tisdag 17 oktober 2017

Mina första dagar på Phyllis

Hej! 

Nu har vi varit på Phyllis i 14 dagar, det är mycket som har hänt och dagarna har varit fyllda med intryck. Men jag skulle ändå vilja säga att vår  första tid har genomsyrat ett lugn. 
Fokus har legat på att lära känna alla underbara barn, vuxna, djur och området. 

Flygresan hit gick bra, det gick som det skulle utan hinder och efter 13 timmar så möttes vi av en glad och välkomnade Jacinta på Nairobis flygplats. Därefter dök Erastas upp med bilen och vår resa mot Phyllis på ca 5 timmar började. 

Ett utav mina finaste minnen sen jag kom till Kenya är faktiskt bilfärden, vi fick lära känna Jacinta och Erastas på ett sätt som vi kanske inte hade gjort annars och man fick även en bra överblick av vad som är Kenya. 

Ett annat väldigt fint minne är när vi anlände till Phyllis, jag kan nu i efterhand se att det första intrycket också var det rätta intrycket. Klockan var runt sju när vi anlände med bilen till Phyllis, vi kör förbi "the dining hall" och parkerar utanför köket. Det är ett tjugotal barn utanför när vi rullar förbi, några ger suspekta blickar, andra håller sig för munnen av skratt 
och resten vinkar ivrigt. Ett gäng tjejer kastar sig över bakluckan och lyfter ut våra tunga väskor. Vi hinner knappt komma ur bilen innan dem två och två bär iväg väskorna mot gästhuset som vi ska bo i dom följande 10 veckorna. Jag och Cornelia trötta som tusan följer tacksamt efter och jag får direkt en varm känsla i kroppen. 


Detta är exakt vad det första 14 dagarna på Phyllis har fått mig så förundrad över. Alla barn är så otroligt hjälpsamma och omhändertagande, likaväl mot varandra som mot oss vuxna. Jag hade nog föreställt mig att det bara skulle vara  de vuxna som stod för att barnhemmet fungerar och går runt (vilket dom absolut gör till största del), jag trodde nog att barnen bara skulle vara så som barn är. Leka, springa runt, göra onödigt höga ljud, vara jätte jobbiga emellanåt, hitta på bus, ha otrolig fantasi och vara ur gulliga på alla sätt. Det är dom här barnen, men dom är också väldigt mycket mer. 




I många fall tycker jag att dem besitter mer "vuxna egenskaper" än vad jag själv gör. Ett talande exempel är när jag och  ett utav de äldre barnen står och plockar ärtor, vi ska fylla en hel hink med ärtor och lite till, de tonåringar jag känner hade med all säkerhet suckat och ryck på axlarna åt en sådan uppgift men Anna gör det med glädje. Där står vi alltså i kvällssolen sjunger One Direction-låtar och plockar ärtor som att det vore världens vanligaste sak. 


Det är så det är här, barnen gör allt med så mycket glädje. Därför är det också extra roligt att hitta på saker med dem. Även om kan vara tufft att spela kubb, kolla på lördagsfilm eller sparka boll när ca 40 barn samtidigt strider efter ens uppmärksamhet. Om en vecka är det lov, barnen här älskar skolan så jag vet inte hur taggade dem är men jag och Cornelia längtar. Då kommer vi ha mer tid med barnen, vi ska ta fram alla saker vi köpte med oss från Sverige och även dela ut breven från alla fina faddrar. Jaja, jag skulle kunna skriva 10 sidor till men det här får räcka för nu.

Puss och kram skumbanan vi hörs om en vecka! 
/Liza 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar