Hej bloggen!
Solen skiner och den värmer mer än tidigare här i Kampi Ya Moto. Jag är dock osäker på om det är hettan från solen eller barnens skratt som värmer mest.
Vi har varit här i åtta veckor nu men det känns mer som två. Tiden tickar på och kärleken för Phyllis växer sig större och större. De minsta barnen har börjat fråga varför vi ska lämna Phyllis och undrar varför vi inte kan stanna här för alltid. Det är inte alla som förstår att vi faktiskt har jobb och familj hemma i Sverige. Hur mycket jag än skulle vilja stanna här ytterligare månader så måste man hem och jobba ihop lite pengar igen. Jag har dock lovat mig själv att jag måste tillbaka hit. Till soliga Kenya och till kärleksfulla Phyllis.
Under veckorna som gått har vi försökt att umgås och leka så mycket med barnen som möjligt. Det blir mycket av det barnen gillar, kolla på disneyfilmer nere i stugan, prata om kärlek och spela kubb.
Jag och Liza har även tagit med några av barnen in till byn för att bjuda på mat/ fika. Det har varit väldigt uppskattat. Många barn skulle klaga över kilometerna vi vandrat men inte barnen från Phyllis. När vi nämnde juice och chapati så kändes det som att de skulle kunna gå milen.
Idag är vi inne i Nakuru igen för att inhandla lite mer julklappar till barnen och även godis till en "hejdå-fest" som vi tänkte styra upp under torsdagen. Det känns märkligt att vi ska lämna allt men samtidigt ta med oss så mycket minnen och nya vänskaper härifrån. Jag önskar jag kunde vara där över julafton och se deras miner när dom öppnar julklapparna och höra deras skratt till tomten.
På fredag lämnar jag och Liza Phyllis och det känns tungt. Jag vill inte säga hejdå och jag är inte redo att lämna Kenya. Denna resa och min vistelse på Phyllis har givit mig så mycket. Jag är evigt tacksam för att jag fick komma hit och lära känna alla underbara människor. Denna resa kommer garanterat upprepas!
Puss och kram
Cornelia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar