Idag har det gått två veckor sen jag för första gången vaknade upp till ljudet av galande tuppar, skällande hundar och springande barn. Två veckor har passerat fort på Phyllis, samtidigt känns det som jag alltid varit här. Det tog inte många dagar om ens timmar innan jag kände mig som en i den stora familjen här på Phyllis.
Jag och Liza flög över natten och var väldigt trötta men förväntansfulla när vi landande på Nairobis flygplats. Där möttes vi av gassande sol och ett hjärtligt välkomnande av Jacinta. Vi startade vår bilresa mot barnhemmet med en bil packad med förväntningar, julklappar, glädje och brev. Färden från flygplasten varade I ungefär fem timmar, några gånger slumrade jag till men lika fort vaknade jag. Det var så mycket nytt utanför bilfönstret, så mycket att se och ta in. Jag kände dofter från någon som brände sopor längs vägkanten, hörde skrik från en man som försökte sälja på oss tuggummin i bilkön och bara njöt av den vackra naturen. Vi lämnade storstadsmiljön bakom oss och åkte ut mot landet, det första som slog mig var hur grönt det var överallt. Jag hade inte anat att det var så vackra vyer här. Något jag var förberedd på och som pappa varnat mig för är trafiken i Afrika, “ dom kör som galningar” har han sagt. Jag är beredd att hålla med om att omkörningarna inte är dom säkraste eller om några hastighetsbegränsningar existerar men jag kände mig väldigt säker med Rastas bakom ratten.
När vi passerat mängder med fält , marknader och landsvägar kommer vi tillslut fram till grusvägen som leder oss till “Phyllis Memorial Childrens home” i byn Kampi ya moto. Mörkret har lagt sig över Kampi ya moto och stjärnorna lyser upp vägen för oss. Väl framme möts vi av sång från matsalen. Barnen har kyrka och snart är det dags för middag. På bara några minuter har vi fullt med barn runtomkring oss som tar tag i all vår packning för att hjälpa oss bära allt till gästhuset. Jag reagerade direkt på hur otroligt hjälpsamma och glada alla var, vi fick ett riktigt varmt välkomnade från första början. Mitt hjärta fylldes direkt med värme och kärlek. Jag reflekterade direkt över hur framåt barnen var, det var en del fniss från minstingarna men dom flesta sprang fram och gav oss bamsekramar med desamma.
Första natten var det svårt att sova, det var mycket nytt att ta in och jag hade svårt att verkligen förstå att jag var framme på barnhemmet. Det var mycket nya ljud som hördes, ljud jag inte vanligtvis somnar till. Nu när två veckor passerat kan jag knappt tänka mig att somna utan alla läten.
Dagarna passerar snabbt här och det går knappt att hålla koll på vad man gör vilken dag. Just nu går barnen fortfarande i skolan och dom som går på boarding school är ej hemma. Denna vecka är dock den sista skolveckan och efter det kommer alla “homechildren” vara tillbaka på Phyllis och ha lov fram till Januari. Då kommer vi kunna spendera mer tid till barnen. Vi har tagit med oss en del leksaker, kläder och brev till barnen men detta ska vi inte ta fram förrän nästa vecka när skolan är slut. Det ska bli kul att se deras reaktioner när vi plockar fram allt kul vi har med oss och alla brev från deras faddrar.
Hittills har dom varit väldigt fokuserade på skolan och ibland vill man inte ens störa dem under deras studietimmar då det lätt blir fokus på annat. Därför ska det bli väldigt kul med lov, både för oss men framförallt för barnen, det är något dom verkligen förtjänar efter allt slit. Skoldisciplinen skiljer sig väldigt från hemma i Sverige , långa dagar och väldigt mycket studier hemifrån. Vi besökte en boardingschool en dag där fyra killar från Phyllis studerar just nu dom berättade att de lägger ca sexton timmar per dygn till att studera. Själv blev jag nöjd när jag pluggade tre dagar innan ett prov.
Om dagarna har vi hjälpt till med olika saker på Phyllis, för det mesta har det blivit gos och prat med barnen i deras dorms. Både jag , Liza och barnen älskar sång och dans därför har det blivit mycket av det. Jag kan numera alla Justin Biebers låtar utantill. Vi har kollat på film, spelat fotboll och kubb ute på det stora fältet. Det har även spenderats tid i det rökiga köket med uncle Morris, där har vi hackat grönsaker, serverat gröt och skrattat en del i matsalen.
Mina två första veckor på Phyllis har verkligen gett mig mycket, det ska bli intressant att se hur känslorna och tankarna utvecklas under tiden. Jag har redan knutit ann till många av barnen/personalen och att vara en del av Phyllisfamiljen känns underbart.
Vi hörs snart igen bloggen!
Cornelia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar