock ofta spridda men denna höst ska jag en dröm gå i uppfyllelse. att besöka Kenya, ta del av en helt annan kultur och få leva i en vardag som är långt bort ifrån den jag är van vid.

Det var en kväll i Juli som jag satt och kikade på volontärresor till olika platser i världen. Då kom jag in på just denna blogg. Jag fastnade för volontärernas personliga berättelser och började läsa på mer om denna förening. Det var självklart för mig att jag skulle kontakta Kampi Ya Motos Barn och se om det fanns möjlighet för mig att besöka Phyllis Memorial Children’s home. 

Själv har jag aldrig jobbat med barn tidigare eller haft mycket barn omkring mig, men jag brinner för att vara omkring människor. Att umgås, lära känna och ta del av människor som man inte tidigare träffat är underbart. Se och lära av varandras olikheter är det viktigaste vi kan göra här I livet. Därför tror jag att min vistelse på Phyllis kommer var otroligt berikande för mig. Jag längtar till att få höra barnen på Phyllis berätta om sina framtidsdrömmar, livsfunderingar och deras skratt. 

Innan vår avresa till Kenya har jag och min vän Liza spridit ordet om barnhemmet och organisationen på olika sätt. Först och främst har jag pratat med mina nära och kära, berättat om vår resa och många har blivit inspirerade, både på att åka ner själva och att bidra med en slant. 

Vi var även med I VLT (Västmanlands läns tidning ) i en intervju där vi pratade om vart vi skulle åka och om våra förväntningar inför resan. När vi kommit tillbaka till Sverige igen vill även tidningen att vi gör en ny artikel där vi berättar om vår vistelse och delar med oss av fina bilder.  Jag och Liza samlade även ihop pengar till barnhemmet genom att arrangera ett loppis ute på landet. Det blev väldigt lyckat och många ville höra mer om platsen vi ska besöka. 

Under mina månader på Phyllis hoppas jag på att få lära känna nya underbara människor, ta del av en helt ny vardag och få finnas till för den som behöver min hjälp. Jag längtar efter att få lyssna, skratta och leka tillsamans med barnen och att få vara en trygg vän till alla på barnhemmet. Jag ser fram emot att fånga dagen tillsammans med er!

Kram

Cornelia 

Vår nya volontär Liza är på väg till Kenya!

Hejsan! 

Mitt namn är Liza Larsson. Jag kommer från Västerås och fyller 24 år i november. År 2014 började jag studera till förskollärare i Kalmar. Jag har alltid gillat barn och barn har alltid funnits i min vardag då min mamma och pappa arbetar som jour- och familjehem. Jag är en person som är bekväm med mycket och olika människor i min omgivning. Jag anser att det är berikande och att man aldrig lär sig så bra som tillsammans med andra.

I lite mer än två år studerade jag förskollärare vilket jag trivdes med, det är få saker som är så intressant som barnsutveckling och hur man ska jobba för att ge barn de bästa förutsättningarna i livet. Däremot trivdes jag inte i Kalmar och bestämde mig för att flytta tillbaka till Västerås och fortsätta arbeta på förskolan jag jobbat på sommaren innan mitt beslut om studieuppehåll.  Förskolan Iqra är en mångkulturell förskola där många barn har olika bakgrunder och etnicitet. Snabbt fann jag mötet mellan två kulturer intressant och roligt.  I samband med att min vän Cornelia introducerade mig till Kampi Ya Motos Barn och Phyllis hade jag arbetat på förskolan i ungefär ett år och kände verkligen för att göra något nytt och spännande. Då mitt intresse för andra kulturer och barn alltid varit stort så blev jag lyrisk av att höra Cornelia berätta om dessa fantastiska blogginlägg hon läst. 

Detta är vad som delvis har inspirerat mig till att åka. Men jag skulle också vilja säga att mina föräldrar är en stor inspirationskälla då de med all enkelhet och glädje tar emot utsatta barn I Sverige. Jag har fått känna känslan av att vara en betydande vuxen och att få hjälpa till när det behövs. Därför har jag valt att åka till Phyllis och finnas där för barnen när det behöver ett knä att sitta i eller en hand att hålla i.  

Under min vistelse på Phyllis har jag som mål att lära känna alla underbara ungar och personal. Jag vill sprida glädje och ha roligt, jag ska försöka sträva efter att så många barn som möjligt känner en trygghet i min närvaro. Jag vill helt enkelt inte så mycket mer än att finnas på plats, uppleva en annan kultur och ett annat levnadssätt, lära mig mycket mer om massa fler och att få vara en viktig vuxen. 

Innan avresan till Kenya har jag och min vän Corneila varit med I VLT (Västerås Länstidning) och talat om vår kommnade resa till Phyllis, vi har berättat om våra förväningar och förhoppningar om resan, om barnhemmets uppkomst och hur man gör för att bidra samt marknadsfört hemsidan.  Vi har också anordnat ett loppis ute på mina föräldrars bondgård där vi sålde begagnade kläder och saker, korv med bröd, vi annordnade ponnyridning och fiskedamm, sålde egenbakat fika och alla hade möjlighet att klappa kaniner, får, höns ankor och hundar. 

Det var så roligt och ett 50-tal människor var delaktiga med närvaro och otroliga bidrag. Vi fick ihop en rejäl summa som vi sedan valt att donera direkt till barnhemmet. Då det blev så pass lyckat så tror jag med största sannolikhet att vi kommer annordna ett till loppis där vi ger återkopling och vi har redan nu planerat in att träffa VLT när vi kommer hem för att berätta om vår resa.  

Den 2 oktober går flyget mot Phyllis och alla barn, ses snart! 

Liza Larsson