tisdag 5 december 2017

Lizas avskedsinlägg

Hej! 

Här på Phyllis är det mycket och lite som händer på samma gång. Barnen gillar att göra vissa saker mer än andra saker så då gör vi dom sakerna mest. Jag tycker det känns viktigt att göra sånt som inkluderar alla så att ingen känner sig utanför eller bortglömd. Jag tänker att det är lätt hänt när det är såhär många barn på ett ställe. Därför kollar vi ofta på film i mindre grupper och senast igår checkade vi av Frozen på filmlistan. Att käka klubbor när vi kollar på film är himla mysigt, då kan till och med Silyon och Miles sitta still. 


Förutom att jag och Cornelia är i stan för att skriva blogginlägg så ska vi också fortsätta vår jakt på julklappar och sen ska vi även köpa ingredienser för en sista bakning med barnen. Klubbor ska också inhandlas. 

Förra veckan gick vi till Kampi Ya Moto med några barn. Det var så mysigt och vi stannade för lite chapati och pommes på vägen, innan vi gick och handlade frukt och saft. 


Vi har även varit i kyrkan med några av det äldre tjejerna i en närliggande by. Där hade människor från olika ställen runt om samlats för att tacka Gud och ha uppvisning i dans, sång och teater. Dagen avslutades med en dragkamp mellan alla medelåldersmän. Lite väl macho i min smak men roligt var det. 


För övrigt så har vi som vanligt snackat sent in på kvällarna, lyssnat på musik och kramats. Vi har även haft förmånen att gosa med grannens 9-månaders bebis de senaste veckorna. Mamma måste jobba så våra fina tjejer och auntie Maggie delar på ansvaret att ta hand om lilla Moangi på dagarna. 

Så, det här är mitt fjärde och sista inlägg som jag skriver i Kenya. I och med att vi inte har tillgång till internet på barnhemmet så har det varit svårt att hinna med att skriva och skicka in inlägg när man väl är i stan. Idag har vi varit här i exakt två månader, det är helt galet för det känns på riktigt som att vi har varit här i två veckor. 


Igår frågade Shiro mig om jag kommer gråta när jag åker. Jag sa att jag kanske kommer gråta lite men att det är okej, för det betyder ju bara att jag tycker om alla så mycket att jag måste komma tillbaka. Då sa Shiro att hon också skulle gråta lite, sen skrattade vi. Men innerst inne hoppas jag bara att vi kommer forma handen som en klo, spärra upp näsborrarna och stirra med ögonen. Det funkar alltid! När vi gör det kan vi aldrig hålla oss för skratt. Det är Brian som har kommit på det. 


Tack för dessa underbara 8 veckor alla älskade barn och personal! Mitt största och bästa minne. 

Puss! 


Liza




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar