Sista bloggen av pantertanterna

11 veckor har gått sedan den hyrda matatun rullade in på Phyllis memorials barnhem, då två förväntansfulla och något trötta pantertanter klev ut ur bilen.

Ni som har följt oss vet, att det har hänt mycket, först var vi 4 volontärer, Micke och Julie, två unga pärlor som vi och barnen hade mycket roligt tillsammans med. Sist kom dagen då de skulle åka, vi lovade varandra att inte gråta, så grät både vi och barnen.

Men hur är det att vara äldre volontär? Anne-Marie är 65 år och Ulla är 53 år, vi tycker vi är i en mycket trevlig och mogen ålder. Vi har kunnat ge barnen en annan vänskap, trygghet och glädje, ja, kalla det för vad du vill. När Micke och Julie skuttade omkring och spelade boll och busade, som barnen älskade, satt vi och tittade på och sydde, med de barnen som var lite lungare, eller ville ha närhet. Det har varit lättare för barnen att få krypa upp i vår famn, särskilt för de äldre barnen. Det är hur mysigt som helst när 10- åriga pojkar kommer och vill att man ska hålla om dom en stund, eller att få en kram av de som är i 15-18 årsåldern. Den närheten som vi kan ge, är tillåten, för vi är så gamla så barnen skäms inte för det.

Vi har haft mycket bra och rolig relation med personalen. Vilket beundransvärt jobb de alla gör! Oj vad hårt de sliter med allt, men alltid glada och tillmötesgånde. Fantastisk personal som ger barnen kärlek och trygghet, en bra grund att stå på i livet, och det behövs. Som volontär är man ju bara en kort tid med barnen, det är ju personalen som är de viktigaste för barnen.

Visst har det varit svårt att inte knyta mer kontakt med vissa barn. Både Anne-Marie och Ulla har fått en varsin pojke, Anne-Maries pojke är 13 år och Ullas pojke är 10 år. Det som är viktigt när man är nära något barn är, att man håller det men lovar, det vill säja skriva de breven, skicka de korten som man har lovat, för de väntar och längtar efter breven.

Hur blev det då med våra förväntningar? Jo, vi har genomfört allt vad vi tänkte och förväntningarna blev uppfylda, ja det blev mer än vi hade kunnat drömma om. Vi har gett ömhet och vänskap och fått massor igen ,så nu är våra hjärtan fyllda med de undarbara barnen.

Ulla och AnnaMaria