Underhållning i sovsalen

Hej!

Som ni redan läst är vi nu fem hundar fattigare efter en väldigt tragisk natt. Men barnen på Phyllis sörjde inte länge och nu är vardagen åter igen. Barnen kämpar på med skolarbetet, och i min mening har de väldigt mycket läxor. Jag kan inte minnas att jag i den åldern hade såa mycket hemläxa efter så långa skoldagar.

De mindre barnen har dock lite mer fritid om kvällarna. Så något jag snappat upp från Oliver (som brukar läsa för småtjejerna på kvällen) är att smyga in till tjejernas sovsal efter ugali-måltiden. Där är det alltid fullt liv med spring och skratt. Jag upplever tjejernas sovsal ibland lite som ett lekrum, det är så härlig hjärtlig stämning. I en säng spelas det fia med knuff, i en annan läser de lite äldre för de mindre, i en hörna dansas det, i en spelas det trummor på deras väskor och i en annan sitter ett gäng och putsar sina skor samtidigt som några jagar varandra runt sängarna i full fart. Med andra ord, så är sovsalen en riktigt rolig plats.

Något som har börjat hända när jag kommer in är att det tystnar lite, sen kommer tio flickor fram och drar med mig till en av sängarna och bokstavligt sätter mig ner och ställer sig runt om och beordrar mig att sjunga. Vilket jag såklart gör! Jag minns inte hur det började, men jag har blivit lite som en radio i tjejernas sovsal tror jag. Ibland lyckas jag få dem att sjunga med mig, men oftast sitter de bara i en ring och lyssnar. Jag hinner knappt hämta andan mellan sångerna innan de ropar in nästa beställning! Barnen köar för att välja låt och sen sjunger jag tills jag inte har någon röst kvar, och det brukar vara ganska ungefärligt med när det kommer en aunt och säger att det är dags att släcka ner för kvällen. Jag har nog fått den största fanclub jag någonsin kommer få och barnen undrar när jag ska släppa min egen skiva i Sverige (vilket absolut inte kommer hända). Två av barnen har även bett mig att vara så snäll och komma tillbaka när det är dags för giftermål så att jag kan sjunga på deras bröllop! Jag tar det som en komplimang!

Igår följde jag med Maragia till en internatskola för att betala skolavgiften till en av barnhemmets grannars barnbarn och samtidigt få chansen att träffa henne. Där sprang vi även på några av Phyllis barnen, som mottog oss med oändligt många kramar. Lite hemlängtan hade de och tycker att det känns väldigt långt tills de får komma hem i augusti.

Efteråt bjöd Torbjörn, Oliver och jag ut Maragia och hans vän Mercy på restaurang. Ett av samtalsämnena blev födelsedagar och Maragia berättade att han inte firat en enda födelsedag i hela sitt liv. Så när han gick till toaletten slog vi tre ihop våra kloka muzungohuvuden och bestämde att vi skulle fira den idag, rätt dag eller ej. Så jag smög iväg och beställde tårta. När vi ätit färdigt släcktes salen ner och in kommer tre skönsjungande servitriser med tårta och ljus till en förvånad men lycklig Maragia!

Vi hörs! Kram Julia



Inte helt ofarligt!

Jag vet inte hur länge ni har följt bloggen, men om ni läser lite längre ner på denna olivgröna sida (sammanträffande? Yes!), så kan ni läsa med era nyfikna ögon att jag rekommenderade att hålla er undan från före detta gravida hundar. Nu kan ni komma fram ur ert utrymme under trappan. Denna gravida hund + ungar + två onämnda hundar har lämnat detta jordeliv. Anledningen var att en mindre hund med diagnosen rabies började tugga på vår lilla hundkoloni en natt. Hundarna fick tas bort och numera bor de i himmeln. Jag tycker att det var fruktansvärt och ingen av oss med svensk bakgrund (även en del med kenyansk) sov något vidare den natten. Allt detta får lov att skrivas in i dokumentet T.I.A i mappen Phyllis Memorial. Men vi hedrar iallafall hund kolonin med att trycka upp en bild av valpen Oliver (inte jag) som tuggar (eller äter) på en redan avliden fågel. Nästa vecka får vi nya.

Kenya bjuder helt klart på mer (för skåningar och göteborgare) ovanliga sjukdomar. Innan mitt och Torbjörns planerade lämningsdatum ska jag försöka publicera en lista av sjukdomar vi har exponerats för på den kenyanska landsbygden. Håll till godo.

Över till roligare nyheter! För alla biblioteksentusiaster där ute (hallå!?) så har nu snickrandet börjat. Skelettet av vad som kommer vara en vägg inom den närmare tiden är färdigt och ser najs ut. Alla böcker är katalogiserade och fint inskrivna i gröna "välkomna till mellanstadiet" skolblock, senare hamnar de i datorn. Lånekorten är klara och ligger just nu framför mig utskrivna med en tveksam svartvit skrivare. De ska senare idag plastas in och signeras av varje individ som har slagit läger på Phyllis mellan åldersgrupp första klass till sista klass. På fredag ska vi iväg till ett lokalt snickeri, i skala mindre, och beställa sprillans nya bokhyllor. Färg (vit) till väggen köps in nästa vecka och planscher av typen "Birds in Kenya" eller " World in colors" hamnar också i kundvagnen vid detta tillfälle. Gai! Jag hoppas att det funkar. Biblioteket innehåller lysande titlar som "How to kill a mockingbird", "Twilight" (sa jag lysande?), ett antal Narnia böcker och idag ska vi fiska upp alla Harry Potter böckerna som borde ha emigrerat från den djupa sjön Nairobi. Vi fiskar efter fler fångster...

Vi hoppas på en liten invigning om kanske två veckor.

Sen kan jag avslöja (inte så exklusivt eftersom det hamnade på vår egen blogg förra veckan) att jag har ett annat, för mig, en liten och smal (hmm, okej stor och tjock) konst elev från den lilla byn Torna Hällestad, stort projekt på gång. Men med risk för ett misslyckande så säger jag bara att jag försöker få till ett möte med Kampi Ya Moto och Sun and Shield skolorna. Önska mig lycka till!

Dessutom till helgen så ska vi ha en filmlektion + att vi ska på en mindre pic-nic med alla ungar. Banankaka och saft kommer finnas på dagens meny, kom vetja!

Kram Oliver 

Summering av påsklovet

I tisdags tystnade Phyllis. Fast riktigt tyst blir det aldrig. Inte ens på natten när barnen sover, för då spelar syrsorna i mörkret och hundarna skäller och morrar åt nattens vålnader. Skillnaden mot samma tid föregående vecka var dock slående. Barnen lunkade tillbaka till skolan, Jacinta flög tillbaka till Sverige och gymnasiebarnen återvände till internatlivet på sina olika skolor. Kvar står vi och funderar över vad som hänt och hur fyra veckors lov kunde gå så fort.

Påsklovsveckorna i siffror:

8 getter

450 chapatis

18 fotbollsmatcher

1 stor pokal

2 tropiska ösregn

4 besök med ungarna i Kampi Ya Moto

83 limpor bröd

10 kg apelsinmarmelad

Påsklovet har varit härligt på så många sätt. Alla aktiviteter: pingis i biblioteket, högläsning i skuggan av träden, dramatiken på fotbollsplanen, utdelning av kläder, fester, påskpyssel, utflykter... Alla samtal: Om Sverige, universitetsstudier, drömmar, vikten av att aldrig ge upp. Givetvis har inte allting varit solsken. Barnen har vinnarskallar stora som luftballonger och ett dåligt resultat i ligamatchen kunde innebära timmar av sura blickar, gnäll om ojämna lag och hot om att sluta spela. Det sistnämnda hotet vittnar kanske mer om någon slags självpennalism utlöst av besvikelsen över sin egen prestation än om en tendens att ge upp så fort någonting går emot dem. Men vi har tagit det på allvar. Många timmar har gått åt till att diskutera varför man ska fortsatta kämpa även om motståndaren kan verka överlägsen till en början. Hoppas den lärdomen stannar hos dem livet ut.

Jacintas sista kväll bjöd på chapatis, get, ris, talangjakt, chokladbollar och en storslagen prisceremoni. Alla dispyter under ligans gång var glömda och även treorna (Memorial United) firades kungligt. Vinnarna (Mugutupu Cheetahs) förärades en stor pokal utöver fotbollsdvd:erna och chokladbollarna som alla fick. Därefter följde en talangjakt där vi bjöds på munspelskonsert, sketcher och dans. Efterfesten varade in till småtimmarna.

Den absoluta höjdpunkten för min egen del inträffade på väg hem från basketutflykten till Kabarak (läs mer om den i inlägget nedan). Ungarna är normalt ganska fåordiga när det kommer till att tacka, men medan vi vandrade på lerstigarna i eftermiddagssolen fick jag plötsligt höra att det här påsklovet var det bästa de någonsin haft. Brödet, marmeladen, chokladkakorna, utflykterna, festerna och fotbollen. Allting lovordades, ingenting glömdes bort. Det var förlösande sköljas över av denna våg av tacksamhet. Ger en större mening åt ens tillvaro här. Rentav den enda meningen.

Med påsklovets slut känns det som något nytt tar sin början. Början på slutet kanske? Plötsligt har vi tid att sortera böcker i biblioteket igen och i morse påbörjades bygget av skiljeväggarna. På lördag ska det delas ut bibliotekskort och om elen dyker upp någon dag går det kanske till och med att fixa ett elektroniskt lager och lånesystem. Vi tvättar våra händer och tar sikte mot nya mål.

Torbjörn

 

Det vinnande laget (Mugutupu Cheetahs) inför den sista dagens matcher

Inte ens naturens krafter stoppar fotbollen på Phyllis

Chapati-stekning en masse

Susan och Joel innan de lämnar Phyllis för nästa termin på gymnasiet

Basket med tjejerna

Då var påsklovet på Phyllis slut för den här gången. Men det är underbart att höra att de verkar haft ett oförglömligt lov, med en massa roliga utflykter och matupplevelser. Igår började alla på Phyllis skolan och idag lämnade de sista high school barnen oss. Nya barn har anlänt (internateleverna som går på Phyllis Memorial Academy), och jag kämpar på med namnen fortfarande.

Jag känner mig otroligt glad som hade turen att komma hit just på lovet. Dels för att jag fått träffa alla high school elever som går på internat i en annan by och dels för att barnen haft så mycket fritid som vi fått möjligheten att fylla med en massa kul! Som en sista aktivitet innan skolan och vardagen började igen tog jag, Torbjörn och Oliver med oss några av de äldre tjejerna till Kabarak och spelade basket. Killarna hade dagen innan varit på en liten tur i Kampi Ya Moto och tittat på fotboll.

Efter att ha varit i Kenya i tre veckor, har jag nu förstått vad alla menade med att det här med att ha bråttom eller passa tider inte riktigt fungerar som det gör hemma. Till sist hade i alla fall alla tjejerna fått lunch i magen, klätt upp sig lite, samlat ihop sig och vi var redo att promenera iväg. Flickorna tyckte det var i längsta laget att gå, och hade hellre åkt matatu. Men vi envisades med att det var skönt att gå. Det var en trevlig promenad, med mycket tjejsnack och sång längs med vägen. Vi hördes nog ganska lång väg där vi kom gående. Jag vet inte vad som uppskattades mest, läsken, kakorna eller basketmatcherna? Hur som helst blev det en riktigt bra utflykt, och tjejerna verkade nöjda. Trots den "långa" promenaden.

Kram Julia

 

En nöjd Maria vilar ut efter lite basketspelande

Menengai!

Hej Hej!

Återigen har vi lyckats klämma in oss i en redan välpackad matatu som i överskridande fart tagit oss in till Nakuru, slagit oss ner här på Petmary intrenetcafé och gjort oss redo för att leverera en volontärberättelse som förändrar Sverige (eller var du nu befinner dig) till Kenya. Iallafall ska vi återigen försöka.

Om kommunikationen inte är bristfällig mellan oss volontärer så föll det på min lott att berätta om vår utflykt till Menengai Crater och Rift Valley Sport Club. Men innan jag skräddar ut orden om ett stup på fyra hundra meter utan stängsel (alla lever). Så meddelar jag att Phyllis Memorial Childrens Home expanderar, iallafall i antal. Det har anlänt en ny familjemedlem med det fräna namnet William Obama (gissar att hans framtida drömyrke är inom de mer publika yrkesgrupperna). Grabben är 3 år och är hämtad från Pastor Wekesas Gatubarnshem i Nakuru. För att förklara honom snabbt är han en liten oblyg, mulatfärgad, tjock cooling, som behärskar swahili till tusen och engelska till noll. Och tack vare mig, Torbjörn och Julia har han också fatt beskåda sina livs första Mzungus (Vita, Whites, Blancos).

Obama

Nu till Menengai Crater. För att läsa fakta kan ni spana in det här:http://en.wikipedia.org/wiki/Menengai_Crater. Det var alltså i tisdags som vi tvingade alla barnen att stiga upp klockan 06.00. Vi tvingade oss själva också vilket är lättare för vissa och svårare för andra. Vi bjöd på chai te och Torbjörns bakade bröd, tillägas bör att brödet har nått en oväntad popularitet, och på sina håll börjar det önskas för privata limpor istället för den tjocka (då menar jag tjock) skiva som nu delas ut. Vårt argument till ett tidigt vaknande var bussens planerande upphämtning kl 07.00, den anlände istället, föga oväntat, kl 09.00. Men ingen hängde läpp för det. Nästa uppgift var att klämma in hundra personer (barn + vuxna) i bussen som var designad för att ta det halva. Ingen hängde läpp för det heller. Iväg vi for. Det måste erkännas att under resans gång så blir det inte många meningsutbyten med barnen. Därför att de flesta försöker med olika avancerade tekniker placera sitt huvud så fördelsaktigt som möjligt. Allt för att se tåget som rullar fram söligare än vad du och jag går, eller kyrkogården som lyckats med konsten att hålla tre begravningar samtidigt. Här fick vi ett meningsutbyte. Uncle Uncle! look a train! look a funeral!

45 minuter efter påstigning var det dags för avstigning. Nu var det hög tid att stega de tre km vi hade framför oss upp till den högsta klippan för att spana in utsikten över kratern. Vi började vår stigning med att vandra upp längs en väg som jag är tacksam för att bussen inte valde att köra upp för. Vilket jag tror att vår modiga (dumdristiga) busschaufför (... det e en man med glatt humor) planerat att göra. Om så blivit fallet är jag övertygad om att mitt blogginlägg för två veckor sen skulle blivit mitt sista. Så är nu inte fallet. Upp gick vi, jag tog tag i två flickors händer som i sin tur tog tag i två händer till och sen släppade jag dem de tre km som krävdes. Uncle! can't we rest. I wan't to rest here. Vila fick de göra när vi var framme. Och fram kom vi, och här får bilderna tala. Det är inte lätt att vara poetisk.

Det var alltså fyra hundra meter ner.

Men dagen tog inte slut där. Nu var det dags för lunch, och ingen githeri (majs och bönröra). Utan efter att ha tryck in alla på samma plats i bussen begav vi oss till ett av Nakurus finare hotell

Rift Valley Sports Club for en lunch bestående av två korvar och pommes (det var najs) och när väl maten hade lagt sig till vila i våra, äntligen, mätta magar så var det dags för lek, praise the lord. Några av barnen begav sig ner i poolen och några begav sig för att spela fotboll (på gräs, praise the lord igen) men överlägset flest begav sig till lekplatsen. Det fanns gungor, ruschbanor, en sittkarusell (eller liknande) och andra helt klart lyckade lekställningar. Kan det vara en idé for framtida Phyllis? Poolen var också omåttligt populär. I slutet fick vi som var färdigbadade helt enkelt tvinga, med en utstuderad övertalningsteknik om film på Phyllis senare på kvällen, upp de envisa ungar som inte ville sluta simma trots det kalla (trodde aldrig jag skulle tycka det) regnet.

Det fick innebära slutet för utflykten, och därmed också för er.

Men jag ger er lite mer: material till byggandet i biblioteket har anlänt. Och byggandet är nu på branten till att börja. Nästa gång ska jag försöka dela med mig av lite bilder och en planritning.

Kram Oliver Mugutupu

Ps. Fotbollsresultaten har vi glömt kvar på Phyllis men vi kan kort konstatera att mitt lag Mugutupu Cheetash Fc leder med sex poäng och det är fyra matcher kvar att spela.

Påskfirande

Ganska precis två veckor har gått sedan jag anlände till Phyllis. Bokstavligt talat, var det som att somna i en värld och vakna upp i en helt ny. Livet har på Phyllis är så olikt allt jag någonsin känt till. Vilket gör det till en underbart spännande utmaning!

Barnen har påsklov, det händer grejer hela tiden och tiden bara rinner iväg. De här veckorna har gått väldigt fort, för varje dag som går så känns Phyllis mer och mer som ett "Home away from home". Jag har även upptäckt, att konsten att lära mig många namn på samma gång absolut inte är min starka sida! Men jag kämpar på, med hjälp från Torbjörn och Oliver (som för övrigt faktiskt kan alla namn, mycket imponerande tycker jag) och en del tillrättavisningar från barnen så ska det nog gå bra till slut.

Helgen som gått har vi firat påsk här på Phyllis! Till långfredagens ära hölls en stor fest. Men att hålla fest för så många människor kräver en del förberedelse. I torsdags stekte personalen & Torbjörn chapati in på långa natten! Vi bakade tre massiva kladdkakor, och till dem skulle det bjudas på fruktkompott. Vilket blev ett litet projekt i sig då det visade sig vara svårt att hitta frukt i Kampi Ya Moto på långfredagen. Men resultatet blev hur bra som helst.

Julia längst fram till höger tillsammans med två besökare

Påskfirande barn

Vi hade turen att ha besök av popcorn experten Evelina (före detta volontär på kort besök under ett par dagar), som tillsammans med Torbjörn poppade fler popcorn än jag sett under hela min livstid tror jag! Några av getterna slaktades på morgonkvisten, och det blev en riktig festmåltid. Evelina gjorde en eldshow med brinnande klot för barnen, och Oliver var DJ tillsammans med några av barnen. Det dansades i flera timmar! Jag måste säga, att påsken utan tvekan är roligare att fira i Kenya än i Sverige.

Besökaren Evelina är nöjd med resultatet

Vi tyckte dock att vi borde introducera barnen för lite Svensk påsktradition. Så vad skulle väl passa bättre än att leta påskägg (läs godispåsar) runt barnhemmet. Vi delade upp dem i små grupper, och de tyckte det var jätteroligt. Även den sista gruppen som tvingades leta i ösregn gjorde det med humöret på topp! Efter godisletandet var det dags for äggmålning. Äggen hade vi varit flitiga och stigit upp tidigt för att blåsa ur på morgonen, sa att barnen kunde få lite äggröra till söndagsfrukosten. Äggen blev riktigt fina, om än inte så långlivade. Barnen tyckte inte att det var så roligt att bara ha dem liggande som dekoration. Så ungefär en timme efter avslutad målning kunde vi beundra äggen innan alla låg krossade lite här och var. Två ägg lyckades vi rädda genom att hänga upp dem i taket. Det var Paul som så fint hade målat den Svenska och Kenyanska flaggan. Nu njuter vi av barnens sista påsklovsvecka innan det är dags för vardag på Phyllis igen.

Till vänster syns Peter som glatt målar sitt ägg och på bilden till höger syns hans tvillingbror Simon tillsammans med några av de målade äggen

Hörs snart!

Julia

Schackklubb och brunnborrning!

I schack gäller att varje bonde är en potentiell dam och på Phyllis håller detta devis kanske tydligare än någon annanstans. Varje barn får möjlighet att gå i skolan, tillgång till mat och en varm famn när livet är surt. Bara detta är helt fantastiskt när man begrundar alternativet; ett liv på gatan, med allt vad det innebär. Liknelsen stannar dock inte här. Vartenda barn jag pratar med här, likt bonden som drömmer om att bli dam, högflygande planer for sin framtid. Infrias dessa kommer Phyllis alumner inte bestå av annat än piloter, läkare och ingenjörer. Det är en smått orealistisk men samtidigt hisnande och tilltalande tanke som skvallrar om livets möjligheter och nycker.

I och med schackklubbens uppstart för några veckor sedan får kidsen också möjlighet att prova på schack. Lektionerna håller vi i biblioteket, som nu rensats från höbalar, men som helt saknar belysning (transformatorn kommer "snart"). Istället spelas det i skenet från stearinljus, en passande inramning for ett spel med tusenårig historia. Efter en kaosartad inledande lektion (där vi försökte förklara samtliga regler på en gång) har vi brutit ned undervisningen i steg där vi introducerar en ny pjäs vid varje tillfälle. Igår gjorde tornen entré och snart är det dags för huvudpersonen själv, kungen. Om någon unge beslutar sig för att sikta på Grand-Master-titeln innan vi ger oss av kan jag lämna Phyllis utan ånger.

För en vecka sedan anlände Jacinta, barnhemmets grundare, och hon är sannerligen ett knippe ren energi (en foton med andra ord). Det dröjde inte mer än några dagar innan hon fick hit en man att prospekterade efter vatten och han förde bara goda nyheter med sig.

1. Vatten finns på 200 meters djup (han tar inte ansvar för eventuella balrogar som också befinner sig på detta djup).
2. De kan börja borra på avbetalning.
3. De kan börja "snart".

Nu saknas alltså bara lite pengar och det problemet, kära läsare, överlämnar jag åt er tillsvidare.

Till helgen är det påsk och förutom påskfest med getslakt, chokladkaka och chapatis i massor tänkte vi bjuda på påskpyssel, äggletning och efter helgen spenderas resten av Thereses insamlade pengar på en bussresa för barnen till Menengai Crater med lunchpaus och bad i en resort på vägen. Tack Therese och alla hennes vänner som donerade pengar till detta.

I övrigt fortsätter livet som vanligt här borta, eller ja, några av oss åker på en 2-dagars Masai Mara safari, men det hör val till vanligheterna här borta? PFL-resultat (Phyllis fotball league), tabeller och lite bilder följer. Allt gott i världen önskas er.

Torbjörn

MCFC - PC 1-1
PC - MUtd 3-5
MCFC - MUtd 3 -1
MCFC - PC 3-0

Tabell: lag #matcher #mål #poäng
MCFC 5 11 10
PC 5 11 5
MUtd 4 10 4

Plockepin med Oliver, Evelina (fd volontar på besök), Ruth, Rachel och en väldigt trött Johnny.

Ena fotbollsmålet pryds nu av ett nät, som Julia hade med sig. 

Fotbollsturnering

Byggnads lov!

Okej, jag har förstått att ni har läst Torbjörns blogginlägg och blivit grymt imponerade. Med all rätt. Men se mig inte som latmasken i duon (eller?). Forskning har resulterat i att jag behöver inte springa för att trimma (tappa kilon) min kropp. Efter min första vägning kan vi konstatera att jag tappat i genomsnitt 1,2 kilo i veckan(!?) vilket skulle lämna mig med en viktminskning på 19.2 kilon när det väl är dags att trampa vidare mot Uganda i Juni. Aftonbladet läser ni?

Men idag ska det inte handla om bantningstips (ugali!) eller sportreferat. Utan det ska handla om det senaste projekt som vi har åtagit oss. Biblioteket.

För att förklara läget! Vi har alltså ett ganska stort rum, uppskattningsvis 30 kvm. Vi har två bokhyllor, en av dem packad med pennor, papper och ritblock, för ”the creative side in you”. Och den andra med böcker. Allt huller om buller. Det finns ett 20 tal bänkar och bord som man kan läsa och rita (mest rita) vid. Ännu låter det ju inte så illa. Svårt att argumentera att min gamla skolas bibliotek var så mycket bättre (okej, grovt överdrivet, Anette du är en hejdundrans bibliotekarie!). Tyvärr, så har också biblan blivit förvaringsrum till kossornas mat. Torbjörn och jag har uttryckt oss och sagt att där tycker vi inte det ska vara, Auntie Jacinta likaså (ja, hon kom ner härom dagen). Så nu väntar vi tålmodigt på att det ska komma någon, vagt förklarat som en man med en traktor, och plocka upp kossornas mat och föra det till, ja, kossorna.

Så nu när ni vet det, kanske ni vill veta vad åtgärderna är? Okej, det ska ni få. Planen ser ut så här!

1. Dokumentera alla böcker, kladda in dom på ett excel-dokument och sortera dem efter författare (självklart) i grupperna Fiction, Non-Fiction och Childrens books. Problemet har varit att vissa saknar författare. Bible, Author: God?

2. Bygg in böckerna så de inte riskerar att smyga sig ner i en ficka som sen smyger ut ur biblioteket och som sist försvinner för att aldrig ses igen.

3. Ge varje barn sitt personliga lånekort. Proceduren är enkel. EN bok mot deras lånekort samt ett noggrant dokumenterande av vem som lånar vad, och ett hänsynslöst jagande om boken saknas. Regelverk kommer planeras senare av en noggrant tillsatt styrelse (jag och Torbjörn! några invändningar? bra).

4. Inreda rummet så det funkar rent funktionellt. Det ska finnas, mycket plats for att läsa, plats för att rita, plats för ett antal datorer (ja, dom är på väg, slowly), samt en liten lekhörna, förslagsvis pingis.

Om ni har fler punkter som ni tycker borde vara med, lämna gärna en kommentar.

Vi räknar med att det ska vara klart i mitten av maj. Skollov och bygggubbar och gummor(?) kommer försena arbetet.

Hmmm

Okej, jag har lite svårt att sluta här, så ni får de senaste sportreferaten (jag vet att det egentligen skulle exkluderas) från PFL = Phyllis Football League.

Phyllis City FC - Mguutupu Cheetash FC (mitt lag) 5 - 1
Memorial United (Torbjorns lag) - Phyllis City FC 2 - 2
Mguutupu Cheetash FC - Memorial United 3 - 2

Kramar Oliver Hjort

PS. Pernilla, Torbjörn hälsar att han kommer spana intensivt efter Paul Tergat. Och jag hälsar att vi hälsar Agnes.

Ny volontär på väg ner! Välkommen Julia

På torsdag den 14:e april bär det av mot ett stort äventyr. Jag är jätte nervös, men längtar samtidigt så otroligt mycket efter att äntligen få komma ner och uppleva det som alla tidigare volontärer pratar så varmt om. Ju mer jag hör dem berätta, ju fler bilder jag ser och ju mer jag läser bloggen desto mer taggad känner jag mig! Äntligen är det min tur. Jag är förväntansfull och känner mig så himla lycklig över möjligheten att få lära känna den här stora familjen.

Jag heter Julia, är 21 år och bor i Malmö sedan två år tillbaka. Jag arbetar som undersköterska på en korttidsenhet i Lund. Tycker det är svårt att beskriva mig själv, men jag skulle vilja säga att jag är en spontan tjej, har alltid tio bollar i luften och kan inte sitta still. Runt mig är det aldrig tyst, jag älskar att prata och när jag inte gör det så sjunger jag. Jag hoppas att jag kommer sprida så mycket skratt och glädje och sång på Phyllis som jag bara kan!

Hörs snart igen.
Hälsningar Julia

En joggingtur förlänger livet

Om det är en sak som verkligen får befolkningen kring barnhemmet att dra på smilbanden så är det mina joggingrundor i barnhemmets närområde. De inträffar inte så ofta som jag önskade och inte heller särskilt regelbundet. Men då och då, när jag känner att fotbollsmatchen var lite för avslagen, eller att det kliar i benen på morgonkvisten ger jag mig ut på de dammiga, ojämna vägarna. Där ute möter man alltid människor på vag någonstans. Var alla människor kommer ifrån har jag fortfarande inte förstått. Barnhemmet ligger trots allt en ganska bra bit ut på landsbygden. Men oavsett om man ger sig ut på morgonkvisten eller eftermiddagen träffar man på barn i uniform på väg till eller från skolan, alkoholiserade (ofta äldre) män och kvinnor som väldigt gärna vill skaka hand med en, herdar som vallar sina kohjordar och gumman med den kutiga ryggen och det tandlösa leendet som bär en stor säck ris på ryggen men ändå ler och hälsar så glatt.

Många tycker att det är obeskrivligt lustigt att se en vit man komma springande. De ler lite snett och undrar i sitt stilla sinne varför i all världen någon skulle få för sig att fördriva sin tid med att springa när man istället kan gå, eller bara sitta på en stol och betrakta fåglarna i träden. Speciellt de lite mindre barnen blir helt till sig när jag springer förbi och många frågar, av någon anledning, om jag kan dansa. Det gör jag så gärna och barnen skrattar så att de kiknar. Om det är med mig eller åt mig är oklart och egentligen inte särskilt viktigt. Lite skratt bjuder jag gärna på.

I lördagsmorse lämnade Therese oss och även om själva flykten skedde ganska tyst och diskret var det desto ljudligare på discot och restaurangen kvällen innan. Förväntningarna var höga och sammanfattas bäst av Johns fråga/påstående om att fredagen skulle bli den bästa kvällen i deras liv. På menyn stod thailändsk kycklinggryta med ris och en kladdig banan- och chokladmuffin. Efter ett missförstånd friterades dock kycklingen i rikliga mängder majsolja innan den stoppades i grytan, så en mer korrekt menybeskrivning vore thailändsk kycklinggryta med ris, KFC style. Ett vinnande koncept om du frågar barnen, men vad jag har hört hade det varit ännu mer populärt om vi uteslutit grytdelen.

Discot var förvånansvärt likt ett svenskt högstadiedisco, men med ombytta könsroller. De coolaste killarna är de som dansar mest medan tjejerna och de andra killarna för en mer tillbakadragen tillvaro i rummets utkanter. Överlag dansades det dock betydligt mer (och bättre) än vad mina minnesbilder från mellanstadiediscon förmedlar.

Det är så mycket som händer här som jag inte hinner eller har plats att ta upp. Duschbyggen, schackklubbar, fotbollsturneringar och sjukhusbesök. Brödbak, födelsedagar, bokkatalogiseringar och utflykter. Här kommer avslutningsvis lite bilder i alla fall, sa får ni själva försöka fantisera ihop hur tillvaron här borta ser ut. Era fantasier ligger nog inte alltför långt ifrån verkligheten.

Torbjörn